Mother! (2017)

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Evigheten och en dag (1998)

Evigheten och en dag av den grekiske regissören Theo Angelopoulos bara måste vara en sån film som jag såg eftersom SVT:s Filmklubben visade den. I början av 00-talet hade jag för vana att kolla på dessa kulturtantsfilmer som visades på tisdagkvällar på SVT. Min text om Evigheten och en dag, som för övrigt vann Guldpalmen i Cannes, skrevs i september 2004.

Bruno Ganz spelar huvudrollen i denna grekiska (kalimera, filmis!) (min kommentar: filmis var en gammal filmforumkompis med grekiskt påbrå) film om författaren Alexandre som är allvarligt sjuk och inte har lång tid kvar att leva. Han lämnar sitt hem för sista gången för att checka in på sjukhus. Det blir dock en lång dag och natt för Alexander som tänker tillbaka på sitt liv, och räddar en albansk pojke undan polisen.

Mmm, en lugn (tråkig?), långsam (seg?) och ganska stämningsfull (händelselös?) film var detta. Övergångarna mellan händelser i nutid och händelser tidigare i Alexandres liv är snyggt gjorda och påminde mig lite om John Sayles Lone Star (även om filmen är helt olik i övrigt). Den lille albanske pojkens öde är gripande, och det är tydligt att han inte litar på någon eller något. Ibland är filmen smått surrealistisk (och bra), bl a under en nattlig bussfärd som pojken och Alexander gör i slutet av filmen.

Ganz är utmärkt i sin roll och jag stördes inte nämnvärt av att det inte var hans röst vi hörde, utan en grekisk skådis. Dubbningen var bra gjord och den stämde med hur Ganz ser ut. Betyget blir en stabil trea pga att filmen bitvis vinglade mellan de positiva omdömena jag gav ovan och de negativa inom parentes.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

T2 Trainspotting (2017)

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Trainspotting (1996)

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara digital.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Deerskin (2019)

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Naked Lunch (1991)

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slow West (2015)

Slow West är en pärla till västern från 2015 som kanske gick under radarn för en del. Den gick aldrig upp på bio i Sverige utan släpptes direkt på dvd. Om filmen hade kommit ut idag är det mycket möjligt att Netflix hade köpt in den och släppt den direkt hos sig. Den hade passat perfekt som en Netflix-västern. Ja, nu kanske jag drar den slutsatsen efter Coen-brödernas Netflix-rulle The Ballad of Buster Scruggs

Filmens upplägg påminner till viss del om må-bra-filmen The Road. Vi ser Kodi Smit-McPhee som Jay, en yngling som ledsagas genom brutala miljöer av en äldre och luttrad man (här spelad av Michael Fassbender).

Jag gillade filmen omedelbart. Det är lågmält men intensivt. Jag tycker stämningen till viss del påminner om The Witch som ju kom ut samma år. Att jag gör kopplingar mellan filmerna kanske beror på att Slow West är fylld, kanske inte av skräck, men av surrealistiska och symboliska inslag. Bägge filmerna distribueras även av A24 som ju oftast är en kvalitetsstämpel.

Tidskänslan, från den amerikanska västern nån gång på 1800-talet, har man fått till. Samtidigt så känns miljöerna nästan upphöjda, liksom för bra (på ett bra sätt), och det kanske beror på att filmen är inspelad i Nya Zeeland. Fälten är lite finare och bergen lite spetsigare.

När jag ser Michael Fassbenders rollfigur Silas så ser jag inte Michael Fassbender utklädd till cowboy utan jag ser en sliten prisjägare som är en del av filmens miljö. Kanske är hans rollfigur även en hyllning till Clintans mannen utan namn då han bär en liknande hatt och ofta tuggar på en cigarr.

Under färdens gång så stöter det omaka paret på en mängd personer, bl a en sanningssägande tysk som påminde mig om Överstelöjtnant Kilgore från Apocalypse Now. Ta bara den här repliken:

”In a short while this will be a long time ago”

Slow West är en mörk film, fylld med våld och död. Man kan väl nästan säga att det är en tragedi. Men den är ändå inte utan humor. Vid ett tillfälle blir Jay skjuten med en pil rakt genom handen. Silas konstaterar:

”We’ll fix you up on the way. Nice catch!”

Det enda som verkligen inte funkade (och det funkade verkligen inte!) var det svenska paret som skulle råna en handelsstation. Deras svenska som de pratade med varandra lät fullkomligt vansinnig. Förmodligen var den ett resultat av Google Translate ihop med nåt verktyg som gör om orden till fonetisk engelska. Det var en intensiv scen där på handelsstationen men deras dialog saboterade den tyvärr.

Om jag hade varit en sån som uppdaterar mina årsbästalistor efter att jag publicerat dem så hade jag nog varit tvungen att ta mig en funderare på om Slow West kanske skulle platsa bland topp-10 för 2015.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: