1917 (2019)

För mig kändes Sam Mendes 1917 som en blandning av Christopher Nolans Dunkirk, handlingen med Frodo och Sam i Sagan om ringen och den intensiva rymdactionen med Sandra Bullock i Gravity.

Detta borde ju borga för en superupplevelse med tanke på att de filmer jag nämner har fått 4,7/5 i medelbetyg. Dessutom såg jag 1917 i IMAX på Mall of Scandinavia, precis som var fallet med Dunkirk för övrigt.

Blev det en superupplevelse? Ja och nej får väl svaret bli. Rent visuellt och tekniskt är det en rejält maffig upplevelse. Kameraarbetet är sällsynt bra. Det känns nästan som att kameran är en tredje rollfigur som följer med våra två soldater under deras uppdrag. Den sveper med precis bakom eller framför de båda.

Obs! Om ni inte vill veta mer om det som är visuellt speciellt med filmen och tycker att det är en form av spoiler så får ni sluta läsa nu.

Ytterligare en film att nämna i sammanhanget är nämligen entagningsfilmen Victoria från 2017. Victoria ÄR verkligen inspelad under en enda (138 minuter) lång tagning. Grejen med 1917 är att det känns som att den är inspelad på samma sätt eftersom det vi får se på vita duken är ett enda långt skeende till synes utan klipp (förutom ett uppenbart). Nu är inte 1917 inspelad så utan man har använt sig av Rope/Birdman-tricks för att få det att verka så. I vilket fall så är det imponerande och ger en stark närvarokänsla.

Bristen med denna visuella stil är att ju klipp helt saknas och till slut blev i alla jag aningen less på den eviga tagningen. Istället för att det kändes dynamiskt intensivt så blev det statiskt, med samma förföljande kamera hela tiden. Det kändes som ett filmiskt element saknades, vilket det ju också gjorde.

Känslomässigt blev jag aldrig berörd, och ej heller så där spänningsmässigt indragen som jag blev i både Gravity och Dunkirk. Jag tycker ljudspåret i 1917 var aningen sämre än i Cuaróns och Nolans filmer och kanske bidrog det.

Slutligen undrar jag om det finns nåt hos mig som gör att jag tycker att filmen romantiserar krig och att denna romantisering stör mig. Fast gör filmen det? Romantiserar krig alltså? Mot slutet förekommer en romantisk och nostalgisk sång som en soldat sjunger för männen i kompaniet. Den påminde mig om en liknande sång som Pippin (var det väl?) framförde innan våra Sagan om ringen-hjältar skulle ut i strid mot orch-armén. Det funkar i fantasy men inte i första världskriget?

Nej, förresten, jag tar tillbaka hela stycket ovan. Soldaterna var ju i en helt galen situation, uttröttade, rädda, långt hemifrån. Att få höra en vackert framfört sång som beskriver deras hem med poetiska fomuleringar måste ha varit en lisa för deras själar. Fast scenen pågick aningen för länge.

1917 har premiär på fredag 31 januari och det är bara att släpa sig till biografen, helst en IMAX-biograf om ni har en i närheten. Den här filmen är som gjord för att se på bio, så är det bara. Se den och låt er svepas med.

Kolla nu in om Movies – Noir håller med mig, och klicka er även vidare till Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer för fler tankar om 1917.