Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Oj, nu är det dags för en riktigt gammal preblogg-text från april 2003 om westernrullen Butch Cassidy and the Sundance Kid. En sekvens jag inte nämner i texten men som jag minns som ganska udda är när Redford och hans flickvän är ute och cyklar till tonerna av ”Raindrops Keep Fallin’ on My Head”.

Jag har sett Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) med Paul Newman och Robert Redford. Det är en helt ok western men inget mer. Det förekommer en del rolig dialog och Redford och Newman har ett bra samspel. Slutet är bra men filmen som helhet blir aldrig riktigt spännande. 3/5 blir betyget. Donnie Darko-skådis-spotting: Katharine Ross som är Donnies psykolog spelar här Redfords flickvän Etta.

Butch Cassidy: ”Ah, you’re wasting you’re time. They can’t track us over rocks.”
Sundance Kid: ”Tell them that.”
Butch Cassidy: ”Who are those guys?”

Regissören George Roy Hill gjorde även Blåsningen (1973) tillsammans med Redford och Newman. Jag tycker den är snäppet bättre. Jag gillar ”den perfekta kuppen”-filmer där allt måste klaffa för att hjältarna ska lyckas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Italian Job (1969)

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Wild Bunch (1969)

The Wild BunchEn gammal recension av en film som jag skrev om på ett s.k. Internet-forum (ett numera utdött fenomen).  Anledningen till att den kommer just nu? Ja, ingen speciell anledning alls, förutom att det handlar om en riktigt bra film samt att jag vill få in gamla recensioner på bloggen och det var dags för den här. Och så tror jag filmspanarbrodern Joel gillar den här?

Oj, oj, vilken överraskning! Jag vet inte hur många filmer av Sam Peckinpah jag har sett men det är inte speciellt många. Jag har sett The Getaway med Steve McQueen och den var hyfsad… Nu när skriver det här i ”realtid” så upptäckte jag att jag även har sett Balladen om Cable Hogue. The Wild Bunch har en del av den sorgliga stämning som jag fann i Balladen om Cable Hogue. William Holden spelar en åldrad rånare i början av 1900-talet som tillsammans med sitt gäng försöker föra en rånartillvaro (fast det är givetvis alltid den sista kuppen det är frågan om). De är jagade av män lika giriga som de själva.

Jag säger det direkt: The Wild Bunch är bättre än samtliga av Sergio Leones västerns. Filmen har en matinékänsla som är svärtad med ett allvar och en sorg som Leone inte lyckades hitta. Det är spännande samtidigt som man vet att ”det här aldrig kan sluta lyckligt”. Skådisarna gör sina åldrande karaktärer suveränt. Det enda jag kan sakna är en stark kvinnlig karaktär. Men det känns lite som Peckinpah handlar om våld, sprit och kvinnor som objekt (inget annat). Hur som helst, filmen är grym och grymt bra och jag saknade inte Clintan ett ögonblick. En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Läs även Roger Eberts recension av The Wild Bunch.

Ådalen 31

Titel: Ådalen 31
Regi: Bo Widerberg
År: 1969
IMDb
| Filmtipset

Ådalen 31 är en intressant film som skildrar en viktig händelse i Sveriges historia, en händelse som enligt Widerbergs efterord i filmen fick den borgerliga regeringen att falla för att ge plats åt en socialdemokratisk era. Det är ganska tydligt vilken sida, höger eller vänster, som Widerberg föredrar, lite för tydligt kanske. Händelsen som ger filmen sin titel ägde rum i Ådalen i Ångermanland 1931 då demonstrerande pappersbruksarbetare drabbade samman med militär. Anledningen till oroligheterna var att det pågick sympatistrejk bland arbeterna pga av att arbetare på andra håll i Sverige fick sänkta löner (4 öre var sänkningen, vilket förmodligen var en hel del på den tiden). Ägarna till pappersbruken hade hyrt in andra arbetare, strejkbrytare. Det var dessa strejkbrytare som demonstrationen var på väg till då det kaos utbröt som dödade fem personer.

Bitvis finns en domedagsstämning över filmen ungefär på samma sätt som i Elephant. Man vet att en otäck händelse, en tragedi, ska äga rum nån gång under filmens gång. Anledningen att jag kommer att tänka på den vackra Elephant är att Widerberg har valt att göra första delen av filmen till en vacker och poetisk hyllning till ett pastoralt landsbygdssverige med blommor, gräs, träd, vita sommarklänningar, ängar, och klädtvätt nere vid ån. Detta kanske är tänkt att göra kontrasten när det går åt pipan större. Men just skildringarna kring skotten funkar inte riktigt. Jag får aldrig den där klumpen i halsen som jag t ex fick i Elephant (och oj vilken klump jag fick då).

Filmen fokuserar på en arbetarfamilj. Det är mamma, pappa och tre barn. Pappan heter Harald (Roland Hedlund) och han tror inte på att ta till våld mot strejkbrytare utan vill förhandla. Äldste sonen Kjell träffar dottern (Marie De Geer) till en av företagspamparna och blir kär. I en familjescen som ska skildra hur roligt man kan ha även om man inte har pengar har Widerberg karbonkopierat från sin egen Kvarteret Korpen då Harald dansar med frun innanför sin tröja påhejad av sina barn. Inklippt parallellt är scener med den rika företagarfamiljen som äter stel middag och alltså inte har roligt trots pengar.

Inledningen av filmen är nästan en sorts quirky komedi med smågulliga scener där unga killar försöker få ihop det med tjejer. Jag vet inte riktigt om dessa scener funkar. Nej, jag tror inte de gör de. Vid två tillfällen får vi ganska långa skildringar, nästan buskis, av då en kille klär av en tjej som han försatt i hypnos. C’mon Widerberg! Lite roligare var det när samma kille har fått lära sig om erogena zoner av sin mer beläste kompis. Han tycker dock inte det funkar med de däringa zonerna. Tjejen fortsätter bara, i en märklig scen, att som en robot käka knäckebröd. Nja, jag vet inte riktigt poängen med vissa scener i filmen.

Det finns i alla fall en riktigt bra scen i filmen. Det är när Harald tar han om en strejkbrytare som har blivit skadad. Han tar in honom oss sig för att plåstra om honom. In rusar då mobben i syfte att hitta och ha ihjäl brytaren. Harald lyckas få ut honom bakvägen innan mobben hinner in. Nu utbryter en hetsig diskussion kring hur man bäst når sitt mål. Ska man fortsätta förhandla eller ska man ta till våld? Harald hävdar att man ska fortsätta prata, mobben, ledd av en obehaglig psykotisk ung arbetare som känns som en tidig huligan nästan, hävdar att man pratat för länge utan resultat. Det är en frustrerande och nervig scen som pågår länge och som man nästan är rädd ska sluta i tragedi. Men tragedin kommer senare.

Mot slutet händer en grej som jag inte fattade poängen med. Det hade kunnat finnas en poäng men den blir aldrig tydlig. Det kommer ett telegram till företagarna från jag tror det var Länsstyrelsen där det sägs att man inte får använda de inhyrda arbetarna (strejkbrytarna i de strejkandes ögon). Om de strejkande marscherande arbetarna hade fått reda på detta så kanske tragedin hade kunnat hindras. Och det kanske var det som var syftet med scenen men det nämndes liksom aldrig igen.

Som kanske framgått i min text känns det lite övertydligt skildrat med de rika företagarna som sitter och jäser i sina stora villor med konjak och oroar sig för sina aktieägare när arbetarna strejkar. Romansen mellan den unga dottern till en företagarfamilj och arbetarsonen Kjell leder ingenvart. Kanske skulle den symbolisera mötet mellan de två klasserna, en möjlig länk. Dotterns mamma (Anita Björk) är en otäckt kall och känslolös typ, men även hon är för övertydligt framställd. Och som sagt, jag tycker inte den romantiska historieslingan (förslag på svensk översättning av story arc… hmm Google föreslår berättelsebåge) leder fram till nånting.

Det är faktiskt lite som om Widerberg har gjort två filmer i en. Han kanske skulle ha koncentrerat sig på historien med arbetarna helt och hållet och skippat den romantiska biten och framförallt ”buskisscenerna”.

3-/5

PS. Förresten, gissa vilket datum filmen hade premiär i Sverige? Inte så svårt…

%d bloggare gillar detta: