La Passion de Jeanne d’Arc

Titel: La Passion de Jeanne d’Arc
Regi: Carl Theodor Dreyer
År: 1928
IMDb | Filmtipset

Den första filmen i Henkes och M-Noirs decenniespektakel blev ju den ryska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin och jag blev överraskad över hur bra jag tyckte den var. Jag kanske inte borde ha blivit överraskad. Jag har sett stumfilmer förr som jag verkligen har gillat, t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler av Fritz Lang. Men det är ju nåt med frånvaron av dialog som gör att filmen på ett sätt är på minus från början. En sak man kan notera är att stumfilmer inte innebär frånvaro av ljud, bara frånvaro av dialog. Filmmusik (score) finns alltid, eller fanns åtminstone. När filmerna visades då på 20-talet så ackompanjerades visningarna oftas av en pianist eller kanske t.o.m. en liten orkester (?). När jag såg Fritz Lang-filmerna på Cinemateket var det Matti Bye som stod för (den utmärkta och nyskrivna) musiken.

Vilken musik det ska vara till La Passion de Jeanne d’Arc är oklart. Inget vet vilken musik som den danske regissören Carl Theodor Dreyer ansåg vara den rätta. Vissa anser att man ska se den helt utan musik. Den version av filmen som jag såg hade musikstycket Voices of Light av Richard Einhorn som score. Jag valde att köra med det på lite halvlåg volym för att det inte skulle ta fokus från bilderna.

Innan jag kommer in på vad tyckte om filmen måste jag berätta historien om filmen, och då menar jag historien om den fysiska filmen, filmrullarna alltså. Efter att filmen, som spelades in i Frankrike, var klar 1928 så släpptes den i en mängd omklippta versioner eftersom Dreyers original ogillades av både franska kyrkan och staten. Dreyer själv gjorde så småningom en egen version men både den och originalfilmen förstördes vid olika bränder.

Nu troddes Dreyers original vara borta för alltid… fram till 1981 då en anställd på ett mentalsjukhus (!) i Oslo (!) i en städskrubb (!) hittade några filmrullar. Det var Dreyers original! En helt galen historia som man nästan skulle kunna göra en film av (John Malkovich som Dreyer i filmen med titeln La Passion de Dreyer). Nu till filmen och vad jag tycker om den!

Oj, var ska man börja? Jag börjar med att konstatera: min första tanke när filmen började var: Oj, det här blir jobbigt! Vi kastas direkt in i handlingen och om man inte läst på tidigare om vem Jeanne d’Arc var så är man ganska borta. För er som inte vet vem hon var, läs på här, vilket jag gjorde innan jag såg filmen.

Ganska snart konstaterar jag att det en väldigt stor brist med filmen är att det är en stumfilm. Det känns som en dialogtung film. Visst, man har sina textskyltar, men dels är det inte samma sak som att höra skådisen säga repliken, och dels visas inte allt som sägs. Filmen är en klassisk rättegångsfilm kan man säga, och dessa brukar ju i grunden vara dialogdrivna filmer.

För er som inte klickade och läste på Wikipedia-länken ovan: Jeanne var en ung flicka och hjälte i kriget mellan Frankrike och England på 1400-talet. Hon tillfångatas av styrkor som stöder England och anklagas för kätteri eftersom hon säger sig vara kallad av Gud, kallad av Gud för att befria Frankrike.

Allt det jag har skrivit om hittills är väldigt intressant och fascinerande. Framförallt är det mer fascinerande än filmen. Filmen är nämligen fullkomligt urtråkig. Ur. Tråkig. Maria Falconetti som Jeanne hyllas för sin insats. Själv blev jag trött på hennes uppspärrade och gråtande ögon efter tre sekunder. Jag var less på filmen efter fem minuter och det blev aldrig bättre. Vi får se en rättegång men utan ord. Vi får se Jeanne lida och lida, gråta och gråta. Jag ville bara att filmen ska ta slut.

Jag drar paralleller med många andra filmer medan jag tittar: Rosens namn (medeltida munkar i rättegångsdrama), Dancer in the Dark (kvinnooffer) och valfri Jesus-film (så mycket tro måste vara farligt). Kyrkan framställs inte i nån god dager. De är rädda om sitt eget skinn. En person, som Jeanne, som tror på Gud men inte behöver kyrkan är att betrakta som farlig och måste röjas ur vägen. Hon tror att hon tror på Gud men i själva verket är det Djävulen hon tillber. En av de som dömer henne inser dock mot slutet att de nog gör fel och han gråter i smyg, troligen även för att han inte har Jeannes blint barnsliga tro.

Fotomässigt fanns det några scener som stack ut. Vid några tillfällen filmas från udda kameravinklar, uppifrån, upp och ner. I Pansarkryssaren Potemkin noterade jag mängden närbilder på ansikten. Oj, oj, det var inget mot hur det var här. Enda problemet var att jag som sagt var less på Falconetti redan efter några minuter och den närbild som dominerar totalt är den på Falconetti. Den finns några scener när hon är uthärdlig, när hon inte spärrar upp ögonen fullt så mycket. Dessa scener gillade jag mer och då ser hon ut att tänka ”ja, ja, de vet inte vad de gör, Gud förlåt dem” på ett medlidande sätt.

Spiken i kistan för min del var en märklig detalj under slutet av filmen när Jeanne ska brännas på bål framför en stor skara åskådare. En av åskådarna är en kvinna med en bebis. Vi får se ett klipp på bebisen suga på mammans bröst för att plötsligt sluta, vända huvudet mot Jeanne på bålet, för att nån sekund senare återgå till bröstmjölken. Ok, symbolik i kubik, tack för det. Eller, jag tar tillbaka det, jag fattar inget.

Samtidigt fanns det en märkligt rörande liten detalj under bålbränningsscenen. När Jeanne ska bindas fast vid pålen så tappar bödeln repet. Jeanne hjälper till, böjer sig ner och plockar upp repet som om det handlade om att plocka upp ett äpple som nån tappat. Är det inte lite Lars von Trier-känsla här? Hur som helst, det spelade ingen roll om det var rörande eller bara over the top; filmen hade redan förlorat och betyget kan bara bli ett.

1/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om La Passion de Jeanne d’Arc? Blev de brända eller passionerat förälskade? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir