The Birds (1963)

En dryg vecka in på det nya året gick jag tillsammans med Carl för att titta på Fåglarna, invigningsfilmen på Cinematekets Hitchcock-retrospektiv. Det var fullproppat i foajén när jag kom till Filmhuset och jag ställde mig i kö för att köpa min biljett. Dum som jag var så hade räknat med att det inte skulle vara några problem alls att få tag i en biljett. När det var två framför mig i kön så sa tjejen i den ena av två kassor att det var tre biljetter kvar. Oj, oj, vilken suspense! Så fort jag kunde tog jag mig fram till en kassa och sa ”En biljett, tack!”. Jag fick den sista biljetten. Seger! Glad i hågen viftade jag med min biljett medan jag gick mot salongen och samtidigt passerade den långa kön. ”Jag fick sista biljetten!”. ”Jag fick sista biljetten!”.

Det var alltså i princip fullsatt i salongen. Det fanns dock några få lediga platser. Jag antar att det handlade om folk som hade årskort eller köpt biljett online men sen inte dykt upp av olika anledningar. Stämningen var trevlig i salongen på samma sätt som stämningen i filmen var trevlig. Jag har sett Fåglarna tidigare men jag mindes inte riktigt hur rolig den var. Framförallt tyckte jag Tippi Hedren var helt underbar. Hon är så där lite retsamt retsam mot alla sin omgivning. Offret för hennes senaste upptåg spelas av Rod Taylor som väl ärligt talat var lite trist och träig. Men det var så de manliga skådisarna var stöpta på den här tiden.

Var Fåglarna läskig? Som barn hörde man ju att Fåglarna och Psycho var det värsta man kunde se. Och jag minns att jag såg den som barn och nog tyckte den var rejält läbbig. Hur var det nu då? Jo, faktum är att Hitchcock faktiskt lyckas bygga upp en ganska otäck spänning med smarta och enkla medel. Ett typexempel är när Hedren sitter på en bänk utanför en skola och en klätterställning sakta fylls på med svarta kråkor. En effektiv och helt ljudlös scen, förutom fåglarnas olycksbådande småflaxande med vingarna.

När Hitchcock tar till specialeffekter som bakprojektion eller uppstoppade fåglar blir det genast sämre, för att inte säga skrattretande. Skådisar som skriker, springer och flaxar med armarna mot ingenting funkar inte riktigt.

Det var kul att se Jessica Tandy i rollen som Taylors mor (det kan inte ha skiljt så värst många år mellan dem). Tandy var otroligt lik Gunn Wållgren. Dessutom är Veronica Cartwright med som en irriterande unge. Vem sjutton är Veronica Cartwright undrar ni? Jo, men hon är ju med Alien för fasen.

Allt som allt, en trevlig visning och en trevlig film som förresten bygger på en historia skriven av Daphne du Maurier.

Jag undrar när Cinemateketet kan öppna igen eller att man överhuvudtaget kan gå ut och träffa folk, gå på bio, ta en fika, luncha ihop med en kompis?

Nu: tillbaks till Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Friday the 13th (1980)

I höstas publicerade jag mina gamla preblogg-texter om de amerikanska skräckklassikerna Halloween och The Evil Dead. Idag har jag grävt fram ytterligare en gammal text från april 2004 om en liknande klassiker, nämligen Fredag den 13:e.

Jag har ju tänkt se ett urval av de klassiska skräckisarna. När TV3, tror jag det var, visade Fredagen den 13:e så passade det perfekt och jag spelade in den. Nu har jag sett den. En mördare härjar i lägret Crystal Lake. Flera år tidigare har en pojke, Jason, drunknat och året efter den händelsen mördades två lägerledare och lägret stängdes. Men nu har lägret alltså öppnats igen och samtidigt väckt vreden hos någon. Muhahaha.

Det här var inte bra alls. Det är dåliga skådisar, larvig dialog, tunn handling, och aldrig spännande. Det finns inte så mycket att säga egentligen. Det var lite kul att se Kevin Bacon i en tidig roll. Jag har aldrig gillat honom så det var skönt att han gick åt rätt snabbt. Några av morden var väl ok, annars inte mycket att hänga i julgrannen. Innan jag såg filmen trodde jag att jag hade sett den tidigare, men insåg att det nog var tvåan jag hade sett. En sak jag gillade lite var musiken. ”Yeah yeah yeah… aah aah aah…” Jag kommer inte se några av uppföljarna. Det enda som överraskade mig var Obs! Spoiler detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Bäst var ju ändå att mördaren visade sig vara Jasons mamma. Hon var rätt så bra att se psycho ut. Jag blev överraskad när Jason himself dök upp ur vattnet på slutet. Det var lustigt att Jason inte är med egentligen som han ju är i uppföljarna. Någon hockeymask syns aldrig till. Här syns han bara några glimtar när han drunknar som pojke samt i slutet i en sekund och då som en korsning mellan ett lik och en träskpadda.
</spoiler>

Bride of Frankenstein (1935)

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

The Texas Chain Saw Massacre (1974)

The Texas Chain Saw Massacre, mer känd i Sverige som Motorsågsmassakern, visade sig bli (ytterligare) en skräckklassiker som inte gick hem hos mig.

Det fanns ändå en del saker jag uppskattade. Leatherface själv var en obehaglig figur. Plötsligt dyker han upp som en omutlig mördarmaskin. Han är metodisk, rakt upp och ner, och behandlar sina offer som vore de djur som ska slaktas.

Fotot, magic hour-fotot, var överraskande fint och gav en känsla av en äkta film. Man har även använt en del halvroliga kameravinklar när man t ex filmar underifrån. Musik och ljudspår funkade bra i mina öron.

Inledningen använde ett grepp som förde mina tankar till en found footage-film som The Blair Witch Project. En berättarröst konstaterar att det handlar om verkliga händelser. Jag undrar om det var ett tidigt försök till nån sorts variant av found footage?

Jaha, det verkar ju som att jag nästan gillar filmen? Men, nej, jag gillar den inte. Skådisarna är nämligen usla, genomusla. Speciellt gäller det Paul A Partain som spelar Franklin som sitter i rullstol. Eller det är möjligt att han spelar bra men jag fullkomligt hatade hans rollfigur. Ibland är det ju svårt att skilja på det där. Även resten av skådisarna är usla. För mig gör det tyvärr att filmen faller tokplatt.

Trots att miljöerna var white trash-rysliga (lite True Detective säsong 1-vibbar kanske) och Leatherface till en början var otäck så blev det ändå till slut fånigt när han sprang omkring med sin motorsåg och jagade skrikande tjejer. Bitvis gjorde även våldet, framförallt mot kvinnorna, att jag kände en känsla av äckel, och jag vet inte om det var rätt form av äckel.

Slutsatsen är att jag gillade Leaterface men hatade alla andra. Äcklad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Lighthouse (2019)

I samband med att Stockholm Filmfestival går av stapeln så brukar jag varje år temporärt byta ut min bloggheader till en av de filmerna som jag är mest pepp på att se. Det här året fick Robert Eggers The Lighthouse denna stora ära. Efter att ha sett och gillad Eggers förra film The VVItch väldigt mycket så var peppen ganska stor. Upplägget lät spännande och skådisarna lovade en del. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till hajpen?

Svar: Nej!!! Det mesta gick nämligen fel under måndagens visning på Bio Rio. Vi var ett stort gäng kompisar som tog plats på raden längst bak i salongen. Detta visade sig vara ett misstag då vi hade bord, lampor och folk som åt mat precis bakom oss. Det klirrade gott om besticken. Om man ska servera mat på bio måste man följa några enkla grundregler. Servera inte varm mat på porslinstallrikar som äts med metallbestick är en regel. För att få reda på hur man ska göra så tipsar jag om att hämta inspiration från Bio Capitol. Där vet de hur man gör.

En annan detalj som gjorde att jag togs ur filmen var att bildformatet i princip var kvadratiskt (1.19:1). Problemet var att Bio Rios personal inte drog in draperiet tillräckligt långt så att det nådde ända fram till bildkanten. Detta gav två lodräta band av duken på vardera sida om bilden som belystes med ett svartgrått sken från projektorn.

Jag hörde från Henke att Eggers valde det här udda formatet för att låta titelns fyr verkligen ta plats i bilden. Kanske även det var tänkt att ge en känsla av den instängdhet och utsatthet som åtminstone Robert Pattinsons rollfigur kände under stora delar av filmen. Detta grepp funkade exempelvis bra i Kelly Reichardts Meek’s Cutoff. Här gjorde det mest att jag fick en känsla av att sitta i en gammal skolaula och se filmen. Det gav en futtig känsla.

The Lighthouse har i princip ingen handling. Unge Robert Pattinson anländer till en ö med en fyr tillsammans med den erfarne Willem Dafoe. Sakta men säkert får Pattinson lappsjuka snedstreck blir galen. En film utan handling som helt bygger på den känsla som förmedlas, då gäller det att man uppskattar den där känslan. Jag gjorde det tyvärr inte i det här fallet.

Filmen känns övertung. Det är som att Eggers tagit i så han kräks. Det är svartvitt, kvadratiskt bildformat, skitigt, det dricks sprit, kissas, pruttas, brottas och dansas. Öns fiskmåsar verkar lömska. En vattencistern behöver rengöras. Språket är gammaldags, precis som i The VVitch för örvigt, men det är bara Dafoe som behärskar det som skådis. Pattinson är för lite av en teaterskådis, inte tillräckligt teatral alltså, för att klara av att leverera även om han tar i så han spricker.

Mot slutet övergår filmen i nån form av hallucinationer och visuell skräck som för mig inte ledde nån vart utan mest kändes pretto och övertung. Jag satt mest och väntade på att filmen skulle ta slut. Inte heller ljudbilden imponerade. Det var för gällt och högt ljud (men dränkte ändå inte ljudet från besticken).

Som den perfekta avslutningen på kvällen tog jag bussen över Västerbron mot Fridhemsplan och insåg när jag klev av att jag hade glömt min ryggsäck på biografen. Tur i oturen var att nästa visning inte hade börjat när jag väl var tillbaka på Bio Rio och min ryggsäck låg skönt nog kvar under sätet där jag lämnat den. Ridå!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om The Lighthouse. Kanske kan de sprida lite ljus över filmen och dess förtjänster.

Color Out of Space (2019)

Jag kunde inte motstå frestelsen att ta med Color Out of Space i mitt program under filmfestivalen. Varningsklockorna borde dock ha ringt med tanke på att regissören bakom denna film heter Richard Stanley och är orsaken till ett gammalt blogginlägg med titeln Stanleys sugiga Super 8-sopor. Men Nicolas Cage lockade (givetvis!) och jag trodde (lurade mig själv att tro) på en ny Mandy.

Behållningen med filmen är den toköverspelande Cage. Som man säger på engelska: he makes choices. Oavsett om det är bra eller dåliga skådespelarval Cage gör så är det underhållande att se på. I fallet Color Out of Space, underhållande uselt.

Jag undrar om Richard Stanley har alla hästar (eller alpackor) hemma och jag undrar dessutom hur han får fortsätta göra film. I det här fallet är det bl a Elijah Woods produktionsbolag SpectreVision som av nån outgrundlig anledning bidragit med kosing.

Första halvan av Color Out of Space är inte skrattretande dålig. Put that on the poster! Jag var hyfsat intresserad av vad som hände. Handling, skådespeleri och repliker var fortfarande inte totalt under isen. Men bra var det förstås inte. Jag tycker filmen misslyckas totalt med sitt världsbyggande. Inget känns på riktigt. Det är för få personer med, för få platser. Det är för flummigt. Inget hänger ihop.

Sen när vansinnet brakar loss mot slutet så når alltså filmen skrattretande dåliga nivåer. När jag efteråt skulle beskriva filmen för Carl sa jag ”som om Annihilation hade gjorts av sjuåringar”. Ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

När jag kollar lite noggrannare på Stanleys filmografi ser jag att han inte, förutom några dokumentärer, gjort en enda långfilm sen 1992. Han skulle regissera The Island of Dr. Moreau 1996 men blev sparkad efter några dagar. Så, nej, Stanley har nog inte fortsatt att få göra film. Angående produktionsbolaget SpectreVision ser jag att en av deras tidigare filmer är Mandy och då känns deras stöd till denna flummiga film med en överspelande Cage plötsligt fullt rimligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Uppdatering: senare under festivalen såg Carl filmen och tydligen gillar han filmer gjorda av sjuåringar…

Och nu har även Rörliga bilder och trycka ord-Sofia sett mestervärket.

The Evil Dead (1981)

Mitt under brinnande Stockholm Filmfestival sticker jag emellan med en gammal preblogg-text om en i raden av amerikanska skräckklassiker från 70- och 80-talet. För några dagar sen handlade det om Halloween. Den här gången är det Sam Raimis The Evil Dead som är i fokus och min text om den skrevs i augusti 2004.

Då har jag sett ytterligare en av de filmer som finns på min lista över skräckklassiker. Jag har bara Hellraiser kvar nu (min kommentar: och den har jag ju sett vid det här laget). Denna gång var det alltså The Evil Dead som skulle bockas av. Vi har ett klassiskt scenario: ett gäng 20-nånting-åringar åker till en stuga på landet och råkar ut för elaka tingestar därute i skogen. Denna gång väcker man döda andar till liv genom att läsa i de dödas bok samt spela upp en tillhörande bandinspelning.

Denna film började lovande. Jag tyckte inledningen där kameran svepte över dammen som det bubblade om, samtidigt som man klippte in scener från kidsen i bilen på väg till stugan, var bra gjord. Efter denna lilla prolog där en krasch med en lastbil undveks med nöd och näppe började filmen på riktigt och då blev det genast sämre. Skådisarna är dåliga och handling och dialog är inte bra. I välgjorda (skräck)filmer kan man njuta av just skådisar, dialog och handling när det inte är så mycket action eller skräck. Det blir som en uppbyggnad inför det som ska hända. Här finns ingen sån känsla. Sen plötsligt, helt utan förvarning, övergår filmen till en splatterfilm när de onda andarna tar över person efter person. Det var tur att det hände nåt, för det blev lite roligt i alla fall när detta kom igång. Men det blir aldrig läskigt, spännande eller roligt nog för att ge ett godkänt betyg. Slutsatsen är att detta är en sån film som jag inte riktigt förstår fascinationen över. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ja, ja, jag vet vad ni kommer säga: jag borde se tvåan och trean eftersom de är bättre!

Halloween (1978)

För ett antal år sen kollade jag igenom de klassiska amerikanska skräckfilmerna A Nightmare on Elm Street (ettan och trean), Halloween, Friday the 13thThe Evil Dead, Hellraiser, The Texas Chain Saw Massacre och Romeros första zombietrilogi. I dessa allhelgonatider så passar det väl att skicka upp min preblogg-text om just Halloween som skrevs i februari 2004.

John Carpenters klassiska skräckis med Jamie Lee Curtis i huvudrollen (som barnvakternas barnvakt) tar sin början 1963 då en sex år gammal Michael Myers hugger ihjäl sin syster. 15 år senare rymmer han från den anstalt där han suttit inspärrad. Myers läkare doktor Loomis (Donald Pleasence) tror att han är på väg hem till sin gamla hemstad Haddonfield för att sprida skräck. Han har inte fel. (Min kommentar: Muahahaha.)

Jag gillade verkligen början av filmen, och då den är en fyra. Carpenters egenhändigt komponerade musik satte rätt stämning direkt och prologen med en lång tagning sedd från Michaels sexåriga ögon på väg till sin syster med en kniv är verkligen skickligt gjord. En mycket bra s.k. point of view-tagning, av samma kaliber som inledningen i Strange Days t ex. Även början av den del av filmen som utspelas 1978 var bra: när Michael börjar visa sig för Jamie Lee och doktor Loomis kommer till Haddonfield.

Det kanske hörs att det kommer ett ”men” också, och det kommer här. Men – sen tycker jag filmen tappar ganska mycket. Det blir för mycket upprepningar. Michael står där med sin mask, Jamie Lee ser det. Jamie Lee tittar igen och då är han borta. Tredje gången så är det liksom inte spännande längre. Under sista delen av filmen tyckte jag att spänningen var helt borta. Det händer liksom inget. Ibland behöver det inte hända så mycket men det kan ändå vara en kuslig stämning. Inte så här tyckte jag. En filmnörddetalj är att Jamie Lee och barnen hon vaktar sitter och kollar på sci-fi-filmen Forbidden Planet (1956) med Leslie Nielsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Under the Shadow (2016)

Under the Shadow är en film som via skräckfilmsgenren skildrar situationen för många kvinnor i Iran. Den är proppfull med symbolisk skräck och även verklig skräck då den utspelar sig under Iran-Irak-kriget på 80-talet.

Shideh (Narges Rashidi) och hennes man bor i Teheran tillsammans med dottern Dorsa. När mannen drar ut i kriget stannar Shideh kvar i staden med dottern alltmedan Iraks robotattacker intensifieras. En oexploderad robot träffar deras hus, och Shideh (eller om det var Dorsa) misstänker att den förde med sig nåt… annat, en s.k. djinn. Muahaha.

Shideh är en modern kvinna som studerar till läkare (tills hon blir förbjuden att göra det), gympar till Jane Fonda-videor (i hemlighet) och lyssnar på Yazoo (yay!). Det gnabbas inom familjen, som i vilken familj som helst. Det är bara det att det är lite andra förutsättningar här jämfört med hur det är i Solsidan. Shidehs man tycker kanske Shideh är lite fööör modern och därmed jobbig (eller snarare att det skapar jobbiga situationer). Jag kom att tänka på den briljanta Nader och Simin – en separation, en film som i grunden kanske berättar samma historia men är ett rent drama.

Jag kom även att tänka på en film som Hidden Figures. Det kan vara små detaljer i vardagen som gör att en person känner sig nedtryckt. I Iran, i alla fall på 80-talet, får man inte ha videoband t ex. Det kan tyckas som en småsak men det är ju en form av bisarrt förtryck. Kvinnor får inte köra bil. Kvinnor ute på stan måste ha slöja för att dölja sitt hår. Det är ju lika galet som slöjförbjud.

En sak jag insåg under titten är att jag älskar att lyssna på persiska; det är ett vackert språk. Mjukt och poetiskt. Det flyter liksom som en lugn flod. Jag har haft ett antal jobbkollegor från Iran och de pratar svenska med en skön brytning som ger samma känsla.

Tillbaka till slöjan. Under en sekvens i filmen får Shideh panik och rusar ut ur huset ut på gatan. I all hast glömmer hon slöjan, blir ertappad och riskerar därför prygling. Hon blir utskälld av en domare för sitt allvarliga brott. Shidehs blick på mannen säger allt. Irakiska bomber faller tätt men jag har ingen slöja. Det gäller att prioritera rätt. Senare i filmen tittar Shideh på sig själv i spegeln med sin slöja och hon känner inte igen sig själv. ”Vem är det?” frågar hon sig själv. En främling i spegeln. Hon känner att hennes egen identitet förminskas.

Filmen är fylld med symbolik, möjligen övertydlig symbolik, om kvinnans roll i Iran. Bl a vandrar Shideh i varm och kladdig asfalt, som i kvicksand, och kan inte ta sig framåt. Men till slut bryter hon sig loss, hoppar in i bilen och kör rätt igenom garagedörren i sin flykt bort från det hemsökta huset. Krasch!

Under the Shadow var för övrigt det brittiska bidraget till Oscar för bästa utländska film 2016 och den går lämpligt nog att se på Netflix. Jag tyckte kombinationen av drama, samhällskritik, skräck – bl a en riktigt effektiv hoppscen – fungerade utmärkt, så om du är vilse bland alla filmer på Netflix så är detta ett tips.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Life (2017)

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: