Great Expectations (1946)

Hur många filmer regisserade av David Lean har jag sett? Ja, jag vet att jag har sett Lawrence av Arabien, visselfilmen Bron över floden Kwai och delar av Doktor Zjivago, men jag har inte skrivit några recensioner av dem. Kanske dags för ett mastodontfilmsmaraton, och sen avsluta med den lilla filmen Brief Encounter som jag inte har sett. Min text om Great Expectations skrevs i januari 2010.

Det här visade sig vara en underbar matinérulle som var perfekt att se en vintereftermiddag med kaffe och mackor. Jag gillar storyn som ursprungligen är skriven av Charles Dickens. Även filmmanuset är genomtänkt och stort och det sträcker sig över ganska lång tid och innehåller stora känslor, händelser och beslut. Man skulle kunna kalla filmen episk. I alla fall är den episk för de inblandade rollfigurerna.

Japp, mannen till höger med den lustiga frisyren är Alec Guinness

Pip växer upp på landsbygden som fattig adoptivson till en snäll smed och sin elaka syster. En dag anländer en advokat till familjens stuga och meddelar att Pip (Tony Wager/John Mills) ska uppfostras till rikeman i London och försörjas av en okänd välgörare.

David Lean visar här för mig att han är en duktig regissör. Fotot är riktigt smart och snyggt. Filmen kändes inte så studiomässig som vissa andra brittiska kostymrullar från den här tiden. Dessutom är det bitvis riktigt rolig. Bl a är den fete advokaten en härlig karaktär. Filmen innehåller många sympatiska, märkliga, och en del elaka karaktärer. Sen kändes den lite, jag vet inte – modern kanske, med tanke på vilka scener som var med. Jag tänker t ex på scenen med advokatassistentens döve och nickande gamle far. Kärlekshistorien i filmen kanske det inte direkt slår gnistor om. En annan liten negativ detalj var att jag först inte riktigt gillade skådisen, Mills, som gjorde Pip som vuxen. Jag tyckte han kändes blek och träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: The Man Who Knew Too Much

The Man Who Knew Too MuchAlfred i profilTitel: The Man Who Knew Too Much
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1956
IMDb
| Filmtipset

Det här är det sista bonusinlägget i Hitchcock-temat. The Man Who Knew Too Much har jag sett tidigare och här kommer mina gamla tankar om den.

I Mannen som visste för mycket är det återigen James Stewart i huvudrollen, denna gång som en läkare som i samband med en konferens i Paris passar på att, tillsammans med sin fru (Doris Day) och unge sonen Hank, besöka Marocko i norra Afrika. De blir under semestern bekanta med den något mystiske fransmannen Louis Bernard. Sedan går allt fel för vår familj, när Louis Bernard mitt framför deras ögon blir mördad och sen Hank kidnappad. Innan Bernard dör hinner han dock viska något till Stewart om ett mord som ska äga rum i London. Frågan är nu vem som Steward och Day kan lita på och hur de ska göra för att få tillbaka sin son?

Kanske hade jag vant mig vid den lite matinéaktiga stämningen som verkar råda i Hitchcocks filmer vid den här tiden (mitten av 50-talet) men faktum är att jag gillade Mannen som visste för mycket snäppet bättre än Fönstret åt gården. Varför? Ja, förutom att jag anpassat mig till det klämkäcka så var den helt enkelt mer spännande. Det är en sån där typisk historia där en helt oskyldig och reko man dras in i en brottshärva och utnyttjas. En sån där film som Harrison Ford spelade i under 80- och 90-talet (innan han blev för gammal?).

Och här passar James Stewart perfekt i rollen. Han är så där lite fumlig och strulig men ändå envis och bestämd på ett skönt sätt. Tycker han funkar bättre här än i rullstol även om alla andra förmodligen tycker tvärtom. Sen lyckas Hitchcock på ett bättre sätt skapa den där klassiska spänningen där karaktärerna hamnar i en ohygglig rävsax och vet nåt som alla andra inte vet, men ändå inte kan göra nåt förutom att… ja, vadå? Skrika kanske, haha. Just slutuppgörelsen på Royal Albert Hall är skickligt gjord och påminner kanske om slutscenerna i The Godfather: Part III (eller har jag bara fått för mig det?).

Doris Day som fru Stewart är inte helt perfekt i sin roll men ändå ok. Av nån anledning så har man valt att lägga in töntiga ”musikalnummer” som inte är helt lyckade. Day är väl något av en musikalartist så det var väl därför men jag tyckte inte det passade in helt även om det vid ett tillfälle var en befogad del av handlingen. Men, som sagt, jag tyckte hon klarade av sin seriösa roll. Nåt jag gillade med filmen var att den utspelade sig i både Marocko och London, det gav en skön ”kosmopolitisk” känsla. Förutom Royal Albert Hall-scenerna finns det även några andra ”Hitchcock-ögonblick” och slutbetyget blir en stark trea till Mannen som visste för mycket.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch
såg Mannen som visste för mycket som en del av sitt Hitchcock-tema och han tyckte så här. Och vet ni vad? Steffo på Flmr såg också den under sitt Hitch-tema och hans dom hittas här.

%d bloggare gillar detta: