Jag kollar in skådislistan till True Romance och häpnas över hur många kända skådisar man har lyckats trycka in i en film: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, James Gandolfini, Tom Sizemore och Chris Penn för att nämna elva. Min preblogg-text om True Romance skrevs i juli 2003.
Jaha, roadie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) har ju redan skrivit om handlingen så då kan ju jag gå direkt på omdömet. Hmm, jag vet inte, jag kanske inte var på humör men jag blev lite illa berörd av våldet som förekom. Speciellt när Clarence dödar hallicken Drexl (skönt spelad av favoriten Gary Oldman) och Alabama börjar gråta för att hon tyckte det var romantiskt. Hur kul är det att ha en man som är mördare?! Det känns inte romantiskt i alla fall. Men, men, hon var väl funtat så och det är ju en sån typ av film där våldet är realistiskt men ändå på skoj på nåt sätt.
Jag älskar Pulp Fiction. Kanske om Tarantino även gjort True Romance (min kommentar: regisserat alltså, inte bara skrivit manus) hade den varit bättre. Jag vet inte. Jag hörde att Tarantinos originalmanus är skrivet på samma sätt som Pulp Fiction, dvs med tidsomkastningar osv. Jag undrar om den hade funkat bättre då? Hur som helst valde regissören Tony Scott att berätta med en normal tidslinje. Det funkade ju också förstås.
Det var nåt som gjorde att jag inte blev helt engagerad av filmen. Det kan ha varit Christian Slater. Jag tyckte inte han var helt cool (min kommentar: nähä, men halvt kanske?). Det fanns några underbara scener förstås. Först och främst, som alla verkar tycka, är det Walken och Hopper som snackar om sicilianare. Hoppers monolog är bland det bästa man kan se och höra. Helt otroligt. Det höjer nästan filmen till en fyra men mitt betyg blir ändå 3+/5. Även scenen i hissen på väg upp till filmproducentens hotellrum var kul.






Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Vad säger folk?