Mandy (2018)

Dags för en tankeströmsrecension av Panos Cosmatos Mandy.

Musiken, ljudspåret. Jóhann Jóhannsson. Öppningssången är dock av King Crimson. Är det Ronald Reagan som pratar på bilradion? Ja, det måste det vara. Filmen utspelar sig 1983. Har Mandy nån typ av sår på kinden? Hela tiden verkar det vara en sorts lens flare i fotot. Är hennes ena pupill större än den andra, på samma sätt som David Bowie? Det är som att ljudet till filmen är inspelat under vatten och i slowmotion. Musiken likaså. Den är magisk. The Horn of Abraxas. Syftar man på Santanas album? Nicolas Cage har en t-shirt med en tiger precis som Santanas album (debuten innan Abraxas alltså). Mina tankar går till andra sektfilmer. Det sorgsna temat av Jóhannsson är väldigt vackert, och där går mina tankar till vissa av Aphex Twins lugnare låtar. Rape and revenge. Aha, det är den svarte snubben från Predator. Bill Duke. ”They were in a world of pain”. Bra scen här med Duke och Cage. Fasiken vad snygg den är. Och så mystisk på ett skönt sätt. Köttig. Mossig. Drypande. Röd. Varm. Svettig. Brinnande. Tillverkar Cage en bat’leth? Det känns som att Cage har levt ett tidigare våldsamt liv. ”You ripped my shirt!!”. Mad Max: The Road Warrior, Gaspar Noé. Underbart. Det fanns ett lite segare parti i mitten under den första sekvensen med sekten, en s.k. sektvens. Så j-vla snygg med allt det röda. Cage tar dem en efter en i den ena episka uppgörelsen efter den andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: Predator (1987)

Jag vet egentligen inte hur Predator hamnade i det här vildmarkstemat. På ett sätt platsar den väl kanske inte, precis som en del av mina andra val av filmer. Men när jag körde igång temat då för sex år sen så var det som att det skiftade lite fokus eller det breddades åtminstone efterhand.

En film som Death Hunt handlar ju exempelvis inte i första hand om kampen mot elementen utan är ju en uppgörelse man mot man. Den utspelar sig dock i en vildmark, vilket för min gjorde att den platsar i temat, och det är likadant med Predator.

Vildmarken i det här fallet är en sydamerikansk djungel dit ”Dutch” Schaefer (peak Arnold Schwarzenegger) och hans team skickas för att rädda en amerikansk minister som tagits som gisslan av det sydamerikanska landets gerilla efter att hans helikopter störtat.

Väl på plats upptäcker de dock att gerillan är deras minsta bekymmer. En mystisk och till synes osynlig varelse – ”…the jungle… it just came alive and took him” – som betar av männen i Dutch team som vore de plockmat på ett mingelparty. Till slut är det bara Dutch själv kvar mot… Rovdjuret. Muahaha.

Haha, ja, det är en underhållande film, det är det inget snack om. Jag gillar den svettiga stämningen inne i djungeln, och hur lite man får se av Rovdjuret. Jag gillar t.o.m. de något daterade datoreffekterna där man ska visa hur Rovdjuret kan göra sig osynlig. Jag tycker det funkar. Sen när man väl får se Rovdjuret så är det ”one… *ugly* motherfucker!” med rastafrilla. Ett bra grepp är också att vi inte får se Rovdjuret utan vi får vi istället se det som Rovdjuret ser via sin IR-syn. Det ger en obehaglig känsla av att vara övervakad.

När jag såg filmen 2012 så blev jag mycket förtjust i den och delade ut en fyra och den hamnade t.o.m. tvåa (!) på min topplista över 1987 års bästa filmer. Den här gången är jag lite mer sansad. En anledning till det är att jag inledningsvis hade svårt för den fåniga jargongen i Dutch team. Det är precis samma problem som jag hade med Aliens när jag såg om den för några år sen. I princip är ju Predator samma film som Aliens fast man har flyttat rymdvarelsen till jorden istället.

Precis som i Aliens har vi en ostig sekvens när vårt team flyger in till sitt uppdrag, här i en helikopter istället för ett rymdskepp. Det spelas hög rockmusik i form av Little Richard. Det tuggas tuggtobak och gnabbas internt. Det är coola grabbar vi har att göra med! Njae, jag vet inte. Det blir mest fånigt. Sen har man förstås också en tystlåten infödd amerikan som agerar spårare. Undrar om David Lynch/Mark Frost hämtade inspiration från honom när de skapade Hawk i Twin Peaks?

En intressant aspekt är hur kritisk filmen är mot amerikanska myndigheter. Systemet är korrupt, det står klart, men Dutch gör klart att hans team är ett räddningsteam, inte lejda mördare. Jag antar att det här, 1987 alltså, var i samma veva som namn som Oliver North och affärer som Iran-Contras var populära i nyhetsmedia.

Den som i viss mån representerar de amerikanska myndigheterna i filmen är Dillon (spelad av Carl Weathers som vi ju även såg i Death Hunt). Dillon är en f.d. soldatkollega till Dutch som nu sadlat om och jobbar för CIA. Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.

Predator är väl egentligen en förtäckt Vietnam-film. I slutet står Ramb… eh, Arnold kvar ensam i förödelsen och liksom undrar vad som har hänt. En amerikansk hjälte som blir hämtad med helikopter till tonerna av högtidlig armémusik. Njae, manipulativt och smörigt. Det påminde mig om de dåliga delarna av American Sniper. Det är smörigt men det kanske funkar på ett smörigt sätt.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En kommandogrupp i djungeln tror att de ska rädda en gisslan men finner sig i en mycket svårare situation.
Miljö: Sydamerikanska djungler. Filmen är inspelad i Palenque i Mexiko. Jag tyckte väl att jag kände igen mig.
Djurattacker: Vildsvin, skorpioner, ormar plus en utomjording.
MacGyver: En hel del. Fällor, snubbeltråd, pilbåge, nät för att fånga ett byte, upphissade stockar som ska falla på sitt offer, pilar med krutspetsar, smeta på sig lera för att bli osynlig för IR-kamera.

 

Oneug Lymotherf-Ucker as The Predator

X-Men: The Last Stand (2006)

X-Men The Last StandJag utlovade en längre text om tredje filmen i X-Men-serien och den kommer nu. Texten skrevs i juni 2006. Nästa inlägg här på bloggen kommer handla om den nya rullen X-Men: Apocalypse.

Då har jag faktiskt varit på bio och sett den tredje och, förhoppningsvis (think again!), sista av X-Men-filmerna: X-Men: The Last Stand. Eftersom jag inte läst serierna så vet jag som vanligt inte något om handlingen i stort, bakgrunden till olika karaktärer osv. T ex har jag alltid undrat varför Jean Grey inte hade nåt coolt X-Men-namn som de andra, ja, förutom Xavier kanske (hallå! Professor X!). Nu fick vi kanske svaret då Jean återvänder från de döda och har med sig sitt alter ego, den intensivt kraftfulla, farliga och okontrollerbara Phoenix.

Det andra huvudspåret i handlingen är att man har lyckats framställa ett botemedel mot X-Men-mutationen. Detta får givetvis ett blandat mottagande av x-män- och kvinnorna. Både Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) är väl emot det hela (ja, att Magneto är emot, det är självklart) men när det gäller hur motståndet ska se ut så går åsikterna isär. Det är upplagt för en sista strid, muahahaha.

Jag gillade X-Men-filmerna från första början. Jag gillar hela konceptet där varje x-man/kvinna har sin egna unika ”talang”. Sen lyckas man göra historien lite intressantare genom att karaktärerna brottas med sina olika problem, och så hela vi-mot-dom-temat och hur detta ska lösas. Ettan och tvåan tycker jag har varit intressanta och fartfyllda filmer.

Denna den tredje filmen tappar en del i manus och personregi. Jag förlorar lite av känslan jag hade för karaktärerna i de tidigare filmerna. Det märks på nåt sätt att man har bytt regissör. Allt känns mer schablonart. En karaktär som aldrig varit speciellt bra, och som är ännu sämre här, är Halle Berrys Storm. Urtråkig och dessutom visar Berry prov på stelt, otajmat och smetigt skådespeleri.

Jag gillar inte heller riktigt kärleksbeymmerhistorien med Iceman, Rogue och Kitty Pryde, framförallt inte när det ska åkas skridsko. Sen är Pyro (som nu blivit ”ond”) för ung för att axla rollen som skurk och Magnetos sidekick. Det blir lite dagisfight över det hela.

Det jag gillar är bl a den första tillbakablicken där vi får möta Jean Grey som barn när hon träffar de datoranimerat unga Xavier och Magneto. Om filmen hade fortsatt i den här andan hade det nog blivit ett högre betyg. Logan/Wolverine är alltid cool, och jag har alltid gillat hans relation till Rogue där han känner att han måste vara en sorts styvpappa, om än motvilligt.

Actionscenerna är godkända men när Phoenix tar fram sina krafter känns det som om det blir för stort på nåt sätt. Likaså när Magneto leker med Golden Gate. Jag gillar mer småskaliga action/fightscener. Jag tyckte slutet var lite långdraget, och bitvis kändes filmen något fånig och smetig, främst när Berry är med. Jag tror det beror på att Brett Ratner helt enkelt är en sämre, tråkigare och mindre intressant regissör än Bryan Singer. Ratner satsar för mycket på action; det övriga (som enligt mig är viktigare för helheten) görs mer pliktskyldigt och utan känsla. Jag måste ändå ge filmen godkänt betyg – den är sevärd och bitvis underhållande, det går inte att komma ifrån.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Deep Cover


Titel: Deep Cover
Regi: Bill Duke
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Den här undercover cop-filmen såg jag för länge sen. Jag minns att jag gillade den ganska mörka förvirrade känslan som filmen förmedlar genom huvudpersonen som tappar bort sig själv när han går undercover för komma åt höjdarna i L.A.:s droghandel. När Movies – Noir såg filmen blev jag sugen på att kolla in den igen för att se om jag hade rätt om stämningen. En smal Laurence Fishburne (inte så smal som i Apocalypse Now men ändå) gör rollen som polisen som får i uppdrag att vara hemlig polis i tron att han faktiskt kan komma åt the bad guys.

Jag mindes rätt. Deep Cover är en ganska udda film där Larry Fishburne står för en klockren insats som polisen som börjar få svårt att hålla reda på varför han gör det han gör. Snabbt kommer han in i droghandeln och arbetar sig uppåt. Man fattar ganska snart att det här aldrig kan gå bra. Fishburne säger det själv redan från början genom sin väldigt bra berättarröst. Det är en berättarröst som nästan är som spoken word. Fishburne pratar poetiskt till instrumental hiphop.

Fishburnes partner in crime blir en korrupt, pengatörstig och slemmig advokat spelad av en psykotisk Jeff Goldblum (så långt ifrån hans karaktär i Independence Day som man kan komma). Filmen har hela tiden en märklig svart humor. Det är galna scener och repliker som kommer in från vänster. Personer gör och säger konstiga saker mest hela tiden. Droghandelshöjdarna görs av bra skådisar, t ex Gregory Sierra som är perfekt som knarkkung. Fishburnes kontakt vid polisen görs av Charles Martin Smith, en skådis som man sett i ett gäng biroller, och även han passar perfekt i sin roll. Man vet liksom att man inte kan lita på honom så mycket strunt som han pratar.

Förutom skådisar och story så är musiken passande och fotot genomtänkt. Många scener, liksom för- och eftertexter, går i rött. Bästa exemplet på detta är scenerna vid slutuppgörelsen där Goldblum har en svart och lång skinnrock och står framför en snyggt röd skåpbil. Just ifrån den här scenen kände jag igen ett replikskifte som De La Soul har samplat på sin skiva Buhloone Mindstate från 1993. Här är Fishburnes röst perfekt desperat, här har han nått botten. ”You shouldn’t have done that, David, you shouldn’t have”, ”But I did so let’s get in the van”.

Jag kan tänka mig att andra tycker filmen är lite av b-klass och inget speciellt men för mig är det en film som sticker ut. Rekommenderas om ni är sugna på en crime-film med mörk, udda, galen, men ändå på nåt sätt rolig stämning. Jag tackar Movies – Noir för att det blev en omtitt.

4-/5

Jag måste även givetvis nämna att en skådis från The Wire (yay!) dyker upp i början av filmen. Det är Glynn Turman (borgmästaren Clarence Royce i The Wire) som spelar Fishburnes pappa.

%d bloggare gillar detta: