Casa de los babys (2003)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag blir en lite kortare text om om Casa de los babys som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Filmen handlar om sex amerikanska vita kvinnor som åker till Sydamerika för adoptera barn. Filmtiteln syftar på det hotell som de bor på i väntan på att adoptionerna ska bli klara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles och han gör sällan en dålig film tycker jag. Så inte heller här. Ofta tar han upp politiska spörsmål på ett sätt som inte blir tråkigt. Här handlar det väl också om politik eller samhällsfrågor, i viss mån, men främst mänskliga frågor. Det är bra skådespelarinsatser över lag och filmen är en njutning i det avseendet. Jag gillar slutscenen i filmen men jag hade ändå gärna sett mer om vad som hände med de olika kvinnorna som ville adoptera barn och några av de andra karaktärerna. Jag gillade ägarinnan av hotellet. Hon var en riktig karaktär. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Adaptation. (2002)

Borta hos Fripps filmrevyer är det komiska söndagar som gäller. Själv funderar jag på att börja med Söndagar med Bergman (gubben fyller ju 100!) som ett sätt att få in mina gamla preblogg-texter om Bergman-filmer på bloggen. Det temat börjar dock inte denna söndag eftersom jag idag har grävt fram en gammal text om en av de filmer som Henke skrivit om under sitt söndagstema. Det handlar om Adaptation, en film i regi av Spike Jonze och med ett manus skrivet av geniet (?) Charlie Kaufman.

Manusförfattaren Charlie Kaufman och hans påhittade tvillingbror Donald (även han manusförfattare) har tillsammans skrivit manus till filmen Adaptation som handlar om manusförfattaren Charlie Kaufman (Nicolas Cage) och hans tvillingbror Donald (Cage). I filmen kämpar Charlie med att skriva ett filmmanus som ska baseras på Susan Orleans (Meryl Streep) bok The Orchid Thief som ju också manuset till filmen Adaptation, som jag just sett, delvis är baserat på. Ni hänger med, va? En skruvad och väldigt rolig film där man dock kanske inte får ihop slutet riktigt ordentligt. Cage, Streep och Cooper (som spelar orkidé-tjuven) är alla strålande. En klar 4/5. Se snarast.

Några dagar efter att ha skrivit om Adaptation på det filmforum jag hängde på så läste jag en av de andra medlemmarnas recensioner (Achtung hette medlemmen) och då fick jag anledning att lyfta filmen än mer eftersom jag då insåg att slutet var om inte genialt så i alla fall kongenialt. Ett slut som jag ju var lite besviken på omedelbart efter visningen. Här är mitt svar till Achtung inklusive vad som skulle kunna betraktas som en spoiler.

Achtung, jag tyckte Adaptation var suverän, och då speciellt inledningen! Den första scenen när Kaufman käkar lunch och ska imponera för att bli anlitat att skriva manuset till boken är ju helskön. Cage är mycket bra och man känner knappt igen honom. Samspelet med sig själv som tvillingbrorsan är roligt. Jag håller med om att bara vara annorlunda räcker inte för att göra en bra film. På min lilla beskrivning av filmen (och andras också för den delen) är det lätt att man fokuserar på just det annorlunda och skruvade manuset. Men för mig funkar filmen som en helhet också.

S
P
O
I
L
E
R

En sak jag tänkte på var att Achtung nämnde att just slutet med lite action var välbehövligt. Själv blev jag först lite störd över att man inte kunde lösa det hela utan ett thriller/action-slut som vanligt. Sen tänkte jag lite på vad Kaufman pratade om i sitt lilla tal på lunchen i början av filmen. Han ville inte förstöra stämningen från boken genom att lägga in sex, biljakter, action, osv i manuset. Och han är väldigt bestämd på just den punkten. Vad händer i slutet av filmen? Jo, precis! Det är just det som kommer: sex, biljakter, krokodiler och action. Hehe, strålande!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Secretary (2002)

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Dark Knight

Titel: The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då handlar det om del två i Batmantrilogin, Heath Ledgers svanesång, hans tour de force, The Dark Knight. Först ut är min gamla text och sen kommer mina fräscha tankar.

****

Förutom titeln som fortfarande låter töntig så gillade jag Batman Begins. Regissören Nolan blåste nytt, mörkt och lite råare liv i Läderlappen. Bale axlade den svarta manteln bättre än någon annan tidigare, mest kanske för att Nolan lät honom göra det. I uppföljaren är fokus inte helt på Bale. Istället är det Aaron Eckhart (åklagaren Howard Dent) och Heath Ledger (skurken Jokern) som är filmens egentliga huvudpersoner. I dramat ingår även polischefen Gordon (Gary Oldman), teknikgurun Lucius Fox (Morgan Freeman) och Bruce Waynes f.d. flickvän Rachel (Maggie Gyllenhaal) som numera hänger med åklagaren Dent.

Mmmm, jag vet inte, jag tyckte det här var en helt ok och välgjord actionrulle… men inget mer. Hajpen kring filmen är obegriplig, och det känns som om det enbart har att göra med Ledgers tråkiga död. The Dark Knight slår knut på sig själv minst två gånger för mycket och är för lång. Ledger som Jokern är utmärkt och vissa scener i filmen är briljanta (t ex explosionen i slutet som är det bästa jag sett i den vägen sen Antonionis Zabriskie Point). Gyllenhaal slår också lite knut på sig själv i sin iver att göra en bra insats, vilken hon slutändan ändå gör. Jag kan hålla med andra om att hon inte fullt ut passar i den här typen av roller. Men hon är inte sämre än Katie Holmes som jag har svårt för (även om jag har för mig att jag tror att accepterade henne i The Gift).

Batman Begins tyckte jag var bättre eftersom man fick se hur Wayne blev Batman. Historien hade ett helt annat fokus. Nu är det Jokern som dominerar. Ledger är utmärkt men Jokern som karaktär kan inte hålla upp en hel film. Inte heller Dent är nån karaktär som jag känner nåt extra för. Batman/Bruce Wayne är, som sagt, bara en av de många huvudpersonerna. Så när hela historien drar ut på tiden så ledsnar jag lite, helt enkelt. Och så var det det här med Batmans röst. Den är töntig, punkt. Lät den så i ettan? Jag förstår att det är för att Wayne måste kamouflera sin röst för att inte bli igenkänd men lite smakfullare, tack.

Jag ser nu att jag gett samma betyg till Batman Begins men om jag ska rangordna dem så är alltså The Dark Knight snäppet sämre. En av de bästa scenerna förutom explosionen är en kort sekvens när Jokern sticker ut huvudet ur en polisbil och för ett kort ögonblick faktiskt verka njuta av tillvaron. En otroligt snygg bild som sammanfattar det som är bra med filmen. Jag skulle förmodligen gilla filmen bättre om jag sett den i ro hemma eller i en lugn biosalong. Nu var jag lite för snabb att se den på bio. Trots att jag valde att se den en vardag kl 12 så hamnade jag bredvid ett gäng tonårsneandertalare som inte kunde hålla mun (beror på sommarlovet antar jag).

****

När jag nu såg om filmen så stod det klart för mig att The Dark Knight är en bättre film än Batman Begins, vilket alltså är tvärtom mot vad jag tyckte när jag såg filmerna första gången. The Dark Knight har ett helt annat mörker och en tyngd som inte Begins har. Känslan i filmen är ganska annorlunda och bl a fotot ger en skön Michael Mann-känsla. Heath Ledger bidrar dessutom med en störande karaktär som gör att man funderar lite på hur han egentligen mådde under inspelningen och efteråt. Scenen med pennan som försvinner är briljant.

Här ovan skrev jag att jag tyckte Maggie Gyllenhaal inte var sämre än Holmes i rollen som Rachel Dawes. Hmm, ja, hon kanske inte är sämre men hon passar sämre. Kanske är Gyllenhaal bättre i rollen som åklagare men som helhet så gillar jag Holmes bättre. Kanske beror det på att det var Katie Holmes som var först. Tycker jag nu alltså.

Ibland är filmen uppe på fyran och vänder men i slutändan så räcker det inte till mer än en stark trea den här gången heller. Om jag den här gången ska lyfta fram en skådis (förutom dominanten Ledger) så väljer jag Gary Oldman som polischefen Gordon.

Betyg när jag såg den 2008:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3+/5

Stranger Than Fiction


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

%d bloggare gillar detta: