Born to Fly (2022)

11 januari, 2023 Lämna en kommentar

Born to Fly är en helt ok sportdokumentär om stavhopparmiraklet Armand ”Mondo” Duplantis.

En sak som är avgörande för hur en dokumentär upplevs är hur stor access filmmakarna har haft. Precis som är fallet med Greta-dokumentären så känns det som att man har haft access. Å andra sidan kan man ju misstänka att om familjen ger inblick i hur saker och ting funkar så kanske filmmakarna förväntas att filtrera bort eventuellt känsliga saker. Inte vet jag, men jag kan tänka mig det.

Det roligaste med dokumentären var nog att se Mondo att som liten knatte hoppa stav. Killen har (eller åtminstone hade) ett bisarrt stor huvud i förhållande till resten av kroppen. Han ser ut som en stavhoppande minion. Och envis var han också.

Det var även kul att se vänskapen mellan Mondo, Renaud Lavillenie och Sam Kendricks (just Kendricks fick vi dessutom följa lite extra). Den vänskapen är ju nåt som man verkligen ser under tävlingar. Det verkar för övrigt gälla alla stavhoppare. Det är inte riktigt samma sak inom andra idrotter.

Roligaste tävlingen att återuppleva var den där kvällen i Berlin 2018 när Mondo hoppade 6.05 med luft. Helt galet.

Om jag ska rekommendera två andra sportdokumentärer så får det bli Diego Maradona och Senna, båda av Asif Kapadia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Dokumentären Born to Fly finns att se på SVT Play

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , ,

Borg (2017)

15 juni, 2022 4 kommentarer

”Borg? Sounds Swedish”. Jag tycker det är kul att Borg gjordes. En svensk storsatsning (relativt sett) på en biopic om en svensk idrottslegend, det hör inte till ovanligheterna. Utomlands, eller åtminstone i USA, fick filmen heta Borg vs McEnroe, vilket jag nästan kan tycka är en bättre titel. Den är åtminstone mer insäljande. Sverrir Gudnason är perfekt i rollen som den på ytan känslokalle Borg och Shia LaBeouf är lika bra som den färgstarke McEnroe. Tennisscenerna från finalen i Wimbledon 1980 är bra gjorda (det ser nästan ut som att de spelar på riktigt) och det blev faktiskt spännande. Det jag kanske gillade mest är hur Borg och McEnroe finner varandra och inser att de är mer lika än omvärlden anar. Slutligen en kul detalj: det är Björns son Leo som spelar Borg som hetlevrad racketslängande grabb.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

King Richard (2021)

23 februari, 2022 7 kommentarer

King Richard är en biopic som påminner mig om Dolemite Is My Name och The Pursuit of Happyness. Alla tre är filmer om svarta män som kommer från fattiga och enkla förhållanden men som när på en dröm om att make it big (gurgel, varför kommer jag inte på nåt bra svenskt uttryck?).

Nu har jag i och för sig inte sett The Pursuit of Happyness men jag vet det är Will Smith som spelar huvudrollen som en pappa som kämpar för att få jobb så att han kan försörja sin son. I King Richard är det Smith som spelar titelrollen som Richard, pappan till systrarna och tennisfenomenen Venus och Serena Williams.

Systrarna själva är med som producenter av filmen och det är förmodligen en av anledningarna till att det hela känns alldeles för tillrättalagt. Skildringen av familjen Williams är för myspysigt glad. Man kan ana mörkare inslag där nånstans men det är inget som lyfts fram. Jag har egentligen inget problem med det per default utan ser filmen mer som en saga än nåt annat. Men det går inte att komma ifrån att jag får en lite bitter eftersmak. Nu har inte jag hjärnkoll på Richards Williams men nån helyllefamiljefar var han inte. Och det framställs han inte som här heller… men nästan.

Will Smith då? Jo, han funkar väl. Men jag känner att det handlar om ett solklart Oscarsfiske här. Jag riktigt ser hur han anstränger sig för att likna den verklige Richard Williams så mycket han bara kan, och om man ser det så tydligt så faller det lite. Försök inte göra rollen så lik som möjligt utan försök fånga känslan och gör din grej är mitt tips. Jag blir nästan aldrig imponerad av porträttlika rollprestationer, i alla fall inte bara av porträttlikheten.

Skådisarna som gör Venus och Serena gör det riktigt bra. Mest i fokus är Venus som är äldst och som ska lotsas fram till att bli världsstjärna. Hennes dröm är att vinna Wimbledon vilket hon har gjort fyra gånger vid det här laget. Serena får stå lite i skymundan i filmen. Men vi vet ju alla att hennes tid komma skall. Ja, grejen är ju faktiskt att det var lillsyrran som tog hem den första Grand Slam-titeln i 1999 års upplaga av US Open.

Hur är tennisen i filmen? Riktigt bra faktiskt. Det ser ut som det gör på riktigt. Dessutom har man speciellt fått till Venus rörelsemönster, hennes serverörelse, hur hon väntar en aning innan hon kastar upp bollen, hur drar tillbaka racket tidigt innan hon slår en backhand. Här har man tittat på många matcher och tränat för att få det… så porträttlikt som möjligt. Haha, ja, jag är imponerad.

Slutligen. Här kommer några fler tennisfilmer: Borg, Wimbledon, Match Point och Strangers on a Train. Har vi några fler?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars 3 (2017)

7 maj, 2021 2 kommentarer

Efter att i förra filmen varit lite sidsteppad (till förmån för bärgningsbilen Mater) är nu Lightning McQueen (Owen Wilson) tillbaka i fokus. Vi är med andra ord tillbaka på racing-banan där McQueen länge varit en vinnare. Nya förmågor knackar dock på dörren. Ungtupparna äntrar banan med ny teknik, simulatorer och statistik. McQueen känner sig stressad och gammal och i sin iver att utmana de unga bilarna kraschar han våldsamt. Är karriären över nu, precis som den var för den gamle mentorn Doc Hudson efter dennes krasch?

Efter de inledande racing-sekvenserna gör vi ett kort besök i Radiator Springs där McQueen efter kraschen sitter och surar och tänker tillbaka på bättre tider, speciellt de lyckliga stunderna med Hud. Till slut, efter lite påverkan från sina vänner, beslutar sig ändå McQueen för att satsa vidare.

Nu får vi ett klassiskt roadmovie-collage med klassiska amerikanska miljöer och smörig pop-country. Amerikanarna älskar verkligen sina vägar och sina bilar! McQueens färd inuti den stora röda lastbilen Mac går till en helt ny och ultramodern träningsanläggning där formen ska finslipas.

Den som får ansvaret att lära den gamla hunden McQueen att sitta är den klämkäcka tränartjejen Cruz, a.k.a. The Maestro of Motivation. Som förväntat går det inte så bra. Stretching och simulatorer är inte direkt McQueens grej. Hans nya chef hotar med att avsluta samarbetet men McQueen får en sista chans. Om han lyckas vinna det första loppet för säsongen så får han fortsätta rejsa.

Jag får lite Rocky vs Ivan Drago-känsla. Genuin (amerikansk) racing-skicklighet ställs mot ny avancerad teknik. Man kan säga att Cruz till att börja med spelar motsvarande roll som Brigitte Nielsen gjorde i Rocky IV. Men skrivbordsprodukten Cruz, som trivs i sin kliniska och instängda träningsmiljö, får lära sig ett annat om racing på riktigt. När McQueen ledsnat på simulatorer och pepp-talks så börjar han nämligen träna på sitt eget sätt, på sanden vid en havsstrand och i ett lerigt folkrace (eller demolition derby mer specifikt).

Det visar sig dessutom att Cruz som ung närt en dröm om att bli racingförare men inte vågat i den hårda miljön som domineras av män. Men kanske chansen finns än?

Cars 3 är otroligt amerikansk. Jag misstänker, utan att ha kollat upp det, att den mer internationellt präglade tvåan inte gick hem hos den amerikanska publiken. Nu skulle man tillbaka till rötterna och ”USA! USA! USA! USA! F*ck, yeah!”. Men även till mysig och nostalgisk americana i form av fina slitna miljöer och lost highways. Underbart!

Notis 1: Det var först i den här filmen som jag insåg att alla traktorer som förekommer faktiskt skulle föreställa kossor; kossor som man kan använda som träningshjälpmedel genom att försöka ta sig igenom en muande hjord av dem.

Notis 2: Senator Clay Davis från The Wire (yay!) dyker upp som en veteranracingbil. Isiah ”shiiiiiiiit” Whitlock Jr! Jag kände direkt igen hans karaktäristiska röst.

Avslutningsvis får jag lov att säga att det var ett lite udda ämne som behandlades: hur svårt det kan vara att avsluta sin karriär som elitidrottare, att därmed förlora en del av sin identitet. Det ska filmen ha cred för. Man snuddar även vid frågor kring hur det svårt det kan vara som kvinna eller svart i sportens värld. Ämnen som fortfarande är aktuella.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars 2 (2011)

30 april, 2021 4 kommentarer

Cars 2 är en helt annan film än sin föregångare Cars. Vi spenderar t ex knappt nån tid alls i Radiator Springs eller Kylarköping som Disney+ väljer att visa det som trots att jag valt engelska som språk både för tal och text.

Filmen inleds förvånande nog som en Bond-film med att vi får lära känna en bilagent (agentbil?), Finn McMissile, röstspelad av en omisskännlig Michael Caine. Mystiska aktiviteter pågår ute på en oljeplattform. McMissiles uppgift är att ta reda vad men han blir avslöjad innan han får reda på nåt och tvingas fly för glatta (eller blöta) livet.

Vad har detta med racingstjärnan Lightning McQueen att göra? Inte så mycket egentligen. Lite överraskande så är det nämligen inte McQueen som är mest i fokus i filmen. Den rollen har bärgningsbilen Mater tagit över. Postern ovan ljuger alltså en del.

Det ena leder till det andra när Lightning och Mater är i Japan för att tävla i World Grand Prix bl a mot den italienska F1-bilen Francesco Bernoulli (röstspelad av en, precis som Caine, omisskännlig John ”Överspelet” Turturro). Plötsligt finner sig Mater värvad av Finn och den brittiska underrättelsetjänsten för att lösa mysteriet om vad som egentligen pågick ute på oljeplattformen.

Jag märker direkt att animationen är snäppet bättre än i den första filmen. Framförallt under inledningen noterade jag att havet var helt underbart gjort. Jag tror aldrig jag har sett havsvatten så snyggt animerat förr. Kanske i Ponyo, men där är det ju en helt annan stil.

En annan positiv detalj var att jag bisarrt nog köpte att bilar (och båtar, flygplan och andra typer av fordon och maskiner) är levande varelser som finns i världen trots att inga människor existerar och därmed byggt dem. Kanske har man lyckats förmänskliga dem på ett bättre sätt eller så har jag blivit van helt enkelt.

Filmen har ett uttalat miljötema där mycket handlar om att ta fram förnybara energikällor istället för att förlita sig på fossila bränslen som olja. Gissa vad filmens storskurk (en Elon Musk-homage?) vill att världen ska förlita sig på i framtiden?

Ett annat tema är USA vs Resten av världen och hur korkade amerikaner är. Det gestaltas i filmen av hur korkad i synnerhet Mater är. Det handlar om att tro att wasabi är glass, det oerhört förvirrande metersystemet och den lika förvirrande vänstertrafiken i London (ja, men den ÄR ju förvirrande). I slutändan så är det förstås ändå amerikanerna vi har att tacka för världsfreden och att en ondskefull skurk inte tog över världsherraväldet.

På det mer personliga planet handlar det om att lita på sig själv och sina vänner. Att inte försöka spela en roll utan att vara sig själv. Att inte försöka tvinga på en kompis en roll som han eller hon inte är trygg med. Lita på den du är! (Är det en trigger att skriva ”han eller hon” i en text?)

Slutligen: Mater röstspelas av… Larry the Cable Guy. What?! Vem fasiken är det? På IMDb är skådisen alltså namngiven som Larry the Cable Guy. Släng dig i väggen, McG! Efter lite research visar det sig att Larry är Dan Whitney, en amerikansk ståuppkomiker som skapat sig ett namn genom sin persona Larry the Cable Guy, en tvättäkta redneck med kraftig sydstatsbrytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pixar: Cars (2006)

23 april, 2021 6 kommentarer

Cars är utan tvekan den Pixar-film jag hade hört klart minst gott om innan jag drog igång det här temat. Ja, även i samband med att projektet rivstartade för några veckor sen så lyftes inte Cars-serien med filmer upp som några mästerverk direkt. Mina förväntningar var därmed låga, och det är väl egentligen aldrig fel. Här fanns en chans för en positiv överraskning!

Resultatet? Det blev en dikeskörning.

Men vi börjar från början. Min första tanke under filmens inledning var ”vad är detta?!”. Är bilar människor och människor bilar? Det är ju helt bisarrt! Det är vår jord, vår planet Tellus, det är USA, men det finns inga människor. Istället är det bilar som är som människor. Bilarna finns inte för att transportera människor utan transporterar sig själva. Hur tillverkas bilarna? Finns det barn-bilar? När två bilar ska ta en biltur tillsammans så sitter de alltså inte i samma bil utan det är två bilar som är ute och kör. Haha, jag höll på att bli tokig när jag tänkte på vissa av dessa konstigheter.

Vi kastas direkt in i handlingen utan nån som helst backstory vad gäller huvudpersonen Lightning McQueen. Ett avgörande, visar det sig, race pågår i full kareta. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt kul att kolla på vare sig F1, Indycar eller Nascar. Varv efter på banor, ofta ovala, nja, jag vet inte. Förmodligen är det betydligt roligare att vara på plats. Men att se en animerad version av ett lopp var inte speciellt kul.

Cars är otroligt amerikansk. Den är lika amerikansk som Ratatouille var fransk. Allt är stort och bröligt. Jag undrade oroligt om hela filmen skulle utspela sig i den ointressanta racingvärlden. Som tur var gjorde filmen efter ett tag en kraftig sväng som jag inte hade väntat mig. Vad som däremot inte svängde var musiken. En jobbig typ av smörcountry som jag inte uppskattar. Tacka vet jag bluegrass.

Filmens nya riktning ledde både mig och McQueen till en sömnig håla längs med Route 66. Efter den hetsiga inledningen lugnar filmen nu ner sig lite grann, vilket både jag och McQueen behövde. Det blev aningen mer uthärdligt att se filmen. Den odräglige och själviske McQueen får lära sig ett par läxor om livet – det är roligare att glädja sig åt vinster tillsammans med andra (nähä!) – samtidigt som hans närvaro i det lilla samhället rör om ordentligt i grytan.

Det som hindrar att filmen får ett absolut bottenbetyg är att jag verkligen gillade miljöerna i Radiator City, ökenstaden som McQueen kommer till. Det är americana i kubik. 50- och 60-tals-nostalgi. Det är mackar, diners, motell och neon. Hur fint som helst. Dessutom påminde det mig om en bilsemester i USA i slutet av 90-talet där bl a Route 66 ingick. Jag älskar lost highways och övergivna ökenstäder. Det är underbara miljöer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Animerat, Betyg 1, Film, Komedi, Pixar, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Diego Maradona (2019)

6 maj, 2020 8 kommentarer

En stor del av sommaren 1982 spenderade jag på mina morföräldrars sommarställe i Marielund. Det var en magisk tid. Lek, bad, utedass, hallon, vattentunnor, morfars trädgårdsodling, stuvade sockerbönor, kaviarmackor som kvällsmål, hämta vatten i pumpen, gå ner och hämta pommac och zingo i jordkällaren med de gigantiska spindlarna och de vita äggsäckarna, tomater i små växthus gjorda av fönster med träram, klippa gräset med den motordrivna gräsklipparen, gå balansgång på Lennakattenspåret på väg till badet, springa upp till utedasset längs stigen som växte igen varje sommar – och mysterier (oftast påhittade) i skogen.

Höjdpunkten under den här sommaren var nog att titta på fotbolls-VM i Spanien tillsammans med morfar. Vi satt uppe i den stora villan med de bättre fåtöljerna, mer plats och en bättre tv. Vilken högtidsstund. Vilken nostalgi (nu). Favoritlaget var givet. Brasilien!

Men det fanns en annan spelare som fick mig att titta lite extra. Från Argentina: Diego Armando Maradona. Lustigt det där att kommentatorerna (i alla fall de svenska) ofta när han gjorde mål skulle säga alla tre namn. Diego – Armando – Maradona! Nu gick det inte så bra för Maradona och Argentina i Spanien-VM. Diego togs hårt och de slogs ut i den andra omgången efter att ha förlorat mot Brasilien och de blivande mästarna Italien (gnetlaget, hatlaget).

Revanschen skulle dock komma fyra år senare i Mexiko ’86 då Maradona var i galen form och dominerade som kanske ingen spelare dominerat eller kommer att dominera. Dessutom var Argentina bättre som lag. Jag satt som klistrad och tittade på i princip varje match. Maradona var min favoritspelare. Vilken teknik! Vilka mål! Jag minns att jag blev lite besviken på finalen mot Västtyskland där Maradona till synes kanske inte dominerade som vanligt. Men han stod för fina framspelningar och var nog minst lika viktig som tidigare.

Varför berättar jag om det här? Jo, för att jag har sett dokumentären Diego Maradona från 2019 av doku-mästaren Asif Kapadia (Senna och Amy, bl a) och jag kände att jag ville ge lite bakgrund.

Asif Kapadia verkar vara briljant på den här typen av dokumentärer där han har och får tillgång till ett rikt bildmaterial som han sätter samman, helt utan nyinspelade berättarröster. (Blir det inte vanligare och vanligare, det här att man skippar talking heads?) I det här fallet har Kapadia fått tillgång till material som spelades in av två argentinska kameramän som från 1981 följde Maradona. Tanken var att man skulle göra en dokumentär. Den blev dock inte av men nu när materialet hittades så kunde Kapadia utnyttja det. Även om det inte handlar om 70 mm film så kommer jag osökt att tänka på rymddokumentären Apollo 11.

Filmen Diego Maradona är ytterst fascinerande och välgjord. Man fokuserar på tiden i Napoli där Maradona var kung (eller snarare kejsare) men även satt fast i ett skruvstäd med droger, maffia och prostituerade. Sju år blev han kvar i Napoli och de sista åren var nog inte så roliga. Hur mycket man ska skylla på Maradona själv eller på omständigheterna, det vet jag inte. Att vara upplyft som kejsare, att vara så superskicklig som han var, att få allt serverat, få allt man pekar på, och samtidigt leverera för sitt lag och land. Ja, om man börjar vackla lite så är det nog lätt att falla för trycket.

Jag kan inte klandra Maradona för mycket. Han var skicklig som få, om ens någon, men han var människa. Han betedde sig som ett svin, ja, det gjorde han. Mot sin fru. Mot sin son som han fick utanför sitt äktenskap. Men all that goes around, comes around. Jag tycker nog Maradona har betalat ett ganska högt pris. Sen kan han mycket väl själv ha försatt sig i många av de situationer han hamnade i. Men, som sagt, jag är förlåtande vilket den inledande bakgrundstexten kanske ger en förklaring till.

Jag rekommenderar den här filmen skarpt, speciellt för fotbollsnostalgiker och om ni vill få en insyn i vad som pågick bakom kulisserna i fotbollsspelaren Maradonas liv. Dessutom bjuds det ju på mängder av klipp där Maradona visar upp sin sanslösa skicklighet på planen.

Slutligen: filmen avslutas med försoning vilket jag fann fint. Sant eller ej, det struntar jag i just nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Obs! Dokumentären om Diego Maradona går att se på SVT Play just nu.

Filed under Betyg 4, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

The Salute of the Jugger (1989)

3 april, 2020 Lämna en kommentar

Rutger Hauer gick ur tiden förra året. Hauer är kanske inte nån jättefavorit hos mig men jag gillar honom som skådis. Som jag skriver i texten så har han ett lugn över sig. Att han inte är nån personlig favorit kan förstås bero på att jag inte har sett speciellt många av hans filmer, kanske en handfull bara. Min text om The Salute of the Jugger skrevs i februari 2010.

Rutger Hauer i en postapokalyptisk sf-rulle i Mad Max-miljöer borde väl i sämsta fall vara underhållande? Men, nja, det är en del snygga miljöer och snyggt foto. Rutger Hauer är bra, han har nåt speciellt lugn över sig. Sen var det roligt med Joan Chen från Twin Peaks (yay!). Men handlingen, själva historien, är inte bra. I centrum står en sorts gladiatorrugby som filmens ”hjältar” utövar. Men scenerna när man spelar ”The Game”, som sporten kallas, är tråkiga och håller på för länge. Filmen rullar på men man fattar inget av vad som händer, eller det är åtminstone inte intressant. En detalj som jag gillade var en hiss mitt ute i öknen (ni som sett filmen vet vad jag menar). Den där hissen gick ner till en stor underjordisk stad där en styrande klass levde. Den där styrande klassen får man dock inte veta nånting om. De går bara omkring i fina kläder och är allmänt odrägliga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag väljer att kalla filmen The Salute of the Jugger eftersom det var detta som visades under förtexterna. Kärt barn har många namn brukar man säga. Men det stämmer inte när det gäller filmer. En film som går under många namn är oftast ganska b, så även här. The Blood of Heroes är ett annat namn på filmen. I Sverige har den även kallats Dödsmatchen vilket är lite lustigt då <spoiler>faktiskt inte en enda person dör i filmen</spoiler>.

Filed under Action, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Serena (2016)

8 december, 2019 2 kommentarer

Jag har aldrig riktigt gillat Serena Williams. Hon är en oerhört skicklig tennisspelare med underbara grundslag och en hård serve. Men det är nåt med hennes sätt som inte klickat helt med mig. Då gillar jag hennes syrra Venus mer. Hon kändes mer ödmjuk. Det är lite som med Zlatan och Henke Larsson. Det är inget snack vem som är den bäste fotbollsspelaren men inte heller vem som framstår som mest sympatisk. Främst under senare år har ju Zlatan sjunkit nåt väldigt och beter sig mer eller mindre som en mobbare på skolgården.

Med denna bakgrund var det en intressant inblick man fick i den här dokumentären som lämpligt nog heter just Serena. Det var kul att få se hur hon är bakom kulisserna så att säga. Vilken resa hon har gjort! Från fattig svart unge i Compton till Roland Garros och Franska Öppna. Straight Outta Compton!

Serena visar sig ha både humor och självinsikt vilket ändrade min bild av henne. Det är en sak att vara aggressiv och kaxig på tennisbanan. Det är en bra sak. Utanför banan kan man vara på ett helt annat sätt, och det var hon. I slutet av dokumentären var hon dessutom vältalig då hon läste en fin dikt för sin syster. She won me over. Undrar om en dokumentär om Zlatan kan göra samma sak? Eller kanske den där boken som David Lagercrantz skrev?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

Maradona by Kusturica (2008)

30 augusti, 2019 Lämna en kommentar

Just nu är en dokumentär om fotbollsspelaren Diego Maradona bioaktuell. Den är regisserad av en viss Asif Kapadia som även gjort de uppmärksammade dokumentärerna om Amy Winehouse respektive Ayrton Senna. 2008 gav sig filmskaparen Emir Kusturica sig på att ge sin bild av Maradona i form av filmen Maradona by Kusturica. Bara titeln antyder väl att om det är nån dokumentär man ska se så är det Kapadias. Maradona by Kusturica var för övrigt en av de första filmerna jag såg via den numera avsomnade filmtjänsten Voddler och min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Precis som titeln antyder så är det här en dokumentär om Diego Maradona gjord av Emir Kusturica. Tyvärr kanske det blir lite väl mycket Kusturica i filmen. Maradona var en extraordinär fotbollsspelare men som privatperson hade han problem, både under men främst efter karriären. De bästa avsnitten är de där Maradona blir intervjuad och öppenhjärtigt och ärligt berättar om t ex handmålet mot England eller sitt kokainmissbruk och om hur han försummade sina två döttrar. Just det där med döttrarna gjorde det lite känslosamt när Maradona senare i filmen sjöng en sång om sitt liv (lämpligen kallad La Mano de Dios) på en klubb och på slutet fick sällskap av sina döttrar på scenen. (Och, ja, Diego har faktiskt en ganska bra och uttrycksfull sångröst; ja, han är verkligen en känsloperson.)

Alltid sevärt är ju matchklipp med Maradona. Det förekommer en hel del såna men tyvärr har Kusturica lagt in animerade sekvenser där en tecknad South Park-Diego spelar mot Thatcher, prins Charles och George W. Bush m fl. Maradona framställs lite som en revolutionär som kämpar mot främst USA tillsammans med Che Guevara, Fidel Castro och Hugo Chavez. Just den här politiska biten kändes kanske inte lika intressant, precis som när Kusturica blandar in klipp från sina egna filmer och drar (lite krystade) paralleller till Maradona. Bäst var filmen när en personlig Maradona berättade om sitt liv. Sen förekom det en helt vansinnig sekvens när Maradona besöker sin gamla hemstad Napoli. Diego försöker ta sig ut från ett hotell till en bil framför en galen publik. Maradona by Kusturica är en hyfsat sevärd rulle då Maradona är en fascinerande person: briljant men självdestruktiv (vilket han själv vet om och erkänner).

Just det, riktigt kul är också de avsnitt som handlar om den kyrka som grundats i hans namn, en kyrka där Maradona betraktas som Gud och João Havelange som Djävulen. Smått bisarr var sekvensen när en ny person ska invigas i kyrkan genom att spela upp Maradonas Guds hand-mål mot England. Den som invigs spelar Maradona och ska alltså slå in bollen med handen för att sen springa vidare till ett Maradona-altare där man får svära en ed (ja, trosbekännelsen) och sen är man med i kyrkan. Härligt. 😀

Filmen avslutades bra med en sång av Manu Chau. Anar man att Diego blir lite känslosam där bakom solglasögonen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: