Borgarklassens diskreta charm (1972)
26 januari, 2022 6 kommentarer
Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Tredje filmen i temat är Borgarklassens diskreta charm (Buñuels mest kända film?) och min korta preblogg-text om den skrevs i september 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!
Hur den här filmen kan ha 8.1 på IMDb är för mig ett mysterium (min kommentar: nu har det sjunkit till 7.9, ha!). Borgarklassens diskreta charm är nämligen inget mer än en småputtrig och pratig komedi med surrealistiska inslag. Nåväl. Ett sällskap i den övre medelklassen försöker äta middag tillsammans. Varje gång middagssällskapet ska till att äta så går något fel. Det kanske tycks som om jag inte gillar filmen men det gör jag faktiskt (inte så att jag skiter på mig av lycka men filmen är sevärd). Det är bara det att man ibland har svårt att förstå varför vissa filmer lyfts till skyarna.
Ok, om jag ser objektiv på det så är filmen som sagt en ganska rolig surrealistisk komedi. Precis som i två andra Buñuel-filmer, Dagfjärilen och Tristana, som jag nyligen sett så är det drömsekvenserna som sticker ut och känns bäst. Grejen är väl att om filmen bara skulle bestå av liknande scener så skulle det bara bli flum av det hela (hehe, ungefär som i Inland Empire, även fast det var bra flum där…). Jag måste säga att jag gillar Fernando Rey som verkar vara en favorit hos Buñuel. Rey har en snobbig stil, en speciell ”jag bryr mig inte vad du tycker”-stil som är skön. Avslutningsvis så tycker jag att filmen sammfattar sig själv ganska bra i flumscenerna då vårt sällskap promenerar på en väg mitt i ett åkerlandskap utan att de verkar veta vart de är på väg.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag hade också känslan av att filmen är smårolig och lyfter i de mer surrealistiska svängarna, när drömsekvenser går ihop med verkligheten. Jag blev däremot mer imponerad av satiren över borgerligheten. Tjänstefolket har ett mycket rikare inre liv än vad de välartade middagsgästerna som bara är sin fasad med tillhörande ritualer och etikett. Det är ju ett ständigt återkommande tema med den här samhällsklassen som är lite finare och bättre än de som inte kan alla reglerna, men som är helt uppslukad av sin egen narcissism. När det kan presenteras på ett lite subtilt och roligt sätt så kan man väl säga att jag just skiter på mig av lycka.
Den aspekten av filmen missade jag kanske, eller missade åtminstone att nämna i texten. Bra satir är bra!
(Hoppas du bunkrat toapapper.)
Min andra Buñuel-film någonsin och jag uppfattar att vi är relativt överens här också (vilket du ju också påpekar i din kommentar — du har ett bra minne). OCH…jag lyckas peta in en hänvisning till Habermas 😀
https://bilderord.wordpress.com/2013/01/09/le-charme-discret-de-la-bourgeoisie-1972/
Räknar med att du skulle länka till din text om filmen och inte min. Så jag ändrade länken. 🙂
Minne och minne. Det kan nog ha varit så att jag kollade upp min gamla text innan kommentaren. 😉
Tack! Ibland går det lite för snabbt
👍