Great Expectations (1946)

Hur många filmer regisserade av David Lean har jag sett? Ja, jag vet att jag har sett Lawrence av Arabien, visselfilmen Bron över floden Kwai och delar av Doktor Zjivago, men jag har inte skrivit några recensioner av dem. Kanske dags för ett mastodontfilmsmaraton, och sen avsluta med den lilla filmen Brief Encounter som jag inte har sett. Min text om Great Expectations skrevs i januari 2010.

Det här visade sig vara en underbar matinérulle som var perfekt att se en vintereftermiddag med kaffe och mackor. Jag gillar storyn som ursprungligen är skriven av Charles Dickens. Även filmmanuset är genomtänkt och stort och det sträcker sig över ganska lång tid och innehåller stora känslor, händelser och beslut. Man skulle kunna kalla filmen episk. I alla fall är den episk för de inblandade rollfigurerna.

Japp, mannen till höger med den lustiga frisyren är Alec Guinness

Pip växer upp på landsbygden som fattig adoptivson till en snäll smed och sin elaka syster. En dag anländer en advokat till familjens stuga och meddelar att Pip (Tony Wager/John Mills) ska uppfostras till rikeman i London och försörjas av en okänd välgörare.

David Lean visar här för mig att han är en duktig regissör. Fotot är riktigt smart och snyggt. Filmen kändes inte så studiomässig som vissa andra brittiska kostymrullar från den här tiden. Dessutom är det bitvis riktigt rolig. Bl a är den fete advokaten en härlig karaktär. Filmen innehåller många sympatiska, märkliga, och en del elaka karaktärer. Sen kändes den lite, jag vet inte – modern kanske, med tanke på vilka scener som var med. Jag tänker t ex på scenen med advokatassistentens döve och nickande gamle far. Kärlekshistorien i filmen kanske det inte direkt slår gnistor om. En annan liten negativ detalj var att jag först inte riktigt gillade skådisen, Mills, som gjorde Pip som vuxen. Jag tyckte han kändes blek och träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Return of the Jedi (1983)

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

The Empire Strikes Back (1980)

The Empire Strikes BackJaha, då har vi kommit till den generellt sett mest uppskattade episoden, nämligen The Empire Strikes Back. Jag ser alltså filmerna i ordningen 4-5-1-2-3-6. På så sätt bjuds jag inledningsvis på de två första originalfilmerna med Luke, Leia, Han och Darth Vader och sen får jag i en (ganska lång) flashbacksekvens se hur det kom sig att Anakin blev Vader osv. Som avslutning får jag slutuppgörelsen mellan Vader, Luke och Kejsaren i episod 6 och om några veckor sjuan i och med The Force Awakens. En bit in i mitt maraton så trivs jag med den ordningen. Nedan följer mitt tio år gamla korta omdöme av Rymdimperiet slår tillbaka i kursiv stil och sen några uppdaterade tankar.

Handlingen: well, egentligen är det samma handling som i den första filmen.

Nu blev det lite bättre. Vader är med lite mer och dominerar när han är ointresserad av asteroider. Hamill är lika dålig som förut. Ford och Fisher har en del charmiga scener. Snökriget i början är segt och hafsigt och påminde om slutet i första filmen. Efter inledningen blir det rikigt bra faktiskt. Båda parallellhandlingarna, dels med Luke hos Yoda och dels med Solo & Co, är bra. Hela slutuppgörelsen i molnstaden var riktigt bra och spännande. Äntligen fick Vader och Luke mötas.

Mmm, lite mörkare, och lite bättre än den första filmen konstaterar jag. Något som egentligen inte tillför något är de båda robotarna tycker jag. De känns lite som den tidens Jar Jar Binks, i alla fall C-3PO. Lite för mycket upprepningar när R2-D2 säger nåt i form av jobbiga pip, och sen ska C-3PO svara något löjligt. Och varför måste C-3PO gå så där fånigt, liksom stapplande med stela ben. Tyvärr är det lite för mycket trams i filmerna för min smak men denna får ändå klart godkänt pga sin mörkare sida. Muahahaha.

Efter omtitten så håller jag inte riktigt med själv när det gäller en del saker. Jag tycker exempelvis inledning på Hoth var rätt så mysig. Jag fick en känsla av en gammal krigsmatinéfilm i snölandskap. Snö på film är alltid trevligt. Jag gillade de stop motion-animerade riddjuren. Hellre stop motion än dålig cgi.

Däremot tyckte jag inte träningssekvensen med Luke hos Yoda var speciellt rolig. Kanske för att jag sett det förut. Den kändes inte spännande helt enkelt. Jag visste hela tiden vad som skulle hända. Fast om jag hade tokälskat allt första gången så hade jag säkert uppskattad allt ännu mer vid en omtitt. Det är väl bara att konstatera att jag inte är galaxens största Star Wars-fan.

Även denna gång har jag svårt för de tramsiga inslagen med robotarna, precis som jag skriver i min gamla text.

En sak jag minns att jag stört mig på vid tidigare tittar på filmen, och även denna gång, är den något hoppiga handlingen där vi kastas mellan ett antal parallellhandlingar. Jag upplevde Sagan om de två tornen på samma sätt. Tre handlingar där vi får korta avsnitt från varje innan vi hoppar över till nästa. Å andra sidan funkade just detta suveränt i Cloud Atlas där vi fick det upphöjt till två.

Jag gillade Darth Vaders ”sarkofag” eller vad man ska kalla den. Den bara dyker upp vid några tillfällen och till en början är det oklart vad han egentligen gör där inne. Är det ett solarium? Även besättningen på rymdkryssaren verkar något obekväma med vad som pågår där inne. Vad finns egentligen under Vaders hjälm? Ja, jag gillar mystiken.

Apropå mystik så tycker jag även Kejsarens korta cameo är bra. Han är knappt med nånting men det bara bidrar till mystiken.

Skurkarna i Star Wars-världen pratar alltid brittisk engelska. Det finns några undantag men överlag så är det brittisk överklassengelska à la Peter Cushing i första filmen som är skurklingo.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Star Wars (1977)

Star WarsFasiken. Det är ju bara några veckor kvar till jul och därmed ännu kortare kvar till premiären för den nya Star Wars-filmen The Force Awakens. Hög tid att kolla in de gamla filmerna igen alltså. På Twitter undrade jag vilken ordning man skulle se filmerna. I den ordning de är producerade (4-5-6-1-2-3) eller i den ordning filmerna utspelas tidsmässigt (1-2-3-4-5-6)? Ordningen 1-2-3-4-5-6 vann. Jag själv röstade dock på 4-5-6-1-2-3. Nu kommer jag ändå inte välja nån av dessa utan jag kommer applicera en variant på The Machete Order, som är 4-5-2-3-6. Här hoppar man helt enkelt över ettan och Jar Jar Binks. Jag kommer dock se ettan så min ordning blir 4-5-1-2-3-6.

Först ut är Star Wars från ’77 med andra ord. Jag såg om alla filmer för några (tio!) år sen och jag har grävt fram mina gamla recensioner ur gömmorna. Så här tyckte jag om episod 4 då (i kursiv stil).

Luke Skywalker, ung hjälte i Mark Hamills gestalt, tar sig an det ondskefulla Rymdimperiet med Darth Vader i spetsen. Till sin hjälp har han Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), Han Solo (Harrison Ford), Prinsessan Leia (Carrie Fisher), och några löjliga robotar.

Mjaha, det var ju en helt ok matinéfilm. Skön fantasy bitvis. Alec Guiness och James Earl Jones röst är det som ger det hela lite tyngd. Varje gång Vader är med blir det lite bättre. Jag gillar Jones röst. Jag tyckte även Vaders entré var bra, när han bara kliver in på rebellernas skepp efter bordningen, stannar upp, tittar lite, ANDAS, och går vidare i sin svarta mundering. Skönt.

Tyvärr är det ju så att andra delar av filmer består av trams och dåligt skådespel. Mark Hamill är riktigt dålig faktiskt. Ok, så länge han inte öppnar munnen så är det godkänt men när han ska säga nåt så blir det inläst och tillgjort. Hafsig klippning bitvis tyckte jag också. Slutet kändes som ett segt och långdraget datorspel. Här flög både rymdskepp och pilotklyschor genom rymden för mycket. Det här med Kraften, Vader, jedi och allt, det är det som är spännande. Kenobis och Vaders uppgörelse är bra, och slutbetyget blir en stark trea.

Ja, jag håller med mig själv, en bra matinérulle. Nåt jag noterade denna titt var ju hur irriterande C-3PO faktiskt var. Han (hen? den?) är som en billig och dålig plåtkopia av Charlie Chaplin/Mr Bean. Han bara vaggar omkring och är tramsig. Jag fick nästan Jar Jar Binks-vibbar. Bra – inte. Varelserna i början, de med röda ögon som lät som bebisar, var inte heller roliga. Filmen kändes mest som en barnfilm och sandfolket lät som sälar.

Dåligt var även Lucas ditlagda effekter eftersom det så alldeles uppenbart syns att de är ditlagda i efterhand, t ex när man får se stormtroopers rida omkring på nån sorts djur (gigantiska grisar?).

Jag tyckte det var ganska intressant att Vader inledningsvis nästan känns som en bifigur. Peter Cushings rollfigur var mer tongivande tyckte jag. Härligt brittiskt elak.

Som jag skrev i den gamla texten så är det Kraften, Vader och Jedis som är det intressanta. Vaders och Obi-Wans fajt där i slutet kändes lite fånig, som att de stod och petade med plastsvärd, men det är pratet som är bra. Resten av innehållet i filmen tyckte jag var helt ok, men inte mer. Robotarna och vissa av varelserna drog ner betyget. Slutet kändes som Independence Day eller Top Gun. Ganska tråkigt och utdraget och lite pompöst.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: