Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

The Italian Job (1969)

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Gone in 60 Seconds (1974)

Eleanor när hon fortfarande är intakt

Gone in 60 Seconds är en klassisk bilåkarfilm från 70-talet. År 2000 kom en onödig remake med Nicolas Cage i huvudrollen. Ja, fast jag har inte sett den så jag kanske inte ska uttala mig om den är onödig eller ej. Men den känns onödig. Själv såg jag originalet på Cinemateket i april 2004.

Egentligen behöver jag inte beskriva handlingen i den här filmen eftersom det knappt finns nåt manus. Men ok, det handlar om en snubbe spelad av H.B. Halicki (som även producerade och regisserade) som bossar över en liga som stjäl bilar och sen säljer dem vidare. Nåt sorts försäkringsbedrägeri är också en del av det hela. Det spelar mindre roll…

…eftersom manus, dialog och skådespelarinsatser i princip lyser med sin frånvaro i denna film. De inledande ca 40 minuterna är ganska tråkiga eftersom i princip inget händer. Man får se ligan stjäla en massa bilar (de har lovat en kund ”en massa” bilar inom en snar framtid). Det som ändå är lite kul är ju kläderna, frisyrerna och hela 70-talskulturen.

Precis innan jag kollade in Blåst på 60 sekunder så såg jag om Kill Bill Vol. 1. När jag nu såg på Blåst på 60 sekunder upptäckte jag genast nåt som Tarantino refererat till. Jag vet inte om ni kommer ihåg, men i Kill Bill Vol. 1 får man se en polis (spelad av Michael Parks) komma åkandes med sin bil på väg till kapellet där bröllopsmassakern ägde rum. Han tas emot av sin son, också polis, och inspekterar brottsplatsen. På sin instrumentbräda har han en rad av solglasögon. Precis samma scen finns i Blåst på 60 sekunder.

Ok, hur som helst, efter den mediokra inledningen så övergår filmen till en 40 minuter lång biljakt. Halva Kaliforniens poliskår jagar vår ”hjälte” som färdas i sin gulsvarta Mustang kallad Eleonor. Här förekommer inte några snabba klipp eller speciellt häftiga bilstunts. Men i sin envishet blir biljakten ändå sevärd på nåt sätt. Mängder av bilar kvaddas. Den tar liksom aldrig slut… Jo, till slut gör den det, och slutet var lite småkul faktiskt. Jag kan inte låta bli att ge filmen precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inte så intakt längre…

%d bloggare gillar detta: