Henry Poole Is Here (2008)

Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.

Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.

Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.

Babel (2006)

I höstas listade jag mina favoriter från filmåret 2006. Trots att den fick toppbetyg av mig så lyckades ändå inte Babel ta förstaplatsen från Children of Men. Här kommer min korta och gamla recension av Babel som skrevs i november 2006, och texten är väl ytterligare ett exempel på att jag bedömer upplevelsen snarare än filmen.

Tunggung. Hur lång var filmen? Mmmm, för mig försvann de dryga två timmarna fort. Eller snarare, när jag såg filmen var jag liksom i en zon där tiden stod stilla. Japp, jag gillade alltså det jag såg. De fyra historierna är sammanlänkade utan att det för den skull blev smartjobbigt med fram-och-tillbaka-klippning som i den något översmarta men ändå väldigt bra 21 Grams. Jag sögs in i Babel från början. Bäst var den ganska långa sekvens när den japanska tjejen tog droger och partade. Jag älskar den typen av scener. Undrar varför?

Den japanska delen av filmen fungerade perfekt som brytning mot de övriga historierna. Där (i Japan) handlade det mer om hur kommunikation mellan människor saknas på ett personligt plan (mellan pappan och dottern). I de andra historierna fanns det ett sorts globalt perspektiv också, även om det var mer personligt mellan Cate Blanchett och Brad Pitt. Jag tyckte i början att den japanska delen var minst intressant, men mot slutet blev den nästan den viktigaste. Jag gillade scenerna i Mexiko, men tyckte just den historien var minst intressant mot slutet (det var nåt med barnen som störde, de skulle vara hjälplösa men kändes mest jobbiga). Betyget till filmupplevelsen blir en femma, även om filmen inte är värd mer än en fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Läs även Roger Eberts recension av Babel.

Thor

Titel: Thor
Regi: Kenneth Branagh
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I amerikanska serietidningsfilmen Thor är Asgård är ett superkitschigt guldglänsande Sagan om Ringen-rike där vi möter Oden och de andra asagudarna. De slåss mot frostjättar från Jotunhem som leds av Laufey som ser ut som Darth Maul från Star Wars. Onde sonen Loke smider ränker medan Tor mest vill ha kul eller kriga. När Tor är för ivrig att kriga mot jättarna och förstör den vapenvila som Oden förhandlat fram blir Oden vred och skickar honom till Midgård (jorden alltså) som en vanlig dödlig människa.

Anthony Hopkins spelar Oden och jag hade läst att Hopkins spelade stelt, sömngångaraktigt och helt oengagerat. Ah, jag vet inte, jag tyckte han var helt ok. Oh well, nu sov han djup Odensömn i ungefär halva filmen men ändå.

Chris Hemsdeep… worth, var nånstans hittade de den killen? Chippendales? Well, tjejerna får sitt i alla fall. Apropå på det så är Natalie Portman med och det är ju alltid trevligt. Efter vad jag läst var det nödvändigt för Portman att göra en lättsammare film efter Black Swan. Och ja, lättsammare än så här blir det nog inte. Även Stellan Asgård dyker upp i roll som äldre forskarkollega och extrapappa till Portman.

Historien är så tunn att elektroner med enkelhet kan tunnla genom manuskriptet. Men jag fick precis vad jag väntade mig: helt ok filmunderhållning. Scenerna när Tor anländer till Jorden som en vanlig om än muskulös människa är trevliga. Han använder artigt högtidligt språk, han kysser flickor på handen när han hälsar adjö OCH han går in i husdjursbutiken när han behöver en häst ”I need a horse!”. Haha, jag hade riktigt trevligt.

De svenska översättarna har varit lite okänsliga och slarviga när det Tors språk. När Tor säger saker som ”That would suffice” översätts det med ett simpelt ”Det blir bra” istället för nåt i stil med ”Det är tillräckligt”. Kanske ett dåligt exempel men ni förstår säkert vad jag menar.

Historien är bitvis är riktigt seg uppe i Asgård när historien utspelas där. Hopkins är inte världens yngsta skådis längre men han fick som sagt lite välbehövlig vila under en stor del av filmen. Jo, just det, sen dök Rene Russo upp som Tors mamma. Det tog ett ögonblick innan jag kunde placera henne.

När Heimdall, asarnas allseende portväktare, var med tänkte jag att det var lite synd om den skådisen eftersom han hade hjälm och pansar som i princip täckte hela ansiktet så att det inte gick att känna igen honom. Dessutom var rösten förmörkad, batman-style. När eftertexterna rullade fick jag reda på att det var Idris Elba, dvs min favoritknarklangare från The Wire, yay!

Men för i helvete, nu upptäckte jag att även Tadanobu Asano, en japansk skådis som var med i favoritfilmen Universums sista dagar, också var med i en ganska oväntad roll som en asagud. Ungefär lika oväntat som att Idris Elba spelade portväktaren Heimdall. Inte lika oväntat är att filmen får en trea.

3/5

PS. Ni som inte har sett filmen, kom ihåg att se klart hela eftertexterna eftersom det dyker upp en bonusscen där!

%d bloggare gillar detta: