Ip Man

Titel: Ip Man (Yip Man)
Regi: Wilson Yip
År: 2008
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Bodyguards and Assassins, en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i en av rollerna. Jag tyckte den var fullkomligt usel. Då kan man fråga sig varför jag återigen har sett en historisk Hongkong-film med martial arts-inslag och Donnie Yen i huvudrollen? Jo, förutom att jag är en sucker för martial arts så jag misstänkte att den här kunde vara bättre. Jag vet egentligen inte varför men jag hoppades på lite mer fajtingscener… och det fick jag. Några fel med Bodyguards and Assassins var att den var för seriös, sentimental, smörig och hade för lite fajting. I Ip Man är egentligen hela historien uppbyggd kring fajtingscener. Allt som händer, händer i syfte att leda fram till… en fajtingscen.

Ip Man handlar om Ip Kai-Man (även Yip Kai-Man eller bara Ip/Yip Man), en kinesisk martial arts-legend som var en expert inom kung fu-stilen Wing Chun. Som elev hade han bl a Bruce Lee. Ip Man är alltså en högst verklig historisk person och filmen är baserad — om än väldigt löst — på hans dramatiska liv. När filmen tar sin början nån gång på 1930-talet lever Ip Man i den kinesiska staden Foshan som har blivit ett martial arts-centrum. Alla vet att Ip Man (tillbakalutat spelad av Donnie Yen) är den bäste fajtern även om han själv är ganska blygsam och egentligen inte har några elever. Då och då blir han dock utmanad och då sparkar han förstås rumpa.

När så några kaxiga utbölingar kommer till staden och börjar utmana alla martial arts-mästare får Ip Man till slut bekänna färg. Givetvis slår han den odrägliga utmanaren sönder och samman. Fast han gör det med respekt. Efteråt hyllas han som stadens hjälte. Så här långt är filmen en ganska skön actionkomedi. 1937 invaderas Kina av Japan och filmer tar en vänding till det mer dramatiska. I Foshan som tidigare var en välmående stad där alla mådde gott är det istället misär som gäller. De japanska soldaterna framställs som grymma och opersonliga stereotyper, ungefär som nazisterna framställs i västvärlden (ja, kanske inte i just precis tyska filmer då).

Jag hade betydlig roligare medan jag såg Ip Man om man jämför med Bodyguards and Assassins. Ip Man är sevärd bara för fajtingscenerna. Donnie Yen och hans kombatanter är grymt duktiga liksom martial arts-koreografen Kuang Hsiung. När Ip Man under den japanska ockupationen desperat söker jobb för att försörja sin familj påminner filmen en hel del om Cinderella Man (!). Ska Ip Man slita på kolfabriken eller ska han tjäna ihop till riset genom att fajtas med japanska karate-killar i en sorts uppvisningsmatcher som anordnas av den grymme japanske generalen som styr i Foshan? Ja, ni vet ju alla vad han till slut tvingas välja.

När filmen lider mot sitt slut och den oundvikliga uppgörelsen mellan Ip Man och den japanske generalen får jag Rocky IV-vibbar. Byt ryssar mot japaner och amerikanske Rocky mot kinesiske hjälten Ip Man och du har i princip samma historia. Vid ett tillfälle slåss Ip Man mot tio svartbältade karate-japaner.

Om jag ska klaga på nåt så är det väl att kvinnorollerna är få, det är väl egentligen bara Ip Mans fru som är en riktig person men hon framställs som totalt hjälplös och har liksom ingen egen vilja även om hon gnäller på att Ip Man fajtas för mycket. Bitvis blir filmen även lite smörig men det stör mig inte lika mycket som i Bodyguards and Assassins eftersom det i Ip Man vägs upp av skön fajting. Även filmbloggaren Voldo har sett och gillat Ip Man. Bodyguards and Assassins-diggaren Filmitch diggade inte Ip Man lika mycket.

3+/5

Ett litet smakprov ur filmen. Ip Man slåss med den kaxiga utbölingen. Det här är innan filmen blir mörkare i och med den japanska invasionen så det är en del humor.