The French Connection (1971)

William Friedkins The French Connection skildrar ett riktigt skitigt New York där ångorna kommer upp från gatorna som i Taxi Driver. Poliserna Jimmy ”Popeye” Doyle (Gene Hackman som vann en Oscar för sin insats) och Buddy ”Cloudy” Russo (Roy Scheider) vandrar på bakgator och besöker sunkiga barer på jakt efter de ansvariga för stadens droghandel.

Till New York anländer den franske (nähä?!) heroinsmugglaren Alain Charnier (Fernando Rey) som planerar att skeppa in en gigantisk last av det vita pudret värt en väldig massa miljoner dolares. Doyle och Russo får nys om affären och sen är jakten igång.

Doyle och Russo är klassiska polisfigurer. De är varken motiverade eller omotiverad att syssla med det de sysslar med. De är beroende, precis som en heroinjunkie. De har givetvis en chef som är skeptisk och skäller ut dem stup i kvarten, främst Doyle. Doyle är den som är mest besatt. Russo är vettig men spelar med och låter Doyle hållas.

Rasismen flödar, främst från Doyle. Svarta i filmen är inte mycket värda. Det hålls inte igen med glåporden (ja, ni vet vad jag menar). Men svarta går alldeles utmärkt att använda som informatörer för Doyle. Jag måste förresten ha sett den ocensurerade version av filmen. Jag har nämligen läst att andra versioner har klippt bort dialog med ”känsligt språk”. Det tackar vi för, att jag fick se den oklippta versionen alltså.

Det är en sorts katt och råtta-lek mellan poliserna och Charnier. Det förekommer en underbar scen på en tunnelbanestation där Charnier lurar Doyle så han blev yr. Ni vet det där: ut genom dörrarna, in igen, ut, in. Gah, Doyle missade honom!

Det är mycket skuggning och övervakning. Det händer egentligen inte så mycket. Musiken är jazzig. Tyvärr den jobbiga jazzen och inte den coola. Men det är förstås medvetet. Vi ska bli irriterade.

Matkontrast under en övervakningssekvens: Doyle käkar en sunkig pizza-slice medan Charnier dinerar fint på en fransk restaurang med vin och bordsservering.

Sen har vi då den berömda biljakten med the D train ovan jord och Doyle i bilen under. Den ÄR riktigt bra och med en dokumentär känsla, vilket inte är så konstigt eftersom man tydligen spelade in i vanlig trafik och utan tillstånd om jag förstått saken rätt.

I slutet blir jag aaaaningen irriterad på polisen som har världens upplägg men tappar bollen totalt. Vad håller de på med?! De tog ut segern i förskott. Klantigt och oproffsigt agerat. Nästan i klass med sydkoreanska poliser. Men å andra sidan betydde det att vi fick film nummer två som kom 1975. En film jag inte sett. Än.