Jason Bourne (2016)

20 april, 2022 2 kommentarer

Paul Greengrass är tillbaka i regisstolen och Matt Damon är tillbaka i titelrollen som Jason Bourne själv. Flera år har gått sedan vi senaste såg JSON. Vad sysslar han med nu förtiden? Jo, förutom att ha fått tillbaka minnet helt så är han en sorts price fighter i Grekland (som man ju är om man inte har nåt annat för sig eller bara vill hålla en låg profil?). Jag fick lite Batman Begins-vibbar här.

Det dröjer dock inte länge innan Bourne återigen är ett jagat byte (en jagad byte?). Den här gången har han bl a Alicia Vikander efter sig, eller med sig? Oklart. Fuzzy logic. Alicia spelar en CIA-säkerhetschef vid namn Heather Lee. Hennes rollfigur heter alltså inte nåt i stil med Olga Romanova eller Vera Carlsson, vilket ju betyder att hon måste prata med en ”äkta” amerikansk brytning. Det kanske kan vara det svåraste man kan göra som skådis med icke-amerikansk bakgrund. Jag tror till och med britter tycker det är lite klurigt. Idris Elba som Stringer Bell i The Wire (yay!) är undantagen (a handled exception).

Hur lyckas Alicia? Jo, men jag tycker hon ändå funkar. Jag kan tycka att hon kanske anstränger sig en aning för mycket för att vara tuff och prata så där typiskt amerikanskt men jag köper det, vilket kändes skönt. Det är inte klockrent men ändå godkänt.

En gång åkte jag buss på en kringlig väg på väg ner från Machu Picchu till byn Aguas Calientes där man bor under detta världsarvsbesök. Jag satt bredvid en amerikansk dam och vi började av nån anledning prata. Efter ett tag frågade hon varifrån i USA jag kom. Haha, ja, jag har väl ett ganska bra uttal antar jag, men samtidigt konstaterar jag att det här med lite brytning kanske inte är nåt märkligt.

Problemet för oss svenskar är väl när vi hör svenska skådisar försöka prata ren engelska men den svenska brytningen tar över. Det kan vara jobbigt att lyssna på, hur liten den där brytningen än är.

En bit in i filmen kommer en sekvens som innehåller filmens för mig fånigaste replik.

”Use SQL to corrupt their database!”

Förmodligen måste man väl ha lite erfarenhet av mjukvara, programmering och SQL-databaser för att tycka att repliken är fånig. Jag har sån erfarenhet och då blir repliken fånig för mig. Om man hade lagt till ordet ”injection” efter ”SQL” så hade den funkat. Men att säga ”Använd SQL för att förstöra deras databas” är som att säga ”Använd ingredienser för att skapa umami i rätten”.

Förutom detta har vi ett annat lågvattenmärke. Ett USB-minne är märkt med ordet ”Encrypted!”. Puh-lease. Ja, det är ju gjort för att alla ska hänga med men det går inte att komma ifrån att det blir fånigt. Filmen hade behövt en konsult som hade kunnat granska manus och få till en något bättre hackerstämning och ett lingo som inte framstår som fånigt.

Tommy Lee Jones ser väldigt trött ut i filmen. Han var gammal redan i No Country for Old Men men nu är han verkligen old. Inget fel i det egentligen. Bara ett faktum. Men han kändes trött också. Tommy, you need a REST.

Jag tycker filmens tema känns något övertydligt med sitt fokus på övervakning. Man försöker förstås rida på en tematisk Hollywood-våg här, men det kändes verkligen att man gör just det.

Under filmen får vi (som vanligt?) för långa och tråkiga biljakter. Jag brukar oftast gilla biljakter men det förutsätter att de är intensiva och får mig att sitta på kanten av tv-soffan. Här blev det inte så.

Jason Bourne:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Filed under Action, Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Missing (2003)

9 oktober, 2019 2 kommentarer

Även om han har gjort en del bra filmer (Apollo 13 och Frost/Nixon t ex) så är Ron Howard fortfarande inte en favoritregissör. The Missing är en ganska bortglömd western-rulle där Tommy Lee Jones spelar en pappa som stuckit sin kos och lämnat sin familj. Till skillnad från i Ad Astra så söker han här dock själv upp sitt barn efter en lång frånvaro. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Cate Blanchett spelar den starka kvinnan Maggie som lever som jordbrukare/läkare i 1800-talets New Mexico med sina två döttrar. En dag kommer en vit wannabe-indian (Tommy Lee Jones) till gården. Det visar sig vara Maggies pappa som efter att ha övergett sin familj för länge sen nu vill försonas med sin dotter. I samma veva blir en av Maggies döttrar kidnappad av ett gäng ondskefulla indianer. Nu tvingas Maggie motvilligt ta hjälp av sin pappa.

Ron Howard är inte min favoritregissör. Jag brukar inte tycka att det är nåt speciellt med hans filmer. Ofta tycker jag att de är lite för smöriga. Den här filmen har en del potential i sin historia, men tyvärr är den dåligt gjord i mina ögon. Cate Blanchett är filmens stora behållning. Om inte hon varit med så hade nog det hela varit outhärdligt. Hon är fanimej en riktigt bra skådis!

Jag tyckte filmen var slarvigt och hafsigt gjord. Ibland förekommer malplacerade sekvenser med snabba klipp och i svartvitt. Man ska nog tycka det är lite läskigt då. Ledaren (brujon = häxmästaren) för bandet med kriminella indianer, som dessutom har haft mage att desertera från den stolta amerikanska armén, är en riktigt fuling med acne för en hel generation fjortisar. Inte svårt att veta vem som är ”the bad guy” alltså. Det känns som man inte vetat om man ska göra en episk storfilm med vackra vyer eller en lite mystisk film i det mindre formatet. Tommy Lee Jones gör en liknande insats som Kjell Bergqvist i Tre solar. Lite ofrivilligt rolig alltså. Nåja, nåt att skratta åt i alla fall. Nä, se Jim Jarmuschs Dead Man (med Johnny Depp) istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ad Astra (2019)

6 oktober, 2019 8 kommentarer

Jag blev lite förvånad när jag såg att James Gray skulle göra rymdfilm. Jag hade hört talas om en rymdfilm med Brad Pitt som skulle heta Ad Astra (mot stjärnorna) men jag hade inte snappat upp att det var James Gray som var regissör.

Spontant känns inte Gray som ett klockrent val för den här typen av film. I efterhand så inser jag dock att Gray inte har gjort ”den här typen av film”, i alla fall inte den typ jag tänkte på (vilket var en sorts blandning av Gravity och det flummiga slutet i 2001). Vad vi istället fick var en torrare version av… låt oss säga Gravity trots allt, fast inte alls lika spektakulärt intensivt och med Terrence Malick som regissör.

Brad Pitt spelar den inbundne astronauten Roy McBride som är duktig på sitt jobb och duktig på att inte visa känslor. Hans vilopuls ligger på 47 och går aldrig över 80. Bra egenskaper när det kniper i rymden. Man kan säga att han är en mänsklig version av HAL.

Jorden drabbas av kraftfulla elektriska stormar som även hotar hela solsystemet. Roy får i uppdrag att åka till Neptunus för att reda ut vad som hänt med ett rymdskepp som försvann under en mångårig forskningsresa. Man tror att det försvunna skeppet har en koppling till elstormarna. Vem som var kapten på skeppet? Roys pappa Clifford, spelad av Tommy Lee Jones.

Fast först gäller Roys uppdrag bara att åka till Mars för att därifrån skicka ett meddelande mot Neptunus och farsan sin. När man sen ganska oväntat får svar så kopplas Roy bort från uppdraget. Roys personliga koppling till Clifford gör att man inte litar på att han kommer utföra det som måste utföras.

Det jag kanske gillade mest med (d)Ad Astra var världsbyggandet. Filmen känns bitvis väldigt vardaglig. Vi har reguljära flygturer till månen, inget konstigt med det. Du får betala extra om du vill få en filt av kabinpersonalen. Månen har blivit en turistfälla som mest liknar en nöjespark med gallerior och annat, och påminde kanske lite om hur Mars framställdes i Total Recall.

Jag gillade även hur det görs klart att månen inte tillhör nåt speciellt land. Överlag är det en kaotisk och farlig plats. Det finns säkra områden men alla vill ha sin bit av månkakan. Om man ska ta en månbil och åka på en utflykt så gäller det att se upp för månpirater.

Allt i filmen känns inbott och på riktigt. Bitvis fick jag samma känsla som i Prospect, en av 2018 års bästa filmer. Vardagligt var ordet. Till och med actionscenerna kändes vardagliga.

Så sammanfattningsvis kan man säga att filmen kanske talade mer till min hjärna än mitt hjärta. Den är aningen torr men ändå riktigt bra och intressant hela tiden. Jag störde mig inte så mycket på Pitts berättarröst som återkommer med jämna mellanrum. Oftast så kändes det mer som ett poetiskt inslag snarare än att den ska förklara nåt i handlingen. Men ibland var den onödig, framförallt när den på ett övertydligt sätt ska förklara hur Roy känner.

Slutet är något av en besvikelse, inte en jättestor besvikelse, men ändå. Jag hade väntat mig nåt storslaget men nu var det som att det stressades igenom och utan nåt känslopåslag hos mig. Efter det egentliga slutet fick vi dessutom en extrainsatt scen som ska visa vad som hände sen, och den kändes som sagt extrainsatt och med en annan ton som inte stämde med resten av filmen.

Min favoritscen och den när Pitt verkligen imponerade var när han skulle läsa upp de där meddelandena som skulle skickas till pappan. Han har fått ett papper han ska läsa ifrån men efter ett tag går han off script och pratar från hjärtat på ett sätt som jag fann rörande. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen. Bra spelat, Brad!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Hunted (2003)

25 juli, 2018 2 kommentarer

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Lincoln

10 februari, 2013 9 kommentarer

Daniel Day-LewisTitel: Lincoln
Regi: Stephen Spielberg
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Stephen Spielberg verkar prenumerera på Oscarsnomineringar. Förra året var det War Horse som fick en nick i kategorin Bästa film. Med Lincoln har även Spielberg blivit nominerad som regissör. Jag vet inte, jag tycker det är ganska länge sen jag blev riktigt omskakad eller imponerad av en Spielberg-film. Det kanske var när jag såg Super 8, haha.

Lincoln handlar egentligen inte om president Lincoln utan om hur det gick till när representanthuset röstade igenom det trettonde tillägget, upphävandet av slaveriet, till den amerikanska konstitutionen. Inbördeskriget rasar, Lincoln vill upphäva slaveriet, hans utrikesminister Seward (David Strathairn) tycker tillfället är fel valt och att man ska försöka få slut kriget istället. Utrikesministern påpekar dessutom att man inte har en chans att vinna omröstningen då de behöver även röster från rivalerna från det demokratiska partiet. Ett tjuv- och rackarspel sätter igång för vinna omröstningen.

Jag har svårt att bli indragen i själva handlingen. Nu i efterhand har jag läst på en del men jag har fortfarande inte riktigt greppat varför Lincoln tyckte det var så viktigt att få igenom tillägget just vid detta tillfälle. Det pratas, grälas, diskuteras, debatteras och mutas i filmen och jag har lite svårt att hålla reda på allt och alla. Det blir The West Wing fast som kostymdrama på 1860-talet.

Stora delar av filmen utspelas i representanthuset där vi får ta del av en del roliga debatter där slaverimotståndaren och medborgarrättskämpen Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones) visar prov på välsmort munläder. Men det blir lite tråkigt till slut. Det räcker liksom inte. Samtidigt slänger Spielberg in lite familjedrama i mixen också. Abraham och hans fru (Sally Field) grälar en del, främst om sonen Robert ska få delta i inbördeskriget. Just den delen av storyn, då Robert (Joseph Gordon-Levitt) dyker upp, kändes mest ditsatt bara för att. Kanske för att få nån sorts känslomässig bit när det gällde kriget.

Det positiva med filmen, och det är ett stort plus, det är inte oväntat Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln. Jag tror han har Oscarn som i en liten ask (ja, eller tillräckligt stor för att gubben ska få plats). Jag fattar inte hur karln gör. Han gör Lincoln nedtonad. Han har hittat vissa ticks, manér som han kör med hela tiden men han gör det inte överdrivet så att det nästan blir en karikatyr som det ju kan bli ibland (se recension som kommer på onsdag). Det känns inte som det är samma skådis som gjorde Bill The Butcher i Gangs of New York eller Daniel Plainview i There Will Be Blood. Lincoln framstår som en genuint trevlig person och inte skrämmande som DDL var i de två andra nämnda rollerna.

En sak jag undrade lite var var alla svarta som måste ha kämpat för sina rättigheter höll hus? Inte i den här filmen i alla fall, förutom som ”statister” eller i början av filmen som stolta soldater i en ganska smörig scen. Well, nu fokuserade ju filmen på själva omröstningen och vägen dit och då var det vita i huvudrollerna.

En intressant sak är att demokraterna framställs som ”skurkar” i filmen, vilket gjorde att jag blev intresserad av att läsa på om historien här, om hur började det hela med demokrater och republikaner osv, och då kanske filmen har lyckats med nånting i alla fall. Men det är inte tillräckligt för att ge mer än en tvåa.

2+/5

PS. Efter att läst på lite snabbt om amerikansk politisk historia visar det sig att demokrater och republikaner nästan bytt roller med varandra när det gäller åsikter om man tittar på 1800-talet jämfört med idag. Fast jag gjorde bara en snabb Wikipedia-skumning så ta mig inte på orden. Intressant i vilket fall.

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain America: The First Avenger

25 april, 2012 8 kommentarer


Titel: Captain America: The First Avenger
Regi: Joe Johnston
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Captain America är en i raden av Marvel-filmatiseringar. Denna rad av serietidningsfilmer är väl tänkt att avslutas (ja, jag tycker nog det är dags nu?!) med The Avengers där alla våra hjältar sammanstrålar under ledning av Samuel L. Jackson för att slåss mot världens skurkar. Captain America utspelar sig under andra världskriget. Tyskland invaderar Polen och kriget bryter ut i Europa. USA har inte gått med i kriget än så länge men det känns som en tidsfråga. I New York försöker modige men sjukligt klene Steve Rogers (Chris Evans) att gå med i armén. Det går inte så bra för Steve och han får stanna hemma och istället blir det kompisen Bucky som åker till Europa.

Rogers ska dock få chansen. Utan att han riktigt själv förstår vad som pågår hamnar han i ett hemligt program där man försöker utveckla en supersoldat. Rogers förvandlas från klen sjukling till vältränad toppsoldat men det kanske viktigaste av allt, det har inte förändrats. Anledningen till att Rogers blev utvald är nämligen hans osjälviska mod. Hmm, varför tänker jag på en speciell reklamfilm? (Haha, snälla, det var inte sååå länge sen jag skrev det här men jag har lyckats glömma bort vilken reklamfilm jag syftar på, nån som kan hjälpa mig? Hmm, undrar om det är den där med den stora hunden som skyddar den lilla från regnet? ;))

Nåt som förvånade mig lite var att Rogers till en början bara utnyttjades som en sorts kringresande maskot i syfte att bygga upp den amerikanska stridsviljan. Efter ett tag ledsnar dock Rogers på detta, speciellt efter att bäste kompisen Bucky förmodas vara tillfångatagen eller dödad av nazisterna. Mot sig har Rogers, som nu förvandlats till Captain America, nazisternas vapenminister Johann Schmidt (Hugo Weaving). Denna Schmidt förvandlas även han — till supernaziskurken som vill ta över världen: Red Skull.

Jag har hört en del säga att Captain America skulle vara en torr film utan den humor som behövs. Hmm, ja, kanske är både filmen och Chris Evans en aning bleka just när det gäller humorbiten. Men jag tyckte det inte behövdes eftersom filmen har en ganska härlig matinéstämning. Jag gillar Red Skull-karaktären, hans vapen, hans storhetsvansinne. Även de miljöer han vistas är trevliga, som t ex hans vintriga bergsfort.

Nu har det gått nästan en månad sen jag såg filmen och jag måste säga att inte minns så himla mycket av det jag såg. Efer ett tag så blev den nog lite ointressant, ungefär som det brukar bli i såna här filmer när de går in i actionfasen. Men jag tyckte t ex den var bättre än Sky Captain and the World of Tomorrow, en film som den påminner om en hel del. Matinékänslan var bättre och mysigare i Captain America.

3-/5

Filed under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

No Country for Old Men

22 april, 2011 10 kommentarer


Titel: No Country for Old Men

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Eftersom jag precis recenserat bröderna Coens senaste film, västernrullen True Grit, så låter jag även fortsättningen av påsken gå i de judiska filmbrödernas tecken. Först ut är No Country for Old Men som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007, varför det även ingår  lite reflektionerna om själva festivalen i texten.

När det plötsligt i slutet av festivalen var dags att se bröderna Coens nya film så hade av någon anledning förväntningarna på filmen från min sida vuxit en del. Jag hade en känsla av att det här kunde vara något riktigt bra. Eftersom vi hade biljetter till röda mattan-visningen (det var den visning som passade bäst tidsmässigt) så kom vi till Skandia en halvtimme innan filmens start. Då började nämligen det s.k. minglet.

Jag måste säga att de är lite fåniga de här röda mattan-visningar som festivalen envisas med (eller red carpet-visningar som de kallas på svenska). Man betalar dubbla priset, 120 kr istället för 60 kr, och för det får man kliva på en hundörad röd dörrmatta, äta några chokladpraliner, dricka rödvin ur plastmugg. När man sen ska gå in med sitt plastglas i salongen för att ta en bra plats och mingelsnacka lite i sina biosäten så blir man stoppad. Man får givetvis inte ta med sin fingerborg med vin in. Ok, svep och sen in, haha.

Hur som helst, när väl filmen började så visade det sig direkt att mina höga förväntningar inte var obefogade. No Country for Old Men är nämligen brödernas bästa film sen debuten Blood Simple. Man skulle faktiskt kunna säga att det är Blood Simple 2. Stämningen är helt fantastisk. När det inte är helt sjukt snygga bilder med ljus och skuggor komponerade in i minsta detalj så är det scener med skarp dialog och briljanta insatser från skådisarna.

Handlingen? Jo, det är en film med noir-känsla där Llewelyn (Josh Brolin), en ganska skön trailertrash-snubbe i Texas, råkar komma över en massa miljoner dollar, en massa miljoner knarkdollar alltså. Efter sig får Llewelyn en iskall psykopatmördare i form av Javier Bardem. I spåren följer också den något trötte och desillusionerade sheriffen Bell (spelad av Tommy Lee Jones).

Filmens tempo och stämning gör att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Varje scen känns genomarbetad och om man inte njuter av hur snyggt det är så är det skådisarna som dominerar duken. Även om det är en ganska mörk och tung film så saknas inte humor, och filmen är fylld med sköna coenska karaktärer. När det gäller ljudspåret så minns jag faktiskt inte någon musik alls. Däremot minns jag några väldigt intensiva spännande scener där tiden liksom stannade, där man valt att inte ha nån musik alls vilket bara vred upp intensiteten ytterligare ett snäpp.

Fram till ca 20 minuter kvar så ligger No Country for Old Men på en femma. Jag satt bara och toknjöt. Tyvärr, tyvärr så når bröderna inte ända fram. Efter en viss händelse i filmen, som jag i sig inte hade något emot, så var det ändå som om luften liksom gick ur filmen. Slutdelen är inte alls dålig men toppnivån finns inte riktigt där. Så det blir en stark fyra till denna ”comeback” för bröderna C.

4+/5

Filed under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , ,

%d bloggare gillar detta: