Bridge of Spies (2015)

Rackarns. Jag verkar ha missat att skriva om den här filmen efter att jag såg den på bio förra året. Är det möjligt att rafsa ihop nåt vettigt nu? Ja, jag gör ett försök. Om jag kollar in trailern och läser på lite om filmen så kommer nog en del tillbaka. Jag vet i alla fall vilket betyg jag satte på Bridge of Spies.

Vad vet jag just nu om filmen utan att börja googla? Ja, att det är en spionfilm signerad Steven Spielberg med Tom Hanks i sin gamla vanliga paradroll som en alltigenom god och principfast amerikan som står upp för allas rättigheter. Och så har vi även Mark Rylance som Rudolf Abel, KGB-agenten som blir avslöjad och dömd till ett långt fängelsestraff i USA. Rylance var ju den som snodde guldgubben framför näsan på Sylvester Stallone vid förra årets Oscarsgala.

Ja, det är väl ungefär det. Jo, en sak till, bröderna Coen var med och skrev manus. Fick jag några Coen-vibbar av filmen? Hmm, ja, kanske i vissa avseenden (typ att det är ett välskrivet manus!) men nu är det ju inte Coen som regisserar så alla quirky detaljer är inte lika tydliga som i deras egna filmer.

Jag läser på lite om filmen, kollar in trailern, och ja, det mesta kommer faktiskt tillbaka. Några saker slår mig:

Jag funderar på det här med spioner som utövar ett kallt krig om information. Både Sovjet och USA vet vad som pågår. Spionerna gör sitt jobb på uppdrag av sina respektive länders myndigheter. Det känns lite märkligt att en avslöjad spion ska prövas i en rättegång. Kan man inte skicka hem honom istället och sen som belöning få hem en av sina egna avslöjade spioner? Spionen kan ju ändå inte fortsätta utföra sitt uppdrag. Så det blir mer som ett spel, för det är ju nästan det det handlar om ändå.

Just i Bridge of Spies så är det i och för sig just det som händer! Efter att ett amerikanskt spionplan blir nedskjutet över Sovjet och piloten tillfångatagen och dömd till straffarbete inleder USA och Sovjet till slut förhandlingar om att göra ett utbyte. Den som får i uppdrag att representera den amerikanska sidan är förstås Tom Hanks rollfigur, som alltså spelar en ”simpel” försäkringsadvokat vid namn James B. Donovan. Tidigare i filmen har Donovan varit Rudolf Abels advokat i den rättegång som slutade med att Abel faktiskt inte dömdes till döden utan fick 30 år i fängelse, vilket var tur för den amerikanske piloten.

När sen förhandlingarna inleds i Berlin om det eventuella bytet så kom jag att tänka på hur mycket en persons agerande kan avgöra så mycket. En person, ett möte, kan avgöra allt. Donovan var rätt val som förhandlar då han visar både mod och respekt. Jag gillade även hur utsatt situationen var för Donovan. Han är helt ensam på okänd mark och kan bara lita på sitt eget omdöme, och känslan man får är dessutom att han vilken sekund som helst kan bli gripen och dömd till straffarbete i Sibirien.

Nu när jag tänker tillbaka på filmen och just dessa inledande förhandlingsscener så fanns det faktiskt en del Coen-vibbar här. Det förekom en del absurda ögonblick när Donovan inte vet hur han ska agera eller vem han egentligen pratar med. Här gled faktiskt filmen iväg och blev något av en komedi.

Mark Rylance då, är han värd sin Oscar? Nja, jag vet inte, vilka hade han mot sig förutom Sly? Jo: Christian Bale (The Big Short), Tom Hardy (The Revenant) och Mark Ruffalo (Spotlight). Hmm, jag hade nog lagt min röst på Tom Hardy tror jag.

I vilket fall så sköter sig Rylance bra. Han framställs som en ganska patetisk figur, speciellt i scenen när han blir gripen med rufsigt hår iklädd endast ett par saggiga kalsonger. Ja, inte är han nån superspion direkt.

En sak som fungerade mindre bra var när filmen drog paralleller mellan Donovans tågresor hemma i New York och de han gjorde i Berlin. I USA passerar han lekande barn på en bakgård, i Berlin människor som blir skjutna när de försöker fly till Västberlin. Jag tyckte det blev ett för övertydligt bildspråk.

Bridge of Spies är nästan en filmfilm men inte riktigt fullt ut, så den får en stark trea. Nämnde jag att det är en BOATS också? Om inte, så har jag gjort det nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

De andras liv

Titel: De andras liv (Das Leben der Anderen)
Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Jag såg och skrev om De andras liv i början av 2007 och filmen fick mig faktiskt att gå med i Amnesty. Efter recensionen tipsar jag även om intressanta radioreportage om Burma gjorda av P1-reportern Lena Bejerot. Nu har det ju gått några efter att reportagen gjordes och saker och ting har hänt i Burma men det är ändå fascinerande lyssning.

De andras liv är en ruggigt bra film, om östtyska Stasi och om hur systemet med övervakning och angiveri påverkade folks liv. Filmen är ett starkt välspelat drama med glimtar av humor. Ja, hela situationen i filmen är bitvis lika komisk som mörk och tragisk. I centrum står den Stasi-anställde Wiesler (en briljant Ulrich Mühe) som får i uppdrag att övervaka ett intellektuellt och potentiellt ”farligt” par, där han är författare och hon skådespelerska. Wiesler får inblick i hela deras liv vilket påverkar honom djupt. Wiesler är nämligen, till skillnad från en del av hans partivänner och Stasi-kollegor, övertygad – på riktigt – om storheten i DDR:s system och det rätta i att övervaka människor på det sätt som görs. Och han sköter sitt jobb fläckfritt. Sakta men säkert inser han dock att det system han jobbar för förmodligen är helt fel.

Filmen skildrar grymt bra hur det förmodligen är att leva i ett land där ens varenda steg och ord bevakas. Om du t ex säger nåt ”fel” på en lektion på universitetet registreras det och du sätts under bevakning under resten av ditt liv. Om du inte samarbetar med Stasi så förlorar din dotter sin plats på den där läkarutbildningen. Om du inte är lojal med staten så får du inte utöva ditt yrke. Om du är författare vet Stasi märket och modellen på den skrivmaskin du skriver dina texter på. Det läskiga är ju att allt är sant och att det existerade i Europa för 20 år sen. Ännu mer tråkigt är att det existerar idag i länder som Nordkorea eller Burma.

De andras liv får en klockren fyra. Wiesler slits mellan sin lojalitet för DDR och det som han nånstans inser är det rätta. Mot slutet blir det riktigt spännande och gripande när allt ställs på sin spets. Jag såg i Movies – Noirs recension att han gärna hade sett att filmen hade slutat lite tidigare än den gjorde. Jag kände inte så. Jag gillade den sista kvarten då man får lite perspektiv på det som hänt i filmen och faktiskt ett slut med HOPP. Den här gången håller jag med de som uppskattar filmer som inte slutar helt i moll.

4/5

PS. När det gäller just Burma så slumpade det sig så att jag på morgonen samma dag som jag såg filmen lyssnade på Godmorgon, världen! på radio i P1 och där fanns ett ögonöppnande reportage om det slutna landet Burma (granne till Thailand). Burma är en totalitär stat där medborgarnas varje steg och ord bevakas. Den styrande juntan bestämmer allt. Nu senast har man bestämt sig för att byta huvudstad, från Rangoon till en helt isolerad stad inne i djungeln som man i hemlighet byggt under flera år. Hit tvångsflyttas alla statsanställda och alla som jobbar på t ex energiministeriet bor i samma hyreshus i den förortsliknande staden utan egentlig stadsmiljö. Givetvis är inga utländska journalister välkomna.

Det finns två reportage att lyssna på (klicka på länkarna så laddas mp3-filerna ner från SR:s hemsida): ett om den nya hemliga huvudstaden och ett om den övervakningsstat à la George Orwell som Burma är. Det finns skrämmande likheter med filmen, som ju också den är en sann historia.

Unknown


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

%d bloggare gillar detta: