Järntrean (2004)

Jag har fortfarande inte sett några fler filmer av Kim Ki-duk men om det dyker upp nån av hans filmer på Stockholm Filmfestival framöver så kommer nog försöka se dem (som jag gjorde med Dream och Breath). Min text om Järntrean skrevs i oktober 2009.

Kim Ki-duk gör annorlunda filmer och jag tror det här är den bästa jag har sett. Nu har sett långt ifrån alla; främst återstår väl Samaria (Samaritan Girl) och Livets hjul (min kommentar: och även The Isle kanske). Järntrean är vacker, säregen, dialoglös, meditativ, långsam och ganska kort. Den är intressant hela tiden och urartar inte i flum eller poetiska tråkigheter som en del av hans andra filmer… ehe, då tänker jag kanske främst på Hwal (The Bow).

Handlingen i filmen påminner en hel del om Bi-mong (Dream) och Soom (Breath) där också två udda karaktärer möts. Egentligen känns inte Järntrean speciellt realistisk men det ska liksom vara så – en sorts stiliserad verklighet. I och för sig brukar jag ofta få den känslan när jag ser asiatiska filmer. Miljöerna i filmerna ger en känsla av att ”nåt är annorlunda” eftersom jag inte ser asiatiska filmer lika ofta som amerikanska och europeiska. Men det är en skön känsla och jag gillar verkligen stads- och bostadsmiljöerna i Järntrean och andra risrullar (min kommentar: ”risrullar”, what, hur tänkte jag där? Inställd!). Sen tror jag att jag kände igen en bro från Gwoemul (The Host) som också utspelas i Seoul. Vad det nu har med saken att göra? Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Originaltiteln Bin-jip betyder Tomma hus och jag tycker faktiskt det är en bättre svensk titel. Dessutom är den vanligaste titeln i Sverige en särskriven version som sticker i ögonen på mig.

The Wandering Earth (2019)

Kinesisk science fiction! Det är inte varje dag man ser, men nu har det hänt. The Wandering Earth gjorde dundersuccé hemma i Kina när den hade premiär. Under en tid var den den t.o.m. den tredje mest inkomstbringande filmen världen över under 2019. Kineserna gick till tydligen man ur huse för att se den. I skrivande stund har den sjunkit till plats sju men det är inte fy skam.

I resten av världen dök den direkt upp på Netflix utan nån vidare marknadsföring, i alla fall inte vad jag märkte av. Men Netflix har väl gjort sig kända för att smyga in filmer utan nåt vidare pompa och ståt.

Konceptet, som är hämtat från en kortroman med samma namn, gillade jag. Det kändes totalt over the top på ett spännande vis.

Året är 2067 och solen håller på att bli en röd jätte som kommer sluka jorden inom kort. Hmm, solen blir en röd jätte redan 2067 alltså? Jag trodde det skulle ta typ 5 miljarder år? Jag kan inte minnas att det gavs nån förklaring till detta i filmen men det måste man väl ha gjort. Det lustiga, och möjligen kopplat till att det är en kinesisk film, är att filmen handlar väldigt mycket om ett skenande klimat men ändå nämns inte växthuseffekten. Nej, felet är enbart solens då det lysande klotet ju har fått för sig att expandera i förtid.

Lösningen på problemet? Jo, att bygga en mängd gigantiska raketmotorer runt om på jorden som ska användas för att föra ut jorden från sin omloppsbana och sen vidare till Alfa Centauri-systemet 4.37 ljusår bort. Jo, men då så!

Oj, vad dåligt det här var. Det var ju synd, men kanske väntat. Även om jag nu läser på Wikipedia att forskare faktiskt leker med lösningar om att flytta jorden längre ifrån solen om några miljarder år (eftersom solens strålningsenergi ökar allt eftersom) så kändes det här ändå alltför överdrivet och totalt osannolikt, speciellt eftersom det utspelar sig redan 2067.

Jag brukar gilla postapokalyps, dystopi och övergivna miljöer men här är det alltså så överdrivet att det inte funkar alls. Dessutom framställs allt med en supertrist cgi som gav en iskall, ytlig känsla.

När det inte är tråkig cgi så är det trams i form av ruggigt jobbig och lökig humor. Filmen är en tråkig blandning av 2012, The Day After Tomorrow och Gravity kryddat med den värsta formen av asiatisk humor. Pajaserier och dålig fars. Lägg även till en sirapsmässig sentimentalitet.

Filmen avslutas med en fem minuter lång hyllning av både filmen och Kina som land. Ren propaganda men framförallt lökigt och tråkigt. Peter Berg hade varit stolt. I filmen samarbetar Kina med många av världens länder som Frankrike, Kanada och givetvis Ryssland. USA nämns överhuvudtaget inte förutom i form av en amerikansk flagga när nåt dåligt händer.

Om ni vill se en välgjord propagandafilm så rekommenderar jag istället Pansarkryssaren Potemkin. Där hittar man lika mycket, om inte mer, propaganda men att den är från 1925 gör det lättare att se förbi detta och istället se det skickliga hantverket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Miraï, min lillasyster (2018)

Under Malmö och Stockholm Filmdagar försöker jag alltid se de få anime-filmer som förhandsvisas där. Nu senast i vintras var det Mamoru Hosodas senaste film Miraï, min lillasyster som ingick i programmet. Hosoda är regissör som jag uppskattar. Han gör mysiga filmer (The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars) där vanliga människor har vanliga problem men där det oftast finns en fantasy-twist med i handlingen.

Miraï, min lillasyster handlar om Kun, en fyraårig pojke som ska få en lillasyster. Det väntas alltså tillökning i familjen. Lillasysterns ankomst är inget Kun uppskattar. Alls. Hon tar ju all uppmärksamhet!

På typiskt Hosoda-viss kastar regissören sen in en fantasy-twist i det hela. När Kun går ut i familjens trädgård för att sura träffar han plötsligt en framtida version av sin lillasyster. Och inte nog med det. Kun möter även andra medlemmar av sin familj från olika tider, både dåtid och framtid. Det är bara fantasin, Kuns fantasi (?), som sätter gränserna. Kun pratar exempelvis även med familjens hund (i nån sorts mänsklig skepnad) och hunden berättar hur han var avis på Kun när han föddes. Innan Kun var det ju hunden som var i centrum. Hmm, visst är det en del av handlingen i Lady och Lufsen?

Som ni förstår så kommer ju Kun genom att höra berättelser från de olika familjemedlemmarna mogna, växa upp, och slutligen acceptera sin lillasyster. Det är lite gulligt, det är det.

Animationen är härligt levande. Jag gillar den handmålade känslan vi får istället för en clean cgi-känsla. Vardagsdetaljer blandas med mer fantasifulla miljöer på ett fint sätt.

Kanske inte lika fint var hur otroligt tafatt pappan i familjen framställdes som när han blev lämnad ensam för att ta hand om barn och hem när frun direkt efter födseln började jobba igen. Mer handfallen hemmaman får man leta länge efter. Jag antar att det skulle vara roligt men det blev mest töntigt.

När jag såg filmen under Stockholm Filmdagar i januari var vi inte många i salongen. Tre stycken tror jag att jag räknande till. Lite synd. Jag tycker filmen är värd fler besökare nu när den till slut får premiär mitt i sommaren och mitt i alla semestrar. Det känns som en premiär i slutet av augusti hade varit smartare?

En detalj jag störde mig på var att det i pressmaterialet inte fanns nån som helst information om vilka skådisar som gjorde de svenska röster. Filmen visades alltså med svenskt tal och då kan väl tycka att sån information borde finnas med. Jag mailade distributören Njutafilms och frågade men det hade de inte koll på.

I vilket fall, det jag skulle komma till var att jag tyckte att de svenska skådisarna gjorde ett ovanligt bra jobb. Jag föredrar givetvis att se filmer på originalspråk eftersom det ger en helt annan känsla. Men här tycker jag man har fått till det riktigt bra. Det kändes inte som b-skådisar som utan inlevelse läste upp repliker. Nej, här fanns både inlevelse och dessutom rätt ton som passade in i filmens stil i övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Miraï, min lillasyster under Stockholm Filmdagar och visst kan den vara värd ett biobesök. Och dessutom funkar det utmärkt att se den med svenskt tal. Nu vet jag även vilka skådisarna är, men den enda som jag känner igen till namnet är dock Sofia Ledarp (från den härliga serien Fröken Frimans krig) som spelade mamman.

Dark Water (2002)

Igår skrev jag om en filmfestival i miniformat som jag hade för länge sen när jag såg både Casino och Dark Water på bio samma kväll. Efter att ha avnjutit Cinematekets visning av Casino bar det av till biografen Sture för mörk och blöt J-horror. Där jag skulle möta min gamla tyska kollega Marco och medan jag väntade minns jag att jag slank in på Babs där jag till min förvåning hittade den utmärkta tequilan 1800 Añejo. Jag kunde inte motstå ett glas. Detta äventyr ägde rum, och mina intryck av filmen dokumenterades, i april 2003.

Dark Water handlar om en mamma som flyttar in med sin dotter i ”fel” lägenhet i ett nedslitet hyreshus. Det droppar vatten från taket. Någonting pågår i lägenheten ovanför även om ingen ska bo där. En mystisk flicka med gul (min kommentar: Gul! Aha!) regnrock visar sig. Det regnar mest hela tiden. Det hela blir underligare och underligare. Det är lite småläskigt ibland men inte riktigt skrämmande.

Hmm, ja, den var ju inte dålig. Det är helt klart en bra skräckis och bättre än exempelvis Terror på Elm Street som jag såg nyligen. Problemet med Dark Water är att jag inte blev skrämd riktigt ordentligt. Det är ju liksom det som är meningen. Efter att ha sett The Ring (remaken alltså) så bleknar det mesta. The Ring gjorde mig faktiskt rädd; jag tror det var den där filmen som är på videobandet som gjorde det. Om man jämför med Nakatas Ringu (1998) så tyckte jag den var snäppet bättre än Dark Water. The Ring är i sin tur snäppet bättre än Ringu (slå mig inte nu, alla ni som gillar originalet bättre). Betyget för Dark Water blir således 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Okja (2017)

En sak som är bra med Netflix är att de då och då bjuder på egenproducerade, egenartade och riktigt bra filmer som, om inte just de själva producerade dem, kanske inte skulle göras alls. Jag tycker Okja är ett sånt exempel. Det är nåt så annorlunda som ett global film som ändå känns personlig. Filmen är gjord av hela världen men har ändå en personlig stil och det är inte det vanligaste. Det brukar ju ofta i såna fall bli urvattnat eller konstigt med tyska skådisar som spelar ryssar eller svenskar som pratar dålig engelska.

Att det funkar här beror nog dels på att sydkoreanen Bong Joon-ho sitter i registolen. Jag tror han är stentuff vad gäller sin vision. Dessutom har man rollbesatt filmen på rätt sätt. När filmen utspelar sig i Sydkorea är det koreanska skådisar som pratar koreanska. Bara en sån sak.

Supergrisen Okja är helt underbar och det är svårt att inte gilla den omedelbart. Filmen inleds med härliga scener med lilltjejen, alltså matten Mija, ute i skogen med Okja. De bara ÄR som man brukar säga. En skön tillvaro.

Mija (Ahn Seo-hyun) visar sig vara en liten badass med benhård vilja. Vi bjuds på en mycket bra jaktsekvens när hon jagar en lastbil efter att Okja har kidnappats (pignappats?). Efter ett tag inser jag att det är en underbar film jag tittar på. Den fartfylld och fantasifull och man känner igen Bong Joon-hos quirky (på ett bra sätt) stil.

Jag tycker inte filmen är alltför politiskt korrekt med sitt budskap. Samtidigt som den visar upp en problematisk sida av en matindustri så driver den ändå med rabiata djurrättsaktivister. I alla fall som jag tolkar det. Det blir en klar fyra till Okja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ringu 2 (1999)

Medan jag är nere i Sankt Anton am Arlberg och njuter av snödagar i backen och radlereftermiddagar på after-skin så fortsätter The Ring-temat. Nu har vi kommit till Ringu 2, en uppföljare som visade sig hålla måttet. Texten skrevs i januari 2004.

Hideo Nakatas uppföljare till Ringu utspelar sig precis efter den första filmen. Nu är det Mai, assistenten till matematikprofessorn Ryuji från första filmen, som försöker lösa mysteriet med det underliga videobandet och därmed kanske hitta orsaken till Ryujis död. Ett annat mysterium att lösa är varför Ryujis f.d. fru Reiko (reportern från första filmen) har försvunnit tillsammans med sin son.

Mmmm, jag gillade filmen. Ringu är snäppet bättre, det är ofrånkomligt. Även om den mystiska känslan från den första filmen inte går att återskapa helt eftersom vi nu känner till det mesta så infinner sig ändå den rätta krypande stämningen. Skillnaden jämfört med de flesta amerikanska skräckfilmer är inte att de klassiska överraskningseffekterna med högt ljud och snabbt klipp, s.k. ”hoppscener”, inte används i Nakatas filmer. De används nämligen. Skillnaden är att de inte används så mycket att det går inflation i dem samt att det mellan dessa byggs upp en krypande läskig stämning som gör att hoppscenen, när den väl kommer, blir så mycket mer effektiv. Detta tycker jag för övrigt var något som Gore Verbinski tog lärdom av och applicerade i sin version, The Ring, vilket tillsammans med utmärkt foto och skådespeleri gjorde att den filmen blev väldigt bra enligt mig.

För övrigt insåg jag när jag såg Ringu 2 att The Ring inte är en ren remake av Ringu utan ett hopkok av både Ringu och Ringu 2. En del scener och idéer från The Ring kommer från Ringu 2. Obs! små spoilers… Det gäller bl a de scener som utspelas på sinnessjukhuset, där kompisen till det första offret hamnat, samt sekvenser i en brunn. (Jag har för mig att det aldrig förekom nåt badande i brunn i Ringu.) Och scenen där Mai klättrar upp ur brunnen och Sadako jagar efter, på sitt karakteristiskt ryckiga sätt, var den bästa i Ringu 2.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ringu (1998)

Då var det dags för det japanska originalet Ringu som heter just Ringu eftersom titeln egentligen är Ring men japaner uttalar det med ett extra u på slutet. Så Ringu är alltså den fonetiska återgivningen av det japanska uttalet av det engelska ordet Ring. Texten, som mest är en förklaring till varför jag gillade The Ring mer, skrevs i mars 2003.

I fredags såg jag Ringu… och jag tyckte den var bra men inte lika bra och skrämmande som The Ring. Jag vet inte om det enbart beror på att jag såg The Ring först. The Ring lyckades skapa en väldigt obehaglig stämning från början och man (läs: jag) satt som på nålar. Ringu är visserligen också obehaglig men The Ring var snäppet värre. Till viss del tror jag också att det beror på att Ringu är japansk film. Man måste läsa textremsan hela tiden för att hänga med vilket kanske gör att lite av känslan går förlorad. Att den utspelas i Japan gör också att man kanske fokuserar på att personerna, kulturen, ja, det mesta som är lite annorlunda och inte som man är van vid från amerikansk miljö.

Sen tyckte jag att The Ring rent bildmässigt var snyggt gjord. Miljöerna är vackra och mystiska: ön med fyren, bilfärden sedd från ovan, trädet vid stugan, etc. Filmen på videobandet var i The Ring längre och väldigt obehaglig i sig vilket bidrog till den läskiga stämningen.

Både filmerna är dock sevärda, helt klart, tycker jag (om man nu gillar att bli skrämd alltså).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Zatôichi (2003)

Jag skulle inte säga att Takeshi Kitano är nån favorit men jag gillar honom, både som regissör och skådis. Han har en något udda stil den mannen. Några exempel på filmer som jag sett är Sonatine, Hana-BiKikujiros sommar (tre som han regisserat) och så Battle Royale förstås (där han enbart bidrar som skådis). Texten om Zatôichi skrevs i februari 2009.

Takeshi Kitano både regisserar och spelar huvudrollen i den här filmen om Ichi, den blinde massören, tärningsspelaren och vandringsmannen. I sin vandringsstav döljer Ichi ett svärd som han dessutom är grym på att använda. Nu har jag har inte sett nån enda av de gamla japanska filmerna om Zatôichi men det känns som Kitano har gjort något eget av historien. Det finns en udda humor som jag tror är Kitanos egen. Kitano själv är skön som Zatôichi själv. Han spelar med en lite loj naiv stil. När det väl behövs är han är superskarp med sitt svärd.

En sak som jag för ovanlighetens skull noterar är att jag gillar musiken. Zatôichi är en sån där film där musiken är bra och sticker ut men ändå inte stör. Det är en sorts synth-electronica med lite 80-talskänsla kanske. Ja, och sen blir det lite japansk steppmusik på slutet, haha. Det finns några scener (som jag gillade) då man låtit ljudet av olika typer av arbete bilda en del av ljudspåret. Det förekommer även en del humor vid lite oväntade tillfällen, som vanligt i asiatiska filmer skulle jag vilja säga) Ta t ex slutet med dansscenen som jag inte kunde låta bli att skratta åt och njuta av. Zatôichi är en ganska udda mix av våld (snyggt blod), humor och lite spänning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det var också kul att se Tadanobu Asano från mästerverket Universums sista dagar. DS

Joint Security Area (2000)

Igår avslutades ju de olympiska vinterspelen i Pyeongchang i Sydkorea så varför inte skicka upp en gammal preblogg-text om just en sydkoreansk film: Joint Security Area, en tidig Park Chan-wookare. Texten skrevs i mars 2008.

Först, bara för att klara av det från början: de ”europeiska” skådisarna och den delen av handlingen är ungefär så dålig som den kan vara. Fast Swiss & Swedish Camp och NNSC finns på riktigt. Man lär sig nåt nytt varje dag. Nåja, sen när filmen börjar på riktigt med riktiga skådisar så är det riktigt bra. Song ”Babyface” Kang-ho är alltid bra, i alla fall i de filmer jag har sett med honom. Sen kände jag även igen Lee Byung-hun från A Bittersweet Life. Han är bra även han, till skillnad från de två européerna. Det känns som om Babyface och Lee Byung-hun tillhör gräddan av sydkoreanska skådisarna. Ungefär som Mickarna Persbrandt och Nyqvist. Skillnaden är att de sydkoreanska kollegorna oftast medverkar i bra filmer.

Filmen är nästan som ett sorts kammarspel som utspelas i en gränsstation mellan Nord- och Sydkorea. Givetvis är den politisk och visar hur sjuk situationen är. Nån gång ganska snart kommer det att förändras kan jag nästan garantera. Men ok, det kan dröja (ja, nu har det gått tio år efter att texten skrevs och det har väl inte gjorts så många framsteg). Det var intressant att se en film av Park Chan-wook från tiden innan hämndtrilogin. Då och då märker man på t ex bildlösningar att det inte är frågan om nån ordinär regissör. Men filmen är lite för ojämn för att få ett högre betyg än en trea. Bitvis blixtrar den till, och blir spännande, intensiv och snygg, för att ibland falla ner i djupa dalar. Slutet är bra och med en ganska snygg poäng. Det förekommer även en del ganska typisk sydkoreansk humor i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bow (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag tydligen min första film av sydkoreanen Kim Ki-duk. Det blev ingen vidare upplevelse men trots det så har jag fortsatt se hans filmer på festivalen. Just The Bow, eller Hwal som originaltiteln lyder, såg jag och skrev om i november 2005. När jag läser vad jag har skrivit så undrar jag lite över vad det egentligen var för film. Jag verkar vara ganska irriterad och förvirrad över filmen.

Jag såg fram emot den här min första film av den uppsnackade Kim Ki-duk. Bågen var alltså spänd ganska hårt om man säger så. Well, strängen brast tyvärr kan jag väl säga. Jag tyckte filmen var enformig och upprepade samma scener om och om igen. Musiken var störande och jobbig. Varken gubben eller tjejen blev jag klok på. Visst, det finns hur mycket symbolik som helst man kan bolla med (gammalt möter nytt, etc, etc), men det hela måste vara förankrat i en någorlunda trovärdig historia som är spännande i sig. Det tyckte jag inte var fallet här. Händelseutvecklingen kändes ologisk, speciellt tjejens beteende. Det gick från att vara gulligull med gubben till att tjejen hatade honom pga av en freestyle. Nja. Och sen slutscenerna. Nej, även om det gick för tjejen så funkade det inte för mig. Plötsligt nån sorts mumbojumbo med en mystisk pil som trotsade tyngdlagen. Det blir inte godkänt. Jag kommer dock givetvis se flera av Kim Ki-duks filmer, om ni nu pga recensionen fick för er att jag sågat honom helt...

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: