Hitchcock: Strangers on a Train
17 maj, 2013 9 kommentarer
Titel: Strangers on a Train
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1951
IMDb | Filmtipset
Strangers on a Train har jag sett tidigare och jag har satt betyg på den men jag har inte skrivit om den så vi går direkt på mina fräscha tankar.
Strangers on a Train är en film som jag alltid tyckt varit överskattad. Jag tyckte det var märkligt att den ofta hamnade högt upp på listor över Hitchcocks bästa filmer. Jag tyckte inte det var en dålig film men högre betyg än 3/5 var den inte värd. Jag fann den lite tråkig och tramsig. Nu ska sägas att jag bara sett filmen en gång tidigare men jag var ju inte sugen på en omtitt.
Jag tar tillbaka allt detta. Strangers on a Train är en underbar film. Den bygger på en roman av Patricia Highsmith som ju även skrivit om en viss Mr. Ripley. Det är kanske lite Ripley-känsla över huvudpersonen i Strangers on a Train, Bruno Anthony. Han är i vilket fall spritt språngande galen, en psykopat som lever ett ”normalt” liv där ingen fattar att han är loco, och han spelas läskigt bra av Robert Walker.
Tennisspelaren Guy Haines (pretty boy Farley Granger från Rope) har oturen att träffa på Bruno på ett tåg. Bruno snackar om allt möjligt och lägger plötsligt fram sin plan som går ut på att de ska byta mord. Guy är gift men vill skilja sig för att gifta sig med Ann (Ruth Roman) som är dotter till en senator. Bruno å sin sida vill ta kål på sin far som är på honom hela tiden då han tycker att han ska göra nåt vettigt med sitt liv. Guy avfärdar Bruno som en tok som inte menar allvar. Bruno menar dock allvar och mördar Guys fru. Nu förväntar han sig att Guy ska göra samma tjänst för honom.
Filmen inleds snyggt med att vi får se våra huvudpersoner anlända till tåget som de ska resa med. Fast grejen är att vi aldrig riktigt får se dem. Vi får bara se benen och fötterna på dem. Vi följer de båda när de kliver ur sin taxi, när de går genom stationshallen och sen genom tåget fram till sina platser… och när deras fötter råkar stöta ihop när de sätter sig på varsin sida gången i restaurangvagnen. En härlig sekvens.
Det finns andra snygga sekvenser, trick eller grepp som t ex under en mordscen när vi som tittare får se mordet spegla sig i ett par glasögon som fallit till marken. Här kunde jag inte låta bli att tänka jag på Dario Argento och hans bildlösningar.
Bruno är verkligen en udda rollfigur; barnslig och obehaglig på samma gång. Han har ett märkligt förhållande till sina föräldrar. Han hatar sin far samtidigt som mamman filar hans naglar (ja, det är sant!). Bruno börjar förfölja Guy och dyker upp vid alla möjliga tillfällen. Man känner sympati med Guy. Bruno är inte en person man vill ha i sitt liv. Samtidigt är det lustigt att man ändå är relativt nöjd med att Bruno faktiskt tog livet av Guys fru (Kasey Rogers), som är en av de mest irriterande rollfigurer man kan tänka sig. Hon är nästan lika läskig som Bruno men inte riktigt.
Det finns tendenser till klämkäck humor men inte lika mycket som i de andra filmer jag sett i det här temat. Spänningen stegras efter hand då Guy blir mer och mer desperat. Hur ska han bli av med Bruno? Ska han ”helt enkelt” mörda Brunos far? I en nagelbitande sekvens som bl a inkluderar en femsetare i tennis och letande efter nånting i en gatubrunn avslutas det hela med en åktur i en karusell.
Två ytterligare kommentarer innan betyget:
Rackarns vad coola tågen var som visades upp i filmen. Det handlar inte om kupéer med en smal korridor och mängder med säten. Nej, här har man en egen stor kupé eller så sitter man i en lyxig och öppen restaurangvagn.
Tennisspelare som jag är så var det annorlunda och kul att se autentiska tennisbilder. Jag vet inte hur de har gjort det men bitvis såg det ut som det var pretty boy Farley Granger själv som spelade. Man fick inte heller se några korta klipp som det brukar vara. Nej, här var det som en liten film i filmen som tog oss igenom hela matchen i form av ett längre sammandrag. Kul!
Kul också att den är filmen höjdes ett snäpp i och med denna omtitt.
Betyg när jag såg den 2003:
Betyg när jag såg den nu:
Ta nu raka spåret till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: Marnie (1964 USA) | FILMITCH
Denna har jag sett! Men bara en gång och såvitt jag kommer ihåg så känner jag ungefär lika som du gjorde efter första titten. Har inte varit så sugen att se om den, men du sätter griller i huvudet på mig, du din tennisspelande snygging! 🙂
Ja, för mig var det en överraskning att den var så bra som den var. Jag uppskattade verkligen den mer den här gången. Fanns bl a en humor som jag tror jag missade förra gången.
Oh, vad skönt — din inledning gjorde mig lite oroliger där ett tag 😀 Har sett Strangers… ett par gånger och gillar den riktigt mycket. Fast inte så mycket att jag därmed kan finna några förlåtande drag i Throw Momma Off the Train…
Visst är den bra! Kul att kunna luras lite där. 😉 Throw Momma from the Train har jag ”missat”.
Den här känner jag till men har inte sett men det är nog en av de Hitchcockfilmer på att se listan som ligger högt
Det var kul med en positiv överraskning för en gångs skull. Det är ju fortfarande Hitchcock men bra Hitchcock.
Faktiskt lite liknande uppfattning om denna som du verkar ha. Första gången såg jag inte riktigt storheten med den, men vid omtitt var det en fyra. Tror faktiskt det är så med flera av hans bästa filmer – de blir bättre med tiden. De andra håller kanske inte lika fint i längden, så det gäller inte alla filmer.
Ja, jag tror vi har diskuterat om filmen för länge sen och kom fram till att vi båda tyckte den var överskattad. Det får vi väl ta tillbaka nu, helt enkelt.