No Time to Die (2021)

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Spectre (2015)

SpectreI fredagskväll var jag och Henke och kollade in den senaste Bond-filmen Spectre på den nyöppnande IMAX-biografen i Solna och Filmstaden Scandinavia. När jag kom hem råkade jag se att SVT visade Cloud Atlas och jag kom in precis i början av filmen. Rackarns vad bra Cloud Atlas är ändå tänkte jag. Jag kollade ganska länge tills jag blev trött och gick till sängs. Jag var glad och nöjd efter min andra IMAX-upplevelse nånsin och dessutom såg jag fram emot lördagen som jag visste skulle bli minst lika trevlig eftersom den skulle spenderas med filmspanarna på Stockholm Filmfestival. Sen skulle jag bara kolla in Twitter lite innan jag slöt ögonen…

Det är lite klurigt att skriva om Spectre så här precis efter det som har hänt i Paris (skrivs alltså på lördag morgon) men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och börja skriva.

 

Filmen

Jag gillade Spectre. Jag hade hört och läst ganska mycket dålig kritik så jag förväntade mig en ganska seg och alldeles för lång film utan spänning. Det var ungefär det jag hade hört i alla fall. Men jag hade roligt hela tiden. Det är en härligt snygg film. Jag gillar samtliga miljöer. Det är en förhöjd verklighet där allt är extra snyggt. Jag tyckte dessutom att det verkligen kändes som en Bond-film. Det är snygga bilar med manicker, klockor som sprängs, snygga åtsittande klänningar, slagsmål på tåg, explosioner, fina vintermiljöer med pulkåkning medelst flygplan. Daniel Craig är isigt sval som Bond och jag gillade även Léa Seydoux. Christoph Waltz som skurk var som en skön parodi på Bond-skurkar och hans henchman Mr. Hinx (Dave Bautista) var en kraftig bit. Den nya valpiga Q och hans ständiga hackande känns lite trött. Dessutom tyckte jag inte hans slitna laptop med klisterlappar passade in tillsammans med allt annat så slicka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


IMAX-upplevelsen

Det här var andra gången jag klev in i en IMAX-salong. Första gången var när jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol i Montréal och den gången blev jag inte jätteimponerad som jag minns det. Den här upplevelsen var klart bättre. Jag sögs verkligen in i filmens värld, lät mig omslutas. Ljudet. LJUDET! Aj, jag fick ont i öronen och blev svettig. Efter kanske en timme kände jag mig åksjuk och funderade om jag skulle bli tvungen att gå ut ur salongen, men som tur var tog jag några djupa andetag och kände mig bättre efter några minuter. Bildkvaliteten var hur bra som helst och det trots att fotografen Hoyte van Hoytema (yay!) inte använt speciella IMAX-kameror, men det är möjligt att det blir än mer knivskarpt med såna kameror. Två klagomål på salongen: 1. Armstöden satt inte fast ordentligt så när grannen lutade armbågen mot stödet så vibrerade i princip hela min fåtölj. 2. Numreringen på stolarna var förvirrande oklar eller t.o.m. helt frånvarande på vissa rader vad det verkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni Henkes tankar om Spectre. Did he get what he was exspectring?

Tomorrow Never Dies

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Skyfall

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Quantum of Solace

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Casino Royale

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

%d bloggare gillar detta: