Troja (2004)

14 juni, 2020 2 kommentarer

När jag nu tänker tillbaka på filmen Troja och ser dess trailer så känns det som en film som försökte rida på vågen efter Sagan om ringen-filmerna. Det är svärd, sandaler, mytologisk fantasy och Brad Pitt i tunika och långt blont hår. King Arthur är för övrigt en annan film i liknande stil som kom samma år. Just den här typen av framtänkta filmer blir sällan lyckade. Min text om Troja skrevs i maj 2004.

Nu har även jag sett Troja. Kung Agamemnon (Brian Cox) startar krig mot Troja när prins Paris (Orlando Bloom) ”stjäl” sköna Helena (Diane Kruger) från Agges brorsa Menelaus och tar med henne till Troja. En gigantisk flotta med krigaren Akilles (Brad Pitt), som inte vill kriga, i spetsen seglar mot Troja där prins Hektor (Eric Bana) väntar. Det hela bygger som alla vet på Homeros verk Illiaden.

Jag tyckte filmen var alldeles för ojämn. Vissa bitar (och vissa skådisar) funkar, andra inte alls. Jag tyckte öppningen var ganska bra. Ganska storslaget och då var man lite nyfiken fortfarande. Men sen blev det bara storslaget men utan att vara spännande. Så fort Orlando visade sig i bild och dessutom öppnade munnen så blev det fjantigt. Nu har jag förstått att prins Paris ska vara lite av en fjant men jag gillade inte det alls. Brad Pitt funkade inte heller. Han kändes inte trovärdig. Däremot tyckte jag att Eric Bana gjorde en bra insats. När han var med så blev lite mer på riktigt på nåt sätt. Brian Cox var en karikatyr, men bitvis rätt så rolig. Sean Bean var med för lite, tyvärr. Diane Kruger var en vacker men tråkig docka.

Nä, med så mycket budget och resurser så ska det bli bättre. De storslagna scenerna funkar bitvis men det brister rejält i det ”lilla” spelet. Här måste man lägga ner mer tid som regissör för att få den rätta känslan, Wolfgang! Se på Sagan om ringen-filmerna. Här funkar både det storslagna och framför allt även de mindre men ack så viktiga scenerna där man ska få en mer personlig känsla för karaktärerna. Och, som sagt, så fort den supertöntige Orlando öppnar munnen eller ser ut som en pudel så försvann den känsla av episkt och storslaget mästerverk, som ibland fanns, helt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Mr. Nobody (2009)

12 juli, 2019 4 kommentarer

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Inglourious Basterds (2009)

8 maj, 2018 2 kommentarer

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Unknown

8 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure: Book of Secrets

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: National Treasure: Book of Secrets (National Treasure: Hemligheternas bok)
Regi: Jon Turteltaub
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag såg att jag inte hade skrivit så mycket om handlingen i uppföljaren till den första National Treasure-filmen. Men i korthet: Nicolas Cage & Co plus skurkarna letar efter den mytologiska gyllene staden Cibola (trodde ni den låg i Mexiko, think again) med hjälp av en krypterad text  ur Lincolmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Jag kände för att ägna en fredag åt någon hjärndöd actionfilm och eftersom jag faktiskt gillade National Treasure så blev det uppföljaren till den. Det är i princip samma film. Nicolas Cage reser kors och tvärs för att leta ledtrådar som ska rentvå hans familjs namn samtidigt som skurkar är honom hack i häl. Jag gillar konspirationsfilmer, filmer med mysterier, filmer som utspelar sig i lite olika städer i världen (här är det bl a London och Paris). Den här filmen stämmer in på allt detta, men jag gillar den ändå inte.


”Shit, jag glömde mina läsglasögon!”

Handlingen är alltför stressad, skämten kommer med jämna mellanrum bara för att de ska göra det. Cages medhjälpare är en klon framtagen av fabriken för tafatta datornördar på film. Cages flickvän (Diane Kruger) är framtagen av samma företag men kommer från deras fabrik för söta flickvänner i ylletröjor som ska smågnabbas med hjälten. Filmens största brist är dock att den inte är det minsta spännande. Skurkarna känns som tagna ur en Kalle Anka-tidning. He, javisst, det är ju Disney som producerar. Glömde det.

2/5

PS. Filmen är för övrigt ett frosseri i slöseri av skådespelartalanger, då vi bland andra får se Harvey Keitel, Helen Mirren, Ed Harris och Jon Voigt leka skådisar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,