Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Citizen Kane (1941)

Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.

Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.

Hur som helst, Citizen Kane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.

Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).

Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).

Jag skulle kunna sammanfatta Citizen Kane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>

Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Get Out (2017)

I lördags såg jag och resten av filmspanarna Us, Jordan Peeles uppföljare till debuten Get Out, så det är kanske dags att lägga upp i alla fall nånting om just Get Out. Jag såg den ganska sent och hajpen hade varit enorm. Skulle filmen hålla för hajpen. Givetvis inte. Men den är, precis som Us, väldigt välgjord i vissa avseenden. Bildmässigt t ex. Jag gillar även tonen inledningsvis, humorn, hur man är som svart respektive vit, fördomarna. Stämningen byggs upp allt eftersom. Nånting är fel och det känner Daniel Kaluuya av, men han är ju bara på besök hos sin flickväns föräldrar. De är ju vita förstås men det ska väl inte vara nåt farligt med det. Det är ju ändå 2017.

Filmen håller mig på halster på ett bra sätt. Sen när väl avslöjandet kommer så tappar den istället mig, precis på samma sätt som skedde med Us. Det är ett för osannolikt och onödigt komplicerat upplägg för att jag ska köpa det fullt ut. Det känns som att Peele är som bäst under en films två inledande akter. Då får han till en bra och nervig stämning samtidigt som han balanserar det på ett bra sätt med humor. När det sen ska slås på den stora avslöjande-trumman så ekar det lite tomt. Eller kanske inte tomt, men i alla fall fel på nåt sätt. Ändå måste jag säga att Peele känns som en frisk fläkt i filmvärlden och hans två filmer är både roliga att se och att diskutera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dark Water (2002)

Igår skrev jag om en filmfestival i miniformat som jag hade för länge sen när jag såg både Casino och Dark Water på bio samma kväll. Efter att ha avnjutit Cinematekets visning av Casino bar det av till biografen Sture för mörk och blöt J-horror. Där jag skulle möta min gamla tyska kollega Marco och medan jag väntade minns jag att jag slank in på Babs där jag till min förvåning hittade den utmärkta tequilan 1800 Añejo. Jag kunde inte motstå ett glas. Detta äventyr ägde rum, och mina intryck av filmen dokumenterades, i april 2003.

Dark Water handlar om en mamma som flyttar in med sin dotter i ”fel” lägenhet i ett nedslitet hyreshus. Det droppar vatten från taket. Någonting pågår i lägenheten ovanför även om ingen ska bo där. En mystisk flicka med gul (min kommentar: Gul! Aha!) regnrock visar sig. Det regnar mest hela tiden. Det hela blir underligare och underligare. Det är lite småläskigt ibland men inte riktigt skrämmande.

Hmm, ja, den var ju inte dålig. Det är helt klart en bra skräckis och bättre än exempelvis Terror på Elm Street som jag såg nyligen. Problemet med Dark Water är att jag inte blev skrämd riktigt ordentligt. Det är ju liksom det som är meningen. Efter att ha sett The Ring (remaken alltså) så bleknar det mesta. The Ring gjorde mig faktiskt rädd; jag tror det var den där filmen som är på videobandet som gjorde det. Om man jämför med Nakatas Ringu (1998) så tyckte jag den var snäppet bättre än Dark Water. The Ring är i sin tur snäppet bättre än Ringu (slå mig inte nu, alla ni som gillar originalet bättre). Betyget för Dark Water blir således 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Suspicion (1941)

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

A Simple Favor (2018)

Jag tror inte jag har sett enda film av regissören Paul Feig. Detta faktum framkallar viss förvåning bland mina filmintresserade vänner. ”Har du inte sett Bridesmaids?!” utbrister de häpet och börjar citera repliker och jag känner mig utanför.

Anledningen till att jag inte lockats till hans filmer? Jag vet inte, men det är nåt med en viss typ av stiliserad och överdriven amerikansk komedi som jag aldrig känner nåt sug av att se. Jag har inte sett Bridesmaids, The Heat, Spy, Wedding Crashers, Trainwreck, Knocked Up eller Pitch Perfect. Det kanske jag borde. Jag kanske gillar dem!?

Nu har jag i alla fall sett en film av Paul Feig. Fast grejen är att A Simple Favor skulle vara en thriller (Hitchcock-inspirerad sas det), så jag kanske skulle få helt fel bild av Feig som regissör. Det tror jag inte jag fick. För mig känns det som att A Simple Favor nog är hyfsat lik hans andra filmer (säger jag som inte sett enda av dem!). Det är bara det att Feig visar en lite annan sida av sig själv och väljer att låta filmen gå åt thriller-hållet. För mig känns den ändå nästan mer som en komedi.

Allas älskling Anna Kendrick spelar Stephanie, den duktiga mamman som vloggar om fläckborttagning och kakdeg och som är raka motsatsen till Emily (Blake Lively). Istället för att prata om bullbak på YouTube så inleder Emily eftermiddagen med en Gin och tonic. Av nån anledning blir de vänner, kanske för att Stephanie hela tiden ställer upp och hämtar Emilys son på skolan. Well, och sen får väl även Emily Stephanie att släppa loss och bli lite vildare.

En dag försvinner Emily spårlöst och Stephanie blir besatt av att hitta sin ”bästa vän”, något som hon också rapporterar om på sin vlogg.

Filmens värld är nån form av förhöjd verklighet, det är tydligt. Så är det väl ofta i filmer och jag brukar inte ha nåt problem med det. Här gjorde det dock att jag kände en distans och det ledde till att hela filmen blev kall för mig.

Kendrick och Lively har inledningsvis ett ganska roligt samspel. Två kontraster möts och det uppstår en del kul situationer. Dessutom älskade jag Livelys kläder, mest i form av snygga kostymer. Men sen försvinner Emily och det samspelet försvann ju då också.

Det förekom en poliskommissarie som hade en del roliga scener. Han var en skön typ som såg igenom alla han pratade med (eller förhörde snarare), inklusive Stephanie.

Jag ska även ge filmen att den var ganska klurig att förutse. Vilken väg ska den ta? Vilken rollfigur är det egentligen som är the bad guy? Det svängde lite fram och tillbaka.

Problemet var bara att jag inte kände nåt för nån i filmen. Jag tyckte heller aldrig att den var tillräckligt rolig eller spännande för att lyfta sig själv till några högre nivåer. Jag tror helt enkelt det inte var min typ av film. Jag ser hantverket men filmen går mig lite förbi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioA Simple Favor har premiär imorgon fredag och jag tror faktiskt jag rekommenderar ett biobesök. I det här fallet misstänker jag det är mig det är fel på, snarare än filmen, och många kommer nog uppskatta den och tycka att det är ett roligt, skarpt och stilfullt litet thrillermysterium.

Fler som skriver om A Simple Favor:

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The Commuter (2018)

Liam Neeson är fast i ekorrhjulet. Han pendlar varje dag från en New York-förort in till Manhattan där han jobbar som… ja, vad var det nu? Försäkringsrådgivare? Liam jobbar häcken av sig för att bekosta sin sons college-studier. Men att jobba häcken av sig räcker förstås inte. Liams chef kallar in honom för ett litet samtal, ”Do you have a minute?”.

Fem minuter senare står Liam på trottoaren med den sedvanliga kartongen, utan jobb och förnedrad. Liam träffar sin gamla poliskollega Patrick Wilson för en öl innan han moloken tar tåget hem.

På tåget träffar Liam en mystisk kvinna, Vera Farmiga, som ger honom ett uppdrag. Liam ska identifiera den person på tåget som inte hör hemma där. Välbekant med alla pendlare borde ju Liam kunna peka ut den person som åker för första gången. (Haha, krystat så det förslår.) Liam lockas av erbjudandet eftersom det involverar en riklig belöning om han lyckas. Både tåget och handlingen är därmed i rullning.

Inledningen var lite lustig. Vi får ett, nästan konstnärligt, montage som skildrar Liams monotona och upprepande vardag. Denna konstnärliga stil var givetvis inget som fortsatte under resten av filmen (förutom en liten detalj). Men som inledning stack det ut som något udda. En Måndag hela veckan-homage måhända?

Jag gillade att Liam i princip spelade sin verkliga ålder. När han får sparken utbrister han ”I’m 60 years old!”. Det fanns även nåt udda i att Liams familj kämpade så med att få ekonomin att gå ihop, och då menar jag udda i filmvärlden. I många andra filmer bor 25-åringar i takvåningar på Manhattan utan att till synes tjäna några pengar alls.

Filmen utspelar sig i skuggan av 9/11 och andra terrordåd. Säkerhetskontroller på tåg verkar vara vanligt förekommande. Folk börjar bli luttrade men vissa blir ändå irriterade. Varför just idag?

The Commuter är en funktionell thriller. Funktionell men förutsägbar. Kanske är det lite Hitchcock över den. Just konspirationskänslan och att den till största delen utspelar sig på ett tåg. Det ger en klaustrofobisk och samtidigt mysig stämning.

Jag nämnde att det förekom ytterligare en ”konstnärlig” detalj förutom vardagsmontaget under inledningen. Vad var det? Jo, det var en klassisk s.k. dolly zoom (som bl a kan ses i Jaws) som användes för att förstärka Liams känsla av panik när skiten träffar fläkten där ombord på tåget. Apropå Hitchcock så tror jag att han var först att använda denna teknik i Vertigo.

The Commuter är en perfekt fredagsfilm. Den är harmlös och får en harmlös trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Invitation (2015)

The Invitation är en dramaskräckthriller som kanske påminner en del om Coherence från 2013. En grupp gamla vänner och bekanta som inte sett varandra på länge träffas för en middag. Stämningen är något obekväm. En tragisk händelse i det förflutna har skapat sår som inte har läkt. Will (en långhårig och skäggig Logan Marshall-Green) och hans flickvän är de som blir inbjudna av Wills ex-fru Eden och hennes nya man. Nya personer har kommit in i Edens liv, bl a en något (läs: väldigt) obehaglig man vid namn Pruitt (en perfekt castad John Carroll Lynch).

Jag gillade stämningen direkt och tänkte även att det här hade varit en perfekt film att se på Stockholm Filmfestival. Känslan av att nåt är fel är påtaglig men ändå inte överdriven. Logan Marshall-Green, som för övrigt blir mer och mer lik Tom Hardy, är bra som den f.d. mannen som undrar vad som har hänt med Eden. Det är uppenbart att nåt är fel med henne. I Wills ögon är hon förändrad; frälst, galen, hjärntvättad eller en kombination av alla tre.

Pruitt är alltså en obehaglig man och han kommer förstås från en sekt, kallad The Invitation. Sekten sysslar med nån form av dödsflum som ska göra att man blir fri från sin sorg. En dödssekt helt enkelt. Men inledningsvis nämns givetvis inte det utan det handlar om nån form av andlig helning. Burr. Här blir jag påmind om en annan obehaglig film om en sekt, Todd Haynes-filmen Safe med Julianne Moore.

The Invitation är en klart godkänd thriller som långsamt bygger upp en klaustrofobisk stämning. Det som hindrar ett högre betyg är nog att den känns lite för liten. Den utspelas i samma hus och det är samma lilla grupp med skådisar. För att få en wow-känsla med det upplägget så måste det verkligen vara välgjort på alla sätt och vis. Som det är nu så saknas den där mysiga filmfilm-känslan. Nu ska ju filmen inte vara mysig utan precis tvärtom…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag har för mig att Filmitch gillade filmen mycket. Japp, jag kom ihåg rätt.

Annihilation (2018)

Plötsligt händer det. Jag har sett en 5/5-film. Senaste gången det hände var 22 januari 2017, alltså över ett år sen. Tack för din insats som bloggheader, Viggo!

På senaste tiden har jag varit lite orolig om det nånsin skulle hända igen. Skulle jag nånsin känna så mycket för en film att det enda alternativet var att dela ut toppbetyget. Jag började som sagt bli lite orolig. Hade jag överdoserat på film? Började jag bli för luttrad? För van att se på film så att inget längre skakade om mig?

Svaret var lyckligtvis: nej. Jag blev nämligen påverkad, in på cellnivå kändes det som, av den film jag nyss sett. Och det har jag Alex Garland och Netflix att tacka för. Varför Netflix undrar ni? Jo, när filmstudion Paramount inte vågade släppa filmen (för svår för popcornpubliken!) på bio, förutom i USA, Kanada och Kina, så klev Netflix fram som distributör världen över.

Filmen det handlar om är alltså sf-thriller-skräckisen Annihilation, Alex Garlands uppföljare till min personliga favorit Ex Machina (en annan 5/5-film för övrigt).

Vad som ser ut att vara en meteorit slår ner på en fyr vid den amerikanska sydkusten. En mystisk zon, kallad The Shimmer, uppstår runt fyren. Zonen växer ständigt och riskerar att sprida sig över USA och så småningom över hela Jorden. De team som de amerikanska myndigheterna skickar in går inte att kommunicera med och ingen återvänder nånsin.

Lena (Natalie Portman) är en biologiprofessor som sörjer sin man Kane (Oscar Isaac) som var soldat i armén och försvunnit under uppdrag (vilket uppdrag tror ni det var?) ett år tidigare. En dag står plötsligt Kane i deras hus. Han verkar dock inte riktigt vara sig själv och har ingen förklaring till var han har varit eller hur han kommit tillbaka. Plötsligt blir han allvarligt sjuk. På väg till sjukhus stoppas ambulansen av myndighetsmän som för de båda till vad som kallas Area X, en bas precis intill The Shimmer.

På basen är det psykologen Ventress (Jennifer Jason Leigh) som styr och ställer. Hon sätter ihop ett team på fem kvinnnor, inklusive sig själv, som ska ge sig in i The Shimmer för att ta reda på vad det är och om det är möjligt att stoppa dess expansion.

Ex Machina, Midnight Special och Arrival är tre filmer från de senaste åren som jag gett högsta betyg. Det som de har gemensamt med Annihilation är att de alla är välgjorda idébaserade science fiction-filmer som samtidigt har ett högt produktionsvärde i form av bl a foto och score. För mig är det jackpott.

Från och med nu får jag nog lov att varna för spoilers så läs inte vidare om du inte har sett filmen eller är nåt så ovanligt som okänslig för spoilers.

Annihilation är en film som skriven för mig. Det är en film med ett mysterium. En grupp människor är på väg mot ett okänt mål. Ingen, inklusive vi tittare, vet vad som väntar. Man kan säga att den är upplagd som en klassisk monsterskräckis där en och en av deltagarna i teamet går åt. Skillnaden är att den inte avslutas med en ordinär fajt. Eller, den avslutas faktiskt med en sorts fajt men den är långt ifrån ordinär om man säger så.

Jag älskar miljön och naturen inne i The Shimmer. Det känns som att vara inne i ett varmt och tropiskt växthus med ett prunkande djur- och växtliv. Fast det är nåt som är fel med biologin. Växter och djur har korsbefruktats på ett sätt som inte ska vara möjligt. Det förekommer även en färgrik (gul, röd, blå, grön) typ av mossa eller svampliknande lav som växer överallt. Den gav mig obehagliga vibbar av Fantastic Voyage, en film där en grupp människor förminskas till miniatyrstorlek och skickas in i en patient för att ta bort en blodpropp. I en scen blir en av medlemmarna i teamet attackerad av nån form av immunförsvarsceller som uppfattade personen som ett hot.

En liknande känsla av biologisk skräck som i Fantastic Voyage råder hela tiden i Annihilation, ibland mer direkt och ibland mer i bakgrunden. Men den finns hela tiden där och etableras redan i öppningsscenen när Lena visar sina studenter hur cancerceller ser ut och delar sig. Burr.

Konceptet med korsbefruktning och hur alla varelser i The Shimmer påverkar varandra och tar biologiska drag från varandra används i en scen för att skapa en ren känsla av skräck, som tagen ur den bästa skräckfilmen. Om jag säger muterat björnsvin med Tuva Novotnys skrikande röst så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Uuuuuuuuh, vad läbbigt. Jag satt på kanten av vardagsrumssoffan.

Jag fick lite av samma känsla som när jag tittar på några av Aphex Twins musikvideor regisserade av Chris Cunningham. Kanske speciellt Rubber Johnny men även klassiker som Windowlicker och superläbbiga Come To Daddy. Det är samma känsla av att nåt är fruktansvärt fel, biologiskt fel.

Vad den utomjordiska varelsen, eller vad man nu ska kalla det som kraschat (landat?) på Jorden, egentligen vill är oklart. Det som händer i The Shimmer är att allt flyter samman. Allt levande påverkar varandra. Människor blir buskar. Buskar blir människor. Jag kommer att tänka på Public Enemys album och låt Fear of a Black Planet där det konstateras:

Black man, black woman, black baby
White man, white woman, white baby
White man, black woman, black baby
Black man, white woman, black baby

Vill varelsen bara att vi ska (över)leva i harmoni genom att droppa garden och lämna fördomar om annat och andra bakom oss? Bara låta oss smälta ihop till en enhet. ”People, I just want to say, you know, can we all get along? Can we get along?” Fast vi borde ju inte behöva ge upp oss själva och förlora vår egen identitet kan man tycka. Andra som sett filmen läser in andra saker. Som t ex att den handlar om att hantera psykisk ohälsa, otrohet, att komma ut från andra sidan av ett misslyckat äktenskap, att växa upp och lämna barndomen bakom sig, att bli den person man vill bli, människans tendens till självdestruktion (som ju finns inbyggd i våra celler vare sig vi vill det eller ej). Det är öppet för tolkning. Den mest uppenbara analogin, som är så uppenbar att det kanske inte är en analogi, är att det handlar om cancer. En av medlemmarna i teamet visar sig nämligen ha cancer och The Shimmer sprider sig och växer obönhörligt likt en svulst.

Då har vi kommit till den fullkomliga och fullkomligt fantastiska slutdelen av filmen, de sista 30 minuterna, ett segment som kallas The Lighthouse. Här satt jag på helspänn, återigen på kanten av soffan, med händerna på tinningarna i trans. Obehag. Mystisk. Alien. 2001. Ekon. Dubbletter. Enemy. Obehag. Uppslukad. Jag kände att jag var på väg att sjunka igenom soffan, att mina celler skulle bli en del av soffan, och soffan en del av mig.

Filmens score, skrivet av Ben Salisbury och Portisheads Geoff Barrow är makalöst bra just här. När det utomjordiska väsendet skapar en kopia av Lena med hjälp av hennes blod är jag inte som i trans; jag är i trans.

Efter denna magi blir det än mer magiskt när Lena och hennes klon utför en balett tillsammans. Till en början är Lenas kopia enbart en grönglänsande ansiktslös varelse (spelad av Sonoya Mizuno från Ex Machina för övrigt) som försöker lära sig vad Lena är för något och det resulterar alltså i en dans. Lena leder och varelsen följer. Kämpa mot den och den kämpar mot dig, och du kan inte vinna. Ge efter och den ger efter. Magiskt var ordet.

Jag älskar Annihilation och nu måste jag ju kalla Alex Garland för min favoritregissör i och med att hans två regiinsatser båda har fått högsta betyg. Jag hoppas verkligen han får chansen att även i fortsättningen göra de filmer han vill göra. Det senaste jag har hört är dock att Garland ska göra en sf-tv-serie för FX. Hmm, tv-serier kan vara mycket bra förstås men för mig är det fortfarande film som är den mest exklusiva pärlan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andra som sett och skrivit om Annihilation: Movies – Noir, Flmr, Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Postern ovan är en fan-poster gjord av DawnOfKaiju17. Slutligen några fina bilder från filmen.

 

The Ring Two + Rings (2005)

Då går jag i mål med mitt lilla The Ring-tema i och med den amerikanska uppföljaren till The Ring. Texten om The Ring Two skrevs i mars 2007.

Jag kände att det var dags att beta av del två i de amerikanska nyversionerna av Ringu-filmerna. Den första remaken, The Ring (5/5), såg jag på bio utan att veta NÅNTING om filmen. Att inte veta nånting om filmen var bra eftersom det alltså blev en femma till den. Efter detta såg jag Hideo Nakatas originalfilmer Ringu (4-/5) och Ringu 2 (4-/5). Och nu är alltså cirkeln, eller ringen om man så vill, sluten och Nakata själv är regissör i sin egen remake The Ring Two. Återigen ser vi Naomi Watts som journalisten Rachel som har flytt(at) till en småstad för att komma undan de otäcka videobanden. Yeah, sure.

Njaaeee, tyvärr. Magin var borta. Det mesta går på tomgång, inklusive Watts. David Dorfman som sonen Aidan var bra i ettan men här har han blivit för stor och ser mest butter ut och inte så där läskig som i ettan. Det känns att Nakata inte är helt hemma i en amerikansk produktion. Det blir lite opersonligt och strömlinjeformat. Ok, det var det negativa. Det positiva är väl att det ändå är ganska välgjort överlag, trots tomgången och det faktum att det aldrig blir riktigt läskigt den här gången. Att jag gillade ettan så mycket gör att lite av den känslan i viss mån återkommer och då blir det ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Rings (2005)

Som en bonus på The Ring Two-dvd:n fanns kortfilmen Rings (regisserad av Jonathan Liebesman) som är en sorts prequel till The Ring Two. Oj, det här var en liten överraskning som kändes betydligt fräschare än ”huvudfilmen”. Det är en hetsigt klippt historia med en nervig stämning, nästan åt det experimentella hållet. Vi får följa en student som precis kollat på Bandet och nu har sju dagar på sig att visa det för nån annan. He, mot slutet går tiden fort för snubben. Jag gillade filmen och det hetsiga bildspråket. Just den här hetsiga stilen passar perfekt i en kortfilm (16 min) men det hade förstås blivit tröttsamt i en långfilm. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: