Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Köttets lustar (1997)

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: The Edge (1997)

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Chasing Amy (1997)

Igår handlade det om Kevin Smiths Dogma och idag är det dags för ytterligare en preblogg-recension av en Smith-film: Chasing Amy med unga versioner av bl a Ben & Casey Affleck och Matt Damon. Texten skrevs i oktober 2005.

Av Kevin Smiths filmer har jag faktiskt tidigare bara sett Dogma men när SVT visade Chasing Amy så passade jag på att se den. Den handlar om två lagom slackeraktiga serietecknare spelade av Ben Affleck och Jason Lee. Affleck träffar lesbiska Alyssa och innan han har hunnit fatta det så är han kär (till kompisen Lees stora förtret).

Hmmm, ja, Smiths filmer känns som en blandning av romantisk komedi och vanligt relationsdrama kryddat med en lekishumor som ändå känns smart. Till det kan vi även lägga en ofta väldigt rolig, halvgrov och genomarbetat dialog. Filmen inleds väl som en ganska grabbig, men ändå smart, komedi med nonsensdialog nästan i stil med Seinfeld (fast grövre). Riktig rolig bitvis. Black Power-bögen var kul. Roligt också när Lee (och inte minst Affleck) upptäcker vilken bar de egentligen är på och hur Lee då applåderar ännu mera. Efter hand blir det en mer allvarlig film om Affleck och hans förhållande till den vilda tjejen Alyssa.

Jason Lee har den ganska tacksamma rollen som rolig och skitsnackande sidekick, och han sköter den rollen med den äran. Han är rolig så fort han öppnar munnen. Det som förvånade mig med filmen var att Ben Affleck faktiskt var helt ok och funkade i sin roll. Han lyckades faktiskt gestalta sina känslor och var inte så där träig som han annars är expert på. Nu har jag i och för sig inte sett så många filmer med Affleck när jag tänker efter, så det är nog bara mina fördomar som talar när det gäller Afflecks träighet (min kommentar: eller hur!). Hur som helst, så är Affleck ok i den här rullen.

Eftersom jag tidigare bara har sett Dogma av regissör Smith så vet jag inte riktigt hur hans andra filmer är men jag misstänker att i alla fall Clerks och Mallrats inte har så mycket av romantik och relationsdrama som Chasing Amy har, utan att dessa filmer är mer renodlade komedier och till bredden fyllda med sjukt rolig dialog. Nu tyckte jag ändå Smith får ihop blandningen rätt bra i Chasing Amy. Den är både allvarlig, ganska tänkvärd och rolig och det går ihop. Jag tyckte kanske den blev lite utdragen i slutet när Affleck har sin ångest över hur han ska agera. Men Jay och Bobs lilla cameo var kul. Betyget blir en stabil trea. Nästa Smith-film ska bli Clerks (min kommentar: nej, det blev Tusk).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

10 i topp: Filmer 1997

1997Rackarns vad många årslistor jag publicerar nuförtiden. Jag som var så anti mot listor förr i tiden. Man kan ju inte tävla i film liksom! Men nu har jag insett att det kan man visst!

Nyss listade jag mina favoriter från förra året och den här gången hoppar vi tillbaka till 1997. När jag kollade igenom de filmer jag hade betygsatt på Filmtipset så var de kanske inte så många, men däremot var det många av dessa som hade fått högt betyg. Jag fick ihop närmare 25 filmer att välja bland. Det var inte helt lätt. Den här gången var det dessutom lite klurigt att välja ut nummer ett. Det brukar oftast vara ett ganska självklart val. Den här gången var dock ett bra tag sen som jag såg många av filmerna och då blir det lite svårare. Eller blir det det? Det kanske blir lättare egentligen. De filmer som stannar kvar efter lång tid är de som förtjänar att hyllas! Nåväl, without further trams, då kör vi!

En liten detalj bara. Min regelbok som talar om vilket år en film är ifrån gäller inte ”historiska” pre-blogg-år. Då kör Jojjenito på IMDb-år rakt av.

 

10. Con Air
Con Air
Är detta ett guilty pleasure för mig? Kanske. Men det är en ruggigt underhållande film med en stjärnuppställning av skådisar. Det är även producent Jerry Bruckheimers första film utan sin kompis Don Simpson. Frågan är om Bruckheimer har producerat bättre filmer än Con Air efter att Simpson gick ur tiden.

9. Lost Highway
Lost Highway
Jag bara måste ta med Lost Highway på topp-10. Jag minns en gång för länge sen när jag såg filmen på den trevliga biografen Sture på en Cinemateket-visning. Två platser från mig satt en viss Torsten Jungstedt, svensk veteranfilmkritiker. När det återstod en kvart av filmen lät Jungstedt höra ”Åh, jisses!” och lämnade salongen. Lost Highway innehåller en av de mer obehagligare scenerna nånsin när Mystery Man ringer hem till Bill Pullman.

8. Perfect Blue
Perfect Blue

Det är lite Lynch-vibbar på plats åtta i och med Perfect Blue, en surrealistisk Satoshi Kon-anime. Bara något år innan Kon tyvärr gick bort så var jag på Cinemateket som ordnade en visning av en annan av Kons filmer, Tokyo Godfathers. Innan visningen hölls ett mycket trevligt Face2Face med Satoshi Kon själv där han bl a påstod att Mitt liv som hund var en hans favoritfilmer.

7. Gummo
Gummo
Så här inleder jag min Gummo-recension: ”Harmony. Jag trodde det betydde harmoni? Det kanske det gör men den filmen jag just har sett kanske inte direkt sjunger ut just harmoni. Haaaarmoni! Varför ser jag Loa Falkman framför mig? Gummo är det värsta white trash jag nånsin har sett.”

6. Prinsessan Mononoke
Prinsessan Mononoke
Den andra anime-filmen på listan. Vacker, tänkvärd och med en handling som inte tar de vanliga västerländska vägarna. Studio Ghibli och Hayao Miyazaki när de är som bäst.

5. The Fifth Element
The Fifth Element

Det här kan vara ett rent nostalgival. När jag såg Det femte elementet när den var aktuell så tokgillade jag den. Jag tyckte Bruce Willis och Milla Jovovich var hur coola som helst. Jag gillade den där blåfärgade operadivan och jag tyckte t.o.m. att Chris Tucker var bra.

4. The Game
The Game

Åh, The Game. 1997 fanns Internet men det var ju inte aaaaalls samma sak som idag. Det var alltså mycket lättare att hålla sig borta från spoilers och detaljer i filmer än det är idag. Jag blev fullkomligt tagen på sängen David Finchers rulle. Speciellt slutet blåste iväg mig.

3. Funny Games
Funny Games

Mer lek men nu i händerna på Michael Haneke. Jag tror jag sällan varit så arg på en regissör som jag var på Haneke efter att ha sett Funny Games första gången. Scenen som innehöll en viss fjärrkontroll gjorde mig galen.

2. Boogie Nights
Boogie Nights

Paul Thomas Anderson är och förblir min favoritregissör (trots Inherent Vice). Boogie Nights är en hans bästa och den kom på plats två när jag inspirerad av Plox Twitterlistade mina PTA-favoriter. Gör det du med vettja.

1. Contact
Contact
Bättre än Interstellar! 🙂

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Apostle, Donnie Brasco, Deconstructing Harry, The Ice Storm, As Good As It Gets, Marius et Jeannette, Men with GunsAbre los ojos, Riket II, Smak av körsbär, WinterschläferJackie Brown, L.A. Confidential, Cop Land och Gattaca.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1997:

We Could Watch Movies
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Conspiracy Theory (1997)

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Tomorrow Never Dies

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Svindlande insatser

Svindlande insatserTitel: Svindlande insatser
Regi: Claude Chabrol
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vill ni se en bättre film med Isabelle Huppert, kolla in White Material. Vill ni se en bättre film med François Cluzet (till höger på bilden), kolla in Berätta inte för någon.

Claude Chabrol är (min kommentar: fel tempus här, Chabrol gick ur tiden 2010) en relativt känd fransk regissör, som sägs göra bra mystiska thrillers. Själv har jag nog bara sett en film av honom tidigare. Det var Ceremonin, en sorts psykologisk thriller där Isabelle Huppert spelar en av huvudrollerna. Ceremonin såg jag faktiskt tillsammans med en kompis på bio i Sverige, och jag tror aldrig jag har varit så nära att gå ifrån en film under pågående visning. Både jag och kompisen var levande frågetecken: filmen var urbota tråkig och helt obegriplig.

I denna, till tonen lite lättare film, spelar återigen Huppert huvudrollen som en svindlerska som förför män, tar med dem upp till hotellrummet, söver dem med sömnmedel för att sen ta deras pengar. Till sin hjälp har hon en äldre gentleman som planerar det hela och bestämmer lämpliga platser (tandläkarkonferenser t ex) för nästa jobb. När de två ger sig in i samröre med personer som hanterar riktigt stora pengar visar det sig att de kanske har tagit sig vatten över huvudet. Dessutom pågår ett visst dubbelspel under ytan.

Det här skulle kunnat vara en rätt ok thriller men Chabrols version av heist-film (nja, nästan heist-film i alla fall) är snackig, fjantig och helt ospännande. Huppert är ju, inte helt oväntat, bra i sin roll som sval förförerska. Jag kände inte igen henne först i sin svarta peruk. Hon är helt annorlunda jämfört med i Michael Hanekes Pianisten t ex. Men historien är tråkig, för vanlig, inte den där ”larger than life-känslan” som jag vill ha i en sån här film. Bitvis känns det som en löjlig blandning mellan Fawlty Towers och en halvtråkig brittisk tv-deckare. Såsigt. Några små överraskningar och vändningar finns men som helhet är det för blekt och trist. Chabrol borde ha pensionerat sig för länge sen (min kommentar: ja, som sagt, nu har han pensionerat sig för gott). För en gångs skull tror jag att en amerikansk remake skulle bli bättre (blasfemi?).

2/5

Prinsessan Mononoke

MononokeTitel: Prinsessan Mononoke
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Det var ett tag sen jag postade några av mina gamla anime-recensioner. Nu är det dags igen och inte förvånande är det kungen av anime Hayao Miyazaki som ligger bakom.

Filmen som Studio Ghibli-grundaren Hayao Miyazaki gjorde innan Spirited Away utspelar sig i en svunnen och magisk tid då djurgudar vaktade i skogarna. En avlägsen och undanträngd spillra av en stam människor råkar ut för ett gigantiskt och besatt vildsvin. Prinsen i byn blir skadad och tvingas färdas lång väg för att ta reda på varifrån demonen kom och kanske bli kvitt sin egen förbannelse som förtär hans kropp och sinne. Dit han till slut kommer pågår en strid mellan skogens varelser och människor i en gruvkoloni. Här träffar han också den mystiska prinsessan Mononoke.

Det är så vackert gjort det här. Varje bild är ett konstverk och det måste ha tagit åtskilliga timmar, dagar, veckor, månader…, år att få ihop den här rullen. Filmen har en härlig matinékänsla med en prins som färdas långväga på ett mystiskt uppdrag, etc, etc. Temat om hur människan egentligen behandlar (misshandlar) naturen är alltid aktuellt förstås (can you say The Day After Tomorrow?). Det som är annorlunda här är att det inte förekommer några egentliga skurkar, utan människor som tror de gör det rätta för sig själv och andra.

Vissa sekvenser är magiskt vackra och gör sig ännu bättre eftersom man då valt att inte ha nån musik utan det blir ödsligt tyst i stället. Sen har vi lite oväntat (kanske) våld mitt i allt stämningsfulla. Kroppsdelar flyger lite hit och dit i några korta sekvenser. Några sämre partier är historien om gruvkolonin som känns lite svag och fånig med kvinnor som gör sig till för prinsen som anländer. Lite intressant här var ändå att det är en kvinna som styr i byn. Hon framstår först som en ondskefull bitch men det visar sig att hon kanske är en välgörare ändå genom att hon anställer både bordellkvinnor och leprasmittade som arbetare. Naturen har hon dock inte mycket till övers för, vare sig hon är god eller ond.

Jag tyckte musiken ibland var lite smörig. Direkt dålig var dessutom den engelska översättningen. Jag såg filmen på japanska med engelsk text. Textremsan dök dock upp lite otajmat och passade inte till det som sades kändes det som. Ofta sas inget men ändå dök textremsan upp. Det verkar som att det inte skett en direkt översättning utan en lite mer subjektiv tolkning av vad som ska sägas. Lite irriterande. Hur som helst, det blir en svag fyra till denna anime som också kändes lite långdragen.

4-/5

Lost Highway

Lost HighwayTitel: Lost Highway
Regissör: David Lynch
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Jag minns inte hur många gånger jag har sett Lost Highway men jag tror det är fler än tre i alla fall (och det är ovanligt mycket för min del). Det tillfälle som jag minns mest är när jag såg den på Cinemateket på Sture i Stockholm och hamnade bredvid gamla filmkritikerveteranen Torsten Jungstedt. Ljungstedt hade jag sett och gillat på Filmkrönikan på 80-talet där han hade lite mer humor än Nils Petter. Nu satt han under hela filmen och frustade och pustade, suckade och stönade. ”Herrejisses” hördes med jämna mellanrum. Sen när det var ungefär fem minuter kvar kom en sista suck och ett sista ”herrejisses” och så reste han sig och gick.

Ja, Lost Highway är en film som inte är helt lätt att förstå. Jag kan till och med säga att den inte går att förstå, i alla fall inte på ett normalt sätt som man brukar kunna göra när det gäller de flesta filmer. Fast, visst går den att förstå! Det går att förstå vad den handlar om. Vad den handlar om är tvärtom inte alls svårt att förstå. Den handlar om svartsjuka, om paranoida tankar, om svarta tankar, om läskiga tankar… ååååh, fan jag känner att jag får rysningar nu när jag skriver om det här samtidigt som jag tittar på klipp från filmen igen. Lost Highway är nämligen en film med otäck stämning. Den innehåller en av filmhistoriens läskigaste karaktärer i form av Robert Blakes ”Mystery Man”. Den som kan konkurrera om den titeln är en annan av David Lynchs skapelser… ja, ni gissade rätt… BOB från Twin Peaks.

Bill Pullman spelar jazzsaxofonisten Fred som bor med sin fru Renee (Patricia Arquette). En morgon ligger det ett kuvert på deras trapp. De öppnar kuvertet och hittar ett videoband som de tittar på. Vad de ser är bilder på sitt eget hus (Hej, Caché (Dolt hot)!). Senare kommer fler videoband och nu är det filmat även inne i huset. En morgon efter en fest där Fred träffar mannen du inte vill träffa, The Mystery Man, hittar han ett nytt band som visar hur Fred mördar Renee. What?! Ja, nånstans här börjar det bli lite skumt men det är bara början. Fred döms för mordet och placeras på death row. En dag när vakterna går sin runda är det inte Fred i cellen utan en helt annan person, bilmeken Pete (Balthazar Getty). Pete blir frisläppt och återgår till sitt liv och jobb utan att minnas vad som har hänt eller hur han hamnade i den där cellen. Pete plågas då och då av huvudvärk… speciellt när han hör saxofonjazz på radion… hmmm…

När jag såg filmen den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Jag trodde jag gillade den mer än jag faktiskt gillade den. Jag gillade den i alla fall mindre än jag gillade den vid den förra titten. Den är fortfarande obehaglig och läskig. Den är fortfarande snygg. Den har fortfarande en del briljanta scener och bilder som sitter kvar. Man känner omedelbart att det är en David Lynch-film. Det återkommer saker vi ser i andra Lynch-filmer: snygga telefoner som ringer, eld, röda draperier, bordslampor som lyser i sparsmakat men snyggt inredda rum. Förutom detta får vi givetvis även fullkomligt briljanta dialogscener där tiden står stilla och musiken stannar.

Med det sagt, varför är jag inte hänförd? Jag kan tycka att filmen vid den här titten känns lite daterad. Jag vet inte vad det beror på. Det kan vara så enkelt att videoband inte används så mycket idag. Eller så är det nåt med stämningen som känns lite… jag vet inte… gammal. En annan sak som jag konstaterar omedelbums är att det är svårt att inte tänka på och jämföra med Mulholland Drive (som jag tycker är en så mycket bättre film). Filmerna är i själva handlingen oerhört lika. Vi möter en person som vill vara nån annan och det vi under en stor del av filmen får se är en gestaltning av den önskedrömmen. Det är en önskedröm där verkligheten läcker in och i slutändan går det inte att hålla den (verkligheten) borta. I slutet av Lost Highway blir Freds galenskap fullbordad, i alla fall är det så jag tolkar slutet.

Det som var bra för mig vid denna omtitt var att jag kunde stoppa filmen med jämna mellanrum för kolla vissa av de sekundkorta bilder som glimtar förbi. Detta gjorde bl a att jag inte tvekade i frågan om Fred verkligen mördade sin fru eller inte. Dessutom bildade jag en teori om vad som hände när Fred blev till Pete i sin cell. I samband med just det har jag dessutom en fråga som jag hoppas att några av mina medrecensenter Jimmy från Except Fear, Henke från Fripps filmrevyer eller Fiffi från Fiffis Filmtajm kan svara på. Min fråga är: Vad är det Pete gör eller är på väg att göra när hans föräldrar (där pappan spelas av Gary Busey!) och flickvännen Sheila försöker hindra honom? Det är nåt som de (föräldrarna) inte vill berätta för honom senare i filmen. Min teori är att han av nån anledning Spoiler försöker begå självmord och möjligen också lyckas och därmed hamnar i Freds kropp. Fred som ju också skulle dö Spoiler slut.

Nåväl, jag älskar egentligen den här filmen och jag älskar att tänka på den. Faktum är att jag nu efter titten, i fredags var det, tänker på den från och till och försöker klura ut vad som egentligen händer och vad Lynch egentligen menar. Men det där med att man kan lista ut vad som händer, det är bara att glömma. Det handlar inte om det. Lynch skildrar drömmar, önskedrömmar, tankar, tvångstankar, längtan, sinnesstämningar. Han skildrar det abstrakta som pågår i en människas hjärna och då finns det kanske inte nåt som heter logiskt.

Men just vid den här titten så blir det inte mer än en trea eftersom jag inte kände så mycket för rollfigurerna, förutom rädsla för The Mystery Man. Kanske tittade jag för mycket med hjärnan på filmen…

3+/5

Som jag skrev ovan så finns det alltså en kvartett med recensioner (om man räknar med min) att ta del av för att försöka få nån rätsida på Lost Highway. Så, känn er inte vilsna nu utan titta in på mina kompisars recensioner: Fiffi, Henke och Except Fear.

%d bloggare gillar detta: