T2 Trainspotting (2017)

Anledningen till att jag såg om Trainspotting och därmed kunde konstatera att den höll för nostalgihajpen var förstås att jag dagen efter skulle titta på uppföljaren T2 Trainspotting. Titeln, T2, någon, why?

Filmen inleds med att vi presenteras för alla och var de nu befinner sig i livet 20 år efter händelserna i den första filmen. Trenton, han springer förstås, men på ett löpband den här gången. Spud sitter på en stol och pratar. Vi får många callbacks till originalet.

Det handlar om kompisar från förr. Alla har blivit äldre men minnena, och sveken, finns kvar. Band som bryts, består eller knyts. Edinburgh, hemstaden. Eller är det hemstaden? Man vill ju kanske vara ung men är gammal och då är det som att man kanske inte känner sig hemma i en gammal hemstad. Allt förändras ju. Bättre kanske att söka sig till nya marker.

Stilen är som tagen ur den första filmen, vilket känns helt logiskt. Det är hetsigt och intensivt och Ewan McGregor drar sin monolog om man vad man ska välja.

”Choose Facebook, Twitter, Snapchat, Instagram and a thousand others ways to spew your bile across people you’ve never met. Choose updating your profile, tell the world what you had for breakfast and hope that someone, somewhere cares.”

Ett sidospår som inte funkar riktigt är det med Begbie (Robert Carlyle). Det kändes krystat. Begbie sitter i finkan men rymmer och träffar sin son som ska iväg till college för att studera. Begbie tycker sonen är en tönt och att han borde bli kriminell. Ok? Jag tror t.o.m. Begbie, hur galen han än är, skulle vara glad över att sonen väljer en annan väg i livet. Kom igen nu! Men det stod väl i manus antar jag…

En ny bekantskap är Sick Boys flickvän Veronika som spelas av bulgariskan Anjela Nedyalkova. Jag gillade henne. Hon påminde mig om Lykke Li till utseendet. Nästan ”lika som bär”-varning där (se videorna nedan). Kanske lite Ana de Armas också.

Det är sällan man ser en film som så tydligt återkopplar till en tidigare film. Filmerna bör alltså ses som en double feature, annars missar man mängder av referenser. Det finns säkert många andra exempel på en uppföljare som direkt refererar till händelser och scener från en tidigare film, men här är det verkligen en stor del av innehållet och kanske, förmodligen, en för stor del. Men det bidrar till den där melankoliska känslan av nostalgi.

I slutändan räcker det ändå för att dela ut en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

Lykke Li – ”I Follow Rivers”

Trainspotting (1996)

Den uppmärksamma läsaren av den här bloggen kanske noterade att jag för ett tag sen bytte bloggheader. Nu är det Renton från Trainspotting som får äran att vara Jojjenitos ansikte utåt. Anledningen är förstås att jag såg om Trainspotting och att det visade det sig att den fortfarande är den 5/5-film som jag tyckte efter att ha sett den på bio när den kom, då för en herrans massa år sen. Jag hade faktiskt inte sett om den sen dess. Skönt att den höll. Det finns ju alltid en risk att gamla klassiker plötsligt inte känns lika klassiska som man tyckte då.

Filmen sjuder av liv. Den sjuder av en iver att berätta, att berätta i bilder och med musik. Kreativiteten flödar. Det är som att regissören Danny Boyle skulle ha exploderat om han inte hade fått göra Trainspotting.

De inblandade spelarna presenteras på klassiskt vis med frysta stillbilder och namnen utskrivna: Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och Tommy. Hur ofta har inte det här greppet använts vid det här laget? Och säkert tidigare också. Det funkar i vilket fall klockrent här.

Trainspotting utspelar sig mestadels i Edinburgh, Skottland (dock är det mesta inspelat i Glasgow enligt uppgift), och därmed bjuds vi ju på ett härligt talat språk filmen igenom. Skotsk engelska regerar nämligen i mina öron. Ändå bra att det är textat.

Kreativiteten flödar som sagt. Filmen är full med surrealism snedstreck magisk realism. (Vad är skillnaden mellan de två begreppen egentligen?) Delar av filmen känns som en dröm eller kanske passande nog en drogtripp. Men det är inte nån drogromantiserande film. Tvärtom. Droger är skit, det framstår med all önskvärd tydlighet.

Vi får både kvinnlig och manlig (!) full frontal nudity. Inte det vanligaste. Vi får Skottlands absolut mest avskyvärda toalett i en sån där galet surrealistisk sekvens. För att inte tala om hela avsnittet när Renton ska avgifta sig själv. Det fullkomligt pumpar av intensitet.

Det var verkligen en härlig upplevelse att se filmen igen. Jag mindes en del (mest känslan av filmen) samtidigt som det var som att se filmen för första gången igen. Extra kul då att den höll till 100 procent. Är det kanske ändå nån sorts inbyggd nostalgi som spökar trots att jag inte minns speciellt mycket. Och med spökar menar jag att det är nostalgin som lyfter filmen till toppbetyg vid den här omtitten så här 24 år senare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Choose Life!

A Ghost Story (2017)

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara digital.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Deerskin (2019)

Quentin Taran… eh Dupieux kommer nog aldrig göra mig besviken. Nu har jag inte sett speciellt många av hans surrealistiska pärlor men de jag har sett, Reality och Au poste!, har funkat bra. Jag upptäckte nu att jag missat att skriva om Au poste!! Aj då, det var ju en miss.

Deerskin är den senaste i raden av hans filmer som visas på Stockholm Filmfestival. Om man jämför med både Reality och Au poste! så är det en ovanligt normal film eftersom det som händer i filmen rent logiskt kan hända även i vår verklighet. I framförallt Reality så går Dupieux full Lost Highway genom att bita sig själv i svansen i form av en film i en film i en film…

Det som händer i Deerskin skulle faktiskt kunna hända rent praktiskt. Sen att det inte skulle kunna hända ändå, det är en annan sak. Dupieux har som vanligt byggt upp en egen verklighet där personer beter sig udda.

Huvudperson är Georges (Jean Dujardin från The Artist) som är besatt av först en hjortskinnjacka och sen alla andra klädesplagg gjorda av hjortskinn. Dessutom vill han (eller egentligen hans nya jacka av hjortskinn) bli den enda i världen som har jacka. Det ska alltså finnas endast en jacka i hela världen och den ska Georges bära själv. Ingen annan får ha jacka.

Georges är på flykt undan sitt eget liv och filmen kanske kan betraktas som en sorts absurd tragedi. I en liten by träffar han servitrisen Denise, spelad av Adèle Haenel som jag kände igen från bröderna Dardennes Den okända flickan. Tillsammans börjar de spela in en film. Georges filmar och Denise klipper.

Nej, Dupieux gjorde mig inte besviken den här gången heller. Det finns nåt väldigt lockande över hans stil. Man vet aldrig vad som väntar i filmerna – och det är en skön känsla. Inget hänger ihop men samtidigt gör det just det. Dupieux gör inte heller speciellt långa filmer. Nej, det handlar om tätpackade filmer på runt 90 minuter. Det kan jag uppskatta, speciellt när man sitter i salong 2 på Sture i bastuvärme, ingen luft och noll benutrymme.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Deerskin var en av de filmer som vi såg på den stora filmspanardagen under festivalen och här hittar ni fler åsikter om filmen:

Fripps filmrevyer
Fiffi pratar om den i SoF-podden
Letterboxd-Carl

Naked Lunch (1991)

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

I’m a Cyborg, But That’s OK (2006)

Idag skickar jag upp en kort gammal recension av Park Chan-wooks I’m a Cyborg, But That’s OK som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2007.

I’m a Cyborg, But That’s OK är en skön (engelsk) titel på en ganska skön film som jag hörde regissören själv prata om på festivalen för två år sen. Då sa han att han höll på med en kärlekshistoria mellan två patienter på en psykiatrisk anstalt. Och ja, det var just vad det här är faktiskt. Fast det tog ett tag innan det tände till mellan de tu. Och eftersom det är Park Chan-wook som är regissör så får vi oss även till livs ett par riktigt snygga våldsorgier (även om det är fantasier i det här fallet).

Filmen kändes lite seg (eller snarare förvirrande) inledningsvis trots att den var snygg hela tiden. Efter ett tag drogs jag in i filmen mer och den blev bättre. Klart bäst är de The Science of Sleep-liknande scenerna när vi får se sånt som bara händer i de två huvudpersonernas huvuden, bl a då när cyborg-tjejen ska ta kål på alla i vita rockar (läkarna alltså). Slutomdöme: fantasifullt, snyggt, charmigt men lite segt och spretigt till en början. En stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Slow West (2015)

Slow West är en pärla till västern från 2015 som kanske gick under radarn för en del. Den gick aldrig upp på bio i Sverige utan släpptes direkt på dvd. Om filmen hade kommit ut idag är det mycket möjligt att Netflix hade köpt in den och släppt den direkt hos sig. Den hade passat perfekt som en Netflix-västern. Ja, nu kanske jag drar den slutsatsen efter Coen-brödernas Netflix-rulle The Ballad of Buster Scruggs

Filmens upplägg påminner till viss del om må-bra-filmen The Road. Vi ser Kodi Smit-McPhee som Jay, en yngling som ledsagas genom brutala miljöer av en äldre och luttrad man (här spelad av Michael Fassbender).

Jag gillade filmen omedelbart. Det är lågmält men intensivt. Jag tycker stämningen till viss del påminner om The Witch som ju kom ut samma år. Att jag gör kopplingar mellan filmerna kanske beror på att Slow West är fylld, kanske inte av skräck, men av surrealistiska och symboliska inslag. Bägge filmerna distribueras även av A24 som ju oftast är en kvalitetsstämpel.

Tidskänslan, från den amerikanska västern nån gång på 1800-talet, har man fått till. Samtidigt så känns miljöerna nästan upphöjda, liksom för bra (på ett bra sätt), och det kanske beror på att filmen är inspelad i Nya Zeeland. Fälten är lite finare och bergen lite spetsigare.

När jag ser Michael Fassbenders rollfigur Silas så ser jag inte Michael Fassbender utklädd till cowboy utan jag ser en sliten prisjägare som är en del av filmens miljö. Kanske är hans rollfigur även en hyllning till Clintans mannen utan namn då han bär en liknande hatt och ofta tuggar på en cigarr.

Under färdens gång så stöter det omaka paret på en mängd personer, bl a en sanningssägande tysk som påminde mig om Överstelöjtnant Kilgore från Apocalypse Now. Ta bara den här repliken:

”In a short while this will be a long time ago”

Slow West är en mörk film, fylld med våld och död. Man kan väl nästan säga att det är en tragedi. Men den är ändå inte utan humor. Vid ett tillfälle blir Jay skjuten med en pil rakt genom handen. Silas konstaterar:

”We’ll fix you up on the way. Nice catch!”

Det enda som verkligen inte funkade (och det funkade verkligen inte!) var det svenska paret som skulle råna en handelsstation. Deras svenska som de pratade med varandra lät fullkomligt vansinnig. Förmodligen var den ett resultat av Google Translate ihop med nåt verktyg som gör om orden till fonetisk engelska. Det var en intensiv scen där på handelsstationen men deras dialog saboterade den tyvärr.

Om jag hade varit en sån som uppdaterar mina årsbästalistor efter att jag publicerat dem så hade jag nog varit tvungen att ta mig en funderare på om Slow West kanske skulle platsa bland topp-10 för 2015.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

First Reformed (2017)

När man betygsätter filmer på Letterboxd så kan man även göra en hjärta-markering på filmer som man verkligen gillar. Dessa hjärtan klickar jag endast på om en film har nått upp till 4,5/5 eller 5/5 i betyg. Innan jag såg First Reformed så var Annihilation den senaste film som jag hjärtat. Det var ett tag sen.

När jag loggade First Reformed på Letterboxd så hjärtade jag den. Paul Schraders film gick nämligen hem hos mig så det slog härliga till.

Ethan Hawke spelar, Ernst Toller, en tungsint präst som totalt tappat tron på livet och inte minst på Gud. Som präst gör han dock sitt bästa när människor kommer till honom för att få hjälp. Amanda Seyfried spelar Mary, en gravid kvinna vars man är deprimerad – klimatkrisen och jordens undergång hemsöker honom – och hon vill att Toller ska prata med honom. En blind leder en blind kan man säga.

Filmens förtexter är klassiska, som i en Bergman-film (eller en Woody Allen-film för den delen). Vit text på svart bakgrund. Rakt upp och ner bara. Där kan man kan läsa att musiken är gjord av Lustmord! Ingen svenskkoppling förutom namnet visar mina snabba efterforskningar. Lustmord är en brittisk artist (från Wales) vid namn Brian Williams som gör härlig Dark Ambient med 23 minuter långa låtar bestående av ljud till synes inspelade i rymden på frekvenser bara valar kan höra. ”Haunting!” som Paul Schaffer säger efter Lykke Lis framträdande hos Letterman.

Filmens inleds med en flashig scen där kameran får jobba rejält. Haha, nej, jag skämtar förstås. Men faktum är att den inledande låååångsamma inzoomningen mot First Reformed-kyrkan är det mesta som kameran nånsin rör på sig under resten av filmen (förutom några viktiga undantag, främst i slutet). Den där vackra vitmålade kyrkan förresten, den tornade ju upp sig som ett hot snarare än som tröst. Redan under dessa första minuter låter jag mig ledas in i filmens stillsamma universum.

Ganska så omgående kommer en väldigt bra scen mellan Marys man och Toller. Mannen är klimataktivist, besatt av ämnet. Mary är gravid och mannen vill inte sätta ett barn till världen om världen ju ändå kommer att gå under. Jag skrev i mina anteckningar att ”krisen är värre men människans svarta skräck inombords är densamma”. Undrar om jag syftar på att (klimat)krisen framställs som värre än den är i filmen men att det ändå inte gör nån skillnad på hur man kan känna sig inombords i mörka stunder.

Toller besöker en kör som har repetition. Jag får intrycket att musiken för Toller är en lättnad, en sorts frälsning där han kan förlora sig själv. Körledaren är en kvinna som Toller är ointresserad av men kvinnan själv ser det som sin livsuppgift att ta hand om Toller. Ni som har sett Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna känner säkert igen detta tema. Ja, faktum är ju att Schrader snott i princip hela ramberättelsen från Bergmans må-bra-film.

Jag gillar filmens stillsamma och rena foto. Den meditativa känslan i filmen fick mig att bli lugn, helt avslappnad. Det märkliga är att i filmen så är ju samtidigt Toller plågad, ruggigt mörk i sinnet, inmålad i sitt eget hörn. Bildformatet 4:3 passade för övrigt utmärkt eftersom det förstärkte Tollers nästan klaustrofobiska känsla. Jag kommer osökt att tänka på Meek’s Cutoff som ju även den använde sig av detta format på ett bra sätt.

Ethan Hawke är svinbra. Varför blev inte han Oscarsnominerad frågar jag mig? Hawke är subtil men tydlig. Ett exempel är när Toller är med i en samtalsgrupp, en sån där grupp som sitter i cirkel på små stolar, och känner sig obekväm men försöker dölja det. Hawke förmedlar detta obehag med små medel genom att försiktigt vrida på sig i stolen. Han vill verkligen inte vara där. Strålande skådespeleri.

En skådis som lyfter den tunga stämningen är sköne Cedric the Entertainer (fast här under sitt riktiga namn Cedric Kyles) som spelar Tollers chef. Scenerna mellan Kyles och Hawke var höjdpunkter och bitvis ganska så roliga. Kontrasten mellan den dystre Toller och hans jovialiske chef var slående.

First Reformed är en film med magiska scener staplade på varandra. Det är intensivt och långsamt. Slutdelen av filmen är fylld med en ödesmättad score, komponerad av tidigare nämnde Lustmord. Jag gjorde kopplingar till genren drone, som jag lärde mig om på Norberg-festivalen för några år sen. Filmen dränks av ett dovt muller som dallrar över filmen som en skugga gjord utan sol.

Paul Schrader överraskar mig rejält. Efter att ha sett den vedervärdiga Dog Eat Dog på Stockholm Filmfestival för några år sen hade jag inte väntat mig det här. First Reformed är istället vedervärdigt bra. Det är en film där publiken dras in i filmen snarare än att filmen kommer ut till tittaren. När detta lågmälda grepp lyckas så blir resultatet starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lustmords album Dark Matter har blivit min nya jobbmusik. Perfekt att programmera till.

Söndagar med Bergman: Smultronstället (1957)

Som jag nämnde i mitt intro till Det sjunde inseglet så kom Bergman inte ut med en enda film under 1956. Året därefter blev desto mer intensivt med först Det sjunde inseglet och sen på Annandag jul ’57 så hade Smultronstället biopremiär. Dessutom så visades Bergmans första tv-produktion på våren ’57 och den kommer jag att skriva om framöver. Men idag handlar det alltså om Smultronstället som jag inte verkar vara stormförtjust i. Om jag hade varit en seriös filmbloggare hade jag givetvis sett om filmen för att ta reda på om det verkligen är en av Bergmans bästa. Nu får jag lita på mitt gamla yngre jag.

Bergman var mycket aktiv vid den här tiden verkar det som. Drygt elva filmer på sju år. Sommarnattens leende Smultronstället (haha, jag rättar min egen gamla text då jag inte verkar ha koll på vilken film jag skriver om) handlar om en gammal läkare/professor som ska bli jubeldoktor. Han tar bilen från Stockholm ner till Lund där ceremonin ska äga rum i domkyrkan. Med sig på färden får han sin sonhustru och senare även tre ungdomar. Under resan besöker de hans ännu äldre (förstås!) mor och den gamla professorn tänker tillbaka på tider som flytt och vi får se dessa i återblickar. Det framgår att professorn inte alltid varit så snäll och förstående mot sina medmänniskor och att han har nu på gamla dar fått dåligt samvete.

Denna roadmovie innehåller en hel del drömsekvenser. Den första av dessa är riktigt bra och läskig. Den gamla professorn drömmer att han hittar sig själv i en likkista i en öde stad där klockorna saknar visare. Victor Sjöström som spelar professorn är bra. Filmen flyter på bra och blir aldrig tråkig men inte riktigt engagerande heller tyckte jag. Bergmans vanliga frågor kommer upp. Som nån skrev på Filmtipset: ”Det råder ingen tvekan om vilket liv man ska leva. Frågan är bara varför man väljer det sämsta?!”. Många tycker det är Bergmans bästa men det gör nog inte jag. Sevärd är den ändå. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: