The French Connection (1971)

William Friedkins The French Connection skildrar ett riktigt skitigt New York där ångorna kommer upp från gatorna som i Taxi Driver. Poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman som vann en Oscar för sin insats) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) vandrar på bakgator och besöker sunkiga barer på jakt efter de ansvariga för stadens droghandel.

Till New York anländer den franske (nähä?!) heroinsmugglaren Alain Charnier (Fernando Rey) som planerar att skeppa in en gigantisk last av det vita pudret värt en väldig massa miljoner dolares. Doyle och Russo får nys om affären och sen är jakten igång.

Doyle och Russo är klassiska polisfigurer. De är varken motiverade eller omotiverad att syssla med det de sysslar med. De är beroende, precis som en heroinjunkie. De har givetvis en chef som är skeptisk och skäller ut dem stup i kvarten, främst Doyle. Doyle är den som är mest besatt. Russo är vettig men spelar med och låter Doyle hållas.

Rasismen flödar, främst från Doyle. Svarta i filmen är inte mycket värda. Det hålls inte igen med glåporden (ja, ni vet vad jag menar). Men svarta går alldeles utmärkt att använda som informatörer för Doyle. Jag måste förresten ha sett den ocensurerade version av filmen. Jag har nämligen läst att andra versioner har klippt bort dialog med ”känsligt språk”. Det tackar vi för, att jag fick se den oklippta versionen alltså.

Det är en sorts katt och råtta-lek mellan poliserna och Charnier. Det förekommer en underbar scen på en tunnelbanestation där Charnier lurar Doyle så han blev yr. Ni vet det där: ut genom dörrarna, in igen, ut, in. Gah, Doyle missade honom!

Det är mycket skuggning och övervakning. Det händer egentligen inte så mycket. Musiken är jazzig. Tyvärr den jobbiga jazzen och inte den coola. Men det är förstås medvetet. Vi ska bli irriterade.

Matkontrast under en övervakningssekvens: Doyle käkar en sunkig pizza-slice medan Charnier dinerar fint på en fransk restaurang med vin och bordsservering.

Sen har vi då den berömda biljakten med the D train ovan jord och Doyle i bilen under. Den ÄR riktigt bra och med en dokumentär känsla, vilket inte är så konstigt eftersom man tydligen spelade in i vanlig trafik och utan tillstånd om jag förstått saken rätt.

I slutet blir jag aaaaningen irriterad på polisen som har världens upplägg men tappar bollen totalt. Vad håller de på med?! De tog ut segern i förskott. Klantigt och oproffsigt agerat. Nästan i klass med sydkoreanska poliser. Men å andra sidan betydde det att vi fick film nummer två som kom 1975. En film jag inte sett. Än.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Begärets dunkla mål (1977)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Fjärde filmen i temat är Begärets dunkla mål och min korta preblogg-text om den skrevs i oktober 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Luis Buñuel? Är det min 60-wattare i filmhöstmörkret? Nja, inte helt. Begärets dunkla mål är den fjärde Buñuel-film jag ser under senare tid. Alla fyra har varit filmer ur Buñuels senare produktion och ingen har lyckats engagera mig ordentligt, förutom under vissa korta sekvenser som glimtat till. Begärets dunkla mål var Buñuels sista film och den känns faktiskt litet trött. Som vanligt är Fernando Rey med. Här spelar han en äldre gentleman som blir besatt av en ung kvinna (som för övrigt spelas av två olika skådisar vilket var litet lustigt). Under en tågresa berättar Rey för sina medpassagerare om sina tröstlösa försök att få ihop det med den motvilliga tjejen.

Haha, ja, jag vet inte. Tre av de fyra Buñuel-filmer jag nyligen sett har haft Rey i huvudrollen, och jag vet inte, det känns som om att det är samma film. Det är Rey (Buñuel?) som försöker få ihop det med yngre kvinnor. Hans metod är att anställa dem som hembiträden och sen be dem att komma in i hans rum och sätta sig i stolen bredvid. Typ.

Ok, precis som de tidigare rullarna är även den här litet charmig (min kommentar: hehe, charmig? Ja, men visst, hans raggningsmetod låter ju jättecharmig). Den puttrar på med en skön Fernando Rey och 70-talsmiljöerna är mysiga. Jag saknade dock de surrealistiska scenerna från t ex Borgarklassens diskreta charm. Intensivt, dramatiskt eller gripande blir det aldrig. Jag gillade dock inledningen i samband med att tåget ska lämna stationen. Den var småkul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Borgarklassens diskreta charm (1972)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Tredje filmen i temat är Borgarklassens diskreta charm (Buñuels mest kända film?) och min korta preblogg-text om den skrevs i september 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Hur den här filmen kan ha 8.1 på IMDb är för mig ett mysterium (min kommentar: nu har det sjunkit till 7.9, ha!). Borgarklassens diskreta charm är nämligen inget mer än en småputtrig och pratig komedi med surrealistiska inslag. Nåväl. Ett sällskap i den övre medelklassen försöker äta middag tillsammans. Varje gång middagssällskapet ska till att äta så går något fel. Det kanske tycks som om jag inte gillar filmen men det gör jag faktiskt (inte så att jag skiter på mig av lycka men filmen är sevärd). Det är bara det att man ibland har svårt att förstå varför vissa filmer lyfts till skyarna.

Ok, om jag ser objektiv på det så är filmen som sagt en ganska rolig surrealistisk komedi. Precis som i två andra Buñuel-filmer, Dagfjärilen och Tristana, som jag nyligen sett så är det drömsekvenserna som sticker ut och känns bäst. Grejen är väl att om filmen bara skulle bestå av liknande scener så skulle det bara bli flum av det hela (hehe, ungefär som i Inland Empire, även fast det var bra flum där…). Jag måste säga att jag gillar Fernando Rey som verkar vara en favorit hos Buñuel. Rey har en snobbig stil, en speciell ”jag bryr mig inte vad du tycker”-stil som är skön. Avslutningsvis så tycker jag att filmen sammfattar sig själv ganska bra i flumscenerna då vårt sällskap promenerar på en väg mitt i ett åkerlandskap utan att de verkar veta vart de är på väg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tristana (1970)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Andra filmen i temat är Tristana och min korta preblogg-text om den skrevs i maj 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Tristana är den andra Buñuel-filmen jag har sett och den har också, precis som Belle de jour, Catherine Deneuve i titelrollen som Tristana, en ung flicka som efter att hennes mor dör får den respekterade Don Lope (en gubbsjuk Fernando Rey) som förmyndare. Don Lope försöker till en början behandla Tristana som en dotter men faller till föga och utnyttjar situationen. Haha, jag måste säga att Fernando Rey är bra som gubbsjuk farbror. Fåfäng och mästrande men ändå med en viss charm (min kommentar: tillåt mig tveka). Den till synes oskyldiga Tristana har mot slutet av filmen förvandlats till allt annat än oskyldig. Just slutet av filmen i form av en märklig men bra och Lynchlik flashback-sekvens är det som höjer betyget ett snäpp till en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep