The Italian Job (1969)

Den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om The Italian Job påminner mig om att min betygsskala har ändrats. Ja, själva skalan har inte ändrats men betydelsen av siffrorna har skiftat en aning. Om jag idag skulle inleda en text om en film på samma sätt som jag gör här nedan så tror jag inte att jag hade delat ut en tvåa. Det hade känts orimligt. Det hade troligen blivit en etta, möjligen en stark sådan. Och nej, jag har inte sett remaken med Marky Mark från 2003. Åh, herregud, jag upptäckte precis att den svenska titeln på ’69 års version av The Italian Job är Den vilda biljakten. Underbart. Jag upptäckte även att Benny Hill är med i filmen…

Oj, vad dåligt det här var då. Det är fullständigt ospännande och töntigt hela tiden, vilket var något överraskande eftersom t ex Czech (min kommentar: aka Movies – Noir) ger det här italienska jobbet en fyra. Tanken är ju att det ska vara roligt men när det inte är roligt utan bara tråkigt så faller filmen platt. Jag gillar inte ens Michael Caine som jag nog brukar gilla. Filmen är dock väldigt snygg. Fotot, scenerierna, allt är riktigt snyggt. Jag gillade t ex bilden på det snyggt designade planet på landningsbanan tillsammans med jeeparna. Biljakten i slutet är ingen biljakt värd namnet. Jag har sett liknande ”biljakter” i andra filmer (t ex i Blåst på 60 sekunder). De är evighetslånga och helt utan nerv. Eftersom man här dessutom försöker vara rolig blir det bara pajasartat. Det absoluta slutet får väl ändå sägas vara bra även om det var alltför klantigt av föraren av bussen. Men det kanske man får ta även om jag hade önskat att det typ sprungit ut nåt djur som han hade varit tvungen att veja för. Nu var det bara slarv i onödan. Själva stöten är väl också hyfsad men är för kort för att bli spännande.

Jo, just det, jag gillar också den del av ”biljakten” som utspelar sig på några sorts innergårdstrottoarer med riktigt fina neonskyltar som hänger i taket.