Titel: Shadow of a Doubt
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1943
IMDb | Filmtipset
Shadow of a Doubt har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.
He, det kändes att tidens tand hade tuggat lite på den här Hitchcock-filmen. Det är lite för töntigt helt enkelt. Nu är den ändå sevärd men precis som med en del andra Hitchcock-filmer som jag har sett på senare tid, t ex Vertigo, Rear Window, The Man Who Knew Too Much eller North by Northwest, så känns det snarare söndagsmatinéspännande istället för spännande på riktigt. Det var kul att se Joseph Cotten (från bl a The Third Man). Han gjorde en slemmigt bra insats som ”snäll” morbror från storstan.
Av nån anledning kom jag att tänka på den betydligt bättre What Ever Happened to Baby Jane?. Lite av samma instängda känsla från den filmen fanns i huset där filmen till stora delar utspelar sig. Vissa klassiska Hitchcock-element fanns med som t ex det här med små detaljer, saker eller händelser som kan vara väldigt avgörande. Nåt som t ex Woody Allen använder sig av i den utmärkta Match Point. Spoiler I både Match Point och Shadow of a Doubt handlar det om en ring kan jag avslöja, det var därför jag gjorde kopplingen Spoiler slut.
Match Point ser jag för övrigt som något av en Hitchcock-hyllning. Men till Shadow of a Doubt blir det ändå inte mer än en normal trea. Mysig men något mossig.
Och nu till mina uppdaterade tankar.
Jag tar lite om handlingen först eftersom det var knapert med det i mitt gamla omdöme. Charlie (Joseph Cotten) är på flykt för ett brott, ett som till en början är okänt för oss tittare. Han hittar en fristad, om en tillfälligt, hos sin systers familj. Han betraktas av hela familjen (i princip) som morbrorn som kommer med presenter och spänning. Speciellt dottern Charlie (dubblett, se nedan!) spelad av Teresa Wright tycker det är underbart med nån som livar upp hennes trista tonårsliv i den kaliforniska idyllen Santa Rosa där familjen bor. Snart dyker dock två polisdetektiver upp och både Charlie och Charlie får problem att brottas med.
Förtexterna består förutom namnen på de inblandade av par som dansar vals. Efter att ha sett klart filmen förstår jag fortfarande inte varför men det finns säkert nån koppling till handlingen… och nu har jag insett kopplingen efter att ha fått reda på namnet på valsstycket som spelas.
I förtexterna noterar jag även att producenten David O. Selznicks roll är nedtonad. Ja, i själva verket har Selznick lånat ut Hitchcock till en annan studio men Selznicks får ändå credit (”Through The Courtsey of David O. Selznick”). Alfred själv var nog riktigt glad över att han nu slapp Selznicks inblandning, och jämfört med Rebecca är Shadow of a Doubt en bättre film, en råare film, en film utan så mycket fars.
När Filmspotting pratade om filmen så nämnde man att en ”gimmick” var förekomsten av dubbletter och nu när jag visste det så kunde jag ju inte undgå att se det. Det kryllar av dubbletter och det är snyggt gjort helt enkelt. Det är liksom hela scener som är dubbletter, t ex i början när både Charlie och Charlie ligger i sina sängar och nån knackar på dörren. Jag vet egentligen inte hur mycket det säger på ett djupare plan. Det är en cool grej men kanske inte mer än så.
Hitchcock visar förutom smart berättande även upp sin sedvanliga, och kanske för sin tid udda, humor. Det finns en hel del mysig familjehumor, t ex är den yngsta dottern i familjen, Ann (Edna May Wonacott), en skön karaktär som inte låter sig imponeras av morbror Charlie. När mamman i familjen ska prata i telefon blir hon tillsagd av Ann att hon inte alls behöver skrika i luren, det hörs ändå!
”Honestly, Father, you’d think Mother had never seen a phone. She has no faith in science. She thinks she has to cover the distance by sheer lung power.”
Ja, det är lustigt hur företeelser går igen. Nu har vi ju äntligen börjat lära oss (de flesta i alla fall ;)) att man inte behöver skrika i mobilen.
Filmen är snygg och genomtänkt som man kan förvänta sig. Vi har de vanliga inzoomingarna på detaljer, oftast nåt som nån håller i handen och som har en oerhörd betydelse just vid detta tillfälle. Vill ni se snygga rökringar så kan ni kolla in filmen bara för den sakens skull.
Vad som inte riktigt fungerar för mig är morbror Charlie och hans bakgrund och varför han blev som han blev. Nu får vi nån krystad förklaring som har att göra med att han läste böcker, råkade ut för en cykel och sen blev konstig. En andra sak, och det är en brist som återkommer hos Hitchcock, är förhållandet mellan unga Charlie och en av detektiverna. Plötsligt är det kära! Bara så där. Det funkar inte helt enkelt. Musiken är daterad och överdriven men det var så det var på den här tiden.
Slutligen en parentes. En av skådisarna, han spelade en kompis till pappan i familjen, tyckte jag var lik Rick Moranis och hade man gjort filmen på 80- eller 90-talet så hade Moranis passat perfekt i rollen. Det visade sig vara en gammal skådis vid namn Hume Cronyn som vi bl a sett i ”80-talsklassikern” Cocoon, och Shadow of a Doubt var faktiskt hans första film.
Betyg när jag såg den 2007:
Betyg när jag såg den nu:
Och visa nu inte skuggan av ett tvivel, utan hoppa över till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Shinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.
Titel: North by Northwest
Titel: Rear Window
Titel: Frenzy
Titel: Strangers on a Train
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?