The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)

Som jag skrivit om tidigare på bloggen ett antal gånger så brukar jag släpa med min familj på bio på Annandagen varje jul. Jag väljer film. Ibland blir det succé (Masjävlar, Green Book). Ibland kanske inte så stor succé. The Imaginarium of Doctor Parnassus är nog ett exempel på det senare. Min text skrevs i december 2009.

Visuellt är det här en fantastisk film. Tyvärr är handlingen så spretig och rörig att man blir alldeles yr i mössan. Doktor Parnassus (en bra Christopher Plummer) har slutit avtal med Djävulen (Tom Waits) och fått evigt liv. Priset Parnassus måste betala är att hans eventuella barn vid 16 års ålder ska bli Djävulens. I nutidens London driver nu Parnassus en sorts varieté där man erbjuds att med hjälp av Parnassus tankekraft kliva in i sin egen fantasivärld. Ja, Parnassus har alltså nån sorts magiska krafter som gör att han kan skapa imaginära världar när man går in genom en ”magisk” spegel.

Nja, tyvärr var det för rörigt och jag kom aldrig in i filmen. Jag fattar aldrig vad som händer. Allt är bara rörigt och jobbigt. Ofokuserat. Vad gillade jag? Ja, jag gillade brytningen mellan Parnassus märkliga cirkusvagn och det nutida London. Fantasiscenerna var oftast bra. I slutet, med ca 20 minuter kvar då Colin Farrell spelade Heath Ledgers roll, drogs jag äntligen in i filmen. Lily Cole som spelar Parnassus dotter har ett ganska speciellt utseende som stack ut. Vad mer? Ja, för er som inte greppat det tidigare så spelas alltså Heath Ledgers rollfigur, i fantasisekvenserna, av Johnny Depp, Jude Law och slutligen Colin Farrell. Detta eftersom Ledger dog mitt under inspelningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Dark Knight

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

Lords of Dogtown


Titel: Lords of Dogtown
Regi: Catherine Hardwicke
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Öh? Vad var det som skulle vara bra med den här filmen? ”Yeeaaah, yeeeahhh, duuuude. Ooooooh, heeaayyyy, brooo”. Ett gäng enbart jobbiga personer som är fullkomligt ointressanta skejtar omkring som hjärndöda lallare. Heath Ledger spelar påtänd surfshopsinnehavare som börjar tillverka skateboards och sätter samman ett lag med skatekidz. Jag kan bara konstatera att det är en fantastiskt tråkig film. Det kryllar av jobbiga scener med jobbigt ljud, bara en massa trams och flams. Vad handlar filmen om? Jo, visst, först skejtar man för att det är kul. Man är en familj. Sen kommer pengarna in i bilden och kompisarna splittras och man lämnar oseriöse ”Heath”.


Varför Johnny Knoxwille är med i filmen is beyond me.

Jag vet inte, jag är fullständigt ointresserad av personerna i filmen. Nu ska sägas att t ex Heath gör sin roll helt ok, även om han kanske spelar över en aning. Jag gillar även John Robinson som var med i favvofilmen Elephant. Emile Hirsch visar även att han har Into the Wild i sig. I filmen är det tänkt att man ska få se hur skateboarding i världen revolutionerades av ett gäng surfkillar. Och, ja, det är möjligt… men man kan väl säga så här: skejtingen har utvecklats sen 70-talet. De enda ljuspunkterna och det som hindrar ettan är när Emile Hirsch sjöng en reklamjingle samt när en hund åkte skateboard (bättre än de andra odågorna).

2-/5

PS. En tredje ljuspunkt var en av låtarna som förekom i filmen: Super Stupid av mina favoriter Funkadelic.

%d bloggare gillar detta: