Begärets dunkla mål (1977)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Fjärde filmen i temat är Begärets dunkla mål och min korta preblogg-text om den skrevs i oktober 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Luis Buñuel? Är det min 60-wattare i filmhöstmörkret? Nja, inte helt. Begärets dunkla mål är den fjärde Buñuel-film jag ser under senare tid. Alla fyra har varit filmer ur Buñuels senare produktion och ingen har lyckats engagera mig ordentligt, förutom under vissa korta sekvenser som glimtat till. Begärets dunkla mål var Buñuels sista film och den känns faktiskt litet trött. Som vanligt är Fernando Rey med. Här spelar han en äldre gentleman som blir besatt av en ung kvinna (som för övrigt spelas av två olika skådisar vilket var litet lustigt). Under en tågresa berättar Rey för sina medpassagerare om sina tröstlösa försök att få ihop det med den motvilliga tjejen.

Haha, ja, jag vet inte. Tre av de fyra Buñuel-filmer jag nyligen sett har haft Rey i huvudrollen, och jag vet inte, det känns som om att det är samma film. Det är Rey (Buñuel?) som försöker få ihop det med yngre kvinnor. Hans metod är att anställa dem som hembiträden och sen be dem att komma in i hans rum och sätta sig i stolen bredvid. Typ.

Ok, precis som de tidigare rullarna är även den här litet charmig (min kommentar: hehe, charmig? Ja, men visst, hans raggningsmetod låter ju jättecharmig). Den puttrar på med en skön Fernando Rey och 70-talsmiljöerna är mysiga. Jag saknade dock de surrealistiska scenerna från t ex Borgarklassens diskreta charm. Intensivt, dramatiskt eller gripande blir det aldrig. Jag gillade dock inledningen i samband med att tåget ska lämna stationen. Den var småkul.