Henry Poole Is Here (2008)

Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.

Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.

Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.

The Mothman Prophecies

Titel: The Mothman Prophecies (Mothman)
Regi: Mark Pellington
År: 2002
IMDb | Filmtipset 

Den här rullen såg jag för flera år sen men då missade jag början och därför har jag inte skrivit om den eftersom jag bara kan betygsätta en film om jag har sett hela. Det brukar även vara så att om jag missat början så hoppar jag över filmen helt och hållet bara för att kunna se hela senare. Men i fallet The Mothman Prophecies så blev jag fast, och var alltså tvungen att se klart trots den missade inledningen. Nu har jag äntligen sett hela filmen från början till slut.

Richard Gere gör huvudrollen som tv-reportern John som förlorar sin fru (Debra Messing) och som sen, två år senare, efter mystiska händelser finner sig själv i den lilla staden Point Pleasant i West Virginia utredandes märkliga fenomen. Fenomen som verkar ha nåt med fruns död att göra samt en läbbig man som ser ut som en mal. Muahaha.

Ja, jag skrev muahaha, eftersom jag faktiskt tycker filmen är lite obehaglig. Regissör Mark Pellington har med klippning och bilder fått till en bra känsla. Former av den mystiska malmannen återkommer hela tiden i bilderna. Gere gör sin roll bra som en först skeptiskt person men som sen blir indragen. Jag vet inte, jag har alltid gillat Gere och av nån anledning har jag inte sett honom som enbart en pretty boy. Geres främsta motspelerska i filmen är den lokala sheriffen i Point Pleasant spelad av duktiga Laura Linney som bidrar med tyngd.

 
Om jag jämför The Mothman Prophecies med en film som The Reaping, som jag nyligen såg, så handlar båda om episk ondska som läcker igenom till vår vardagliga värld. I The Reaping misslyckas man kapitalt med att framställa detta på ett sätt som ger obehagskänslor. I The Mothman Prophecies lyckas man. En stor katastrofsekvens i slutet blir tyvärr för långdragen och här tappar man det läbbiga i det lilla som man hade tidigare i filmen. Men klart godkänt, förstås.
3+/5
%d bloggare gillar detta: