20th Century Women (2016)

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

Jag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.