Hitchcock: North by Northwest

Alfred i profilNorth by NorthwestTitel: North by Northwest
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

Vet ni vad? Jag grävde fram ytterligare en gammal Hitchcock-recension så vi kör den också. Det kan även bli så att jag kör en sorts sammanfattning i ett inlägg under helgen. Vi får se.

En reklamman (Cary Grant) blir förväxlad med en agent och får som en följd av det både skurkar och polisen efter sig på en jakt genom USA, bl a på ett tåg där vår hjälte träffar femme fatalen Eve (Eva Marie Saint).

Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att North by Northwest är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwballkomedi med vissa spänningsinslag. Cary Grant kör på i sin vanliga stil vilket för mig gjorde att det aldrig blev riktigt spännande även om det bitvis var ganska roligt. Eh, förresten hur gammal var egentligen Grants mamma i filmen när hon födde sin son?

Kanske var jag på fel humör men jag tycker att Hitchcock nog gjort många filmer som är bättre, t ex Dial M for Murder (min kommentar: som jag tyvärr inte skrivit om, kanske borde se om den?). Men North by Northwest blev ändå bra så fort underbare och slemmige James Mason var med, liksom den likaså slemmige Martin Landau. Det var kul att se Landau, då jag inte visste att han skulle vara med.

Alltså, missförstå mig rätt, filmen var ju inte på något sätt dålig och jag gillade vissa scener mycket, men däremellan var det inte speciellt strålande. Jag tyckte slutet vid Mount Rushmore var något av ett antiklimax faktiskt.

Vad gillade jag? Flygplansscenen (även om jag blev störd av att piloten måste varit blind), tändsticksetuiscenen (mycket bra, och typiskt Hitchcock, det här är han bra på). Jag stördes lite av Grants beteende vid mordet på FN-snubben. Vad fan höll han på med? Spoiler Varför ta i kniven och stå där som ett fån?! Kändes krystat Spoiler slut.

Slutbetyget blir ändå nästan en fyra, det är bra, det är Hitchcock, det är 50-tal, det är fina 50-talsfärger, det är Cary Grant, det är Eva Marie Saint, det är Hitchcock i en cameo, det är supsense då och då, men det landar ändå på en stark trea, vilket alltså är klart godkänt så ni nu inte sätter nåt kaffe i halsen eller så.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv

Hitchcock: The Man Who Knew Too Much

The Man Who Knew Too MuchAlfred i profilTitel: The Man Who Knew Too Much
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1956
IMDb
| Filmtipset

Det här är det sista bonusinlägget i Hitchcock-temat. The Man Who Knew Too Much har jag sett tidigare och här kommer mina gamla tankar om den.

I Mannen som visste för mycket är det återigen James Stewart i huvudrollen, denna gång som en läkare som i samband med en konferens i Paris passar på att, tillsammans med sin fru (Doris Day) och unge sonen Hank, besöka Marocko i norra Afrika. De blir under semestern bekanta med den något mystiske fransmannen Louis Bernard. Sedan går allt fel för vår familj, när Louis Bernard mitt framför deras ögon blir mördad och sen Hank kidnappad. Innan Bernard dör hinner han dock viska något till Stewart om ett mord som ska äga rum i London. Frågan är nu vem som Steward och Day kan lita på och hur de ska göra för att få tillbaka sin son?

Kanske hade jag vant mig vid den lite matinéaktiga stämningen som verkar råda i Hitchcocks filmer vid den här tiden (mitten av 50-talet) men faktum är att jag gillade Mannen som visste för mycket snäppet bättre än Fönstret åt gården. Varför? Ja, förutom att jag anpassat mig till det klämkäcka så var den helt enkelt mer spännande. Det är en sån där typisk historia där en helt oskyldig och reko man dras in i en brottshärva och utnyttjas. En sån där film som Harrison Ford spelade i under 80- och 90-talet (innan han blev för gammal?).

Och här passar James Stewart perfekt i rollen. Han är så där lite fumlig och strulig men ändå envis och bestämd på ett skönt sätt. Tycker han funkar bättre här än i rullstol även om alla andra förmodligen tycker tvärtom. Sen lyckas Hitchcock på ett bättre sätt skapa den där klassiska spänningen där karaktärerna hamnar i en ohygglig rävsax och vet nåt som alla andra inte vet, men ändå inte kan göra nåt förutom att… ja, vadå? Skrika kanske, haha. Just slutuppgörelsen på Royal Albert Hall är skickligt gjord och påminner kanske om slutscenerna i The Godfather: Part III (eller har jag bara fått för mig det?).

Doris Day som fru Stewart är inte helt perfekt i sin roll men ändå ok. Av nån anledning så har man valt att lägga in töntiga ”musikalnummer” som inte är helt lyckade. Day är väl något av en musikalartist så det var väl därför men jag tyckte inte det passade in helt även om det vid ett tillfälle var en befogad del av handlingen. Men, som sagt, jag tyckte hon klarade av sin seriösa roll. Nåt jag gillade med filmen var att den utspelade sig i både Marocko och London, det gav en skön ”kosmopolitisk” känsla. Förutom Royal Albert Hall-scenerna finns det även några andra ”Hitchcock-ögonblick” och slutbetyget blir en stark trea till Mannen som visste för mycket.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch
såg Mannen som visste för mycket som en del av sitt Hitchcock-tema och han tyckte så här. Och vet ni vad? Steffo på Flmr såg också den under sitt Hitch-tema och hans dom hittas här.

Hitchcock: Rear Window

Alfred i profilRear WindowTitel: Rear Window
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1954
IMDb
| Filmtipset

Vi förlänger Hitchcock-temat lite. Rear Window har jag sett tidigare så här kommer mina gamla tankar om den.

SVT visar lite 50-tals-Hitchcock och jag tittar. Först ut var Fönstret åt gården där allas vår James Stewart spelar en våghalsig fotograf som varit så våghalsig att han brutit benet och nu sitter med benet i gips hemma i lägenheten. Dagarna (och nätterna) spenderar han mestadels med att ganska oskyldigt studera sina grannar eftersom han har fönster åt gården. Det hela blir mer allvarligt när han tror att ett mord har begåtts. Grace Kelly spelar hans flickvän som till en början är skeptiskt till Stewarts misstankar, men som sen själv dras in i deras egna privata detektivutredning.

Hmmm, jaha, det här var ju en mysig matinéfilm. Men ett mästerverk? Nä, det har jag svårt att tycka. Det är möjligt att det är ett mästerverk för vissa, men inte för mig. Problem nummer ett är att den inte är riktigt spännande förrän mot slutet, då vi bjuds på lite klassisk spänning som jag känner igen från andra filmer av Alfred. Problem nummer två är att den känns alldeles för helylleamerikanskt klämkäck för att jag ska beröras av nån av karaktärerna. Skådisarna gör ok insatser, där har jag inget att klaga på, men stämningen som jag får känns mer som The Wizard of Oz än thriller.

Grace Kelly och James Stewart har ett bra samspel och Stewarts assistent är lite rolig med sina rättframma repliker men jag tycker ändå aldrig det hettar till på riktigt. Jag har helt enkelt svårt att ta det hela på allvar. Det är nåt med den där 50-talsaktiga känslan som gör att det blir väldigt mysigt hela tiden men samtidigt aldrig riktigt bra eller spännande. Nåja, mot slutet visar Hitchcock lite klass när Stewart skickat ut Kelly på uppdrag och själv maktlöst betraktar vad som händer med sitt teleobjektiv i sin rullstol. Filmen hade kunnat få en fyra om den hade lyckats skapa den här stämningen lite mer. En sak som jag gillade var vad som hände med Fru Ensamma Hjärtan på slutet, även om det var förenklat.

Alfred Alfred Alfred

Hitchcock: Frenzy

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb
| Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.

Hitchcock: Vertigo

VertigoAlfred i profilTitel: Vertigo
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Vertigo har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

James Stewart (vem annars?) spelar här en polis med höjdskräck. Efter att en kollega dödsstörtat från ett tak så väljer han att sluta hos polisen. Nu blir han kontaktad av en gammal studiepolare som vill att han ska bevaka hans fru, Madeleine (Kim Novak), som kompisen tror har blivit galen eller besatt av en död släkting, eller både och. Stewart tar sig an fallet och börjar bevaka frun. Han dras själv mer och mer in i mysteriet kring Madeleine och han blir besatt av att lösa gåtan om vad som händer med Madeleine.

Mmm, det här var en lite annorlunda film jämfört med Rear Window och The Man Who Knew Too Much (min kommentar: det kommer bonusrecensioner av dessa filmern om ett tag). Den är lite mörkare och något av ett psykologiskt drama. Stewart är riktigt bra som polisen som får svindel om han står på en för hög pall. Jag gillade verkligen hur Stewarts ansiktsuttryck ändrades och förvreds till en grimas när han drabbades av den där svindeln och är på väg att svimma. Han lyckas på nåt sätt fånga känslan där. Hehe, kul.

Själva historien är intressant och lyckas därför hålla mitt intresse uppe, trots att det egentligen inte händer så mycket. Jag hade sett filmen tidigare men jag kom inte ihåg så mycket, och jag var hela tiden intresserad av vad som skulle hända. Det var dessutom ganska svårt att gissa vad som skulle hända eller vad som egentligen låg bakom Madeleines beteende.

Spoiler
En bit in i filmen kommer en vändning (en sån där twist som man ser så ofta nu för tiden) som gjorde att filmen lyfte en del. Vad jag tänker på är när man fick reda på vad som verkligen hände när Madeleine ”dog” första gången. Jag tyckte i det läget – efter Madeleines första ”död” och när Stewart uppvaktade Judy – att filmen hade blivit lite seg och tråkig men nu lyfte den alltså åter.
Spoiler slut

Det som jag nämner inom spoilertaggar är ju verkligen ett sånt grepp som dagens filmskapare har tagit efter och Hitchcock var nog en av föregångarna.

Filmens klämkäcka inslag stod Barbara Bel Geddes för och det var harmlöst men ändå töntigt och ganska onödigt, enligt mig. En annan sak jag inte gillade var att filmen tappade en hel del mot slutet, trots det jag nämnde inom spoilertaggar. T ex så tyckte jag Kim Novaks beteende i slutet känns helt ologiskt och omotiverat. Vad håller människan på med? Nåväl, jag tycker filmen har en ganska skön lite mörkare stämning och Stewart visar prov på varierat skådespel. Jag gillade även de surrealistiska inslagen med drömsekvenser och annat. Det blir en stark trea.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Världens bästa film? Världens bästa film?! Really?! Vertigo ligger numera på plats nummer ett på Sight & Sounds lista över världens 50 bästa filmer efter att ha kickat den förra ettan Citizen Kane från tronen. Listan tas fram vart tionde år genom att kritiker världen över (den här gången drygt 800 st) får rösta på sin favorit. Som ni kanske förstår har jag svårt att förstå att detta skulle vara världens bästa film. Men, strunt i det nu. Vi, eller jag dårå, fokuserar på det som är bra med filmen istället (i alla fall till en början, haha).

Förtexterna av Saul Bass är som en liten kortfilm i sig och kändes modern. Bernard Herrmann står för musiken. Lite lustigt (kanske) är att jag lärde mig Herrmanns namn under mitt tema med Ray Harryhausen-filmer. Så för mig är Herrmann Ray Harryhausens hovkompositör, haha.

Återigen slås jag hur bra Hitchcock är på att få till spänning med bilder och klippning. Det finns en scen i inledningen som är underbar där Stewart kliver upp på en pall för bevisa att han kan bota sig själv från sig höjdskräck. En inzoomning på Stewarts fötter ger plötsligt en märkvärdig spänning. Under en lång sekvens i början följer Stewart efter Madeleine (Novak). Novak tar bilen, Stewart följer efter i sin bil, hon stannar vid ett museum, han stannar och följer efter in på museet, och så håller det på under en förvånansvärt lång tid. Här känner jag att jag är i händerna på en mästare. Det är bra och mysigt. Så mysigt att jag somnar. Haha, ja, faktiskt.

Vertigo byter riktning efter ungefär halva filmen. En viss händelse äger rum som ändrar förutsättningarna. Spoiler Jag syftar på när man fick se den blonda Kim Novak störta från klocktornet första gången och därmed försvann ur Stewarts liv (ja, nu var det ju inte Novaks rollfigur utan Stewarts studiekompis fru) Spoiler slut. Tyvärr blev filmen efter detta sämre och sämre. Men innan dess har vi fått en trevlig (och tecknad!) drömsekvens. Dessutom använder Hitchcock återigen greppet med dubbletter ett antal gånger. Bara Kim Novaks roll i sig är ju en dubblett men det förekommer även några scener som, så att säga, går igen.

Vertigo är även den första färgfilmen jag ser i temat och just färgen utnyttjas fint här. Färgen inne på restaurangen Ernie’s där huvudpersonerna är några gånger är djupröd. James Stewarts ögon är isblå. Kim Novak ser vid ett tillfälle ut som ett spöke då hon temporärt är ljussatt av gröna neonljus utanför en lägenhet.

Men tyvärr alltså, jag tycker filmen blir sämre, lite mindre intressant under sista delen. Barbara Bel Geddes kommer in och ut ur handlingen utan att bidra med nåt speciellt. Filmen övergår till att bli en melodram och det absoluta slutet känns ologiskt. För att upprepa mig själv: Vad håller människan på med?

Betyg när jag såg den 2006:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Undrar ni vilken film som Filmitchcock har sett idag? Svaret hittar ni här.

Hitchcock: Strangers on a Train

Alfred i profilStrangers on a TrainTitel: Strangers on a Train
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1951
IMDb
| Filmtipset

Strangers on a Train har jag sett tidigare och jag har satt betyg på den men jag har inte skrivit om den så vi går direkt på mina fräscha tankar.

Strangers on a Train är en film som jag alltid tyckt varit överskattad. Jag tyckte det var märkligt att den ofta hamnade högt upp på listor över Hitchcocks bästa filmer. Jag tyckte inte det var en dålig film men högre betyg än 3/5 var den inte värd. Jag fann den lite tråkig och tramsig. Nu ska sägas att jag bara sett filmen en gång tidigare men jag var ju inte sugen på en omtitt.

Jag tar tillbaka allt detta. Strangers on a Train är en underbar film. Den bygger på en roman av Patricia Highsmith som ju även skrivit om en viss Mr. Ripley. Det är kanske lite Ripley-känsla över huvudpersonen i Strangers on a Train, Bruno Anthony. Han är i vilket fall spritt språngande galen, en psykopat som lever ett ”normalt” liv där ingen fattar att han är loco, och han spelas läskigt bra av Robert Walker.

Tennisspelaren Guy Haines (pretty boy Farley Granger från The Rope) har oturen att träffa på Bruno på ett tåg. Bruno snackar om allt möjligt och lägger plötsligt fram sin plan som går ut på att de ska byta mord. Guy är gift men vill skilja sig för att gifta sig med Ann (Ruth Roman) som är dotter till en senator. Bruno å sin sida vill ta kål på sin far som är på honom hela tiden då han tycker att han ska göra nåt vettigt med sitt liv. Guy avfärdar Bruno som en tok som inte menar allvar. Bruno menar dock allvar och mördar Guys fru. Nu förväntar han sig att Guy ska göra samma tjänst för honom.

Filmen inleds snyggt med att vi får se våra huvudpersoner anlända till tåget som de ska resa med. Fast grejen är att vi aldrig riktigt får se dem. Vi får bara se benen och fötterna på dem. Vi följer de båda när de kliver ur sin taxi, när de går genom stationshallen och sen genom tåget fram till sina platser… och när deras fötter råkar stöta ihop när de sätter sig på varsin sida gången i restaurangvagnen. En härlig sekvens.

Det finns andra snygga sekvenser, trick eller grepp som t ex under en mordscen när vi som tittare får se mordet spegla sig i ett par glasögon som fallit till marken. Här kunde jag inte låta bli att tänka jag på Dario Argento och hans bildlösningar.

Bruno är verkligen en udda rollfigur; barnslig och obehaglig på samma gång. Han har ett märkligt förhållande till sina föräldrar. Han hatar sin far samtidigt som mamman filar hans naglar (ja, det är sant!). Bruno börjar förfölja Guy och dyker upp vid alla möjliga tillfällen. Man känner sympati med Guy. Bruno är inte en person man vill ha i sitt liv. Samtidigt är det lustigt att man ändå är relativt nöjd med att Bruno faktiskt tog livet av Guys fru (Kasey Rogers), som är en av de mest irriterande rollfigurer man kan tänka sig. Hon är nästan lika läskig som Bruno men inte riktigt.

Det finns tendenser till klämkäck humor men inte lika mycket som i de andra filmer jag sett i det här temat. Spänningen stegras efter hand då Guy blir mer och mer desperat. Hur ska han bli av med Bruno? Ska han ”helt enkelt” mörda Brunos far? I en nagelbitande sekvens som bl a inkluderar en femsetare i tennis och letande efter nånting i en gatubrunn avslutas det hela med en åktur i en karusell.

Två ytterligare kommentarer innan betyget:

Rackarns vad coola tågen var som visades upp i filmen. Det handlar inte om kupéer med en smal korridor och mängder med säten. Nej, här har man en egen stor kupé eller så sitter man i en lyxig och öppen restaurangvagn.

Tennisspelare som jag är så var det annorlunda och kul att se autentiska tennisbilder. Jag vet inte hur de har gjort det men bitvis såg det ut som det var pretty boy Farley Granger själv som spelade. Man fick inte heller se några korta klipp som det brukar vara. Nej, här var det som en liten film i filmen som tog oss igenom hela matchen i form av ett längre sammandrag. Kul!

Kul också att den är filmen höjdes ett snäpp i och med denna omtitt.

Betyg när jag såg den 2003:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Ta nu raka spåret till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.

Hitchcock: Notorious

NotoriousAlfred i profilTitel: Notorious
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1946
IMDb
| Filmtipset

Notorious har jag sett tidigare så först kommer mina korta gamla tankar om den.

Ingrid Bergman och Cary Grant spelar huvudrollerna i Notorious. Jag måste säga att Ingrid Bergman är en liten favorit. Hon är alltid bra i de filmer jag har sett med henne. Cary Grant gillade jag inte speciellt mycket i den här filmen. Han är ruskigt torr och lite tråkig faktiskt. Så här skrev nån på Filmtipset och jag är benägen att hålla med lite grann:

Jag har så oerhört svårt för Cary Grants och alla andra ”hårdkokta” mäns skådespeleri för sisådär 50 år sedan. Så totalt distanserade och humorbefriade och omänskliga (utom dessa ständiga ”fyndiga” repliker). Om han bara kunde ha öppen gylf nån gång, eller börja gråta okontrollerat, eller beklaga sig över en sticka i fingret. Vad som helst.

Haha. Men det var väl så det skulle vara (i alla fall i just den här filmen). Hur som helst, filmen börjar lite osammanhängande och lite tråkigt. Agenten Grant och Bergman blir kära efter fem minuter. Bergman som är dotter till en tysk spion som i USA dömts för just detta åtar sig att åka till Rio för att spionera på nazister där. Det slutar med att hon blir tvungen att gifta sig med en av dem. Som sagt, filmen börjar rätt så tråkigt, men de sista 30 minuterna höjs spänningen, inte till några högre nivåer men ändå.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Återigen noterar jag att producenten David O. Selznick inte har varit med och påverkat hur filmen i slutändan skulle bli. Däremot är han med under förtexterna. ”By arrangment with David O. Selznick” är hans insats den här gången. Notorious handlar som sagt om Ingrid Bergmans nazidotter som hoppar på uppdraget att spionera på nazister som har nåt skumt på gång  i Rio. Hur ska hon spionera på dem? Genom att gifta sig med en av dem givetvis. ”Offret” spelas för övrigt utmärkt av Claude Rains.

Musiken under förtexterna är som vanligt pampigt töntig. I övrigt är dock inledningen av filmen helt fantastisk. Jag vet inte vad jag tänkte på när jag såg filmen förra gånge. Cary Grant och Ingrid Bergman har ett härligt samspel. Bergman spelar över precis lagom mycket, och Grant är charmig och full med fyndiga repliker (haha). Bergman är riktigt bra på att spela bakis här, förvånansvärt bra, och hon är något av en antihjälte faktiskt. Sen är det är faktiskt riktigt naughty bitvis. Hitchcock och skådisarna håller sig precis på rätt sida gränsen, inte min gräns men gränsen för produktionskoden (Hays-koden), alltså vad man får visa upp på vita duken vad gäller sex, alkohol, droger.

Apropå Hays-koden. När vi tagit oss till Rio så får vi den berömda kysscenen mellan Bergman och Grant som pågår i 2.5 minut där Hitchcock kringgått reglerna (kyssar får bara vara 3 sekunder!) genom att låta de två göra uppehåll, prata och sen fortsätta kyssas. Haha, typisk Hitchcock-humor.

Notorious är en härlig film för det mesta. Ingrid Bergman är hur sval och underbar som helst. Claude Rains påminner till utseendet om min kompis Anders som jag brukar gå på bio med på torsdagar, vad det nu har med saken att göra. Cary Grant, som efter denna film blev livslång vän med Bergman, är bra han med och jag kan inte hålla med det där Filmtipset-citatet som jag hade med i min gamla text.

Fotot är givetvis fint med vissa vanliga Hitchcock-knep. Japp, vi har det vanliga med en inzoomning på ett föremål som nån håller i handen. Just denna scen är väl kanske den mest klassiska av alla såna scener. Slutet av filmen är kanske inte helt tillfredsställande. Spänningen byggs upp men vi får aldrig nån riktig utbetalning. Slutet är kanske lite av en besvikelse men det blir ändå en stark trea den här gången tack vare samspelet mellan och charmen hos Bergman och Grant.

Betyg när jag såg den 2003:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch
är idag mannen som vet lite för mycket.

Hitchcock: Shadow of a Doubt

Alfred i profilShadow of a DoubtTitel: Shadow of a Doubt
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1943
IMDb
| Filmtipset

Shadow of a Doubt har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

He, det kändes att tidens tand hade tuggat lite på den här Hitchcock-filmen. Det är lite för töntigt helt enkelt. Nu är den ändå sevärd men precis som med en del andra Hitchcock-filmer som jag har sett på senare tid, t ex Vertigo, Rear Window, The Man Who Knew Too Much eller North by Northwest, så känns det snarare söndagsmatinéspännande istället för spännande på riktigt. Det var kul att se Joseph Cotten (från bl a The Third Man). Han gjorde en slemmigt bra insats som ”snäll” morbror från storstan.

Av nån anledning kom jag att tänka på den betydligt bättre What Ever Happened to Baby Jane?. Lite av samma instängda känsla från den filmen fanns i huset där filmen till stora delar utspelar sig. Vissa klassiska Hitchcock-element fanns med som t ex det här med små detaljer, saker eller händelser som kan vara väldigt avgörande. Nåt som t ex Woody Allen använder sig av i den utmärkta Match Point. Spoiler I både Match Point och Shadow of a Doubt handlar det om en ring kan jag avslöja, det var därför jag gjorde kopplingen Spoiler slut.

Match Point ser jag för övrigt som något av en Hitchcock-hyllning. Men till Shadow of a Doubt blir det ändå inte mer än en normal trea. Mysig men något mossig.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Jag tar lite om handlingen först eftersom det var knapert med det i mitt gamla omdöme. Charlie (Joseph Cotten) är på flykt för ett brott, ett som till en början är okänt för oss tittare. Han hittar en fristad, om en tillfälligt, hos sin systers familj. Han betraktas av hela familjen (i princip) som morbrorn som kommer med presenter och spänning. Speciellt dottern Charlie (dubblett, se nedan!) spelad av Teresa Wright tycker det är underbart med nån som livar upp hennes trista tonårsliv i den kaliforniska idyllen Santa Rosa där familjen bor. Snart dyker dock två polisdetektiver upp och både Charlie och Charlie får problem att brottas med.

Förtexterna består förutom namnen på de inblandade av par som dansar vals. Efter att ha sett klart filmen förstår jag fortfarande inte varför men det finns säkert nån koppling till handlingen… och nu har jag insett kopplingen efter att ha fått reda på namnet på valsstycket som spelas.

I förtexterna noterar jag även att producenten David O. Selznicks roll är nedtonad. Ja, i själva verket har Selznick lånat ut Hitchcock till en annan studio men Selznicks får ändå credit (”Through The Courtsey of David O. Selznick”). Alfred själv var nog riktigt glad över att han nu slapp Selznicks inblandning, och jämfört med Rebecca är Shadow of a Doubt en bättre film, en råare film, en film utan så mycket fars.

När Filmspotting pratade om filmen så nämnde man att en ”gimmick” var förekomsten av dubbletter och nu när jag visste det så kunde jag ju inte undgå att se det. Det kryllar av dubbletter och det är snyggt gjort helt enkelt. Det är liksom hela scener som är dubbletter, t ex i början när både Charlie och Charlie ligger i sina sängar och nån knackar på dörren. Jag vet egentligen inte hur mycket det säger på ett djupare plan. Det är en cool grej men kanske inte mer än så.

Hitchcock visar förutom smart berättande även upp sin sedvanliga, och kanske för sin tid udda, humor. Det finns en hel del mysig familjehumor, t ex är den yngsta dottern i familjen, Ann (Edna May Wonacott), en skön karaktär som inte låter sig imponeras av morbror Charlie. När mamman i familjen ska prata i telefon blir hon tillsagd av Ann att hon inte alls behöver skrika i luren, det hörs ändå!

”Honestly, Father, you’d think Mother had never seen a phone. She has no faith in science. She thinks she has to cover the distance by sheer lung power.”

Ja, det är lustigt hur företeelser går igen. Nu har vi ju äntligen börjat lära oss (de flesta i alla fall ;)) att man inte behöver skrika i mobilen.

Filmen är snygg och genomtänkt som man kan förvänta sig. Vi har de vanliga inzoomingarna på detaljer, oftast nåt som nån håller i handen och som har en oerhörd betydelse just vid detta tillfälle. Vill ni se snygga rökringar så kan ni kolla in filmen bara för den sakens skull.

Vad som inte riktigt fungerar för mig är morbror Charlie och hans bakgrund och varför han blev som han blev. Nu får vi nån krystad förklaring som har att göra med att han läste böcker, råkade ut för en cykel och sen blev konstig. En andra sak, och det är en brist som återkommer hos Hitchcock, är förhållandet mellan unga Charlie och en av detektiverna. Plötsligt är det kära! Bara så där. Det funkar inte helt enkelt. Musiken är daterad och överdriven men det var så det var på den här tiden.

Slutligen en parentes. En av skådisarna, han spelade en kompis till pappan i familjen, tyckte jag var lik Rick Moranis och hade man gjort filmen på 80- eller 90-talet så hade Moranis passat perfekt i rollen. Det visade sig vara en gammal skådis vid namn Hume Cronyn som vi bl a sett i ”80-talsklassikern” Cocoon, och Shadow of a Doubt var faktiskt hans första film.

Betyg när jag såg den 2007:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred
Och visa nu inte skuggan av ett tvivel, utan hoppa över till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.

Hitchcock: Rebecca

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

Hitchcock: The 39 Steps

The 39 StepsAlfred i profilTitel: The 39 Steps
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1935
IMDb
| Filmtipset

Tema: Alfred Hitchcock börjar med en tidig brittisk film som The Master of Suspense gjorde innan han flyttade till Hollywood. De 39 stegen, som jag inte sett tidigare (i alla fall inte i modern tid), inleds i London på en revyshow med en sån där minnesmästare som kan svara på vilken fråga du än ställer. En levande google-sökning kan man säga. Av nån anledning utbryter det bråk bland publiken och ett skott ljuder. Folk stormar ut och bland dessa finner vi Richard Hannay (en osannolikt käck Robert Donat). Hannay stöter ihop med en kvinna som han hjälper och tar med hem till sin lägenhet. Nej, ingen funny business här, Hannay is the perfect gentleman och dessutom så avslöjar kvinnan att hon är en spion som är jagad av två män. En brittisk hemlighet är på väg att föras ut ur landet och hamna i fel händer och kvinnan försöker förhindra det. Under natten blir hon dock mördad och nu är Hannay jagad både av polisen och mördarna. Hans enda ledtråd är en karta över Skottland där en liten ort är markerad.

Det finns några saker som jag tycker sticker ut med den här filmen. Det är saker, bra saker, som jag noterade medan jag såg den. Först av allt, efter att ha sett ett gäng Hitchcock-filmer tidigare, så känner jag igen att det är just en Hitchcock-film. Det blir märkvärdigt spännande med små medel. Vi har t ex en härlig sekvens på ett tåg. Frånvaron av musik och klippning ger en, kanske inte andlös spänning, men en spänning. Några gånger har vi ett annat Hitchcock-grepp, nämligen en inzoomning på en detalj. En närbild på en viss sak, ofta nåt som nån har i handen, och den saken har av nån anledning betydelse just i det ögonblicket.

Om jag ska fortsätta lista bra saker så tyckte jag det som vanligt var intressant att studera de olika tidstypiska företeelserna. Det var likadant när jag körde ett film noir-tema för ett tag sen. Jag uppskattade verkligen att få en glimt av hur det fungerade på den tiden (om det nu är 1930- eller 40-tal). I De 39 stegen träffar vi bl a på ett mjölkbud som färdades medelst häst och vagn och dessutom spelade en ganska viktig roll i handlingen. En annan liten detalj jag noterade var att det i förtexterna refereras till Irish Free State. Några wikipediasidor senare har jag lärt mig lite mer om Michael Collins och den irländska fristaten.

De 39 stegen är en roadmovie och det är ju aldrig fel. Vår felaktigt utpekade man är på flykt under större delen av filmen, till fots, med tåg och i bil. Under den senare delen av filmen får han sällskap av Pamela (Madeleine Carroll). Det är till och med så att de handklovas ihop. Om de gillar varandra? Nej, de avskyr givetvis varandra, i alla fall till en början. Eller ja, det är väl mest Pamela som gnäller. En sorts buddy-film om ni så vill som kanske övergår i romantisk komedi. Det finns en hel del roliga detaljer, inslag av humor, som är mysiga men som kanske förtar lite av den där spänningen som byggs upp ibland.

Förutom humorn så förstör även den klämkäcka brittiska stilen samt den fåniga orkestermusiken en del av spänningen. Det går liksom inte att ta det hela på allvar. Det förekommer även några lustiga jaktscener på de skotska hedarna där Hannay springer för att undkomma sina förföljare. Här har man valt att dra upp hastigheten på filmen, kanske för att ge en känsla av spänning och fart. Problemet är att det mest blir dråpligt.

Avslutningen på en teater och med en skurk på balkongplats är klassiskt och knyts snyggt ihop med början av filmen. Det blir godkänt till min första film i Tema: Alfred Hitchcock.

Alfred Alfred Alfred
Hur ska jag nu snyggt knyta an till den första filmen som Filmitch har sett? Ja, men se där. 😉

%d bloggare gillar detta: