The Brothers Bloom (2008)

Rachel

Un parapluie jaune

Tidigare i veckan skrev jag om Rian Johnsons senaste film Looper. Ganska kort efter att jag såg den på bio så kollade jag in The Brothers Bloom för kryssa alla Johnsons filmer. Hans debut Brick är ingen favorit. The Brothers Bloom är en mysig heistfilm med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo. Kan det bli mysigare? Nej, kanske inte. Är det inte lite Wes Anderson över filmen? Utstuderat, mycket yta, lite konstruerat på nåt sätt. Jag tycker ändå det funkar bättre än i många av Wes Andersons filmer. Rollfigurerna känns ändå som människor och inte marionetter, men kanske lite som marionetter ändå.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Tomorrow Never Dies

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

State and Main

State and MainTitel: State and Main
Regi: David Mamet
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

Ett filmteam intar en amerikansk småstad för att spela in filmen The Old Mill. Mill betyder ju kvarn och i stan ska det finnas en gammal kvarn. Perfekt inspelningsplats. Tyvärr upptäcker man att den påstådda kvarnen brann ner för flera år sen. Vad göra? Jo, skriv om manuset förstås. Regissören (William H. Macy) instruerar manusförfattaren (Philip Seymour Hoffman) som motvilligt försöker sig på en rewrite för att ta bort den viktiga kvarnen ur handlingen, allt medan filmens två stjärnor vill ha mer betalt för en nakenscen (Sarah Jessica Parker) eller försöker (inte) hålla fingrarna borta från stans unga tjejer (Alec Baldwin).

Det här lät som en perfekt mysig rolig liten film med både Macy och Hoffman. Det kunde väl inte gå fel? Jag var ganska säker på en trevlig stund och en film som kanske skulle likna den underbara Living in Oblivion. Det enda som oroade var att David Mamet var regissör och även om jag inte ogillat de filmer som jag har sett så har jag inte heller dansat jenka efter att jag sett dem.

Åh, nej! Fy fan vad tråkigt det här var. Vad är det med Mamet?! I hans filmer så är det som att skådisarna är som robotar. Är det så han vill ha det? Tydligen är det det. Och tydligen, har jag förstått, så det bara ett fåtal skådisar som klarar av att leverera hans märkligt stela dialog med rätt känsla. Baldwin ska vara en dem. Ja, Baldwin är nog bra på det men i vilket fall så blir det inte filmer som jag gillar. Åtminstone inte den här filmen. Den enda rollfiguren som jag kände nånting för var nog Hoffmans. Hans kärleksintresse (Rebecca Pidgeon, fru Mamet) däremot känns som en android utan känslochip. Det blir en massa snack men det leder ingenstans. Jag som hade trott på en trevlig indiekomedi. Det finns en hel del smarta detaljer i den smarta handlingen men det ger ingenting i slutändan förutom att det är smart. Bu!

Nu undrar jag bara om och när jag ska se hyllade Glengarry Glen Ross? Jag undrar också om mitt problem med Mamet är kopplat till att han i grunden är pjäsförfattare?

2/5

%d bloggare gillar detta: