Cargo (2017)

Det är lite The Walking Dead över Cargo, denna australiska postapokalyps-rulle. Världen har drabbats av en pandemi som gör folk galna på 48 timmar. Hur blir man smittad? Jo, genom att bli biten förstås. Filmens tema är tydligt: en man gör allt han kan för att skydda sin fru och sin lilla dotter. I sin kamp för överlevnad så blir han i princip en djurisk urvarelse.

Att jag drar paralleller till The Walking Dead beror på, förutom de uppenbara likheterna i handlingen, att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är människan själv som är den värsta fienden mot sig själv i en katastrofsituation. Misstänksamheten och avundsjukan väcks verkligen till liv. Om man passerar en grupp människor som har det hyfsat bra i en fristad så gör nog man bäst i att just passera.

Jag gillar en del av de vardagliga detaljerna som förekommer. Ja, de är vardagliga detaljer för människorna i filmen. Som t ex ett sorts zombie survival kit som inkluderar en nål att skjuta in i örat på sig själv och en klocka som räknar ner från 48 timmar.

Pappan i huvudrollen spelas av Bilbo himself, ja, Martin Freeman alltså, inte Ian Holm. Freeman är helt ok, och är rätt så bra på att spela en vanlig person som hamnat i en fruktansvärd situation.

En bit in i filmen dyker det upp en aborigin-tjej som påminde en del om Michonne i The Walking Dead. En tuff tjej som lärt sig att överleva, helt enkelt.

Är det politiskt inkorrekt att tycka att det blir lite fånigt att de vita i filmen framställs som världens ondaste människor medan ursprungsbefolkningen är nobla, förstår naturen och dessutom på nåt sätt visste att pandemin var på väg? Det känns som att man slår in öppna dörrar här.

Jag tyckte även det var lite synd att filmen är så familjevänlig. Det förekommer ju inget gore alls, trots att potentialen ju finns där. Istället blir det smörigt och för snällt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Det finns fler filmer som heter Cargo, t ex en från 2009 och den har jag skrivit om på bloggen tidigare.

Vivarium (2019)

Gissa vem de ger fingret?

Vivarium är en av de bättre små science fiction-filmer som jag har sett på sistone. Eller vänta, det kanske är en skräckfilm det här? Oklart. Ett par, spelade av Imogen Poots (härligt namn, som vanligt) och Jesse Eisenberg, blir lockade ut till en ”trevlig” villaförort för att titta på ett hus. När de ska köra hem igen så kan de hur de än försöker inte (inte!) hitta ut ur villaförortslabyrinten. Efter ett tag ger de upp och bosätter sig i ”sitt” hus.

En tid senare dyker det, likt en gökunge, upp en liten bebis i en kartong. På kartongen står: ”uppfostra barnet och blir fria”. Ok?

Haha, ja, jag gillar upplägget. Det är väldigt creepy och mardrömslikt. Jag får ångest och minns såna där obehagliga drömmar när man har hur mycket tid som helst att packa när man ska med ett flyg men sen är det som att man liksom aldrig blir klar. Man kommer inte iväg hur mycket man än försöker.

Apropå mardröm. Om jag har träffat på den där mäklaren vid namn Martin (Jonathan Aris) så hade jag vänt i dörren. Extremt obehaglig. Fast den som tar priset är ändå bebisen som växer upp till en unge som är snäppet värre än sonen i The Babadook.

Slutet kanske inte funkade fullt ut. Jag förstod aldrig riktigt syftet för dem som låg bakom det hela. Men som helhet gillar jag faktiskt Vivarium tillräckligt mycket för att dela ut en fyra. En svag fyra kanske men ändå en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nätrullarna – Nope

Yep! Daniel och Johan är tillbaka med ett nytt avsnitt av Nätrullarna. Den här gången pratar vi om, och försöker tolka, Jordan Peeles senaste science fiction/skräck-rulle Nope. Vad handlar den egentligen om, det är frågan.

Dessutom tipsas det om svensk och hård rock på SVT Play samt varnas för tre filmiska fallgropar.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Underwater (2020)

Underwater är en blandning av Alien och Avgrunden skulle man kunna säga. Inledningen av filmen ger mig tydliga Alien-vibbar. Vi är på havsbotten ombord på en oljeborrplattform med tomma korridorer, slitna och vardagliga miljöer. Det är nästan så att man sitter och väntar på att Jonesy ska hoppa fram bakom ett hörn.

Eftersom det är en skräckactionthriller det handlar om så går det ganska snart åt skogen (förstås) och våra hjältar får kämpa för sina liv mot både naturen och andra mer övernaturliga monstersaker.

Kopplingarna till Alien slutar inte med skitiga interiörer. Ta bara det lilla monstret som fångas in och som sen ska dissekeras. Ni kan ju gissa vad som hände precis innan den som utför undersökningen utbrister ”I think I just touched a nerve!”.

En annan detalj från Alien är ju det klassiska med att en åt gången i vår lilla grupp går åt. Men det greppet måste väl ha förekommit i flera skräckisar innan 1979. Fast Alien känns ändå som urtypen för det upplägget.

Jag nämnde att interiörerna påminde mig om Alien och därmed per definition är bra. Nåt som var sämre var scenerna utanför oljeborrplattformen. Här var det ganska taskig undervattens-cgi: grått, mörkt och blaskigt.

Mot slutet fick jag Lovecraft-vibbar när monstren går full Cthulhu. Jag vet inte om detta var positivt eller negativt egentligen. I slutändan landar jag på det klassiska betyget ”helt ok” till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Wolf of Snow Hollow (2020)

The Wolf of Snow Hollow inleds bra och lite mysigt. Vi bjuds på en sömning småstad på vintern omgiven av snöiga berg. Snö på film, ni vet. Ett mord sker. Vem är mördaren? En varulv ryktas det om! Den lokale polischefen spelas av veteranen Robert Forster (vila i frid) och hans son John, ytterligare en polis, spelas av filmens regissör och manusförfattare Jim Cummings. John är givetvis frånskild, har alkoholproblem och en dotter han inte kan kommunicera med.

Jag blir inte riktigt klok på filmen. Det är en lättsam skräckis (eller är det egentligen en skräckis?) som aldrig blir spännande för mig. Enligt IMDb ska det vara en skräckkomedi. Nja, jag vet inte om det var så mycket komedi egentligen. I vilket fall så är skräckkomedi en genre som oftast inte funkar för mig. Jag kan liksom aldrig ta skräcken på allvar och då faller filmen platt (och nu snackar jag generellt, inte specifikt om den här filmen).

En sekvens som jag gillade… och nu kommer det kanske något av en spoiler… var när pappa polisen rycker ut och upptäcker sin dotter tillsammans med en snubbe och räddar dem från att bli överfallna av ”varulven”. Som tack från dottern blir pappa John utskälld. Komma här och vara pinsam!

Det förekom lite lustiga grepp, som t ex att skådisarna tittar rätt in i kameran och bryter fjärde väggen. Det peppras även med snabb och smartrolig dialog som jag tyckte överdrevs en aning. Klippningen stack ut ibland med sina lustiga tidshopp. Kanske skulle det bidra det till nån form av stress och förvirring. Jag landar på en stark tvåa i betyg. ”Not great, not terrible” – för att referera till en tv-serie som var läskig på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Bird Box (2018)

Huh, jag ser nu att postapokalyps-thrillern Bird Box regisserades av danskan Susanne Bier. Jag vet inte varför men jag blir något överraskad av den informationen. Filmens manus skrevs av Eric Heisserer som ju även låg bakom manuset till mästerverket Arrival, även den filmen baserad på en bokförlaga för övrigt.

Efter en katastrof som liknar den i The Happening, M. Night Shyamalans katastrof till film, lever Sandra Bullock med en man och två barn i en ensligt belägen stuga. De får höra rapporter om en fristad med andra överlevande och beslutar sig för att försöka ta sig dit.

Det är vibbar av både The Happening och The Walking Dead här, och jag sitter och hoppas på att förklaringen till apokalypsen kommer att vara betydligt bättre än den i The Happening. Svar: ja, det är den, kanske för att man egentligen inte får nån förklaring alls.

Filmen utspelar sig både precis när katastrofen inträffar och fem år senare. I scenerna under katastrofen tar en grupp människor sin tillflykt i ett hus. Här fick vi några riktigt intensiva och bra sekvenser. Ni vet, vem är god, vem är ond, vad ska gruppen göra, stanna kvar eller fly vidare?

Det var även en riktigt bra rollbesättning. En efter en dyker de upp, toppskådisarna: bl a Sarah Paulson, Trevante Rhodes från Moonlight och en härligt intensiv John Malkovich. Jag undrar om inte Susanne Bier hoppade på som regissör just för att få jobba med så bra skådisar i scener som jag beskrev i stycket ovan.

Jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att jag gillade upplägget och stämningen så pass mycket. Bättre än A Quiet Place!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Climax (2018)

Den inledande dansscenen i Gaspar Noés psychodrama Climax är helt underbar. Jag satt som i trans och njöt av de duktiga dansarna med sina olika stilar. Krump bl a, det var nog nytt och hett på 90-talet då filmen utspelar sig. Krump är för övrigt en av de märkligaste dansstilar jag har sett. I övrigt är det underbar musik och fotot är snyggt som attan.

Efter inledningen kom jag ur mitt transliknande tillstånd och tyckte att filmen blev lite ointressant. De olika dansarna delar in sig i par och snackar ganska ointressant skit med varandra.

Noé älskar som vanligt sin roterande och galna kamera. Men en sak som jag inte vet om det var så smart var att filma dans ovanifrån. Det känns som att man tappar en dimension då.

En LSD-spetsad sangriabål gör sen att filmen urartar i totalt kaos, ett kaos som kanske påminner om inledningen av Noés mästerverk Irréversible. Men här blev jag inte lika tagen av det jag fick se.

Jag noterar att Noé leker lite med filmens format. I början kommer en del av eftertexterna. I mitten kommer credits för dansare och musik.

Med jämna mellanrum dyker textbudskap upp i rutan. Några exempel: ”Att få födas är en unik möjlighet”, ”Att leva är en kollektiv omöjlighet”, ”Att dö är en fantastisk upplevelse”. Dessutom innehåller filmen ett aborttema. Hmm, nja, jag vet inte vad Noé vill ha sagt här. Jag tror han borde ha nöjt sig med att ägna sig åt dansen och transen… Ändå godkänt till filmen till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Apostle (2018)

Den här skitfilmen är inte värd mer än några rader. Apostle handlar om en bror åker till en enslig ö för att rädda sin syster hålls fången där av en religiös sekt. Jag gillar inte skådisen som spelar brodern. Han överdriver sitt samanbitna spel så till den grad att det bara blir krystat. Det förekommer några fina utomhusmiljöer men i övrigt känns det tv-studioaktigt. Nej, nej, nej, det här är en skitfilm. Bara skit för skits skull. Manuset är helt ologiskt. Folk agerar galet. I enstaka scener mellan skådisar kan det glimta till och bli aningen nyanserat men annars är det bara äckligt. Nej, se The Apostle med Robban Duvall istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Haunting (1963)

För tio år sen (!) var jag med på ett bloggtema, initierat av Filmitch, med namnet ”En film som jag ångrar att jag sett”. Min alternativa titel på temat var ”En film som jag ångrar att jag sett – två gånger” och det handlar alltså om The Haunting som jag såg som barn och sen i vuxen ålder och hur olika de två upplevelserna var. Mitt temainlägg hittas här och nedan följer min tidigare inte bloggpublicerade originaltext från augusti 2007 när jag som vuxen såg The Haunting.

Jag såg den här filmen på tv när jag var liten. Jag blev fullständigt vettskrämd. Vissa scener har etsat sig fast trots att jag egentligen inte minns filmen. Nu när jag ser filmen igen så blir jag förstås inte vettskrämd. Men de scener jag blev räddast av känner jag igen mycket väl. Men jag har lite svårt att förstå hur jag kunde bli så rädd. Jag undrar om det har med ens egna fantasi att göra, att den blir mindre med åren.

Handlingen är klassisk. En professor får nys om ett stort gammalt gods som sägs spöka. Nu står det tomt. Professorn bjuder in ett antal personer med paranormala förmågor för att studera huset under några dagar… och nätter. Muhahaha.

Ok, jag blev alltså inte skrämd och det är ju sällan jag blir det nu för tiden. Om jag nu blir det så brukar det oftast inte handla om rena skräckfilmer. Men filmen är duktigt snygg med sitt svartvita foto och den är en ganska mysig och charmig historia. Sen har den faktiskt några scener som är bra och nästan obehagliga och en riktig hoppscen<spoiler> när professorns fru dyker upp bakom en lucka ovanför spiraltrappan </spoiler> finns också. Filmen känns dock en aning lättviktig och blek, lite för snäll helt enkelt, för att vara en skräckfilm. Kanske är det ändå minnet av min barndoms skräcknatt framför teven som gör att jag är lite besviken. Nåja, dålig är den absolut inte och betyget blir en trea. Ah, det blir med ett plus också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om det är nån som lyckas skrämma mig nuförtiden så är det David Lynch. Det är kanske mer en obehagskänsla, men ändå. Det kan gälla vissa partier av Twin Peaks (både serien och filmen Fire Walk with Me) och Mulholland Drive (när snubben på fiket berättar sin dröm för sin kompis och de sen går och tittar bakom fiket, t ex). Ingmar Bergman skrämmer mig ibland också. I Viskningar och rop t ex.

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

%d bloggare gillar detta: