Jason Bourne (2016)

Paul Greengrass är tillbaka i regisstolen och Matt Damon är tillbaka i titelrollen som Jason Bourne själv. Flera år har gått sedan vi senaste såg JSON. Vad sysslar han med nu förtiden? Jo, förutom att ha fått tillbaka minnet helt så är han en sorts price fighter i Grekland (som man ju är om man inte har nåt annat för sig eller bara vill hålla en låg profil?). Jag fick lite Batman Begins-vibbar här.

Det dröjer dock inte länge innan Bourne återigen är ett jagat byte (en jagad byte?). Den här gången har han bl a Alicia Vikander efter sig, eller med sig? Oklart. Fuzzy logic. Alicia spelar en CIA-säkerhetschef vid namn Heather Lee. Hennes rollfigur heter alltså inte nåt i stil med Olga Romanova eller Vera Carlsson, vilket ju betyder att hon måste prata med en ”äkta” amerikansk brytning. Det kanske kan vara det svåraste man kan göra som skådis med icke-amerikansk bakgrund. Jag tror till och med britter tycker det är lite klurigt. Idris Elba som Stringer Bell i The Wire (yay!) är undantagen (a handled exception).

Hur lyckas Alicia? Jo, men jag tycker hon ändå funkar. Jag kan tycka att hon kanske anstränger sig en aning för mycket för att vara tuff och prata så där typiskt amerikanskt men jag köper det, vilket kändes skönt. Det är inte klockrent men ändå godkänt.

En gång åkte jag buss på en kringlig väg på väg ner från Machu Picchu till byn Aguas Calientes där man bor under detta världsarvsbesök. Jag satt bredvid en amerikansk dam och vi började av nån anledning prata. Efter ett tag frågade hon varifrån i USA jag kom. Haha, ja, jag har väl ett ganska bra uttal antar jag, men samtidigt konstaterar jag att det här med lite brytning kanske inte är nåt märkligt.

Problemet för oss svenskar är väl när vi hör svenska skådisar försöka prata ren engelska men den svenska brytningen tar över. Det kan vara jobbigt att lyssna på, hur liten den där brytningen än är.

En bit in i filmen kommer en sekvens som innehåller filmens för mig fånigaste replik.

”Use SQL to corrupt their database!”

Förmodligen måste man väl ha lite erfarenhet av mjukvara, programmering och SQL-databaser för att tycka att repliken är fånig. Jag har sån erfarenhet och då blir repliken fånig för mig. Om man hade lagt till ordet ”injection” efter ”SQL” så hade den funkat. Men att säga ”Använd SQL för att förstöra deras databas” är som att säga ”Använd ingredienser för att skapa umami i rätten”.

Förutom detta har vi ett annat lågvattenmärke. Ett USB-minne är märkt med ordet ”Encrypted!”. Puh-lease. Ja, det är ju gjort för att alla ska hänga med men det går inte att komma ifrån att det blir fånigt. Filmen hade behövt en konsult som hade kunnat granska manus och få till en något bättre hackerstämning och ett lingo som inte framstår som fånigt.

Tommy Lee Jones ser väldigt trött ut i filmen. Han var gammal redan i No Country for Old Men men nu är han verkligen old. Inget fel i det egentligen. Bara ett faktum. Men han kändes trött också. Tommy, you need a REST.

Jag tycker filmens tema känns något övertydligt med sitt fokus på övervakning. Man försöker förstås rida på en tematisk Hollywood-våg här, men det kändes verkligen att man gör just det.

Under filmen får vi (som vanligt?) för långa och tråkiga biljakter. Jag brukar oftast gilla biljakter men det förutsätter att de är intensiva och får mig att sitta på kanten av tv-soffan. Här blev det inte så.

Jason Bourne:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

The Bourne Legacy (2012)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Nu har vi kommit till rebooten av filmserien där det är Jeremy Renner som tar sig an rollen som jagad agent efter att Damon hoppat av (tydligen pga att det inte är Paul Greengrass som regisserar). Apropå det här med att tappa minnet så skulle den här texten egentligen ha kommit på fredag men jag blandade ihop dagarna så det blev en tjuvstart och onsdag istället. Kongenialt!

Jag har vaga minnen (återigen… minnet) av att när The Bourne Legacy kom så var både proffskritiken och publikreaktionerna inte nådiga. Jag kanske minns lite fel men speciellt bra kritik fick den i alla fall inte om man tittar på Rotten Tomatoes. 55% från kritiker och 58% från publiken är väl inte helt ruttna tomater men det är åtminstone övermogna.

Själv blev jag faktiskt positivt överraskad och det första som slog mig var att man fått ihop en imponerande skådespelarensemble. Vad sägs om denna rad: Jeremy Renner, Edward Norton, Rachel Weisz, Albert Finney, Oscar Isaac, Joan Allen, David Strathairn, Scott Glenn… och Stacey Keach (!).

Den här gången är det alltså fokus på arvet från Jason Bourne kan man säga. Bourne själv, och därmed Matt Damon, är inte med utan det handlar om en ny superagent, spelad av Renner, som finner sig själv jagad av sina egna chefer.

För några år sen hade jag ett Överleva i vildmarken-tema och The Bourne Legacy hade platsat där. Renners rollfigur Aaron Cross får kämpa mot elementen i det snöiga Alaska i nån form av träningssession där det typ går ut på att överleva. Snöstorm och kyla är väl en sak men när sen dina chefer vill ha ihjäl dig också då börjar det bli jobbigt på riktigt för stackars agent-Aaron.

Inledningen var klart positiv. Snöfilm! Det är ju sen gammalt att snö på film alltid är nåt positivt.

Jeremy Renner har biffat upp sig ordentlig sen The Hurt Locker. Det är lustigt med Renner. Vid den här tiden, efter The Hurt Locker, så var det som att Hollywood trodde att han var nästa actionhjälte. Renner skulle axla mantlarna efter både Tom Cruise i Mission Impossible-filmerna och Matt Damon i Bourne-filmerna. Det gick väl sisådär med det. Renner är nog lite för vanlig, för snäll, till och med jämfört med Damon, som ju har en mer obehaglig aspekt som han kan ta fram när det behövs.

Jag kan tycka att saker och ting föll på plats för Renner i och med Wind River och även MCU-tv-serien Hawkeye. Han passar perfekt i bägge. Ja, han är väl hyfsad i MCU-filmerna också men i Wind River och Hawkeye är han ju en leading man, och bra som en sådan.

Mina tankar gick till Terminator-filmerna där själlösa ”robotar” jagar varandra. Här är det inte cyborger utan människor som pumpats fulla med droger så att de har noll empati men övernaturliga mentala och fysiska förmågor i övrigt.

Som jag skrev tidigare så gillade jag den snöiga inledningen i Alaska. Inte helt ovanligt så blev filmen sen lite långdragen med bl a en överlång motorcykeljakt i slutet. Men klart godkänt i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Ultimatum (2007)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Ultimatum skrevs i oktober 2008 och det framgår att jag var rätt säker på att det här var den sista filmen i serien. Men 2012 kom The Bourne Legacy och 2016 den självbetitlade Jason Bourne. Vi återkommer till dessa filmer som avslutar (?) the Bourne Cinematic Universe.

Jag har äntligen sett den sista delen i Bourne-trilogin där Matt Damon spelar en CIA-agent som har tappat minnet. Filmen tar vid precis efter tvåan The Bourne Supremacy, en film som jag gillade mycket. Bourne försöker komma underfund med vem han är. Samtidigt försöker CIA… ja, helt enkelt döda honom. Först måste jag säga att Matt Damon överraskar positivt genom hela den här filmserien. Samtidigt som han känns som killen i lägenheten bredvid så gestaltar han perfekt den person han förvandlas till när han blir fullfjädrad och dödlig agent. Det är som om han är två personer, vilket ju i princip är det han är i filmen.

Paul Greengrass måste vara den handhållna kamerans mästare. Jag misstänker att det är otroligt svårt att undvika att allt bara blir skakigt och jobbigt, och i stället hitta den där närvarokänslan och intensiteten. Greengrass har lyckats i de filmer jag har sett av honom (Bloody Sunday och United 93). Exempelvis så är fajtscenerna och jaktscenerna (till fots eller hjul) små mästerverk av detaljer. Klippningen och tempot är bra i filmen. De fysiskt intensiva avsnittet blandas med mer mentalt intensiva scener där skådisarna får chansen att gestalta sina rollfigurer. Förutom Damon dominerar även Joan Allen och David Strathairn som båda spelar CIA-anställda på jakt efter Bourne även fast de har lite olika agenda.

En sista positiv sak är att jag i den här delen gillade Julia Stiles rollfigur. I del ett och två har jag undrat litet över hennes roll. Hon fyllde liksom ingen funktion förutom att kanske tillfredsställa filmbolaget som (möjligen) propsat på att hon skulle vara med. Här hintas det litet mer om hennes inblandning i Bournes förflutna vilket gör att Stiles får mer att spela med. Nu till det negativa. Filmen bleknade litet väl snabbt efter att jag sett den. Jag fick en känsla av snygg och intensiv yta men inget djup överhuvudtaget. Och så kan jag tycka att slutet är aningen publikfriande. Slutbetyget blir därför en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Solaris (2002)

2002 gjorde Steven Soderbergh en remake av Andrej Tarkovskijs Solaris med George Clooney i huvudrollen. Det pratas väl inte speciellt mycket om den remaken nuförtiden. Jag såg filmen med min Nätrullarna-poddkompis Daniel på en förhandsvisning på Skandia i Stockholm. Det förmodligen mest minnesvärda från visningen var att filmen gick av (sic!) efter ungefär halva tiden. Filmrullen fastnade och sen brändes celluloiden upp à la Persona. Det blev en paus på nån timme där de fick tejpa ihop filmen igen och sen fortsatte det hela. Min korta preblogg-text skrevs i februari 2003.

I tisdags såg jag Solaris, alltså Steven Soderberghs version av Stanislaw Lems roman som ju även Tarkovskij gjorde film av på 70-talet. Den nya versionen är inte lika lång och långsam som Tarkovskijs men den är ändå så långt från en sci-fi-action-film man kan komma, vilket är bra i detta fall. Jag var rädd att man efter tre fjärdedelar av filmen skulle lägga in ett mer actionbetonat slut med aliens och så vidare (min kommentar: som man t ex gör i (och därmed förstör) Event Horizon och Sunshine). Det hade inte riktigt passat in såsom filmen såg ut i övrigt. Filmen får godkänt men det är inget mästerverk. Det är dock genomgående bra insatser av skådespelarna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Förresten är Soderberghs film en remake av Tarkovskijs film eller är det en nyfilmatisering av Stanislav Lems roman?

The Bourne Supremacy (2004)

Jag har dragit igång ytterligare ett litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Supremacy skrevs i december 2004.

Jag tyckte faktiskt att den här var bättre än ettan. Tvåan är lite mörkare vilket gjorde den mer intressant. Efter det som händer i början av filmen har Bourne liksom inget val och Matt Damon klarar av att gestalta det desperat meninglösa i Bournes rotlösa värld (fan, vilket skitsnack, hehe). (Min kommentar:  jag antar att jag med ”skitsnack” syftar på att min formulering ”Bournes rotlös världs skulle vara aningen pretto.) Även om Damon inte är nån jättefavorit så är det ändå skönt med en seriös skådis. Samtidigt som Damon förvandlas till agent när situationen kräver det så fixar han att nånstans hitta personen Bourne också. Det blir ingen Bond-rulle av det hela (min kommentar: tänk på att det här var innan eran med Daniel Craig som Bond). Jag gillar även att filmen utspelar sig på lite olika platser i världen där jag varit, bl a i Berlin och Moskva. Det är alltid roligt att känna igen sig när man ser på film. Även om det egentligen inte gör filmen bättre rent objektivt så gör det min upplevelse bättre. Mmm, ganska oväntat (min kommentar: jaha?!) så tyckte jag detta var en spännande och välgjord film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Bourne Identity (2002)

Den här fredagen drar jag igång ytterligare ett nytt litet tema då det är dags för Bourne-filmerna med Matt Damon som agenten som tappat minnet. Visst satte den första filmen, och även den andra i serien från 2004, tonen för hur man skulle göra den här typen av mer gritty actionfilm. 2006 kom Bond-filmen Casino Royale som nog lånade en hel del från Bourne-filmerna vad gäller stil och känsla. Min text om The Bourne Identity skrevs i oktober 2004.

The Bourne Identity är en agenthistoria där Matt Damon tappar minnet, blir snäll, träffar Franka Potente i Paris och jagas av sin egen agentbyrå. Mmmm, jag tyckte den var välgjord och med bra skådisinsatser från de flesta håll. Potente är lite av en favorit efter att ha sett henne i två Tom Tykwer-filmer (Spring Lola och Prinsessan + krigaren). Damon funkar bra och bäst tycker jag filmen är när Damon råkar i knipa och då börjar reagera instinktivt som den agent han är och kallt tar hand om situationen. Ibland blev det lite tröttsamt (och förutsägbart) med klippen mellan Damon ”ute på fältet” och agentbyråns kontor där slipsnissar hackade på datorer. Men precis som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så gillar jag amerikanska filmer (thrillers) som utspelas i Europa. Det ger en speciell känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mordet på Orientexpressen (1974)

Varje jul brukar jag välja ut en biofilm som familjen ser på Annandagen. 2017 års val skulle ha blivit The Shape of Water men av nån märklig anledning hade den inte premiär förrän i februari. Då föll valet istället på Kenneth Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.

Den första filmatisering av Christies Hercule Poirot-mysterium kom 1974 och har en hel kader med kända skådisar. Under förtexterna insåg jag att det här är en gammal film då alla inblandade i filmen listas. Det är inte som idag där det görs i eftertexterna. Men det är ju orimligt att inleda en film med rad på rad med cgi-folk.

Jag undrar om kidnappnings-temat har hämtat inspiration från fallet där Charles Lindberghs lille son rövades bort. Christies roman kom ut 1934 och Charles Jr försvann två år tidigare. Ja, det måste ju vara så.

Vad är det Albert Finney håller på med?! Han spelar Poirot som en stelopererad galning. Är det nån form av spel från Poirots sida för att förvirra sina ”motståndare”? Nåväl, det är ett märkligt val av Finney får jag lov att säga. Men han gjorde i alla fall ett val.

Det är ett multikulturellt tåg. Vi har afrikaner, asiater, muslimer, en svenska (spelad av Ingrid Bergman som vann en Oscar för sin roll!) och så rika amerikaner och britter. En av passagerarna var prinsessan Dragomiroff. Hon borde väl hetat Dragomirova egentligen? Prinsessan var i vilket fall ganska obehagligt vitsminkad i ansiktet och mina tankar gick till Gary Oldman som Dracula.

Anthony Perkins är med. Han var riktigt bra. Det är lite synd att han blev så pass starkt förknippad med en enda roll. En roll som han gjorde väldigt bra, men ändå. Det var i alla fall kul att se honom här.

Som helhet så gillar jag originalet en aning mer än Branaghs version.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

Lone Star (1996)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Lone Star och min text om den skrevs i januari 2004.

Sam Deeds (Chris Cooper), sonen till den legendariske sheriffen Buddy som nyss trillat av pinn, har kommit tillbaks till sin barndomsstad i Texas vid gränsen till Mexiko och tagit över som sheriff efter sin far. En dag upptäcks ett skelett ute i öknen. Det råder ingen tvekan om att det är resterna av den ökände sheriffen Charlie Wade som, sägs det, försvann spårlöst för 40 år sen. Sam börjar nysta i det hela och får hela tiden höra från byborna att hans pappa minsann var en hyvens man och hans mamma ett helgon. Själv misstänker Sam att hans pappa kanske inte var den man som han målas upp att vara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles (Passion Fish, Men with Guns, City of Hope och Casa de los babys) och jag gillar samtliga, även om de inte har fått toppbetyg kanske. Jag känner igen Sayles stil även i Lone Star. Det är en ganska långsamt berättad historia som liksom flyter fram med strålande skådespelarinsatser i vissa nyckelscener. Chris Cooper (orkidéjägare i Adaptation) är perfekt i sin roll precis som Kris Kristofferson som den genomelake sheriffen Wade. Som vanligt så blandar Sayles politiska, sociala och mänskliga frågor. Här handlar det väldigt mycket om förhållandet mellan far och son, mor och dotter. Det handlar om småstaden. Det handlar om illegala mexikanska invandrare.

Jag tyckte att det hade kunnat vara lite fler scener med Kristofferson och Matthew McConaughey (som spelar Buddy) som utspelar sig för 40 år sen. Jag hade gärna velat veta lite mer om bakgrunden till allting. Med det sagt, så måste ändå säga att just övergångarna mellan nutid och dåtid var väldigt snyggt gjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Last of Sheila (1973)

När jag läser min gamla preblogg-text om The Last of Sheila kommer jag osökt att tänka på en mycket bättre film i samma genre. Nämligen Rian Johnsons Knives Out som sågs på en underbar visning på Stockholm Filmfestival 2019. 2019… det är två år sen, gurgel. Min text skrevs i oktober 2003.

Döden går ombord är en 70-talsdeckare med Agatha Christie-känsla. Jaha, inget speciellt faktiskt men den blir ju bättre efter hand. Det är ändå ett klurigt pussel som det är kul att försöka lösa. Det är en sån här film där det gäller att vara vaken i början då det händer till synes oviktiga saker men som i efterhand visade sig vara viktiga för att lösa gåtan om vem som har gjort vad och varför. Agatha Christie-känsla var det som sagt. Jag tänkte på Döden på Nilen och det kändes ibland som om Hercule Poirot skulle kliva in i handlingen vilken sekund som helst. Jag gillar James Coburns smil. James Mason var bra. Han är en liten favorit. Men som helhet var det faktiskt till slut ganska ointressant tyckte jag. Det kändes liksom inte på riktigt och det är väl kanske inte den typen av film heller, där det ska kännas på riktigt. Det blev ändå lite spännande mot slutet men betyget blir inte bättre än 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: