Pixar: Up (2009)

9 april, 2021 4 kommentarer

Är det världen eller jag som är alldeles upp och ner? Jag hade nämligen hört att de inledande tolv minuterna av Pixars Up skulle få de mest stenhårda av personer att bryta ihop av rörelse. Ok, då ska vi se. När kommer tårarna? När kommer dammet?

Nej, varken dammet eller tårarna kom. Jag vet inte, jag tyckte inte det var nåt speciellt egentligen. Det var en fin sekvens men jag tyckte inte det var extra nostalgiskt eller sorgligt. Carl och Ellie ville åka på semester till Sydamerika men saker kommer emellan, liksom. Ja, jag vet att det var tråkigt för dem att de inte kunde få barn men det berörs under två scener som varar några sekunder.

Jag tyckte även det var lite märkligt att Carl och Ellie träffas som barn (typ när de var tio år gamla) och sen håller ihop hela livet. Det händer bara inte. Och Carl, han var ju världens tråkigaste. Han säger inte ett ord och har noll karisma. Ellie var ju en Manic Pixie Dream Girl och Carl var grumpy, redan som barn. Dessutom är Ellie liksom fööör gullig.

Jag blir t ex mer berörd av Brooks öde i The Shawshank Redemption som jag kände att Up refererade till i nån scen. Där funkade också det melankoliskt klinkande pianot bättre. I Up är det föööör sentimentalt.

Efter detta blir filmen en fars. Eller är det en dröm i Carls huvud alltihop? Det som händer och hur det framställs är för osannolikt, konstlat och farsartat. Dessutom har vi ett störande barn, en scout som av misstag följer med på Carls ballongresa till Paradise Falls nånstans i Sydamerika.

Filmens skurk är den gamle upptäcktsresanden Charles F. Muntz, spelad av en perfekt castad Christopher Plummer (VIF). Efter att för länge sen blivit anklagad för att fabricera ett fågelskelett bor Muntz i djungeln för att fånga in ett levande exemplar av den sällsynta fågeln. Muntz djungeläventyr och hans luftskepp för tankarna till Jules Vernes romaner om kapten Nemo.

Av nån anledning har Muntz, istället för människor som assisterar honom, hundratals hundar som av nån anledning kan prata med hjälp av sina halsband. Hur överlever Muntz där ute i djungeln? Hur får han drivmedel till sitt luftskepp? Är hundarna förutom skickliga kockar även tandläkare, frisörer, rörmokare och möbelsnickare? Det finns inga andra människor eller djur där ute i djungeln, enbart Muntz, hans hundar och en sällsynt fågel. Det är helt bisarrt och bara konstigt. Det måste vara en dröm i Carls huvud? Men bara för att jag konstaterar det så blir det ju inte en bättre film.

Upp blev tyvärr ner för min del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler och betydligt mer positiva tankar om Up hittar ni nedan. Det är alltså jag som är upp och ner, inte världen.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Knives Out (2019)

21 november, 2019 7 kommentarer

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Filed under Betyg 4, Brott, Film, Komedi, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

21 juni, 2019 2 kommentarer

Som jag skrivit om tidigare på bloggen ett antal gånger så brukar jag släpa med min familj på bio på Annandagen varje jul. Jag väljer film. Ibland blir det succé (Masjävlar, Green Book). Ibland kanske inte så stor succé. The Imaginarium of Doctor Parnassus är nog ett exempel på det senare. Min text skrevs i december 2009.

Visuellt är det här en fantastisk film. Tyvärr är handlingen så spretig och rörig att man blir alldeles yr i mössan. Doktor Parnassus (en bra Christopher Plummer) har slutit avtal med Djävulen (Tom Waits) och fått evigt liv. Priset Parnassus måste betala är att hans eventuella barn vid 16 års ålder ska bli Djävulens. I nutidens London driver nu Parnassus en sorts varieté där man erbjuds att med hjälp av Parnassus tankekraft kliva in i sin egen fantasivärld. Ja, Parnassus har alltså nån sorts magiska krafter som gör att han kan skapa imaginära världar när man går in genom en ”magisk” spegel.

Nja, tyvärr var det för rörigt och jag kom aldrig in i filmen. Jag fattar aldrig vad som händer. Allt är bara rörigt och jobbigt. Ofokuserat. Vad gillade jag? Ja, jag gillade brytningen mellan Parnassus märkliga cirkusvagn och det nutida London. Fantasiscenerna var oftast bra. I slutet, med ca 20 minuter kvar då Colin Farrell spelade Heath Ledgers roll, drogs jag äntligen in i filmen. Lily Cole som spelar Parnassus dotter har ett ganska speciellt utseende som stack ut. Vad mer? Ja, för er som inte greppat det tidigare så spelas alltså Heath Ledgers rollfigur, i fantasisekvenserna, av Johnny Depp, Jude Law och slutligen Colin Farrell. Detta eftersom Ledger dog mitt under inspelningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Captains (2011)

25 september, 2017 2 kommentarer

The Captains är en dokumentär med Williams Shatner som handlar om honom själv och hans roll som Captain Kirk i Star Trek. Förutom att filosofera kring sig själv intervjuar Shatner även Patrick Stewart, Kate Mulgrew, Avery Brooks, Scott Bakula och Chris Pine om deras förhållande till kaptensrollen i de olika serierna och filmer.

Jag blev överraskad hur djupt filmen går. Men tar upp ganska personliga saker, om hur osäkra de var när de skulle ta på sig kaptensuniformen. Patrick Stewart t ex var livrädd för Hollywood. Men genom Star Trek lärde han sig ha kul på jobbet. Stiff upper lip-Patrick och amerikanerna i de övriga rollerna hade olika approach till hur man skulle bete sig on set.

Shatner berättar om hur han lite grann skämdes för att spela Kirk. Han kände att det var en lite fånig roll jämfört med låt oss säga Shakespeare. Men han lärde sig att det var helt ok. Bl a berättar chefen för företaget Bombardier att han började med teknik pga Star Trek. Visst, lite corny är det allt, men jag tror det var sant.

Shatner pressar Kate en del om hur det var att vara mamma och samtidigt spela in en serie under långa dagar. Han pressar henne t.o.m. lite väl hårt och det kändes som att han nästan försökte få henne att be om ursäkt och känna skuld. Hmmm, ja, det är skillnad mellan att vara man och kvinna i Hollywood fortfarande tror jag.

Shatner är otroligt självgod. Det förekommer t ex vissa avsnitt när han går omkring på ett convention och kör high-fives med besökarna. Men Shatner är en faktiskt en riktigt bra intervjuare, det ska jag ge honom. Han ställer en fråga och sen en följdfråga för att gräva djupare och låter inte en fråga förbli hängande i luften.

Bästa intervjun är helt klart den med Patrick Stewart. Det kändes att de kände varandra sen tidigare. Däremot blev det lite stel med Scott Bakula och Chris Pine kanske. Speciellt gällde det Pine som nog inte har så mycket gemensamt med Shatner.

Slutligen har vi Avery Brooks! Han var helt galen. Det hela påminde mig om när Philip Michael Thomas (varning: sången Magic Cookie kan sätta sig på hjärnan) intervjuades av Filip och Fredrik i kultserien High Chaparall. Istället för att svara på frågorna på normalt sätt så kör Avery istället med en improviserad jazzsång som även Shatner senare börja sjunga med i. Underbart. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Girl with the Dragon Tattoo

8 januari, 2013 4 kommentarer

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inside Man

14 september, 2012 6 kommentarer

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

Filed under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Star Trek-sommar – Star Trek VI: The Undiscovered Country

24 juli, 2012 2 kommentarer

Titel: Star Trek VI: The Undiscovered Country
Regissör: Nicholas Meyer
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Nu är det dags för den sista filmen med det gamla gänget från originalserien (Kirk, McCoy, Spock, Uhura, Chekov och Sulu), även om Kirk och några till faktiskt återkommer även i den sjunde filmen. Nåväl, tillbaks till filmen jag nyss sett. Detta mäktiga drama (tihi) inleds med att en av klingonernas månar, där de bedriver gruvdrift, exploderar pga en olycka. Resultatet blir att klingonernas hemplanet Kronos om 50 år kommer att vara obeboelig pga att ozonlagret kommer att försvinna.

Problemet skulle kunna åtgärdas men klingonerna satsar alla sina resurser på militären så de har inte råd att genomföra de räddningsaktioner som behövs. Detta leder till att klingonerna och Federationen (där bl a Jorden ingår) inleder fredsförhandlingar. Förhandlingsuppdraget går till den klingon-hatande James Tiberius Kirk (som inte kan förlåta klingonerna för sin sons död). Det hela går dock galet från början. När Enterprise ska eskortera den klingonska kanslern Gorkon till Jorden så beskjuts klingonernas skepp och Gorkon mördas. Enterprise och dess besättning anklagas. Kirk och McCoy blir efter en rättegång skickade till straffkolonin på isplaneten Rura Penthe, samtidigt som Spock & Co inleder en undersökning för att ta reda på vad som egentligen hände när klingonernas skepp besköts.

Det är inte svårt att dra paralleller till dagens politiska händelser med krig (can you say Irak?) och miljöproblem (can you say Kyoto-avtal?). Det gör filmen lite bättre än vad den egentligen är kanske. Om man jämför med tidigare filmer i serien så känns den här snäppet mörkare. Det är inte lika mycket humor, även om det förekommer (Spock höjer bl a sitt ena ögonbryn ett antal gånger). Man tar upp mer generella problem som är lika aktuella för vår verklighet idag, både personliga och politiska frågeställningar. Kirk t ex hatar muslim… eh, klingons och kommer till insikt att det kanske inte är en helt rationell inställning. En oväntad skådis som dök upp var Christopher Plummer. Jag gillar honom i vanliga fall, men här spelar han klingon och han passade inte riktigt i rollen. Klingons (eller klingoner som det nog heter på svenska i plural) ska vara brutala, hedervärda krigare, men Plummers karaktär känns inte riktigt som en klingon; han känns som en skådis som spelar en klingon. Dessutom envisades karaktären med att droppa Shakespeare-citat vilket blev tröttsamt i längden.

Nåt jag gillade i filmen var Kirk och McCoys vistelse på fång- och isplaneten där de bl a träffar en fånge spelad av fotomodellen Iman (som för övrigt var den sista kvinnan att kyssa karaktären Kapten Kirk vilket kan man läsa på den outsinliga informationskällan IMDb). Hela den här sekvensen kändes skönt matinéaktig. Jag tyckte även den del av filmen som fokuserade på utredningen om vad som egentligen hände när Gorkon mördades var bra. Det var en sorts detektivhistoria vilket var lite annorlunda för en Star Trek-film, och sen är ju Spock alltid sevärd. Men i slutändan så var väl filmen inget speciellt ändå. Det är en ganska seg film som flyter på utan några större toppar eller dalar. Jag tycker ändå det var en värdig avslutning för originalseriens besättning och nu ser jag fram emot att spana in filmerna med besättningen från The Next Generation (TNG). Betyget till den sjätte Star Trek-filmen blir en trea.

3/5

PS. En rolig detalj var att Worf (dvs skådisen Michael Dorn) från TNG-besättningen var med i The Undiscovered Country som Kirk och McCoys klingonska försvarsadvokat. Det ska bli intressant att se om detta refereras till i de följande filmerna. Ytterligare en skådis som oväntat dök upp var Kim Cattrall från Sex in the City. Hon spelade en vulcansk löjtant, vilket kändes lustigt (nästan bisarrt).

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Syriana

16 april, 2012 6 kommentarer


Titel: Syriana
Regi: Stephen Gaghan
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag 2006 men jag tror det mesta gäller fortfarande. Vart har Stephen Gaghan tagit vägen undrar jag? När jag kollar på IMDb så ser jag att han skrivit manus till en kommande sf-film i regi av M. Night Shyamalan.

Mmm, Syriana är en globaliseringsthriller som är uppbyggd på ungefär samma sätt som Traffic (som regissören Stephen Gaghan skrev manus till). Det råder en intressant, ganska paranoid stämning och bitvis är det spännande. George Clooney är småfet och skäggig. Jag gillade Jeffrey Wright som försynt (till synes försynt alltså!) advokat. Plummer är tung i sin roll som höjdaradvokat. Lite överraskande (men kul) är att William Hurt dök upp i en tunnhårig roll. Jag tyckte Amanda Peet och Matt Damon hade ett ganska bra samspel som inte störde helheten. Wrights förhållanden till sin pappa och Clooneys till sin son störde däremot och var lite onödiga (men det skulle väl visa på personliga relationer som konstrast till allt globala).

Jag tyckte egentligen inte handlingen var alltför krånglig (men smart kändes den). Filmen visade att det handlar om pengar (oljepengar i det här fallet). Om ett land i mellanöstern får en ledare som vill reformera samhället (ge kvinnor mer rättigheter osv) men som kanske inte låter amerikanska oljeföretag få tillgång till oljan så ”väljer” USA hellre en bakåtsträvande, diktatorisk, men USA-vänlig ledare. Vilket förmodligen är en ganska bra bild av sanningen. Tror jag. Filmen får hur som helst en svag fyra. Jag tyckte den var lite sorglig också.

4-/5

Filed under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Priest

20 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: Priest
Regi: Scott Charles Stewart
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Priest är en sån filmen som åtminstone borde få mitt näst sämsta betyg, dvs en tvåa. Grundhistorien borde räcka. Den finns ju här. Vi har ett framtida samhälle efter apokalypsen. Efter ett fasansfullt krig mellan människor och vampyrer har tagit slut och människorna tagit sin tillflykt till städer omgärdade av murar. Här är det Kyrkan (med stor k) som styr. Det var Kyrkan som med hjälp av superpräster vann kriget och räddade mänskligheten. Superprästerna är numera krigsveteraner som kyrkan egentligen inte vill veta av. En av dessa superpräster spelas av en viss Paul Bettany, vi kan kalla honom Präst. De överlevande vampyrerna har förpassats till nån sorts reservat.

Utanför de skyddande murarna bor det också människor trots att marken inte inte är speciellt bördig utan mer liknar en öken. Men det ska i alla fall inte finnas några vampyrer här. Eller? Präst höra om en vampyrattack där hans bror ska ha skadats och hans brorsdotter rövats bort. Präst vill undersöka vad som har hänt men Kyrkan vill inte veta av det; vampyrerna utgör ju inget hot längre, de få som finns kvar är i sina reservat. Eller? Präst ger sig givetvis av ändå, ut i det västernfilmsliknande landskapet utanför staden.

Nu har det gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och den har bleknat… rejält. Den känns ungefär lika blek som Paul Bettany var i The Da Vinci Code. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen förutom att jag inte hade så trevligt när jag såg filmen. Det är pekoral det är frågan om. Det är för mycket datoranimerade vampyrer, för mycket datoranimerade grönskärmsmiljöer, för mycket tråkig action. För dåligt och tråkigt helt enkelt. Och nu när jag blir påmind om vilka skådisar som var med — Brad Dourif, Christopher Plummer, Maggie Q, Karl Urban… och Mädchen ”Twin Peaks-Shelly” Amick — så känns det som rent slöseri.

Och Bettany? Brukade inte han vara med i bra filmer? Det fanns en sekvens med ett tåg inblandat som var hyfsad och jag kom att tänka lite på motorvägsjakten i The Matrix Reloaded. Fast här är det inte alls samma kaliber på den action vi bjuds på.

En annan film med samma tema är The Book of Eli. Den Denzel-rullen är bättre även om inte heller den är en bra film. Nåt jag faktiskt gillade med Priest var att man har dragit hela ”vampyr vs kristendomen”-grejen hela vägen. I vanliga fall brukar det handla om lite vigvatten och ett kors i fejan. Här är, eller åtminstone var, det en organiserad prästarmé uppbackad av hela kyrkan.

Även Filmitch, Henke och Steffo har sett Priest. Samtliga är mer förlåtande än jag när det gäller hur rackarns tråkig och ytlig filmen faktiskt var. Kanske fick den mer djup om man såg den på bio i 3D? 😉

1+/5

Filed under Action, Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure

1 oktober, 2011 14 kommentarer


Titel: National Treasure
Regi: Jon Turteltaub
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Först ut i helgens tema är alltså National Treasure och här får jag nog slänga in en brasklapp vad gäller mitt påstående i texten om att filmen är gjord för att mjölka pengar ur Dan Browns monstruösa framgångarna. Boken Da Vinci-koden kom nämligen 2003 och filmen National Treasure ju året efter så filmens manus måste nog ha skrivits ihop ganska snabbt i såna fall. Men det brukar väl funka så i branschen; samma typ av manus flyter runt och producenter och manusförfattare tar nåt sorts kollektivt beslut och bestämmer vad nästa ”grej” ska bli. Kul ändå att den kom ut före filmen Da Vinci-koden och snodde lite uppmärksamhet.

Nicolas Cage spelar, i denna Bruckheimer/Disney-produktion, Ben Gates, en äventyrare och arkeolog som är besatt av att hitta Tempelriddarnas gömda skatt. Faktum är att hans familj i generationer har letat efter skatten. Andra forskare har betraktat dem som mer eller mindre galna, men nu är Ben kanske nära. Lösningen på gåtan ska av alla ställen finnas på baksidan av den amerikanska Självständighetsförklaringen. Men givetvis finns det en skurk (Sean Bean) som vill komma före. Det leder till att Ben helt enkelt måste stjäla det välbevakade dokumentet.


En ganska skön matiné var vad detta var. Inget mer, inget mindre. Jag gillade hela historien och temat. Gåtor, arkeologi och gömda skattar är för det mesta kul. Inledningen där Ben som barn får höra sin farfar berätta bakgrunden till det hela satte sago/matinéstämpeln direkt och det kändes verkligen att Disney var inblandat. Sen hoppade handlingen smidigt fram till ett snöigt och vackert Grönlandslandskap vilket kändes helt rätt. Denna sekvens avslutas med en maffig och, förstås, välgjord explosion. Här kände man att Jerry Bruckheimer var inblandad. Efter detta hoppar handlingen till Washington med omgivning och vi får följa Ben med vänner när de löser gåtor på sin ledtrådsjakt à la Da Vinci-koden.

Ja, Da Vinci-koden var det, ja. Det kändes ganska tydligt att filmen delvis är gjord för att mjölka mer pengar ur Dan Browns monsterframgång. Det gör att den känns lite… utstuderad. Det som jag saknade i filmen var en mäktig konspirationsteori. Till viss del kanske det fanns med, men det kändes ändå som hela historien med den gömda skatten och ledtrådar på baksidan av Självständighetsförklaringen inte räckte. Här fanns ingen mystisk organisation med storhetsvansinne bakom det hela. Här har vi bara ett ofarligt FBI och en simpel skurk i form av Sean Bean, som för övrigt är den enda skådisen som är bra i filmen. Cage är här bitvis skrattretande dålig (vad håller karln på med?) och hans sidekick spelad av Justin Bartha är pinsam och sabbar dessutom flera scener. Diane Kruger är inkastad som snygging, men är tråkig. Sen har vi slöseri med skådespelare i form av Jon Voight och Harvey Keitel som båda gör oengagerade insatser, vilket kanske inte är så konstigt; det är liksom inte en sån typ av film där skådespelarinsatserna är det allra viktigaste, eller hur?


Ja, detta är alltså en dålig film på ganska många sätt. Trots detta tycker jag det är en hyfsad rulle att se en torsdagskväll efter jobbet. Det är liksom bara att låta sig flyta med i filmen utan att behöva anstränga sin hjärna allt för mycket, vilket jag har upptäckt kan vara skönt ibland. Det mesta kan man räkna ut några minuter innan det sker. De obligatoriska vändningarna är liksom inkastade eftersom såna tydligen numera ”måste” finnas, men de är inte speciellt genomtänkta eller häftiga. En sak som jag faktiskt blev lite förvånad över var slutet. Varför blev jag det? Se texten inom spoilermarkeringarna nedan. Slutbetyget landar på en svag trea. Trots uppenbara brister gillade jag den tillräckligt mycket för att ge den godkänt.

3-/5

Spoiler (markera för att läsa texten)
Oftast brukar det hela ju sluta med att det inte finns nån skatt men att huvudpersonerna är lika glada eller t.o.m. gladare för det. Det är vägen som är målet, osv. Nu hittar man skatten vilket faktiskt kändes uppfriskande och lite annorlunda. YEAH! Go USA! Fast skatten ska vi förstås låta hela världen ta del av i sann demokratisk anda. Ha ha, ett riktigt Disney-slut.
Spoiler slut

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: