Tomorrow Never Dies

7 oktober, 2013 10 kommentarer

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Filed under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Cloud Atlas

29 mars, 2013 12 kommentarer

Cloud AtlasTitel: Cloud Atlas
Regi: Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag och min f.d. kollega Anders upptäckte när vi började jobba tillsammans för ganska många år sen att vi delade intresset för film och oftast uppskattade vi ungefär samma typ av film. Bl a upptäckte vi att vi båda gillade David Lynch och det är ju ett tecken om något på att man har bra smak, haha. Vi införde därför en tradition med torsdagsbio, en tradition som vi fortfarande håller vid liv. Ibland kan det bli en film i månaden, ibland går det ett halvår, men när vi väl kollar in en film är det alltid trevligt. Första filmen vi såg var Der Untergang och den senaste var Searching for Sugar Man. Oftast är det jag som kommer med förslag på film eftersom jag är mest insatt i the latest goings-on the worlds of film. Roligast var när nog när vi såg True Grit och Anders efter filmen sa att ”Det var väldigt mycket bröderna Coen över den här filmen och jag gillar ju Coen-bröderna och därför även den här flmen. Jag undrar om regissören inspirerats av the Coens?”.

För ett tag sen postade jag min gamla recension av just Der Untergang och där skrev jag att nästa torsdagsfilm kanske skulle bli Cloud Atlas. Nån månad senare kom jag till jobbet och tänkte skicka ett mail till Anders om att vi borde se Cloud Atlas den kommande torsdagen. Vad finns då i min inbox? Jo, givetvis ett mail från Anders där han föreslår att vi ska se Cloud Atlas. Ja, det är nåt Cloud Atlas-igt över det hela, är det inte?

Jag hade hört en hel del om Cloud Atlas men jag kände egentligen inte till några detaljer i handlingen och det är oftast bra. Jag visste att syskonen Wachowski och Tom Tykwer skulle samarbeta och det kunde ju knappast bli sämre. The Wachowskis har gjort en av mina favoritfilmer nånsin med The Matrix och Tom Tykwer är en filmskapare som gör magiska filmer om ödet, kärleken och slumpen. På senare tid hade väl de båda (eller tre) kanske inte direkt visat var skåpet ska stå: Parfymen, The International, Speed Racer?

Men vad är det vi ser är min första tanke? Det är ju sex filmer samtidigt! Kan det här verkligen funka?! Ja, det gör det. Visst, det tar ett tag innan man får grepp om alla historierna men när klippningen är så bra som den är (ja, Oscarsjuryn!) så smälter allt ihop till en helhet, till en enhet.

De sex historierna rullar runt och hakar i varandra. Vi får se tio sekunder från en del, fem minuter från en, två minuter från en annan och så håller det på. Det är sex olika filmer sammanvävda till en enda rörig men ändå sammanhängande soppa. Helt otroligt egentligen. Jag har inte sett en liknande film. Jag kommer att tänka på Mr. Nobody men det här var bra mycket bättre. En rolig detalj är ju sminkningen och maskerna och att försöka identifiera alla skådisarna i alla deras olika roller. Typ ”men vänta nu, var inte det där Halle Berry?!” eller ”Haha, fan vad rolig Tom Hanks ser ut där!”.

Av de sex historierna så gillade jag alla men om jag ska rangordna dem så faller det ut så här (i omvänd ordning):

6. Regissör: The Wachowskis. Genre: Kostymdrama/Äventyr. Story: På ett fartyg i Stilla Havet år 1849. Helt ok men inte min favorit. Jag hade kanske lite svårt att dras in i den här historien. Kul att Tom Hanks var osympatisk för en gångs skull.

5. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Drama. Story: England 1936. Ung musikbegåvad bög jobbar åt hyllad kompositör. Har en direkt koppling till historien som utspelas på 70-talet vilket lyfter den en aning.

4. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Action. Story: Nya Seoul år 2144. Det här var actionfilmen av de sex och den var helt ok den med. Temat med kloner har vi sett förut och den kändes lite ytlig om än obehaglig. Annorlunda att se västerländska skådisar som asiater.

3. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Thriller. Story: Kalifornien 1973. En konspirationsthriller som lämpligt nog utspelas på 70-talet, konspirationsthrillerns guldålder.

2. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Komedi. Story: Nutid i England. Haha, mitt i allt har vi en galen komedi om en grupp gamlingar som flyr från ett ålderdomshem. Hugo Weaving gör en härlig kvinnoroll som en sadistisk sköterska.

1. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Äventyr. Story: Utspelas i en avlägsen framtid efter en katastrof (år 2321 enligt boken som filmen bygger på). Här träffar vi min favoritkaraktär Old Georgie, en djävulsliknande figur spelad av Hugo Weaving. Tom Hanks plågas av syner av Old Georgie men möter frälsningen i Halle Berry.

Helheten är större än summan av delarna och därför blir betyget högt.

4/5

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Der Untergang

29 januari, 2013 10 kommentarer

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb | Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Iron Sky

25 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Iron Sky
Regi: Timo Vuorensola
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Det hela går ut på att nazisterna i slutet av andra världskriget skickade rymdskepp till månen där man gömde sig på dess baksidan. Här skapade man en bas där man inväntade rätt tillfälle att återvända till Jorden. Filmen har blivit uppmärksammad då den delvis finansierades med hjälp av publikstöd, eller crowfunding på svenska.

Mja, tyvärr var detta tråkig film. Det känns som en sämre blandning av South Park och Lost in Space (eller snarare nån dålig science fiction-komedi men jag kan inte komma på nu). Iron Sky är en parodi på andra filmer och samtidigt en satir. Den innehåller mängder med referenser till filmer och aktuella händelser. Inget av detta gör det till en bättre film enligt mig.

Idén är cool. Vissa miljöer i filmen har man fått till bra. Men ganska ofta är filmen fantastiskt ful med äckliga greenscreen-miljöer där skådisarna ser ut som urklippta pappersdockor. Visst, det är en film med låg budget så de har väl gjort så gott de kunnat.

Skådisarna känns genomgående dåliga. Skämten faller ganska platt för mig. Jag vet inte om jag tyckte nåt var roligt. Satiren av USA och resten världen tyckte jag kändes överdriven. Ja, satir är att överdriva, jag vet, men det fanns ingen finess. En film som Team America: World Police gör det bättre och South Park förmodligen ännu bättre (även om jag inte gillar den pga den tråkiga animeringen).

Storyn är tråkig, det blir aldrig spännande. För mig räcker det inte med parodi för att det ska bli roligt. Det måste finnas nåt mer också.

2/5

Filed under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: