Abre los ojos vs. Vanilla Sky

27 februari, 2022 Lämna en kommentar

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

Filed under Övernaturligt, Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Versus Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Men with Guns (1997)

26 december, 2021 Lämna en kommentar

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Men with Guns och min text om den skrevs i maj 2003.

Jag har sett ytterligare en film av John Sayles. Denna gång var det Men with Guns (1997). Den utspelar sig i ett okänt land i Sydamerika. Det skulle kunna vara Guatemala eller södra Mexiko t ex. Huvudperson är läkaren och stadsbon Fuentes vars fru precis har dött. Han är på väg att pensioneras och ska ha semester. Han beslutar sig för att söka upp några unga läkare som han utbildat några år tidigare. Syftet med utbildningen var att stationera de unga läkarna i små fattiga indianbyar på landsbygden. Fuentes tror att han verkligen gjort något för den fattiga befolkningen genom sin insats. Verkligheten är dock en helt annan. I by efter by (ofta jämnad med marken av militären) som han besöker visar det sig nämligen att läkarna har blivit mördade, antingen av gerillan eller militärer (men with guns). På sin väg mot en levande läkare slår han följe med en dessertör, en föräldrarlös pojke och en f.d. präst.

Filmen har ett skönt tempo och det är intressant att följa den till en början naiva gamla läkaren. För mig var det speciellt intressant eftersom jag nyligen varit i just södra Mexiko och bott i en indianby i det fattiga Chiapas där det fortfarande finns en gerilla och pågår en del oroligheter. När jag var där för att se på de mystiska Maya-ruinerna (som också förekommer i filmen) fick man ibland åka med väpnad eskort och det var ofta kontroller då minibussen genomsöktes efter eventuella vapen.

Det var skönt att det inte var en amerikansk läkare som ger sig ut i djungeln på ”göra-gott-uppdrag” och för att visa indianerna ”the american way” som det förmodligen hade varit i en Hollywoodversion av filmen. Då hade det inte heller varit spanska som pratades utan engelska med spansk brytning som vanligt. Skönt att slippa det. Hur som helst så gillade jag filmen och den får en svag 4/5 i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Western (1997)

18 juli, 2021 4 kommentarer

Jag noterar att väldigt många av de filmer jag såg under våren 2003 var diverse länders bidrag för Oscar för bästa utländska film. Jag tror att SVT hade ett tema som fokuserade på just detta vid den här tiden. Filmen det handlar om idag har en skådis, Sergi López, i en av huvudrollerna som drygt tio år efter denna film gjorde en minnesvärd insats som den sadistiske kapten Vidal i Pans labyrint. Min preblogg-text om Western skrevs i maj 2003.

Jag har sett en fransk film från 1997 som heter Om tre veckor (Western i original). Den handlar om den i Frankrike kringresande spanskinvandrade skoförsäljaren Paco som efter dvs trassel finner sig liftandes runt i Bretagne med den rysslandsinvandrade vagabonden Nico. Paco har just träffat en tjej men hon ville ta en paus i tre veckor för att de båda skulle utvärdera förhållandet och dessutom stal Nico Pacos bil till att börja med. Därför blev det som det blev.

Det här är en smålustig roadmovie som handlar om att hitta sin tjej och plats i livet. Det är en typisk fransk film med mycket dialog (snackigt skulle man kunna kalla det) men jag tyckte det funkade. En normal 3/5 blir betyget. Sen att den fick juryns pris i Cannes ’97 har jag lite svårt att förstå…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Roadmovie, Romantik Tagged with , , , , , , , ,

The Spanish Prisoner (1997)

19 maj, 2021 7 kommentarer

Det känns som att postern försöker antyda att filmen är en pusseldeckare

David Mamet, vad har vi på honom? Nja, han är nog ingen personlig favorit i alla fall. Däremot har han ju skrivit mängder med manus till både teaterscenen och den vita duken. Enligt IMDb bygger hela 46 filmer på hans manus. Varför är han inte nån personlig favorit? Mm, som regissör har det nog att göra med den där nollställda stilen som han vill att hans skådisar ska agera med. Min preblogg-text om The Spanish Prisoner skrevs i december 2003.

David Mamet har skrivit manus till mängder av filmer: The Postman Always Rings Twice och The Untouchables bl a (min kommentar: hallå! Glengarry Glen Ross!). Konspirationen, som Czech (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) tipsat om tidigare, har han både skrivit och regisserat. Den handlar om forskaren Joe (Campbell Scott) som precis har gjort ett genombrott i sin forskning och företaget han jobbar på kan tjäna miljoner. Joe själv vill också få ut nåt av det hela och litar inte riktigt på sina chefer. Till synes av en slump träffar han Jimmy, oväntat gestaltad av Steve Martin, som vill hjälpa Joe att få ut de pengar han förtjänat. Men… för att citera Di Leva: vem ska jag tro på tro på tro på när tro på när allt är så här?

Det finns en Hitchcock-känsla i filmen får jag nog lov att säga. Oskyldig snubbe blir indraget i nåt mystiskt och man vet inte riktigt vad som pågår, det känner vi igen. Det betyder inte att det är dåligt alls (min kommentar: haha, nej, varför skulle det göra det?!). Manuset är väldigt genomtänkt. Små detaljer som händer i början av filmen får betydelse och man förstår vad som har hänt och varför.

Skådisarna känns träiga precis som Czech skrev på Filmtipset (min kommentar: saknar fina gamla Filmtipset; Letterboxd är inte alls samma sak). Om det var meningen eller ej (att skådisarna är träiga) spelar egentligen ingen roll (för mig). Det är ju vad man upplever själv som är det viktiga. Träigheten verkar vettig när det gäller vissa av rollerna, de som senare visar sig vara bedragare. En sån person som verkar oskyldig och lite tråkig tror man ju inte kan vara bedragare. När det gäller huvudpersonen Joe så hade jag gärna sett lite mer känslor. Det blev lite tråkig som det var nu. Då och då tänkte jag på David Finchers The Game som ju kom samma år och som i mitt tycke är bra mycket bättre. Där känner man verkligen Michael Douglas förvirring och desperation. Här kommer den inte fram lika bra. Men, men, filmen är sevärd om än lite torr för min smak. 3/5 (min kommentar: oj, där var jag snäll!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kemtvätten (1997)

5 maj, 2021 Lämna en kommentar

Jag såg klart mer europeisk film (och icke-amerikansk film rent generellt) i början av 2000-talet. Det märker jag när jag gräver fram gamla preblogg-texter från den perioden. Det är isländska, iranska, australiensiska, tjeckiska filmer i en salig blandning. Idag handlar det om Kemtvätten (Nettoyage à sec), en fransk film, och min text om den skrevs i november 2003. Notera att en av skådisarna kallar sig för Miou-Miou.

Kemtvätten är ett fransk film om ett medelålderspar som äger en… kemtvätt. De går på gayklubb, träffar ett syskonpar (en bror och en syster) som uppträder som dragartister. Av nån anledning, kanske för att deras äktenskap börjar gå på rutin, slutar det med att brorsan börjar jobba på tvätten samtidigt som han inleder ett förhållande med frun och dessutom försöker inleda detsamma med mannen. Mannen är mer avvisande än frun… till en början.

Detta är en typisk fransk film med bra skådisar, realistiska miljöer, mycket snack, etc. Den hade en del oväntade händelser men var bitvis udda på ett tråkigt sätt. Jag förstod aldrig riktigt vad den unge killen var ute efter. Lite äventyr kanske bara. Till skillnad från frun (som tycker det är kanon med den unge killen som älskare) förnekar mannen att nån som helst attraktion till killen. På slutet tar det hela dock en lite märklig och oväntad vändning. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Full Alert (1997)

18 oktober, 2020 2 kommentarer

För länge sen, på den tiden när man tittade på eller spelade in tablå-tv, så hade SVT nånting man kallade för Filmklubben. På tisdagkvällar visades filmer för såna som var lite mer intresserade av film än andra. Ja, det var för filmnördar, helt enkelt. Det handlade om lite udda filmer ibland eller kända klassiker ibland. Det kunde vara regissörs-teman eller andra teman. Ett av dessa teman var… Hongkong-action! Tre filmer ingick i temat och Full Alert var den första. Min text om filmen skrevs i april 2004. Det kan hända att det kommer inlägg även om de andra två filmerna inom kort här på bloggen.

Full Alert är en Heat-liknande historia där vi får följa två personer på varsin sida lagen. Efter att ha gripit gangstern Mak Kwan (Francis Ng), misstänkt för mord på en arkitekt, kommer kommisarie Pao (Lau Ching-wan) och hans team en liga på spåren. Ligan planerar den perfekta stöten. Frågan är var och när? Och kommer de försöka frita sin kompanjon Mak Kwan?

Det var kul att se denna Hongkong-action regisserad av Ringo Lam. Den var välgjord med helt ok skådespelarinsatser. Vi slipper Van Damme (min kommentar: sorry, Sofia!), Dolph & Co. Det som imponerar mest är de vältajmade actionscenerna inklusive en ganska så intensiv biljakt. Det förekommer inte så mycket (inga alls, rättare sagt) eldstrider med slowmotion då nån kastar sig och samtidigt skjuter à la John Woo, vilket jag tyckte var rätt så skönt. Det kändes lite mer rått och realistiskt om man kan säga så. Det var väl inget som gjorde att man grät av lycka men det är sevärd och ok underhållning för stunden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Contact (1997)

7 oktober, 2020 10 kommentarer

Contact är en film som jag tycker är lite underskattad. Det pratas inte så ofta om den. När det gäller regissören Robert Zemeckis är det alltid Back to the Future och Forrest Gump som nämns. Själv gillar jag Contact betydligt mer. Lite på samma sätt som Arrival. Det är en sån där härlig sf-film med hög budget men som ändå är idébaserat. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2003.

Manus av Carl Sagan (min kommentar: nja, Carl Sagan har inte skrivit manus men filmen bygger på en av hans noveller samt en grundstory som han plitade ihop tillsammans med sin fru) i denna historia om varelser från rymden som kontaktar oss. Jodie Foster spelar forskaren som först plockar upp signalerna de skickar.

Filmen är regisserad av Forrest Gump-regissören Robert Zemeckis. Forrest Gump blev en väldig succé. Själv tyckte jag den var ok, men inget mer. Då tycker jag den inte alls lika uppmärksammade Kontakt är betydligt bättre faktiskt. Jag förvånade mig själv genom att jag gillade filmen så pass mycket som jag gjorde. Den är på gränsen till smetig men just i den här filmen så går det inte över den gränsen. Filmen är kanske vad man skulle kunna kalla en realistisk science fiction-film, även om den förmodligen inte alls är det. Men det känns så. Rymdvarelserna skickar ritningar till en väldig byggnad/maskin. En sorts cyklotron som ska funka som en transportör av nåt slag. En ska få åka, vart man nu än kommer. Givetvis vill Fosters rollfigur, Ellie, åka. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Filmen innehåller en hel del intressanta filosofiska diskussioner. Foster som inte är troende kristen får svårt att bli vald pga detta. Själv har hon svårt att tro på nåt som inte går att bevisa, som Guds existens. Hon försöker få en troende vän att inse detta, försöker få honom, Palmer (Matthew McConaughey), att bevisa Guds existens. Då får hon svar på tal:

Palmer Joss: ”Did you love your father?”
Ellie Arroway: ”What?”
Palmer Joss: ”Your dad. Did you love him?”
Ellie Arroway: ”Yes, very much.”
Palmer Joss: ”Prove it.”

Just det, ja.

Filmen utnyttjar, precis som Forrest Gump, modern filmteknik på ett bra och innovativt sätt. Det är en lång film, 2,5 timmar, men den blir aldrig tråkig, utan startar liksom om hela tiden. Nej, jag gillar den helt enkelt. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Larmar och gör sig till (1997)

26 maj, 2019 Lämna en kommentar

I den här tv-filmen från 1997 så går Ingmar Bergman full meta. Den känns som kulmen på en lång karriär där så många referenser till andra verk i Bergmanverse som möjligt ska tryckas in. Och jag gillade det. Det tog inte fokus på fel sätt eller så var det kanske så att det var just alla referenser som var fokus. I vilket fall så kändes det som en naturlig del av filmen.

Själva titeln är en av mina favoriter bland Bergmans filmer. Larmar och gör sig till. Tydligen kommer det från Shakespeares Macbeth och handlar om att livet självt går att jämföra med en skådespelare som under nån timmes tid på scenen försöker göra avtryck men bara låter stort utan att betyda nåt. Ja, så kan man ju välja att se det. För mig var det själva orden och det jag såg framför mig som lockade mig till ett inre skratt. Larmar och gör sig till. Ja, det är många som larmar och gör sig till nuförtiden på alla möjliga plattformar, inte bara på teaterscener.

I fokus av pjäsen är morbror Carl (Börje Ahlstedt) som sitter på Upsala (sic!) Hospital efter att ha försökt slå ihjäl sin fästmö Paulin (Marie Richardson) med ett stolsben. Ja, ni gissade rätt, morbror Carl är alltså morbror Carl som vi känner väl från Fanny och Alexander. Här heter han dock Åkerblom i efternamn. Carl är av nån anledning besatt av Franz Schubert. På hospitalet träffar han en gammal professor Vogler (Erland Josephson) som han bondar med.

På nåt sätt så lyckas Carl övertyga Paulin och Vogler att det är en bra idé att göra världens första talade cinematograffilm. Efter att inte ha kunnat sälja in idén hos andra finansiärer slutar det med att de själva reser runt i Sverige för att visa sin föreställning på diverse småorter. Vi får se dem sätta upp sin show i Grånäs i Dalarna.

Filmen blandar verkligen högt och lågt. Allt trycks in. Carl skryter om att han kan släcka sju stearinljus med en riktig brakskit. Vogler som är professor i exegetik brinner för fisarnas frihet och kämpar mot de europeiska pruttarnas slaveri.

Carl ser syner. Om nätterna, främst, dyker det upp en clownfigur lik Anders Eks danske clown i Gycklarnas afton. Även här pratar clownen en sorts danska men heter Rigmor och spelas Agneta Ekmanner. Hon var en något obehaglig figur och en sån där olustig pajazzo/pierrot-clown. Uppdatering: När jag läst på lite mer om filmen ser jag att Rigmor givetvis är tänkt att representera Döden.

Publiken under föreställningen i Grånäs inkluderar bl a Karin Bergman (Pernilla August) som då förstås år Ingmars egen mor. Vi får även träffa lärarinnan Märta från Nattvardsgästerna. Här spelas hon av Lena Endre som läser en dikt iklädd en mössa och tittar rätt in i kameran. Precis som i Nattvardsgästerna med andra ord.

Under en scen där Paulin pratar med Carls styvmor (Anita Björk) vill styvmodern först inte ha nåt att dricka. Men sen när samtalet hettar till så visar det sig att det nog finns lite sherry och gräva fram. Jag kommer osökt att tänka på samtalet mellan bröderna Ekdahl och biskopen i Fanny och Alexander.

Här förekommer också en replik som jag fann märklig men rolig. Paulin tar fram en cigarett för att röka och styvmodern säger med iskyla:

”Vill fröken vara så snäll att inte röka. Det generar mig.”

Haha, ”det generar mig”. Det ska jag också börja säga till min granne när hen röker på balkongen.

Jag kan väl bocka av några fler referenser när jag ändå är igång. Den kinematograf som man använder för att visa film är av samma sort, speciellt själva tändmekanismen, som vi får se i början av Persona. Från Scener ur ett äktenskap känner vi igen en gul och skrattande kräftskivemåne.

Jag känner att Bergman har kul i Larmar och gör sig till. Det är en lekfull film och bitvis också väldigt varm.

Den föreställning som Carl och hans trupp bjuder på går ut på att man visar en film samtidigt som de själva sitter bakom duken och live framför musik och dialog. Voilà! Världens första talfilm. Problemet är bara att projektorn är för mycket för vad lokalens proppskåp klarar av. Det börjar brinna och föreställningen får avbrytas. Vad gör man då? Jo, man låter den vita duken falla och ställer sig på scenen utan det skyddet och framför resten av filmen som en teaterpjäs. Man bjuder in publiken att delta. Det bjuds på fika med bullar. Alla bidrar och känner sig delaktiga. Det råder en varm och mysig stämning. Konsten förenar.

Jag delar ut tre och en halv kinematografer av fem möjliga till Larmar och gör sig till. Jag tror definitivt att jag uppskattade den mer eftersom jag nu har sett nästan hela Bergmans filmografi och därmed fångade alla (läs: många) referenser och återkommande teman.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Persona

Larmar och gör sig till

Nattvardsgästerna

Larmar och gör sig till

Fanny och Alexander

Larmar och gör sig till

Filed under Drama, Film, Metafilm, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Köttets lustar (1997)

10 december, 2018 Lämna en kommentar

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Edge (1997)

15 augusti, 2018 8 kommentarer

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: