Final Destination (2000)

Final Destination från år 2000 startade en liten serie filmer om Döden. Fem stycken har det kommit där den senaste är från 2011. Själv har jag bara sett den första och jag tror att det kommer att förbli så. Det känns inte som att det går att mjölka den här filmidén så många gånger utan att det blir ren repetition. Min preblogg-text om den första filmen skrevs i april 2004.

Alex, som verkar lite smått besatt av Döden redan från början, ska på klassresa till Paris men får på planet innan start en vision om deras kommande död och att flygplanet ska krascha. Han får panik, det uppstår tumult och Alex lämnar planet med sex andra. Givetvis kraschar planet strax efter start och alla ombord dör. Men Döden hade en plan och den ändrar man inte på så lätt, utan en efter en så dör även de som lämnade planet. Alex försöker komma på hur man kan lura Döden. Muahaha.

Hehe, ja, det var en bra idé och jag gillade inledningen på filmen, på planet, visionen, paniken, de lämnar planet etc. Det var bra gjort. Första dödsscenen var också skön och faktiskt lite småkuslig. Hmmm, men sen tycker jag det övergår lite till en mer normal tonårsskräckis med mindre av kuslig stämning och mer av action. T ex tyckte jag hela sekvensen när en rollfigur var fast i en bil under ett åskovädret och med en fladdrande elledning bara var jobbig.

Jag tyckte att Alex snack om Dödens plan hit och dit blev lite för övertydligt. Den kusliga stämningen försvann då, och det blev nästan töntigt. Jag kände att regissören James Wong inte kunde bestämma sig för om det skulle vara en rysare eller en rysarkomedi, vilket gjorde att det i alla fall för mig varken blev hackat eller malet. Jag tycker även alla dessa amerikanska high school-tonåringar börjar bli lite tröttsamma. Jag har ledsnat på dialogen, miljöerna och skådespelarstilen. Men, det medges, inledningen och dödsscenerna var ok och dessa är anledningen till att filmen får godkänt. Jag gillar även scenen med bussen, men tyvärr hade jag redan sett just det klippet så jag var beredd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Midsommar (2019)

Hereditary, Ari Asters förra film, och Midsommar påminner ganska mycket om varandra i sitt upplägg. Bägge är stilrena, välgjorda filmer med strålande skådespelarinsatser, obehaglig stämning vid matbordet, obehaglig stämning överlag och slutligen en sista del av filmen som vrider upp konstigheterna till elva.

Skillnaden är att Hereditary, även om jag gillade den, tappade mig under slutdelen. Det blev för vrickat övernaturligt, och hörde för mig inte ihop med resten av filmen som mer kändes som ett kolmörkt familjedrama med vissa skräckinslag. Under de sista 30 minuterna av Midsommar däremot, då skrattade jag i princip konstant och hysteriskt och älskade det jag såg.

Florence Pugh gör en strålande insats som Dani, en tjej som drabbas av en familjetragedi och senare åker till Sverige med sin (icke perfekta men ändå… ok) pojkvän Christian (Jack Reynor) för att fira midsommar där. De har lockats dit av Christians svenske studentpolare Pelle (Vilhelm Blomgren).

Midsommar har av regissören själv beskrivits som en breakup-movie. Ja, kanske det. Förhållandet mellan Christian och Dani är inte det bästa även om det kanske inte knakar i fogarna. För mig var det kanske mer av en film om att hantera sorg och senare även att hitta hem, hitta sitt sammanhang, och komma bort från sitt jag-svaga jag.

Men att hålla på att analysera hit och dit om teman intresserar mig kanske inte så mycket, just i denna film. Jag konstaterar bara att jag gillade hela filmen, från början till slut. Ari Aster är väldigt noga med sin vision känner jag, främst visuellt och stämningsmässigt, kanske mindre när det gäller teman och manus. Aster är en mästare på att skapa obehagliga social situationer. Sociala situationer av obehag.

Filmen ska alltså utspela sig i Sverige men är inspelad i Bulgarien, vilket ger en perfekt känsla av ett bizarro-Sverige. Fast bizarro kanske är fel ord. Det betyder väl att allt är inverterat, tvärtom. Här är allt istället uppskruvat till elva, som sagt. Sillen man ska äta till nubben är stor som en gädda. Midsommar-musiken är inte svensk folkmusik utan nån form av medeltida shaman-musik. Folkdräkterna känns östeuropeiska snarare än svenska. Men midsommarstången ser ut som den ska och det förekommer en massa svenska skådisar som jag kände igen och som pratade svenska. Det var härligt. Oavsett, så älskade jag det visuella, och stämningen, fullt ut.

Men den där gruppen amerikaner som kommer till det märkliga svenska midsommarfirandet, varför åkte de inte bara därifrån? Ja, men då hade det ju inte blivit en film, och så fick jag även ”Hotel California”-vibbar:

”You can check-out any time you like
But you can never leave!”

Jag checkade aldrig ut och de sista 30 minuterna så skrattade jag alltså hysteriskt, må det vara av obehag, skräck eller nåt annat. Men filmer som får mig att reagera fysiskt på ett sånt sätt ger jag höga betyg, vilket Joker är ett annat exempel på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Thirst (2009)

En något smalare Song Kang-ho än vad man är van vid; babyfacet är liksom borta.

sin topplista över 2009 års filmer som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia publicerade för ett tag sen så dök Park Chan-wooks vampyrrulle Thirst upp som gubben i lådan på plats tre. Själv såg jag och skrev en kortis om filmen under Stockholm Filmfestival 2009. Jag gillade den men för min del var den långt ifrån nån årsbästalista.

Något så ovanligt (eller inte) som en vampyrfilm dök upp på festivalen i form av Park Chan-wooks nya rulle Bakjwi, även kallad Thirst. Nja, enligt mig är detta Parks svagaste film hittills. Allt är snyggt förstås men en engagerande historia lyser med sin frånvaro. Sen kanske temat med vampyrer börjar bli aningen urvattnat. Några bra och lite annorlunda sexscener förekommer. Början var hyfsad men lite förvirrande. Jag förstod inte riktigt vad som hände, eller varför, i början. Sen i mitten blev det segt och det tog sig inte förrän i de absoluta slutscenerna som är riktigt snygga. Vissa scener är briljanta men som helhet är filmen för utdragen och framförallt blir jag inte engagerad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Fullsatt på stora salongen på Saga. Skratt då och då under filmen. Spontan applåd vid filmens slut. Det brukar det ju vara och den här gången kändes inte applåden så krystad som den kan vara ibland. Jag hade ett popcorn-plockande par (såna där som glufsar i sig med med öppen hand) bredvid mig men de störde egentligen bara i början. Helt ok visning.

Train to Busan (2016)

Hoppsan! Jag har inte skrivit om Train to Busan inser jag nu. Det är väl lika bra att ta den surdegen direkt eftersom jag inte är så sugen på att se om den. Jag skulle ha sett den på Stockholm Filmfestival 2016 men det gick i stöpet då biljetterna hann sälja slut innan jag lyckades norpa en biljett. Nu såg jag ändå filmen medan festivalen pågick men inte på bio på festivalen och då känns det fel för mig att skriva om filmen som en festivalfilm och därför föll den mellan stolarna när det begav sig.

Jag borde kanske gilla Train to Busan mer än jag gör. Den känns nästan gjord för mig, i alla fall kändes det så då. Nu kanske det här med zombies känns något överspelat. Ja, inte om man frågar Jim Jarmusch men överlag. Oavsett det så har vi alltså sydkoreansk skräck med zombies som dessutom utspelar sig på ett tåg. Typ Snowpiercer med zombies. Det borde funka, och det gör det absolut, men inte så mycket som jag hade hoppats på. Den känns något överhajpad. Inledningen med ett zombie-rådjur var oerhört lovande och obehaglig och jag hade velat se mer av sånt men det fick jag inte. Betyget till Train to Busan blir i slutändan en stabil trea. Under festivalen visades även Seoul Station som är en animerad prequel och min text om den hittas här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Omen (1976)

The Omen var en film som visade sig passa mig bra. Jag älskar filmer om Gud versus Djävulen, eller snarare filmer om människor som kämpar mot djävulska demoner med sin tro på Gud som vapen. I The Omen är det den söte lille Damien som man kämpar emot.

Damien är son till den amerikanske diplomaten Robert (Gregory Peck) och hans fru Katherine (Lee Remick). Eller är han det egentligen? Katherine får dåliga vibbar, är det verkligen deras son? Robert vet förstås hur det ligger till – att deras son dog efter födelsen men byttes ut mot den föräldralöse Damien vars fattiga mor dog i barnsäng.

Robert har inget sagt till sin fru. Och visst, att få reda vad man trodde var sin son i själva verket är Antikrist, Satans son själv, kan nog vara omskakande. Men kanske läge att säga nåt ändå?

The Omen har en klassikerkänsla över sig. Jag gillar 70-talsstämningen och det möjligen sävliga tempot. Inledningens domedagskörer sätter rätt stämning direkt. Och så Damien då. Den lille skådisen Harvey Stephens är en otäck liten rackare. Jag kom att tänka på Lynne Ramsays We Need to Talk About Kevin. Det är nästan samma historia fast utan de övernaturliga inslagen.

Vad har vi mer? Jo, härligheter som foton som när de framkallas visar sig ha svarta streck som inte syntes i verkligheten och som förebådar ond bråd död för personen på bilden. Vi har bibeltolkningar, symbolik, förutsägelser och häftiga dödsscener (lite Final Destination-vibbar här). Med andra ord så är det både mysigt och bra.

The Omen har även ett slut som jag gillade. Det var verkligen oväntat kolsvart och inget som jag hade koll på sen tidigare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Neon Demon (2016)

Jag älskade Nicolas Winding Refns Drive och jag hatade Nicolas Winding Refns Only God Forgives. Hans Pusher-trilogi är en härlig serie filmer från hans första tid som regissör hemma i Danmark. Vad skulle jag tycka om The Neon Demon? Svar: jag tyckte om den väldigt mycket (plats 15 på min årsbästalista för 2016). Den känns inte lika deprimerande tråkig som Only God Forgives. I The Neon Demon är allt så cyniskt, kallt, ytligt och over the top att det inte kan vara tråkigt deprimerande. Det blir snarare exalterande.

Elle Fanning spelar Jesse, en ung fotomodell som kommer från en småstad till L.A. för att pröva lyckan som fotomodell. Det går bra och snart är Jesse i allas fokus, vilket upprör de andra (äldre) modellerna – eller bönsyrsorna alternativt vampyrerna som man också kan kalla dem.

Fy fan vilken värld som skildras i filmen. Allt är yta och utslagning. Det kanske är lite väl övertydligt trots allt. Men det har liksom slagit över och passerat övertydligt och blivit… satir?

Allt är otroligt snyggt och som en konstinstallation. Mina tankar går till den kalla och sylvassa värld som Tom Ford skapade i Nocturnal Animals. Det bästa i The Neon Demon var nog Jesses första show. Jag fick gåshud. Trianglar är det tydligen som gäller. Det börjar i blått och slutar i rött. Hon går från att vara oskyldig och vän till att vara röd och farlig. Man kan bara vara perfekt en gång. Förgänglighet. Sagolik musik av Cliff Martinez. En av få gånger som jag noterar musik och kompositör.

Det hela slutar i sexuellt våld, kannibalism och konstigheter när Jesses kollegor, två modeller och en makeup-artist, beslutar sig för att gå full Báthory med henne.

Slutligen: Keanu Reeves är med i en biroll som en något skum motellägare och han var mycket bra. Dessutom kändes han annorlunda jämfört med hur han brukar vara. Det var nåt med rösten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Ansikte mot ansikte (1976)

Det allmänna intrycket om Ingmar Bergman hos fôlk är väl att han gör ångestfyllda filmer renons på nån som helst glimt i ögat eller humor. För egen del så delar jag inte riktigt den uppfattningen. Tidigt i karriären gjorde Bergman ganska vanliga filmer där han blandade dramer med touch av film noir med romantiska komedier. Sen, ju mer framgångsrik han blev, när han fick fria händer så hände det visst att han gjorde kompromisslösa dramer om tvivlande präster. Men en film som Det sjunde inseglet är ju inte alls dyster. Den är fylld av humor, glädje, glimt i ögat. Och död. En perfekt blandning.

Med det sagt så är dagens film en film som ganska så perfekt uppfyller den där fördomen om Bergman. Ansikte mot ansikte är nämligen ett stenseriöst drama om en kvinnas handlösa fall in i en psykos. Det är en närgången, och nästan för intim, skildring av psykologen Jenny (Liv Ullman) och hur hon brottas med traumatiska barndomsupplevelser och även upplevelser i nutid.

Det första namnet som dök upp under förtexterna var Dino De Laurentiis. Ja, just det, vid den här tiden gjorde Bergman en del filmer producerade med amerikanska pengar, som t ex Beröringen (1971). Misstaget Bergman gjorde med Beröringen var att låta en stor del av filmen vara engelskspråkig pga att en av huvudrollerna spelades av Elliot Gould. I Ansikte mot ansikte är vi tillbaka med den gamla vanliga ligan som Ullman och Erland Josephson.

Hur funkade nu det dystra och seriösa? Jo, faktiskt riktigt bra. Liv Ullman gör en grym insats och lämnar ut sig själv totalt. Bitvis var det en jobbig film att se beroende på att den, som jag nämnde ovan, nästan kändes för intim. Det var som att man tittade på nåt som man egentligen inte skulle få se.

Förutom scenerna mot slutet när Jenny är fullkomligt psykotisk förekom det även andra scener som var intima på ett annat finare sätt. I väntan på en ny bostad bor Jenny hemma hos sina morföräldrar och en natt när hon kommer hem sent ser hon hur mormodern tröstar sin förvirrade och på gränsen till demente man. Jenny betraktar dem i smyg, precis som vi tittare. Det var en fin scen, kanske filmens bästa.

En styrka som Bergman återigen visar prov på Ansikte mot ansikte är hans förmåga att skapa en skräckfylld stämning. Bergman – skräckmästaren! Det förekommer en rad surrealistiska drömsekvenser som gjorde att jag uppriktigt kände ett obehag. Som vanligt är det döden som spökar. Det återkommer t ex en kvinna med ett helsvart öga som gav mig rysningar.

Ansikte mot ansikte är en skräckfilm om en psykos. Om den hade gjorts idag hade man stämplat epitetet elevated horror på filmen. Jag stämplar betyget tre svarta ögon av fem möjliga på Ansikte mot ansikte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Klassisk Bergman-bild

”Hej, trevligt att träffas”

”Ehe, jag tror jag ska gå nu”

Get Out (2017)

I lördags såg jag och resten av filmspanarna Us, Jordan Peeles uppföljare till debuten Get Out, så det är kanske dags att lägga upp i alla fall nånting om just Get Out. Jag såg den ganska sent och hajpen hade varit enorm. Skulle filmen hålla för hajpen. Givetvis inte. Men den är, precis som Us, väldigt välgjord i vissa avseenden. Bildmässigt t ex. Jag gillar även tonen inledningsvis, humorn, hur man är som svart respektive vit, fördomarna. Stämningen byggs upp allt eftersom. Nånting är fel och det känner Daniel Kaluuya av, men han är ju bara på besök hos sin flickväns föräldrar. De är ju vita förstås men det ska väl inte vara nåt farligt med det. Det är ju ändå 2017.

Filmen håller mig på halster på ett bra sätt. Sen när väl avslöjandet kommer så tappar den istället mig, precis på samma sätt som skedde med Us. Det är ett för osannolikt och onödigt komplicerat upplägg för att jag ska köpa det fullt ut. Det känns som att Peele är som bäst under en films två inledande akter. Då får han till en bra och nervig stämning samtidigt som han balanserar det på ett bra sätt med humor. När det sen ska slås på den stora avslöjande-trumman så ekar det lite tomt. Eller kanske inte tomt, men i alla fall fel på nåt sätt. Ändå måste jag säga att Peele känns som en frisk fläkt i filmvärlden och hans två filmer är både roliga att se och att diskutera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us (2019)

Ser du kaninen?

Obs! Jag varnar för spoilers för Us redan från början så läs vidare på egen risk!

Jordan Peeles debutfilm Get Out var en sån där typisk film som hajpas nåt oerhört men som jag såg för sent och med lite väl stora förväntningar. Den var bra, missförstå mig rätt, men jag svalde den inte med hull och hår. Kanske det krävs att man bor i USA för att uppskatta den fullt ut.

När jag läser igenom mina anteckningar om Get Out ser jag att jag tyckte att den var både genomtänkt och välgjord men att jag inte fick ihop slutet. Jag begrep aldrig riktigt vad som egentligen pågick hemma hos Daniel Kaluuyas flickväns föräldrar och varför. Det kändes helt enkelt för osannolikt och out there.

Jag har samma problem med Us men kanske i ännu högre grad. De två första tredjedelarna av Us tyckte jag funkade utmärkt. Jag var helt med på resan och gillade att hänga med filmen och dess rollfigurer. Lupita Nyong’o och Winston Duke är perfekta i sina roller och jag gillade som sagt att hänga med dem. Jag uppskattade speciellt Dukes mjukispappa. Och till och med barnen funkade. Det var mysigt och bitvis även roligt. En hel del skratt hördes i salongen. När vi även bjuds ett soundtrack med bl a Luniz och N.W.A så finns det inte mycket att klaga på.

Elisabeth Moss och Tim Heidecker dyker upp i hyfsat stora roller och är roliga och sevärda som de rika vita vännerna. ”I think it’s vodka o’clock”.

Hela tiden finns dock en något obehaglig stämning i bakgrunden. Nåt nervigt som inte vill släppa. Lupitas rollfigur råkade ut för nåt traumatiskt som barn och känner sig hotad, speciellt när familjen besöker stranden vid Santa Cruz. Sen dyker hotet upp på deras uppfart, bokstavligen, och filmen övergår till att vara en home invasion-film, en riktigt bra sådan också, som för tankarna till en klassiker i genren som Funny Games. Burr.

Nåt som skrämmer mig mer än ovälkomna besökare i hemmet är att träffa sin egen kopia. Jag tycker det är oerhört obehagligt. Ungefär lika läskigt som att höra sin egen inspelade röst. Burr. När Lupita som barn möter sin egen kopia fick jag rysningar, nästan i paritet med Enemy-rysningarna. I Us kombinerar Peele detta ruggiga klonkoncept med home invasion-temat. Lupita och hennes familj blir attackerad av sig själva. Mycket effektivt och skräckbarometern gick i topp.

När filmens stora avslöjande kommer den sista tredjedelen stannar filmen tyvärr totalt för mig. Det är som en stor lastbil som saktar in med gnisslande bromsar för att sen stanna helt på landsvägen. Tut-tut! Kör vidare då! Men, nej, orsaken till varför klonerna finns ska förklaras i detalj och det blir tradigt och ointressant. Dessutom så gör de där detaljerna att bristerna i logiken sticker ut. Om de, klonerna alltså, bara mystiskt hade varit där utan förklaring hade jag inte tänkt närmare på hur de fått tag i de där röda overallerna, saxarna och golfhandskarna. Det gjorde jag nu.

Filmens budskap är tydligt. Det handlar om vi mot dem. Fattiga mot rika. Ovansidan mot undersidan. De som är innanför muren och de som är utanför. När sluttwisten kommer (dvs att Lupitas rollfigur, mamman i familjen, egentligen var en underjordiskt fjättrad klon från början) vill filmen säga att det inte är nån skillnad på vi och dem. Om du bara ges rätt förutsättningar så kommer du bli en lyckad och normal människa och inte det djuriska monster som du blir om du växer upp fjättrad under förtryck. Ja, jo, det var kanske lite intressant.

I slutet av filmen har klonerna, de fjättrade, gjort uppror, dödat sina normala kopior och genomför sen en manifestation kallad Hands Across America, en upprepning av en verklig händelse som ägde rum 1986 och som lilla Lupita såg på tv som barn. Här tycker jag filmens budskap är en sak men vad de fjättrade vill säga med denna manifestation kändes oklart. Det är som att filmens och Peeles budskap inte matchar budskapet från de som är med i filmen. Det blir luddigt och övertydligt på samma gång.

Jag avslutar med nåt positivt. Jag gillade både filmens soundtrack och score. Snygg musik som funkade både som stämningsskapare och även när man använde sig av ”riktiga” låtar. I slutuppgörelsen mellan de båda Lupitorna använder man sig t ex av Luniz ”I Got 5 on It” på ett briljant sätt i form av en orkesterversion av låten i skräckfilmstappning. Dope och mycket snyggt. Såna här små detaljer lyfter ju helt klart filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Us var årets första filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?-Carl

”I Got 5 On It (Tethered Mix)”

Dark Water (2002)

Igår skrev jag om en filmfestival i miniformat som jag hade för länge sen när jag såg både Casino och Dark Water på bio samma kväll. Efter att ha avnjutit Cinematekets visning av Casino bar det av till biografen Sture för mörk och blöt J-horror. Där jag skulle möta min gamla tyska kollega Marco och medan jag väntade minns jag att jag slank in på Babs där jag till min förvåning hittade den utmärkta tequilan 1800 Añejo. Jag kunde inte motstå ett glas. Detta äventyr ägde rum, och mina intryck av filmen dokumenterades, i april 2003.

Dark Water handlar om en mamma som flyttar in med sin dotter i ”fel” lägenhet i ett nedslitet hyreshus. Det droppar vatten från taket. Någonting pågår i lägenheten ovanför även om ingen ska bo där. En mystisk flicka med gul (min kommentar: Gul! Aha!) regnrock visar sig. Det regnar mest hela tiden. Det hela blir underligare och underligare. Det är lite småläskigt ibland men inte riktigt skrämmande.

Hmm, ja, den var ju inte dålig. Det är helt klart en bra skräckis och bättre än exempelvis Terror på Elm Street som jag såg nyligen. Problemet med Dark Water är att jag inte blev skrämd riktigt ordentligt. Det är ju liksom det som är meningen. Efter att ha sett The Ring (remaken alltså) så bleknar det mesta. The Ring gjorde mig faktiskt rädd; jag tror det var den där filmen som är på videobandet som gjorde det. Om man jämför med Nakatas Ringu (1998) så tyckte jag den var snäppet bättre än Dark Water. The Ring är i sin tur snäppet bättre än Ringu (slå mig inte nu, alla ni som gillar originalet bättre). Betyget för Dark Water blir således 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: