Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ådalen 31

Titel: Ådalen 31
Regi: Bo Widerberg
År: 1969
IMDb
| Filmtipset

Ådalen 31 är en intressant film som skildrar en viktig händelse i Sveriges historia, en händelse som enligt Widerbergs efterord i filmen fick den borgerliga regeringen att falla för att ge plats åt en socialdemokratisk era. Det är ganska tydligt vilken sida, höger eller vänster, som Widerberg föredrar, lite för tydligt kanske. Händelsen som ger filmen sin titel ägde rum i Ådalen i Ångermanland 1931 då demonstrerande pappersbruksarbetare drabbade samman med militär. Anledningen till oroligheterna var att det pågick sympatistrejk bland arbeterna pga av att arbetare på andra håll i Sverige fick sänkta löner (4 öre var sänkningen, vilket förmodligen var en hel del på den tiden). Ägarna till pappersbruken hade hyrt in andra arbetare, strejkbrytare. Det var dessa strejkbrytare som demonstrationen var på väg till då det kaos utbröt som dödade fem personer.

Bitvis finns en domedagsstämning över filmen ungefär på samma sätt som i Elephant. Man vet att en otäck händelse, en tragedi, ska äga rum nån gång under filmens gång. Anledningen att jag kommer att tänka på den vackra Elephant är att Widerberg har valt att göra första delen av filmen till en vacker och poetisk hyllning till ett pastoralt landsbygdssverige med blommor, gräs, träd, vita sommarklänningar, ängar, och klädtvätt nere vid ån. Detta kanske är tänkt att göra kontrasten när det går åt pipan större. Men just skildringarna kring skotten funkar inte riktigt. Jag får aldrig den där klumpen i halsen som jag t ex fick i Elephant (och oj vilken klump jag fick då).

Filmen fokuserar på en arbetarfamilj. Det är mamma, pappa och tre barn. Pappan heter Harald (Roland Hedlund) och han tror inte på att ta till våld mot strejkbrytare utan vill förhandla. Äldste sonen Kjell träffar dottern (Marie De Geer) till en av företagspamparna och blir kär. I en familjescen som ska skildra hur roligt man kan ha även om man inte har pengar har Widerberg karbonkopierat från sin egen Kvarteret Korpen då Harald dansar med frun innanför sin tröja påhejad av sina barn. Inklippt parallellt är scener med den rika företagarfamiljen som äter stel middag och alltså inte har roligt trots pengar.

Inledningen av filmen är nästan en sorts quirky komedi med smågulliga scener där unga killar försöker få ihop det med tjejer. Jag vet inte riktigt om dessa scener funkar. Nej, jag tror inte de gör de. Vid två tillfällen får vi ganska långa skildringar, nästan buskis, av då en kille klär av en tjej som han försatt i hypnos. C’mon Widerberg! Lite roligare var det när samma kille har fått lära sig om erogena zoner av sin mer beläste kompis. Han tycker dock inte det funkar med de däringa zonerna. Tjejen fortsätter bara, i en märklig scen, att som en robot käka knäckebröd. Nja, jag vet inte riktigt poängen med vissa scener i filmen.

Det finns i alla fall en riktigt bra scen i filmen. Det är när Harald tar han om en strejkbrytare som har blivit skadad. Han tar in honom oss sig för att plåstra om honom. In rusar då mobben i syfte att hitta och ha ihjäl brytaren. Harald lyckas få ut honom bakvägen innan mobben hinner in. Nu utbryter en hetsig diskussion kring hur man bäst når sitt mål. Ska man fortsätta förhandla eller ska man ta till våld? Harald hävdar att man ska fortsätta prata, mobben, ledd av en obehaglig psykotisk ung arbetare som känns som en tidig huligan nästan, hävdar att man pratat för länge utan resultat. Det är en frustrerande och nervig scen som pågår länge och som man nästan är rädd ska sluta i tragedi. Men tragedin kommer senare.

Mot slutet händer en grej som jag inte fattade poängen med. Det hade kunnat finnas en poäng men den blir aldrig tydlig. Det kommer ett telegram till företagarna från jag tror det var Länsstyrelsen där det sägs att man inte får använda de inhyrda arbetarna (strejkbrytarna i de strejkandes ögon). Om de strejkande marscherande arbetarna hade fått reda på detta så kanske tragedin hade kunnat hindras. Och det kanske var det som var syftet med scenen men det nämndes liksom aldrig igen.

Som kanske framgått i min text känns det lite övertydligt skildrat med de rika företagarna som sitter och jäser i sina stora villor med konjak och oroar sig för sina aktieägare när arbetarna strejkar. Romansen mellan den unga dottern till en företagarfamilj och arbetarsonen Kjell leder ingenvart. Kanske skulle den symbolisera mötet mellan de två klasserna, en möjlig länk. Dotterns mamma (Anita Björk) är en otäckt kall och känslolös typ, men även hon är för övertydligt framställd. Och som sagt, jag tycker inte den romantiska historieslingan (förslag på svensk översättning av story arc… hmm Google föreslår berättelsebåge) leder fram till nånting.

Det är faktiskt lite som om Widerberg har gjort två filmer i en. Han kanske skulle ha koncentrerat sig på historien med arbetarna helt och hållet och skippat den romantiska biten och framförallt ”buskisscenerna”.

3-/5

PS. Förresten, gissa vilket datum filmen hade premiär i Sverige? Inte så svårt…

%d bloggare gillar detta: