Breaking Surface (2020)

14 februari, 2020 3 kommentarer

Breaking Surface är nåt så ovanligt som en svensk vattendykactionnervthriller. En genrefilm med andra ord. Det var helt givet att jag skulle se den under Stockholm Filmdagar nu i januari då den visades i en nääästan helt färdig version.

Innan filmen drog igång visades en skylt som lät meddela att den film vi skulle få se fortfarande saknade vissa visuella effekter, visuella inserts samt hade en ljudmix som inte var helt klar. På ett sätt bidrog det här till en intressantare upplevelse då det gav en inblick i vad som händer under slutproduktionen av en film.

Moa Gammel (som jag känner igen från svenska fantasyserien Jordskott) och Madeleine Martin (Måste gitt och två Snabba cash-filmer) spelar Ida och Tove, två systrar som ger sig ut för att dyka vid Lofoten i Norge. Under dyket går nånting fel och plötsligt finner sig systrarna i en allt annat än trevlig situation… och luften håller på att ta slut… Muahaha.

För det första är det kul att se den här typen av svensk film. För det andra så räcker det inte med det. Filmen i sig måste ju leverera också. Jag tycker att Breaking Surface gör det. I mina ögon är det inte ett mästerverk men jag satt under andra halvan av filmen på kanten av mitt biosäte och det är ett gott betyg. Det är det som en sån här typ av filmen ska leverera.

En bit in i filmen efter att olyckan väl hade inträffat så undrade jag lite över hur filmmakarna (främst vad gäller manus) skulle kunna hålla det intressant. Skulle det funka att vara i samma miljö hela tiden? Men man löser det genom att filmen tar en del oväntade vändningar och rollfigurerna måste ta sig till andra platser för att lösa diverse problem. En sak jag t ex inte visste är hur svårt det kan vara att komma in i bakluckan på en bil.

Apropå att lösa problem så fick jag bitvis trevliga MacGyver-vibbar och jag insåg att Breaking Surface hade passat (nästan) utmärkt in i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde under 2018. I slutet av varje recension i det temat så hade jag med en lista med ett antal punkter där en handlade om just MacGyver. Varför inte avsluta med en sån lista även för Breaking Surface?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Stenras under ett vinterdyk vid Lofoten.
Miljö: Snö, blåst, kallt och framförallt vatten.
Djurattacker: Det dyker (ehe) upp ett par snälla späckhuggare men även lite mer oväntat en argsint hund.
MacGyver: Vad gör man om man behöver en domkraft men inte hittar en i bakluckan på bilen? Jo, <spoiler>man man fyller en torrdräkt med luft från sina dykflaskor och använder däckfyllnadssprayen för att täta alla ventiler och hindra luften från att slippa ut</spoiler>.

bioBreaking Surface har biopremiär idag fredag 14 februari och jag rekommenderar ett biobesök, helt klart. Det är inte varje dag det går att se den här typ av svensk genrefilm på bio.

Filed under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Cast Away (2000)

19 september, 2018 13 kommentarer

Vet ni vad? Vi kör ytterligare en film i Överleva i vildmarken-temat! Det handlar om Cast Away i regi av Robert Zemeckis och med Tom Hanks i huvudrollen. Det var Flmr-Steffo som nämnde filmen när jag inledde temat och jag konstaterade då för mig själv att jag faktiskt inte hade sett den från start till mål. Jag har sett stora delar av Hanks vistelse på den öde ön när filmen fladdrat förbi på nån tv-kanal. Men jag har aldrig satt mig ner och tittat på den på riktigt. Bättre tillfälle att kryssa den får jag nog inte.

Cast Away är en ganska lång film. Den största delen utspelar sig förstås på ön men det är inte försumbara delar som äger rum före respektive efter ”äventyret”. Under titten kom jag att tänka på en film som Gravity. Den filmen är oerhört slimmad. Allt fett har skurits bort och kvar har man en hård och nervig pärla till film. I Cast Away har hela Hanks vistelse på ön efter flygkraschen samma närvarokänsla som Gravity hade. Sen har man lagt till en inledning och en avslutning runt detta och jag är inte helt säker på att det gör filmen bättre. Fast det där är orättvist eftersom Cast Away har ett annat fokus än Gravity. Filmen handlar inte bara om att överleva utan om vad som händer när en person som alla har trott varit död återkommer efter fyra års frånvaro. Med det sagt så gillade jag ändå sekvensen på ön klart bäst.

En detalj jag undrade över är hur mycket FedEx har betalat för sin produktplacering. De måste ju ha toksponsrat filmen. FedEx framställs som nån form av världsförbättrare som binder ihop alla jordens länder, inklusive USA och Ryssland. Hanks spelar en effektivitetsexpert (överstepräst/evangelist?) som reser runt och kollar att alla FedEx-filialer sköter sitt jobb som de ska. Det är just på en sån resa som olyckan är framme. Flygkraschen är för övrigt riktigt bra skildrad. Nästan lite First Man-vibbar när jag tänker efter, just för att det inte handlar om några maffiga scener och specialeffekter utan för att det känns som att man är ombord på det där planet när det störtar mot havet.

Har alla som jobbar på FedEx i filmen norska ättlingar? Jag frågar eftersom åtminstone alla män har stickade ylletröjor med vad jag tyckte var norska mönster.

Filmen är alltså som bäst när vi får se Hanks försöka klara livhanken på ön. Det är otroligt bra här. Jag verkligen känner hans utsatthet och förvirring. Hur han sakta börjar acceptera livet på ön och vad han behöver göra för att överleva. Hela sekvensen när han försöker göra upp eld är klockren.

”Aaahaaa. Look what I’ve created. I have made FIRE!”

Det som jag kanske gillar mest med ö-delarna är att det inte är nåt ljudspår alls, som jag minns det i alla fall. Detta faktum gav mig en total närvarokänsla. Att jag nämner just detta beror på att det var just musiken som tyvärr sänker filmen en aning för mig. Det börjar när Hanks har lyckats lämna ön på sin flotte. Musiken känns övertydlig och sentimental. Det hade blivit mer effektfullt med tystnad. Alla förstår ju vad han känner ändå. Jag behöver inte a swelling score för att förstå det. Men det fick vi och det gjorde att jag togs ur filmen istället för tvärtom.

Det var samma sak när han blir av med sin volleybollvän Wilson. Det blir övertydligt, påklistrat och förtar känslan snarare än att förstärka den. Tycker jag alltså. Andra tycker säkert precis tvärtom. Jag kanske har sett för mycket europeisk film som ju ofta inte har nåt ljudspår alls, förutom diegetisk (hej, Sofia!) musik.

Det var riktigt synd det där med musiken. Jag ogillar den skarpt. I övrigt är nämligen det här en rejält mäktig film. Hanks är borta från världen i fyra år. Sen ligger han där på sin flotte och så passerar ett gigantiskt lastfartyg. Vilket uppvaknande. Och sen då relationen till Helen Hunts rollfigur, som han skulle gifta sig med så fort han kom tillbaka från sin jobbresa. Hon har ju gått vidare i livet, gift sig och fått barn. Jobbig situation. Men det är fint hur Hanks hittar nytt liv i livet då där han står i sitt vägskäl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch!
Miljö: En liten Söderhavsö med fin sandstrand, en liten djungel och en bergsknalle.
Djurattacker: Hmm, det är snarare så att det är Tom Hanks som attackerar djuren. Krabbor och fiskar fångas flitigt.
MacGyver: Många livsnödvändiga lösningar för att överleva. Nummer ett är väl att göra upp eld. Nummer två kanske är att fiska med en tyllkjol. Ett par konståkningsskridskor visar sig fungera utmärkt som kniv och yxa, och som tandläkarverktyg inte minst. Slutligen bygger han sig även en flotte med åror och ett plastsegel för att kunna ta sig från ön.

Tillägg angående hur mycket FedEx betalade för sin produktplacering: The Interwebs låter berätta att de inte betalade nånting alls. Från början var de i själva verket väldigt tveksamma till att alls vilja vara med eftersom ett av deras flygplan kraschar i filmen. De kom dock på andra tankar så småningom. Så hur mycket betalade FedEx? De betalade ingenting i form av faktiska pengar. Däremot så bidrog de förstås med uniformer, lastbilar, flygplan, paket och t.o.m. sin egen VD.

Därmed så är mitt Into the Wild-tema slut på riktigt, så nu får mitt Bergman-tema fortsätta alldeles allena. Kolla in vilka vildmarksfilmer som jag har sett på tema-sidan. Där finns betyg och länkar till alla recensioner. Over and out!

Filed under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Into the Wild (2007)

12 september, 2018 2 kommentarer

Ah, fasiken, vi slänger in ytterligare en film i temat, och inte vilken film som helst. Den borde kanske ha varit med från början och det är förstås filmen som har fått namnge temat. Sean Penns Into the Wild, en film som jag inte skrivit om tidigare på bloggen. Men det var nåt med filmens ton som gjorde att den inte kändes som den typ av filmen som jag var ute efter. Det är liksom inte så mycket MacGyver över huvudpersonen om man säger så. Jag såg den första gången på Stockholm Filmfestival 2007 (därav en liten Om visningen-anekdot nedan) och gillade den skarpt, med några små reservationer. Först kommer här mina gamla tankar om filmen från 2007 i kursiv stil, och sedan lite kort, eller lagom långt, om hur jag upplevde den vid omtitten förra veckan.

Jag gillar alla de tre filmer (The Indian Runner, Hämnden och Löftet) som Sean Penn gjort som regissör. Alla är godkända i mina ögon och balanserar på gränsen mellan treor och fyror. Into the Wild är som Penns tidigare filmer en ganska mörk men vacker historia. Romantiska komedier verkar inte vara Penns kopp te – än så länge. Filmen bygger som väl de flesta vet på verkliga händelser. Emile Hirsch är helt fantastisk som Chris McCandless som klipper av all kontakt med sin familj, skänker pengarna i sin collegefond till välgörande ändamål och ger sig ut på en odyssé genom USA för leva ett med naturen (och hitta sig själv?).

Penns filmer har ibland en förmåga att bli lite väl tunga. Ett litet problem med Into the Wild är att den känns aningen lång. Å andra sidan är det till stora delar en riktigt skön roadmovie med underbara scenerier och intressanta människor. Czech (a.k.a. Movies – Noir) skrev att behållningen av filmen var de karaktärer som Chris möter, och jag håller med. Det är när Chris samverkar med andra, när han får medhåll eller mothugg från andra, som filmen tänder till. Vince Vaughn, hippie-paret och Hal Holbrook är det som höjer filmen till en svag fyra för min del (plus att festivalvisningar alltid är lite speciella).

Chris är skön typ med en egen vilja (egen främst i betydelsen annorlunda). Samtidigt kan man inte låta bli att tycka att han är en egoistiskt naiv barnunge också. En fascinerande film helt klart, som sitter kvar i huvudet ett bra tag efteråt. Jag tyckte som helhet att den grep tag en hel del. Bitvis var det även rätt schysst musik av Eddie Vedder som passar bra. Dock var inte alla låtar bra låtar även om de passade i filmen. En sak som störde lite var Chris yngre systers berättarröst. Jenna Malone spelade rollen helt ok, men hennes röstpålägg blev i det här fallet lite väl prettopoetiskt.

Om visningen: Lite kul (eller inte alls kul) var att jag åt jobblunch i Mörby Centrum och såg Ewa Fröling där. Sen dök samma Fröling upp på visningen av Into the Wild och knep dessutom sista platsen i salongen (längst fram, längst ut på sidan).

Jaha, jag såg alltså om Into the Wild förra veckan, i fredags närmare bestämt. Jag gillar fortfarande mycket med filmen men de bra delarna kanske inte är riktigt lika bra och de sämre delarna kände jag av aningen mer den här gången. Är den inte lite väl pretto? Systerns berättarröst känns inte klockren. Jag fick lite Terrence Malick-vibbar. Nu är jag inte själv nån som egentligen ogillar just Malick, men ni förstår lite vad jag menar tror jag. Prettopoetiskt som jag skrev själv. Eddie Vedders filmmusik är passande men samtidigt fick jag en känsla av övertydlighet. Jag kom fram till att jag oftast inte gillar när det är sång i ett soundtrack. Det drar uppmärksamheten till sig och gör att jag lyssnar på texten istället för att se filmen. Inledningen av Apocalypse Now är undantagen.

En aspekt av filmen som jag noterade förra gången var att Chris rollfigur delvis var naiv och egoistisk. Den aspekten förstärktes denna gång. Det som han gör, det gör man bara inte. Att lämna sin familj inklusive en syster som han uppskattar (och måste veta att hon undrar vart han tagit vägen) totalt bakom sig utan ett ord under flera år, det gör man bara inte. Det hade varit en annan sak om han hade levt i ett hem med droger, missbruk och våld ständigt. Ja, Chris föräldrar har problem och är kanske inte så rackarns sympatiska men vafan. Skicka ett vykort då och då i alla fall. Men Chris har bestämt sig. Han träffar diverse personer under sin odyssé runt i USA. Han påverkar deras liv på ett positivt sätt, får dem att vakna eller bli sams. Sen drar han vidare och sina föräldrar har han förträngt.

Jag drar en parallell till Captain Fantastic. Där har vi en man, pappan spelad av Viggo Mortensen, som gör det han tror är rätt. Utifrån kan vi som tittare tycka att inte allt han gör är rätt. Han kommer dock till insikt och blir förlöst om man så vill. I Into the Wild gör Chris en liknande resa. Problemet är bara, för mig, att även om han kanske kommer till insikt (det är i alla fall Penns tolkning) så kommer det aldrig nån försoning. För mig är filmen lite för mörk och svår för att jag ska kunna behålla det betyg jag satte förra gången. Jag gillade filmen som sämst när han var i Alaska vid den där deprimerande bussen. Bäst var den när han på sin resa runt omkring i USA mötte andra personer, precis som jag skrev i min gamla text.

Slutligen: När Chris paddlar i Colorado-floden träffar han på ett danskt par där jag kände igen den manlige skådisen så väl, så väl. Vem var det?! Jag kunde inte placera honom. Nu kollar jag upp det och ser att det är Thure Lindhardt som spelar Sagas danske kollega Henrik i de två sista säsongerna av Bron. Helt galet. Två totalt olika figurer. ”U Can’t Touch This”. Klicka, speciellt om du har sett Henrik i Bron.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En naiv 23-åring som vill göra uppror drar ut i vildmarken med vare sig kunskap eller utrustning.
Miljö: Många fina miljöer från USA. Skogar, öknar, Colorado-floden, och slutligen Alaskas avlägsna vildmark med strida strömmar och ibland oätliga växter.
Djurattacker: Det är liksom inte den typen av film men en gigantisk grizzly sniffar faktiskt lite på Chris vid ett tillfälle. Däremot mot råkar Chris ut för en ödesdiger växtattack.
MacGyver: Nja, som sagt. Det är inte den typen av film och det var väl därför jag inte tog med den i det här temat från början. Det är dramat som är det intressanta, inte äventyret.

Filed under Äventyr, Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: 127 Hours (2010)

5 september, 2018 8 kommentarer

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

Filed under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Predator (1987)

29 augusti, 2018 6 kommentarer

Jag vet egentligen inte hur Predator hamnade i det här vildmarkstemat. På ett sätt platsar den väl kanske inte, precis som en del av mina andra val av filmer. Men när jag körde igång temat då för sex år sen så var det som att det skiftade lite fokus eller det breddades åtminstone efterhand.

En film som Death Hunt handlar ju exempelvis inte i första hand om kampen mot elementen utan är ju en uppgörelse man mot man. Den utspelar sig dock i en vildmark, vilket för min gjorde att den platsar i temat, och det är likadant med Predator.

Vildmarken i det här fallet är en sydamerikansk djungel dit ”Dutch” Schaefer (peak Arnold Schwarzenegger) och hans team skickas för att rädda en amerikansk minister som tagits som gisslan av det sydamerikanska landets gerilla efter att hans helikopter störtat.

Väl på plats upptäcker de dock att gerillan är deras minsta bekymmer. En mystisk och till synes osynlig varelse – ”…the jungle… it just came alive and took him” – som betar av männen i Dutch team som vore de plockmat på ett mingelparty. Till slut är det bara Dutch själv kvar mot… Rovdjuret. Muahaha.

Haha, ja, det är en underhållande film, det är det inget snack om. Jag gillar den svettiga stämningen inne i djungeln, och hur lite man får se av Rovdjuret. Jag gillar t.o.m. de något daterade datoreffekterna där man ska visa hur Rovdjuret kan göra sig osynlig. Jag tycker det funkar. Sen när man väl får se Rovdjuret så är det ”one… *ugly* motherfucker!” med rastafrilla. Ett bra grepp är också att vi inte får se Rovdjuret utan vi får vi istället se det som Rovdjuret ser via sin IR-syn. Det ger en obehaglig känsla av att vara övervakad.

När jag såg filmen 2012 så blev jag mycket förtjust i den och delade ut en fyra och den hamnade t.o.m. tvåa (!) på min topplista över 1987 års bästa filmer. Den här gången är jag lite mer sansad. En anledning till det är att jag inledningsvis hade svårt för den fåniga jargongen i Dutch team. Det är precis samma problem som jag hade med Aliens när jag såg om den för några år sen. I princip är ju Predator samma film som Aliens fast man har flyttat rymdvarelsen till jorden istället.

Precis som i Aliens har vi en ostig sekvens när vårt team flyger in till sitt uppdrag, här i en helikopter istället för ett rymdskepp. Det spelas hög rockmusik i form av Little Richard. Det tuggas tuggtobak och gnabbas internt. Det är coola grabbar vi har att göra med! Njae, jag vet inte. Det blir mest fånigt. Sen har man förstås också en tystlåten infödd amerikan som agerar spårare. Undrar om David Lynch/Mark Frost hämtade inspiration från honom när de skapade Hawk i Twin Peaks?

En intressant aspekt är hur kritisk filmen är mot amerikanska myndigheter. Systemet är korrupt, det står klart, men Dutch gör klart att hans team är ett räddningsteam, inte lejda mördare. Jag antar att det här, 1987 alltså, var i samma veva som namn som Oliver North och affärer som Iran-Contras var populära i nyhetsmedia.

Den som i viss mån representerar de amerikanska myndigheterna i filmen är Dillon (spelad av Carl Weathers som vi ju även såg i Death Hunt). Dillon är en f.d. soldatkollega till Dutch som nu sadlat om och jobbar för CIA. Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.

Predator är väl egentligen en förtäckt Vietnam-film. I slutet står Ramb… eh, Arnold kvar ensam i förödelsen och liksom undrar vad som har hänt. En amerikansk hjälte som blir hämtad med helikopter till tonerna av högtidlig armémusik. Njae, manipulativt och smörigt. Det påminde mig om de dåliga delarna av American Sniper. Det är smörigt men det kanske funkar på ett smörigt sätt.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En kommandogrupp i djungeln tror att de ska rädda en gisslan men finner sig i en mycket svårare situation.
Miljö: Sydamerikanska djungler. Filmen är inspelad i Palenque i Mexiko. Jag tyckte väl att jag kände igen mig.
Djurattacker: Vildsvin, skorpioner, ormar plus en utomjording.
MacGyver: En hel del. Fällor, snubbeltråd, pilbåge, nät för att fånga ett byte, upphissade stockar som ska falla på sitt offer, pilar med krutspetsar, smeta på sig lera för att bli osynlig för IR-kamera.

 

Oneug Lymotherf-Ucker as The Predator

Filed under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Death Hunt (1981)

22 augusti, 2018 4 kommentarer

I Death Hunt möter vi två storheter från gamla tiders filmiska USA: Charles Bronson och Lee Marvin.

Som filmtiteln antyder handlar det om en jakt med trolig dödlig utgång. Charles Bronson spelar AJ, en outsider som livnär sig som pälsjägare uppe i de kanadensiska bergen intill Yukon-floden. Efter trubbel med några andra pälsjägare, däribland en synnerligen osympatisk jäkel spelad av Ed Lauter (känd som skurk även i Familjen Macahan), tvingas AJ fly upp i bergen med ett uppbåd efter sig.

Den som motvilligt, men för att han måste, leder uppbådet är Millen, en sergeant i den kanadensiska ridande polisen. Millen spelas då förstås av den vithårige veteranen Lee Marvin.

En jakt som pågår flera veckor tar vid där AJ gör allt för att komma undan och ta sig över gränsen in till Alaska.

Jag utnämner direkt Death Hunt till en western, trots att den utspelar sig 1931. Filmens förtexter visar upp ett typiskt rött western-typsnitt, snöiga berg och en mystisk man som kommer ridande. Det är klart att det är en western. Musiken förde mina tankar till Familjen Macahan (återigen) och det var inte så konstigt då det visade sig att det var samme kompositör, Jerrold Immel (ansvarig för bl a Dallas-temat!).

Man kan väl kalla den en revisionistisk western då jag delvis får vibbar av t ex en anti-western som McCabe & Mrs. Miller. Rollfigurerna är nästan samtliga luttrade, slitna och trötta och har ingen framtidstro. Den enda som sticker ut, till en början, är Alvin (Andrew Stevens), en ung grön konstapel och nykomling i den lilla bergsbyn. Men Bror Duktig får ganska snart lära sig vad som gäller.

Nymodigheter som radio och flygplan har börjat användas, och det till Millens stora förtret. Millen lever kvar i den gamla världen med mänsklig visdom och kunskap som man för med sig genom generationer. Att jaga en man som dödat någon i självförsvar med flygplan och kulspruta är inget för Millen.

En annan filmgenre jag kom att tänka på var ubåtsjaktsgenren. Där brukar det ofta vara så att vi har två kaptener som känner respekt för varandra. De kan förutse varandras drag just för att de vet hur den andra tänker. Det är likadant här. Millen vet att AJ bara vill bli lämnad ifred ute i skogen och han respekterar det. Men när ett mord har skett så är tvingad att jaga AJ eftersom det är hans jobb.

Det kan vara värt att nämna att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser där en okänd man som man kallade Albert Johnson a.k.a The Mad Trapper jagades av den kanadensiska polisen under flera månader uppe i bergen. I filmen har man valt att skildra AJ som en person med gott hjärta som inte vill göra någon förnär men som bara vill bli lämnad ifred. Ja, annars hade ju storyn inte funkat. Att se en osympatisk och elak brottsling bli jagad hade väl inte varit speciellt sevärt. Eller?

Ubåtsjaktsfilmen nämnde jag som en delvis liknande genre. En annan film som dyker upp i mitt huvud är Ace in the Hole. Det går att dra paralleller mellan de spektaklen som uppstår i filmerna när allmänheten dras till det som händer som flugor till en sockerbit. I Ace in the Hole är sockerbiten en man som fastnat i en grotta. I Death Hunt är det en stor belöning på den jagade AJ som lockar. Alla ger sig ut med slädar och hundar för fånga The Mad Trapper, som AJ alltså kallas av press och publik.

Filmen har en riktigt bra rollbesättning. Förutom Bronson och Marvin, som bägge gör helgjutna insatser, så har vi alltså Ed Lauter som en osympatisk skurk. Han är perfekt i sin roll. Faktum är att det är svårt att kalla honom skurk. Lauter spelar en elak fårskalle helt utan ryggrad, en tölp.

En skådis som jag helt hade glömt av att han var med är Carl Weathers som spelar Millens kollega Sundog, en aningens bitter f.d. basebollspelare som hamnat uppe i de ensliga kanadensiska bergen. Slutligen ser vi Angie Dickinson (från bl a The Chase och Point Blank) i en alldeles för liten roll för att det var befogat att ha med henne.

Slutligen är jag efter titten fascinerad över hur mycket tid och resurser filmmakarna lagt ner. På den är tiden fanns ju liksom inte cgi. Det ger en helt annan känsla. Här har man verkligen filmat uppe i bergen, i skogen, i snön. Man har fixat ett enmotorigt litet flygplan som man dessutom kraschar, på riktigt. Jag får nästan samma känsla som i Mission: Impossible – Fallout…

Nja, inte riktigt, men en trea blir det.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En man blir anklagad för mord och jagad ut i vildmarken av ett uppbåd.
Miljö: Härliga bergs- och skogsmiljöer i Kanada. Mycket snö!
Djurattacker: Hmm, nej, inga. Här är det människor som slåss. Ja, förutom en hund som attackerar den där eländige rollfiguren som Ed Lauter spelade.
MacGyver: En hel del smarta knep som t ex: att vända på sina snöskor för att förvirra sina jägare; att springa bakom en renflock för att dölja sina spår; att spänna upp en tom vinterrock som lockbete för att sen smyga sig på sin motståndare från sidan. Det förekommer ett ganska imponerande hopp från en hög klippa till ett träd. Enda missen här var att stuntmannen släppte sitt gevär uppe på klippan precis innan hoppet. Ett gevär som vår hjälte sen mystiskt ändå hade.

 

Lee Marvin gör sig färdig för en death hunt

Badass Charles Bronson förbereder sitt försvar

Angie Dickinson som borde ha varit med mer eller inte alls

Apollo Creed i egen hög person

Tölpen till skurk spelad av Ed Lauter

Spännande snöbrillor på Lee Marvin

Aj då! Tappade geväret.

Nej, men där var det ju! Vilken tur.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Edge (1997)

15 augusti, 2018 8 kommentarer

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Into the Wild: Six Days Seven Nights (1998)

8 augusti, 2018 4 kommentarer

Six Days Seven Nights är som en filmversion av dokusåpan Robinson. Ett antal personer, i det här fallet Harrison Ford och Anne Heches rollfigurer, kastats iland på en öde ö. De ska försöka överleva, ta sig därifrån med de medel som står till buds, och så kanske det svåraste: att komma överens med varandra.

Varför hamnar de båda på ön? Jo, Anne Heches stressade New York-modemagasinsjournalist Robin ska på romantisk semester med sin blivande make Frank (David Schwimmer). Det ordinarie planet de ska flyga med den sista biten är inte på plats. Istället är det suputen och slarvern Quinn (Ford) och hans plan som gäller. Mot alla odds går dock flygturen bra

Nästa morgon ringer emellertid Robins chef (den underbara Allison Janney) och vill att hon ska sköta om en fotografering på Tahiti. Hon behöver bara flyga dit, fixa och trixa lite, och sen flyga tillbaka. Det tar bara några timmar. Yeah, sure. Quinn ställer, lite småbakis, upp som pilot. Nu går flygturen inte så bra. De hamnar i ett åskväder och tvingas nödlanda på en öde ö nånstans i Söderhavet.

Direkt när filmen börjar känner jag 90-talets vingslag fladdra. Det var ett inte helt behagligt fladdrande. Förtexternas typsnitt skriker romantisk komedi från 90-talet. Anne Heches rollfigur är så typisk: en stressad reklamare (eller om man ska kalla henne journalist) i New York med kaffe-to-go-mugg som kommer upp ur tunnelbanan och vecklar upp sin flip-mobil (!) som hennes chef ringer på.

Nu bedrog skenet ändå lite grann då Robin faktiskt inte var så stressad som det verkade och hennes chef verkade dessutom vara ganska vettig (först kändes hon som en Anna Wintour). Men ändå.

Ett sken som inte bedrog var känslan att filmen var oerhört förutsägbar i övrigt. Robin och Quinn gnabbas med varandra en masse inledningsvis men mjuknar givetvis och tycke uppstår. Samtidigt inser både Robin och vi tittare att fästmannen Frank är en tönt. Ja, publiken vet det redan från början eftersom Frank spelas av den sagolikt irriterande David Schwimmer (he’s no friend of mine).

Åh, gah, vad jobbig Schwimmer är. Han spelar och pratar hela tiden som om hans motspelare är barn. Det är för övrigt samma problem som jag har med en sån som Erik Haag. Prata med mig som om jag vore vuxen och inte med din barnsliga och fåniga röst, människa! Det känns bara krystat.

Filmens A-handling, med Robin och Quinn, på ön är en trea (kanske med plus i kanten t.o.m.) om jag ska sätta betyg. Det är en sevärd äventyrskomedi och med ett roligt samspel mellan de båda. Heche är en härlig komedienn (synd att hon delvis försvann från rampljuset) och Ford funkar som vrång och vresig pilot med hjärtat på det rätta stället (givetvis).

B-handlingen med Schwimmer och Quinns voluptuösa ”flygvärdinna” Angelica är både fånig och sexistisk och sänker filmen totalt. De två är kvar på turistön och… vad ska man säga… tycke uppstår.

Filmen är väldigt snäll. Det dyker upp ett gäng farliga pirater som Robin och Quinn får fajtas mot, men det känns aldrig som att de är i fara. Jag får för övrigt aldrig känslan av de är i fara överhuvudtaget. Den där öde ön verkar vara rena resorten och jag vet inte hur mycket utrustning Quinn hade i sitt plan, men det var mycket. Och Heche verkar ha plockat med sig mängder med schampo och smink.

Snäll är filmen alltså, men det hindrar inte att dialogen är fylld med sexuella anspelningar från början till slut. Detta var uppskattat eftersom det lyfte filmen från snäll till något med lite mer edge om man lyssnar ordentligt.

Förra gången jag såg filmen så tyckte jag det var en ganska mysig romantisk äventyrskomedi och gav den en stark trea. Jag tycker fortfarande det är en ganska mysig romantisk äventyrskomedi men jag har tydligen blivit mer känslig för rasistiska (de där piraterna) och sexistiska inslag. En stark tvåa blir betyget idag.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Söderhavsö med sandstränder, hav, djungler och berg.
Djurattacker: En ål slingar sig upp för Heches kortbrallor efter att ett vildsvin skrämt ner henne i en damm. En skorpion bosätter sig i Heches nytvättade hår. I bägge fallen kommer Ford till undsättning. Även mänskliga skurkar attackerar.
MacGyver: Mm, en del. Kamouflage för att döda påfågel och tillagning av densamma. Knopar och träkonstruktioner. Man gör om det kraschade planet till ett pontonplan med hjälp av delar från ett japanskt plan från andra världskriget som man hittar på ön.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Shoot to Kill (1988)

1 augusti, 2018 6 kommentarer

Att Shoot to Kill, eller Deadly Pursuit som den fick heta utanför USA, skulle bli ett trevligt återseende, det var jag helt säker på. Den hade en del att leva upp till då den hamnade så pass högt som på plats tre på min topplista över 1988 års bästa filmer. Skulle den hålla måttet vid den här omtitten?

Sidney Poitier spelar här FBI-agenten Stantin som jagar en synnerligen brutal, hänsynslös och slug juveltjuv. Det hela inleds med ett gisslandrama med tragisk utgång där vår brottsling slinker mellan polisens fingrar. Jakten tar oss tittare och Stantin upp i bergen, nära gränsen till Kanada, där skurken har infiltrerat en liten turistgrupp ute på hajk med guiden Sarah, spelad av Kirstie Alley.

Stantin paras ihop med Sarahs pojkvän, den vrånge bergsmannen Knox (Tom Berenger). Knox låter motvilligt, efter övertalning, Stantin att haka på när han ger sig av för att försöka rädda sin Sarah. Det blir inte en promenad i parken för stadsmannen Stantin. Knox tycker att Stantin sinkar honom och hoppas inget annat än att han ska ge upp. Men skam den som ger sig.

Bland det första jag tänker på är musiken som spelas under förtexterna. Den för direkt tankarna till smörig 80-talsmusik. Hehe, inte så konstigt då filmen är från 1988. Det är stråkar och ostig saxofon och så ett speciellt trumljud som David Sandberg återanvände i Kung Fury.

En lustig detalj är att jag inte mindes ett jota av filmens första 25 minuter som utspelar i San Francisco innan Stantin ger sig ut i vildmarken tillsammans med Know. Det beror ganska säkert på att inledningen är lite tråkig och bara en transportsträcka fram till att filmen kickar igång ordentligt. Detsamma gäller för övrigt avslutningen som jag inte heller kom ihåg mycket av. Fast Poitier är ändå sevärd hela tiden. Vilken pondus, grace och intensitet han har och, inte att förglömma, en bra komisk timing.

Filmens största behållning är helt klart samspelet mellan Poitier och Berenger. Faktum är att jag skulle nästan klassa Shoot to Kill som en buddy-komedi. Knox är vrång och vresig och försöker bli av med Stantin mest hela tiden. Stantin är tafatt där uppe i bergen men han gör ändå det han måste för att inte bli avhängd. Envis som en åsna. Givetvis växer det hos båda fram en beundran för varandra.

”Do you mountainmen do this kind of shit a lot?”
”Every damn day!”

”You FBI guys do this kind of shit a lot?”
”Every damn day.”

Upplägget med en okänd skurk i en mindre grupp är smart. Filmen försöker hela tiden luras och få oss att tro att det är fel man som är skurken. Om man sett filmen tidigare eller känner till skådisen som spelar den rollen så är det ju inte så svårt att räkna ut vem det är. I vilket fall så tycker jag det är ett smart upplägg. Och som jag skrev tidigare så är skurken verkligen hänsynslös och brutal.

Sidney Poitier är bäst i filmen och jag gillar att man inte gör nån stor grej av att han är svart. Det förekommer en redneck som har svårt att tro att han verkligen är en ”G-Man” och så skämtar man vid ett tillfälle om att en förvirrad björn nog aldrig sett en svart man förut. Men that’s it.

Jag gillar verkligen Shoot to Kill. Vi får härliga bergsmiljöer, action, buddy-komedi, vildmark, äventyr och en matinéstämning som är på topp. Kanske sjönk filmen ett halvt snäpp vid omtitten (några av de komiska inslagen kändes aningen fåniga den här gången) men en stark trea ska den ha.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En mördare och juveltjuv ska fly till Kanada och gömmer sig i turistgrupp som ger sig ut på hajk i vildmarken.
Miljö: Riktigt trevliga miljöer i form av skog, berg, forsande älvar, raviner, linbanor, raststugor i trä och så en liten snöstorm.
Djurattacker: Japp, en björnattack plus en stirrande älg.
MacGyver: Inte så mycket men vi får uppleva klättring medelst rep över en ravin och även gammal hederlig bergsklättring. Inte så mycket MacGyver alltså.

 

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Hunted (2003)

25 juli, 2018 2 kommentarer

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: