Pixar: Cars (2006)

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Young Philadelphians (1959)

Jag gräver fram ett gammalt preblogg-omdöme om en svartvit höjdare från 50-talet. Paul Newman (klipp från filmen) var en stilig rackare får man lov att säga. Texten skrevs i januari 2004. Länge sen.

Paul Newman spelar Anthony Lawrence, en blivande jurist som försöker leva upp till sina ideal i den skrupelfria advokatvärlden i Philadelphia. Dessutom bär hans mor på en hemlighet om Anthonys ursprung. Robert Vaughn (Mannen från U.N.C.L.E.) blev Oscarsnominerad för rollen som Anthonys collegekompis Chet.

Jag tyckte The Young Philadelphians var en sevärd film med en intressant historia och framförallt var det kul att se en ung och dessutom bra spelande Paul Newman. Det är en typisk amerikansk 50-talskänsla över filmen. Bl a röker folk oavbrutet. Anthony upptäcker att det är svårt att leva upp till de ideal han själv trodde han hade om han samtidigt vill avancera i karriärstegen.

Filmen avslutas givetvis med en rättegång där Newman får briljera som advokat. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar verkligen rättegång på film. ”Have the jury reached a verdict?”, ”Objection!”, ”Sustained”, hehe, underbart. Och sen den där sekunden precis innan juryn avslöjar domen, ”We, the jury, find the defendent… not guilty”. Eller ”Guilty”. Enkelt men effektivt. Om man inte får en överdos av det förstås, typ genom att kolla in alla avsnitt av Lagens änglar på en vecka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Towering Inferno


Titel: The Towering Inferno (Skyskrapan brinner)
Regi: John Guillermin & Irwin Allen (actionsekvenser)
År: 1974
IMDb
| Filmtipset

Efter tips från Fiffis filmtajm såg jag i somras Skyskrapen brinner, som den ju heter på svenska. Det visade sig vara en riktigt maffig katastroffilm och en äkta blockbuster.

Filmen visar upp ett skådespelarteam som inte går av för hackor: Steve McQueen, Paul Newman, Fay Dunaway, William Holden, Richard Chamberlein, O.J. Simpson, Robert Vaughn, Robert Wagner — och så Fred Astaire.

The Towering Inferno är sååå välgjord och den låter saker ta sin tid vilket är riktigt skönt. Det hela börjar med ett till synes oskyldigt elektriskt fel och en liten brasa i ett lagerrum. Arkitekten bakom bygget (Newman) varnar men ingen vill lyssna, speciellt inte det höga husets ägare (Holden). En annan som absolut inte vill lyssna är en pretty slime boy (perfekt spelad av Richard Chamberlein) som tagit över som ansvarig för bygget under Newmans frånvaro.

Konflikterna i filmen är bra gestaltade. William Holden är bra som en desperat ägare som vill rädda situationen för att inte tappa ansiktet. Det finns flera historier. T ex har vi chefen (Robert Wagner) som ovetandes om branden i inledningen av filmen stänger av telefonerna för att vara med sin sekreterare. Efter ett tag följer vi ett antal delhandlingar. Man hoppar inte för snabbt mellan dessa utan låter allt ta sin tid. Newman hinner bl a med att rädda några barn och en gammal dam innan allt börjar om med nya delhandlingar.

Steve McQueen dyker inte upp förrän efter ett tag som brandchef men han har det desto svettigare när han väl är med. Han gör den ena macho-räddningen efter den andra.

Möjligen är filmen aningen för lång. Slutscenerna efter ett gäng stora explosioner håller kanske på lite för länge. Generellt är dock actionsekvenserna riktigt bra. Detsamma kan man säga om fotot, bl a med några riktigt snygga scener med snygg eld. Visst är eld fint på film, lite läskigt men fint.

Jag har några favoritsekvenser. Chefen (Wagner) och sekreteraren som blir fast. Chefen som chansar på att springa men blir en elddocka. Sekreteraren som kvävs och ramlar ut genom ett fönster. Scenen med barnen, den gamla damen och Newman och trappan som sprängs. Några exempel på riktigt bra scener, speciellt den sistnämnda är härligt filmad och med nagelbitarspänning.

4-/5

PS. Kul också att Newman och McQueen gnabbades en del om vem som egentligen hade huvudrollen och vem som hade mest repliker osv. Filmbolaget (eller bolagen då det var en samproduktion mellan Twentieth Century-Fox and Warner Bros) ordnade så att Newmans namn visades uppe till höger och McQueens namn nere till vänster under förtexterna. Detta skulle vara en kompromis då man ju läser från vänster till höger, men överst ju alltid är överst. Även William Holden tyckte han skulle ha huvudrollen men han tvingades inse att han numera spelade andrafiolen (ja eller tredje då) i jämförelse med Paul och Steve.

The Hudsucker Proxy


Titel: The Hudsucker Proxy (Strebern)

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1994
IMDb | Filmtipset 

Då var vi framme vid den sista filmen i den lilla och helt oplanerade Coen-retron, i alla fall för den här gången. Det saknas ju några Coen-klassiker som t ex O Brother, Where Art Thou?, The Big Lebowski och Fargo. The Hudsucker Proxy skulle kunna vara en sån film som jag uppskattar mer nu än när jag såg den i januari 2004.

Bröderna Coens film om Norville Barnes (långe Tim Robbins) som får jobb som VD på Hudsucker Industries, företaget där han jobbar som postudelare. Orsaken är att förre VD tagit livet av sig och hans aktier har därmed hamnat på öppna marknaden. Styrelsen vill därför ha en nolla som ny VD för att aktierna ska sjunka i värde så att man sen kan köpa upp dem.

Filmen känns till en början som en blandning av Terry Gilliams helt underbara film Brazil och nån screwballkomedi som t ex His Girl Friday. Den är också bäst i början då man får se Norvilles första försök att fixa jobb och hur han till slut hamnar på Hudsucker som postutdelare. Häftiga miljöer och scenografi. Den lilla människan på det stora företaget. Sen får vi träffa journalisten Amy (Jennifer Jason Leigh) som är rapp i käften och tydligen har en vass penna också. På tidningen där hon jobbar får vi höra lite kulsprutedialog à la screwballkomedi.

Fram hit är filmen bra och i klass med andra Coen-filmer som jag har sett, som i min bok alla är minst fyror. Men sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag tappar intresset för Norville, tror jag. Historien är inte lika engagerande helt enkelt. Det finns vissa ljuspunkter, som t ex scenen med den lille killen som hittar en rockring på gatan och efter viss tvekan kommer på hur den ska användas och visar sig vara en rockringmästare. Slutbetyget blir ändå godkänt. Coen-bröderna gör oftast (om inte alltid) sevärda filmer. Sen måste jag klaga på den svenska titeln. En streber betyder ju en person som sliter och jobbar stenhårt för att göra karriär. Norville, visst han går från postutdelare till VD på några timmar, men nån streber är han defintivt inte.

3/5

Uppdatering: Förresten, är bara jag som tycker att Tim Robbins på bilden ovanför är ganska lik Robbie Williams?

%d bloggare gillar detta: