Jag har publicerat texter om alla filmer jag såg på 2008 års Stockholm Filmfestival, förutom en och den handlar det om idag. När jag läser min gamla text om A Festa da Menina Morta så blir jag nästan sugen på att leta upp den för att se om den. Det är ett typexempel på en sån där film som man uteslutande ser på en filmfestival, på samma sätt som Gunda förra året.
För 20 år sen försvinner och dör en ung flicka. En hund hittar flickans klänning och tar den till sin husse, en ung pojke som efter detta tros vara besatt av flickans själ och han upphöjs därför till ett helgon.
Den första halvan av filmen kändes som obegriplig smörja. Trots vackra bilder kändes det som pretto på fullständigt fel sätt. Jag förstod noll. Sen nån gång efter halva filmen så kom en fantastisk scen där en snubbe (en indian, om det betyder nåt) går omkring på en utomhusfest – den 20:e festen för den döda flickan och helgonet – och plötsligt börjar den här indian dansa electric boogie. Snart kommer två snubbar till och börjar dansa breakdance och slå volter. Helt sjukt. Nånstans där makade sig filmen för min del upp på ett godkänt betyg. Men det var en mycket märklig upplevelse där jag inte förstod mycket. Väldigt snygg var den dock.
Anekdot från visningen: Ja, inte så mycket att säga, förutom att minsta salongen på Grand knappt var halvfull under visningen av den här minst sagt skumma filmen vars internationella titel är The Dead Girl’s Feast.
Efter den relativa succén med Ratatouille såg jag fram emot WALL·E: Pixar första och enda (?) science fiction-film!
Inledningen gjorde mig aningen orolig men ingav även hopp om en bra filmupplevelse. De spetsiga bergen av sopor som liknande gigantiska skyskrapor, långt större och högre än de omgivande byggnaderna i staden, var fascinerande. Jag förstod först inte vad de var. Nån form av klippor som växt fram ur jorden? Nej, de var alltså resultatet av flera hundra års sopavfall.
En töntig musikalsång gjorde mig däremot orolig. Är det en musikal eller vad är det som händer? Men jag får medge att det blev en rätt bra effekt när den glada sången tonade ut som kontrast mot det öde jordklotet. Även om det visade sig att WALL·E inte är en musikal så fortsatte dock musikaltemat filmen igenom och det var inte direkt nåt positivt för min del. Förutom musikalen som WALL·E tittar på i sin lilla tv så kändes även hans och EVE:s rymddans som tagen ur en musikal. Jag har hört denna sekvens hyllas men för mig gjorde den ingenting.
Jag har även hört att inledningen höjs till skyarna. 30 fascinerande minuter utan dialog skulle det vara. Det skulle vara fantastiskt. För mig kändes den lite seg och ofta som en fars där WALL·E spelar nån form av stumfilmskomiker/pantomimartist-wannabee.
Mina tankar gick även till Charlie Chaplins tidiga filmer. Men för mig funkade det inte när det är en robot som utför roligheterna. Det är precis samma sak med C3PO i Star Wars. Apropå Star Wars så kändes ju WALL·E som en medveten mix mellan R2D2 och E.T.. Själv tyckte jag inte det var så kul med en film med R2D2 i huvudrollen i nästan två timmar.
När den nya vita roboten anländer ändras dynamiken lite. Jag får en tydlig känslan av att nykomlingen är av hankön. Kanske berodde det på dess aggressivitet i form av ett väldigt snabbt avtryckarfinger. Skjut först, tänk sen. Jag tyckte EVE:s design var väldigt snygg: vit och blankpolerad (inledningsvis). Jag blev påmind om den otroligt vackra videon, i regi av Chris Cunningham, till ”All Is Full of Love” med Björk.
Dags för en passus från Klubben för värdelöst vetande. Är det jag som är tokig eller förekommer det ett rejält misstag i filmen när WALL·E byter en av sina larvfötter? Först är det höger band som är trasigt. Sen är det plötsligt vänster som byts ut. Men sen får vi se att det är höger som är nytt och fint. Nåt är fel här och det förklaras inte genom att WALL·E kan vända huvudet 180 grader eftersom han ser olika ut fram och bak. Nåväl.
Jag tyckte det var lite udda att de människor som förekommer i diverse reklamfilmer eller i den musikal som WALL·E tittar på i sin tv inte ser ut att vara datoranimerade. Nej, det är verkliga människor som man filmat och sen möjligen lagt på ett sorts filter för att kanske få dem att se datoranimerade ut. Det kändes ovanligt för att vara Pixar.
Åh, nej! Svenska texter igen! Fullkomligt idiotiskt. I Ratatouille så lös de med sin frånvaro men det kanske var för att det skulle vara på franska där? Jag minns inte några svenska texter från Ratatouille. När jag nu tittar på inledningen av Ratatouille igen för att kontrollera så är det ju engelska och franska som gäller på alla texter. I förtexterna står det ”Walt Disney presents, a Pixar Animation Studios film” precis som det ska.
I förtexterna till WALL·E står det ”Walt Disney Pictures presenterar, en film från Pixar Animation Studios”. Gah, man gjorde ju rätt med Ratatouille. Varför inte fortsätta på det spåret. Jag antar att Ratatouille anses mer vuxen och mindre för barn kanske.
Jag tyckte det var intressant när WALL·E tappade minnet i slutet. EVE hade ju tagit bort elektronikkortet där minnet förmodligen satt så det var inte så konstigt. Men jag tyckte man slarvade bort det hela lite. Plötsligt fick WALL·E minnet tillbaka. Jaha, men hur då? När kortet byttes så försvann ju allt och det var som att boota om WALL·E och rensa allt. Det borde ha förklarats bättre. Minnet kanske var ett externt minne utanför moderkortet som behövde lite tid på sig att laddas in? Eller så sparade EVE undan minnet och laddade in det senare. Här gick mina tankar till en liknande händelse i The Rise of Skywalker med C3PO i fokus.
Jag förstår som sagt inte storheten med filmens inledning. Jag har även hört att filmen ska bli sämre när handlingen tar oss till det gigantiska rymdskeppet Axiom och de ballongliknande människorna som lever i en cybervärld av lathet. Själv tyckte jag den blev bättre (!) eftersom WALL·E var med lite mindre. Dessutom snappade jag upp en kul replik: ”Every holo-date I have been on has been a virtual disaster”. Ja, lite roar en ordvitsare.
Jag konstaterar slutligen att WALL·E kanske var först med att navigera i rymden medelst brandsläckare. Fick Alfonso Cuarón inspiration härifrån tro?
Starta nu brandsläckaren och flyg över till Sofia för att kolla hur hon upplevde filmen.
Björk – ”All Is Full of Love”. Helt bisarrt att den är åldersbegränsad på YouTube. Nakna robotar!
I onsdags handlade det om Henry Poole Is Here, en film som jag såg under Stockholm Filmfestival 2008. Även dagens film avnjöts (kanske fel ord) under 2008 års festival. Nu ska sägas att Ballast nog är mer lik den dystra Wendy and Lucy (även det en festivalfilm från 2008) än Luke Wilson-filmen/komedin om Henry Poole.
Tjoho! Sista festivalrecensionen kommer här. Ballast är faktiskt mer avskalad och dyster än Wendy and Lucy som jag också såg på festivalen. Den utspelar sig på landslandsbygden i Mississippi där 12-årige James försöker växa upp med trasiga familjeförhållanden: pappan har precis tagit sitt liv och James farbror verkar ha blivit apatisk. Man kastas direkt in i den dystra handlingen utan nån som helst uppbyggnad. Samtliga personer är dystra och deppiga, i princip handlingsförlamade. Och alla verkar arga på varandra. Alla utom den snälle vite grannen som försöker hjälpa till genom att bjuda på stek. Det lyckas sådär. Hur lyckas då filmen? Nja, sådär. Den är för seg helt enkelt. Det var i dystraste laget. Jag gillade de avskalade miljöerna men istället för att vara fängslande blir filmen tråkig. Kanske hade jag uppskattat den mer om det hade varit den första filmen jag såg på festivalen.
Anekdot från visningen: Två ord: fransk text. Ja, det var textat på franska (!) vilket kan ha bidragit till ett lägre betyg. Det störde, främst i början när man inte kunde låta bli att titta ner på texten. Lite kul var det dock eftersom man (läs: jag) kunde fräscha upp sin (läs: min) franska. En annan sak som nog bidrog till att jag inte uppskattade filmen var att det var min sista film på festivalen och jag helt enkelt var mätt… på s.k. kvalitetsfilm.
Under Stockholm Filmfestival i höstas så blev det en online-festival för min del. Sex filmer sågs plus 3 Face2Face. Nu när Göteborg Filmfestival står för dörren så funderar jag på att uppleva den festivalen på samma sätt. Ja, nu går det ju inte att uppleva den på nåt annat sätt eftersom inga fysiska visningar kommer att äga rum. Ja, förutom visningarna för den ensamma besökaren på Pater Noster. Tillbaka till Stockholm Filmfestival och filmen Henry Poole Is Here som jag såg och skrev om under 2008 års festival.
Luke Wilson spelar en man som flyttar in i ett hus i en förort för att fly undan livet <>och döden</spoiler>. Hans försök att hålla sig ensam hindras dock av snälla och ”jobbiga” grannar, speciellt Esperanza (Adriana Barraza från Babel) som påstår att en fuktfläck på Wilsons hus i själva verket är Jesus ansikte.
Henry Poole Is Here är en typisk indiedramakomedi och det behöver ju inte vara fel. Vi får ganska skön laid back humor och så lite dramatik och romantik på det. Filmen puttrar på i ett mysigt tempo. Vissa verkar anse att filmen är kristen propaganda men jag tänkte inte alls på det. Jag tyckte det handlade om att leva i nuet, rent generellt. Vissa verkar också anse att soundtracket är strålande. Själv tyckte jag det blev lite väl många partier med musik och då mest i form av en typisk indiegitarrpop. Filmen är lite väl stöpt i indie-formen helt enkelt, i alla fall för att sticka ut. Wilson är bra men det finns tendenser till att han har ett lite påklistrat lidande ansiktsuttryck i stora delar av filmen (min kommentar: lite som Maria Falconetti i La passion de Jeanne d’Arc). Det blir i slutändan godkänt till Henry Poole Is Here.
Anekdot från visningen: Nja, skön lite loj stämning på eftermiddagen och en amerikansk indiefilm. Helt rätt.
Den tyska filmen Der Baader Meinhof Komplex borde givetvis fått heta just så i Sverige. Nu blev det istället The Baader Meinhof Complex. Varför blanda in engelska i det här fallet? Dessutom låter ju Det Baader Meinhof Komplex coolare förutom att det ser även ser coolare ut. Jag har tydligen en gen som gör att jag stör mig på sånt här. Min text om filmen skrevs i november 2008.
Så…? Är denna film om Baader-Meinhof-ligan en ren actionfilm eller försöker den sig på en djupare förklaring eller är det en kombination? Mmm, jag lutar nog åt det första, fast actiondrama skulle jag kalla den. Den person som står i fokus är Ulrike Meinhof och om det är någon rollfigur som har något sorts djup så är det hon. Det är endast när det gäller Meinhof som vi kommer någon person nära. Gudrun Ensslin (Johanna Wokalek) och Andreas Baader (Moritz Bleibtreu) förblir hippa rockterrorister filmen igenom. Nu betyder ju inte frånvaron av ett rikt persongalleri att det är en dålig film. Nej, tvärtom, det är en intensiv och välgjord thriller med duktiga skådisar. Det enda jag egentligen stör mig på är att Bleibtreu, som alltså spelar Baader, förblir en pajas filmen rakt igenom. En pajas med terrorism som vapen men ändå en pajas. Nu kanske han inte var något mer än en pajas och då är det väl gott så.
Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Det är en film regisserad sydkoreanen Kim Ki-duk. Min preblogg-text om Bi-mong (Dream) skrevs i festivaltider i november 2008. Jag undrar och tvekar över om jag kommer att vilja gå på årets festival? Speciellt med tanke på hur logistiken brukar se ut i vanliga fall. Men saker kan ju hinna ändras fram tills dess. Vem vet?
Jag trodde ett tag att Kim Ki-duk skulle kunna bli en favoritregissör. Jag hade hört mycket gott om Livets hjul och jag hade sett och gillat – hyfsat gillat i alla fall –Soom (Breath) på Filmfestivalen förra året. Jag hade i och för sig sågat Hwal (The Bow) men det kändes som ett olycksfall i arbetet. Även Järntrean och den mer våldsamma Seom (The Isle) verkade intressanta (jag har dock inte sett dessa än).
Bi-mong handlar om en kille (Jan) och en tjej (Ran) vars liv vävs samman pga att det Jan drömmer blir verklighet för Ran. En klart godkänd början på filmen som har ett upplägg som tilltalar mig. Det är roligt samtidigt som det är mystiskt. Men det leder tyvärr ingen vart. Upprepningar och en handling som rinner ut i sanden är det som följer. Slutet är bitvis snyggt men hade bara funkat fullt ut om filmen som helhet hade varit lika bra. Nu känns filmen inte helt genomarbetad. En svag trea blir det ändå. Bitvis magiskt.
Om visningen: Jannike Åhlund, fd chef för Göteborgs Filmfestival, som skulle se Phoebe in Wonderland, hade hamnat på fel visning och fick rusa ut när filmen började för att irra in i rätt salong på Saga.
Borta hos Filmitch pågår ett Ghibli-projekt där Karlstads filmguru kollar igenom de Ghibli-filmer som finns på Netflix. Störst inom Ghibli är medgrundaren och regissören Hayao Miyazaki som ligger bakom filmer som Prinsessan Mononoke, Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och en massa andra klassiker. Själv hade jag sett alla hans filmer… utom en och det är just den om Ponyo. Kanske berodde det på att jag kände att den skulle vara för barnslig, enbart för barn. Samtidigt säger jag till alla, inklusive mig själv, att Miyazakis anime-filmer inte är rena barnfilmer utan filmer för alla.
Nu när Ponyo på klippan vid havet dök upp på Netflix hade jag inte längre nån ursäkt för att inte se den. Sagt och gjort så kröp jag upp i soffhörnet för att förhoppningsvis ha en mysig stund framför tv-skärmen.
Inledningen av filmen kändes något skum. Jag förstod inte vad som hände egentligen. Det förekom ingen dialog och jag ställde mig frågor hela tiden. Vem är kvinnan i bubblan? Uppdatering: det var en man i bubblan. Är det där en ubåt? Är det en blandning mellan människa och fisk? Är de små fiskmänniskorna den större fiskmänniskans barn? Efter den förvirrande men vackra inledningen bjöds det på barnteckningar och opera. Ja, varför inte (även om jag har svårt för opera)?
Ganska snart har jag dock koll på vad som händer och dras in i filmens värld. Inte oväntat så visar det sig att den är så mycket mer än en barnfilm. Den har ett djup och nyanser i form av vardagliga men fina detaljer. Hur det funkar på ett dagis, eller ett ålderdomshem. Familjerelationer som känns äkta. En mamma som efter jobbet öppnar ölen och blir full och bitter på sin man som ständigt är frånvarande. Mysig matlagning i form av läcker ramen. Detaljer som gör det där lilla extra.
Vattnet är så rackarns snyggt. Det är flytande fantastiskt som Christopher Doyles foto i en Wong Kar-wai-film. Samtidigt är det förstås farligt med tanke på tsunami-faran. Filmen har ett miljöbudskap också som så ofta i en Miyazaki-film. Haven och dess invånare är nåt vi ska vara rädda om. Jag har svårt att förstå hur man inte kan gilla den här filmen. Jag gillar den i alla fall, så mycket kan jag lova.
Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren Diego Maradona bioaktuell. Den är regisserad av en viss Asif Kapadia som även gjort de uppmärksammade dokumentärerna om Amy Winehouse respektive Ayrton Senna. 2008 gav sig filmskaparen Emir Kusturica sig på att ge sin bild av Maradona i form av filmen Maradona by Kusturica. Bara titeln antyder väl att om det är nån dokumentär man ska se så är det Kapadias. Maradona by Kusturica var för övrigt en av de första filmerna jag såg via den numera avsomnade filmtjänsten Voddler och min preblogg-text skrevs i oktober 2009.
Precis som titeln antyder så är det här en dokumentär om Diego Maradona gjord av Emir Kusturica. Tyvärr kanske det blir lite väl mycket Kusturica i filmen. Maradona var en extraordinär fotbollsspelare men som privatperson hade han problem, både under men främst efter karriären. De bästa avsnitten är de där Maradona blir intervjuad och öppenhjärtigt och ärligt berättar om t ex handmålet mot England eller sitt kokainmissbruk och om hur han försummade sina två döttrar. Just det där med döttrarna gjorde det lite känslosamt när Maradona senare i filmen sjöng en sång om sitt liv (lämpligen kallad La Mano de Dios) på en klubb och på slutet fick sällskap av sina döttrar på scenen. (Och, ja, Diego har faktiskt en ganska bra och uttrycksfull sångröst; ja, han är verkligen en känsloperson.)
Alltid sevärt är ju matchklipp med Maradona. Det förekommer en hel del såna men tyvärr har Kusturica lagt in animerade sekvenser där en tecknad South Park-Diego spelar mot Thatcher, prins Charles och George W. Bush m fl. Maradona framställs lite som en revolutionär som kämpar mot främst USA tillsammans med Che Guevara, Fidel Castro och Hugo Chavez. Just den här politiska biten kändes kanske inte lika intressant, precis som när Kusturica blandar in klipp från sina egna filmer och drar (lite krystade) paralleller till Maradona. Bäst var filmen när en personlig Maradona berättade om sitt liv. Sen förekom det en helt vansinnig sekvens när Maradona besöker sin gamla hemstad Napoli. Diego försöker ta sig ut från ett hotell till en bil framför en galen publik. Maradona by Kusturica är en hyfsat sevärd rulle då Maradona är en fascinerande person: briljant men självdestruktiv (vilket han själv vet om och erkänner).
Just det, riktigt kul är också de avsnitt som handlar om den kyrka som grundats i hans namn, en kyrka där Maradona betraktas som Gud och João Havelange som Djävulen. Smått bisarr var sekvensen när en ny person ska invigas i kyrkan genom att spela upp Maradonas Guds hand-mål mot England. Den som invigs spelar Maradona och ska alltså slå in bollen med handen för att sen springa vidare till ett Maradona-altare där man får svära en ed (ja, trosbekännelsen) och sen är man med i kyrkan. Härligt. 😀
Filmen avslutades bra med en sång av Manu Chau. Anar man att Diego blir lite känslosam där bakom solglasögonen?
Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.
Valkyria var en film som på förhand lät ganska intressant men som visade sig vara en standardthriller som aldrig blev riktigt spännande. Tom Cruise, som jag gillar som skådis, kändes inte klockren i huvudrollen. Det är som om han tar i för mycket, vilket han brukar göra ibland. Han blir liksom för intensiv. Valkyria har dock bra skådisar i många roller. Jag gillar speciellt Bill Nighy som den något fege upprorsmakarofficeren Olbricht. Eftersom vi vet vad som ska hända i filmen – Hitler dör inte – handlar det mer om hur det händer för att få till en spänning. Jag tycker inte riktigt man lyckas. Handlingen känns odynamisk. Det rings i telefoner, det flygs, det körs bil, det samtalas men det är aldrig riktigt spännande. Det blir ändå godkänt men det är knappt.
I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.
Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.
Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.
Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.
PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.
Jag har publicerat texter om alla filmer jag såg på 2008 års Stockholm Filmfestival, förutom en och den handlar det om idag. När jag läser min gamla text om A Festa da Menina Morta så blir jag nästan sugen på att leta upp den för att se om den. Det är ett typexempel på en sån där film som man uteslutande ser på en filmfestival, på samma sätt som Gunda förra året.
I onsdags handlade det om 
Under 
Den tyska filmen 
Dags att skicka upp en gammal preblogg-text med tillhörande Om visningen-anekdot om en film som jag såg på 
Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren 
Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.
I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?