Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade ingen som helst nostalgi kopplat till Top Gun: Maverick. Det jag hade var att jag hade sett originalet Top Gun kvällen innan titten på uppföljaren. Det tror jag var riktigt bra. Även om det inte handlade om nostalgi så hade jag koll på bakgrunden. Inledningen var rolig. Jag kände direkt igen musiken med den där syntlökiga 80-talskänslan och nån form av gonggong. Gåshud! Nåja. Jag noterade lite roat att texten som beskriver flygskolan Top Gun ändrats och blivit inkluderande av kvinnor. Tom Cruise är fortfarande den vilda Maverick som nu ska leda sina adepter på ett farligt uppdrag på främmande mark. Kelly McGillis rollfigur har blivit Creed 3:ad precis som Rocky och blivit ersatt av Penny (Jennifer Connelly). Lite halvtrist. Efter titten kom jag fram till att biljakter är roligare än flygplansjakter. Orsaken? Bilar kan flyga i form av spektakulära hopp; flygplan… ja, de flyger ju hela tiden. Ändå är detta rejält underhållande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Top Gun (1986)

Innan jag skulle se Top Gun: Maverick kände jag att nog vore bra att ha koll på originalet från ’86, en film som jag inte hade sett eller så hade jag sett den nån gång men sen glömt den totalt. Eller ja, en del hade jag ju sett men det var uteslutande från musikvideon med Berlin. Kelly McGillis glömmer man inte i första taget. Mjaha, det här var ju ganska fånigt. Tom Cruise är en barnunge som bråkar med sina klasskompisar, främst i form av Val Kilmer, på mellanstadiet i flygskolan. Jag blir ganska trötta på dem faktiskt. Tom Skerritt och stentuffe Michael Ironside är bra som lärare på skolan. McGillis tar ner Cruise på jorden och jag tycker det är lite kul att han blir hennes toy boy. Actionsekvenserna med flygplan är inte speciellt bra. Jag vet inte hur många gånger man vevade samma flygplansexplosion om och om igen. Top Gun är inte toppen direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

True Romance (1993)

Jag kollar in skådislistan till True Romance och häpnas över hur många kända skådisar man har lyckats trycka in i en film: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, James Gandolfini, Tom Sizemore och Chris Penn för att nämna elva. Min preblogg-text om True Romance skrevs i juli 2003.

Jaha, roadie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) har ju redan skrivit om handlingen så då kan ju jag gå direkt på omdömet. Hmm, jag vet inte, jag kanske inte var på humör men jag blev lite illa berörd av våldet som förekom. Speciellt när Clarence dödar hallicken Drexl (skönt spelad av favoriten Gary Oldman) och Alabama börjar gråta för att hon tyckte det var romantiskt. Hur kul är det att ha en man som är mördare?! Det känns inte romantiskt i alla fall. Men, men, hon var väl funtat så och det är ju en sån typ av film där våldet är realistiskt men ändå på skoj på nåt sätt.

Jag älskar Pulp Fiction. Kanske om Tarantino även gjort True Romance (min kommentar: regisserat alltså, inte bara skrivit manus) hade den varit bättre. Jag vet inte. Jag hörde att Tarantinos originalmanus är skrivet på samma sätt som Pulp Fiction, dvs med tidsomkastningar osv. Jag undrar om den hade funkat bättre då? Hur som helst valde regissören Tony Scott att berätta med en normal tidslinje. Det funkade ju också förstås.

Det var nåt som gjorde att jag inte blev helt engagerad av filmen. Det kan ha varit Christian Slater. Jag tyckte inte han var helt cool (min kommentar: nähä, men halvt kanske?). Det fanns några underbara scener förstås. Först och främst, som alla verkar tycka, är det Walken och Hopper som snackar om sicilianare. Hoppers monolog är bland det bästa man kan se och höra. Helt otroligt. Det höjer nästan filmen till en fyra men mitt betyg blir ändå 3+/5. Även scenen i hissen på väg upp till filmproducentens hotellrum var kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Missing (2003)

Även om han har gjort en del bra filmer (Apollo 13 och Frost/Nixon t ex) så är Ron Howard fortfarande inte en favoritregissör. The Missing är en ganska bortglömd western-rulle där Tommy Lee Jones spelar en pappa som stuckit sin kos och lämnat sin familj. Till skillnad från i Ad Astra så söker han här dock själv upp sitt barn efter en lång frånvaro. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Cate Blanchett spelar den starka kvinnan Maggie som lever som jordbrukare/läkare i 1800-talets New Mexico med sina två döttrar. En dag kommer en vit wannabe-indian (Tommy Lee Jones) till gården. Det visar sig vara Maggies pappa som efter att ha övergett sin familj för länge sen nu vill försonas med sin dotter. I samma veva blir en av Maggies döttrar kidnappad av ett gäng ondskefulla indianer. Nu tvingas Maggie motvilligt ta hjälp av sin pappa.

Ron Howard är inte min favoritregissör. Jag brukar inte tycka att det är nåt speciellt med hans filmer. Ofta tycker jag att de är lite för smöriga. Den här filmen har en del potential i sin historia, men tyvärr är den dåligt gjord i mina ögon. Cate Blanchett är filmens stora behållning. Om inte hon varit med så hade nog det hela varit outhärdligt. Hon är fanimej en riktigt bra skådis!

Jag tyckte filmen var slarvigt och hafsigt gjord. Ibland förekommer malplacerade sekvenser med snabba klipp och i svartvitt. Man ska nog tycka det är lite läskigt då. Ledaren (brujon = häxmästaren) för bandet med kriminella indianer, som dessutom har haft mage att desertera från den stolta amerikanska armén, är en riktigt fuling med acne för en hel generation fjortisar. Inte svårt att veta vem som är ”the bad guy” alltså. Det känns som man inte vetat om man ska göra en episk storfilm med vackra vyer eller en lite mystisk film i det mindre formatet. Tommy Lee Jones gör en liknande insats som Kjell Bergqvist i Tre solar. Lite ofrivilligt rolig alltså. Nåja, nåt att skratta åt i alla fall. Nä, se Jim Jarmuschs Dead Man (med Johnny Depp) istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Så här i lata mellandagar så passar jag på att posta ytterligare en preblogg-recension. Shane Blacks regidebut Kiss Kiss Bang Bang såg och skrev jag om i februari 2007. Jag ser i min text att jag redan vid den här tiden har identifierat Robert Downey Jr som en jobbig snacksalig besserwisser *host*Tony Stark*host*.

När jag såg Kiss Kiss Bang Bang fick jag lite vibbar av 30/40-talets screwball-komedier. Det är lättsamt men samtidigt smart. Robert Downey Jr gör sig mycket bättre här än i A Scanner Darkly, som jag såg nyligen av en slump. I A Scanner Darkly var han en jobbig snacksalig besserwisser. Här är han en tafatt inbrottstjuv som hamnar i Hollywood efter att ha råkat ramla in (bokstavligen) på en audition för en filmroll som detektiv. Väl i Hollywood paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (en härligt överlägsen Val Kilmer) för att utveckla sin rollfigur.

Michelle Monaghan visade sig efter ett tag passa bra i sin roll som en sorts femme fatale light. Jag kände till en början att hon kanske var lite lättviktig och collegefilms-aktig (min kommentar: ?????) men hon axlade sin roll bra. Samspelet mellan Kilmer och Downey Jr är det som är det mest underhållande med filmen, som är en metafilm egentligen då den liksom vet att den är en film och driver en del med hur det brukar gå till på vita duken. Ja, det är roligt helt enkelt. Jag kände mig underhållen mest hela tiden men mer än en stark trea blir det inte. Det är dock inte långt till en svag fyra. Just de här metafilmsinslagen överraskade mig lite. Jag gillade även Downey Jrs berättarröst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deja Vu (2006)

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: