Secret Window (2004)

”Klippa mig? Jag?”

Mitt fredagsinlägg handlar om en ganska bortglömd film med Johnny Depp. Secret Window heter den och det är Stephen King som har skrivit förlagan. Det här är en film som jag skulle kunna tänka mig att se om, om nu andan att överhuvudtaget se på film faller på igen. Min text om filmen skrevs i maj 2004 och jag noterar lite roat att jag tydligen uppskattade Depp och hans ticks. Det är tydligt att det här är innan alla PotC-uppföljare och Alice i Underlandet-filmer.

David Koep (för mig tidigare okänd) visade sig efter lite nätforskning ha varit en flitig manusförfattare. Han har skrivit manus till kända filmer som Jurassic Park, Carlito’s Way, Panic Room, Mission: Impossible och Spider-Man bl a. Nu har han regisserat och skrivit manus till Secret Window som bygger på Stephen King-novellen Secret Window, Secret Garden.

Johnny Depp spelar författaren Morton Rainey som efter en skilsmässa tagit sin tillflykt till ett sommarhus där han försöker bota sin skrivkramp. I stället knackar det på dörren och utanför står den mystiske John Shooter (John Turturro) och påstår att Rainey har stulit hans historia. För att bevisa sin oskuld behöver Rainey bara visa upp den tidning där hans historia först publicerades. Well, det visar sig vara lättare sagt än gjort…

Egentligen har jag inte så mycket att säga om filmen. Den är ganska medioker, dvs inte alls dålig men inte riktigt bra heller. Den puttrar på och Turturro och framför allt Depp får ha lite kul. Depp lyfter filmen och han är rolig så fort han är med i bild. Som vanligt har han en massa ticks för sig (kanske blev det kvar efter PotC, hehe). Som sagt, utan att vara varken läskig eller speciellt spännande så puttrar den på ganska mysigt. Perfekt att hyra en söndag en regnig höstdag till en kopp choklad och lite bullar. Jag gillade slutet. Och, just det, fotot är vackert och följsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Village (2004)

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Lucky Number Slevin (2006)

Lucky Number Slevin känns som en sån där film som förtvivlat försökte vara mystisk och cool men inte lyckades. Istället för coolt blev det trist. Josh Hartnett, var han het ett tag på 00-talet? Var han nån sorts hunk? Jag vet inte, det hände väl aldrig nåt egentligen för Hartnett, inget ordentligt genombrott. Han känns som en fattigmans Leonardo DiCaprio. Min text om Lucky Number Slevin skrevs i januari 2010. Fånig filmtitel förresten.

Så här efteråt visade det sig att det här var en förvånansvärt tråkig film. Det är snyggt men väldigt väldigt tomt. Historien ger ingenting men det är tydligt att man ska imponeras över HUR den berättas. Detta räcker ganska länge men när det hela ska avslöjas faller det platt. Filmer där allt bygger på en twist är jag nu rejält less på. Sen finns det filmer som är obegripliga eller åtminstone svåra att förstå rent logiskt men som faktiskt vill förmedla något, en stämning, känsla, tankar, idéer, något. Lucky Number Slevin vill förmedla att blå plaststolar i en väntsal kan vara snygga. Typ. Här finns inget att berätta utan det är det kluriga pusslet som är hela grejen. Då blir det till slut tomt. Början är hyfsad och Josh Hartnett är ganska charmig. Bruce Willis överspelar som ”cool” hitman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anatomy of a Murder (1959)

Otto Preminger har gjort en del filmer som jag gillar, eller i fall har sett: Laura (3+/5), Where the Sidewalk Ends (3/5) och Advise & Consent (3,5/5). Precis som många andra kända regissörer i Hollywood under 30, 40- och 50-talen (Ernst Lubitsch, Fritz Lang, Billy Wilder och Douglas Sirk för att nämna fyra) så kom Preminger över från Europa för att göra karriär på andra sidan pölen. Min korta preblogg-text om Premingers Anatomy of a Murder skrevs i maj 2008.

Åh, det här var en sån där mysig och trevlig 50-talsfilm med James Stewart där våldtäkt, mord och alkoholism liksom inte lyckas rubba helyllestämningen. Samtidigt som jag har svårt för just den känslan så är det ändå den som gör att filmen får godkänt. Man trivs helt enkelt när man ser filmen. Stewart gör avdokatföredettingen som lever upp på nytt när han får ett mordfall på halsen. Rättegångsscenerna är lagom underhållande (bl a dyker duktige George C. Scott upp i rollen som stjärnåklagare) men de drar ut onödigt länge på tiden. Den riktiga spänningen saknas och rättegångstwisten i slutet är ingen twist utan bara ett jaha. Det var kul att se en ung Ben Gazzara som mordmisstänkt. Han har ett lugnt och annorlunda sätt. Jag minns honom från John Cassavetes-filmen Mordet på en kinesisk bookmaker. Analys av ett mord får en normal trea, inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Picnic at Hanging Rock (1975)

Peter Weir är en australiensisk veteranregissör som ligger bakom storfilmer som Döda poeters sällskap, Witness, The Truman Show och Master and Commander. Måhända är han lite underskattad? Det är som att man (läs: jag) inte har koll på att han har regisserat de filmerna han faktiskt har gjort. Min preblogg-text om 70-talsfilmen Picnic at Hanging Rock skrevs i februari 2004.

Utflykt i det okända är regisserad av Peter Weir och utspelar sig år 1900. Den bygger på verkliga händelser då en lärare och några elever från en flickskola försvann under en utflykt till Hanging Rock, en märklig klippformation i Australien (Victoria).

Den här filmen växte lite grann efter att jag hade sett den. Under själva filmen så tyckte jag början var riktigt bra faktiskt. Den är vacker, mystisk och lite hypnotiserande. Vad var det egentligen som hände på den där klippan? Ja, det vet man inte riktigt och det finns ett mystiskt element här som är bra. Just skildringen av försvinnandet är bra gjort. Bra stämningsmusik, vackra mystiska bilder, bra klippt. Sen tappade jag tyvärr intresset lite grann. Det känns lite som man inte utnyttjade den stämning som man byggt upp i början av filmen. Så länge handlingen är förlagd till klippan så är filmen bra men sen så fokuserar man bitvis på diverse problem på flickskolan. Just den biten tyckte inte jag var lika intressant. Lite kul var dock att Rachel Roberts från O Lucky Man! (Imperials försäljningspsykolog för er som har sett O Lucky Man!) spelade föreståndarinnan på flickskolan. Det är alltid lite lustigt när en skådis man känner igen dyker upp i en helt annan film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: Spellbound (1945)

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

Knives Out (2019)

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Citizen Kane (1941)

Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.

Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.

Hur som helst, Citizen Kane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.

Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).

Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).

Jag skulle kunna sammanfatta Citizen Kane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>

Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get Out (2017)

I lördags såg jag och resten av filmspanarna Us, Jordan Peeles uppföljare till debuten Get Out, så det är kanske dags att lägga upp i alla fall nånting om just Get Out. Jag såg den ganska sent och hajpen hade varit enorm. Skulle filmen hålla för hajpen. Givetvis inte. Men den är, precis som Us, väldigt välgjord i vissa avseenden. Bildmässigt t ex. Jag gillar även tonen inledningsvis, humorn, hur man är som svart respektive vit, fördomarna. Stämningen byggs upp allt eftersom. Nånting är fel och det känner Daniel Kaluuya av, men han är ju bara på besök hos sin flickväns föräldrar. De är ju vita förstås men det ska väl inte vara nåt farligt med det. Det är ju ändå 2017.

Filmen håller mig på halster på ett bra sätt. Sen när väl avslöjandet kommer så tappar den istället mig, precis på samma sätt som skedde med Us. Det är ett för osannolikt och onödigt komplicerat upplägg för att jag ska köpa det fullt ut. Det känns som att Peele är som bäst under en films två inledande akter. Då får han till en bra och nervig stämning samtidigt som han balanserar det på ett bra sätt med humor. När det sen ska slås på den stora avslöjande-trumman så ekar det lite tomt. Eller kanske inte tomt, men i alla fall fel på nåt sätt. Ändå måste jag säga att Peele känns som en frisk fläkt i filmvärlden och hans två filmer är både roliga att se och att diskutera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: