Jaha, då har vi kommit till den generellt sett mest uppskattade episoden, nämligen The Empire Strikes Back. Jag ser alltså filmerna i ordningen 4-5-1-2-3-6. På så sätt bjuds jag inledningsvis på de två första originalfilmerna med Luke, Leia, Han och Darth Vader och sen får jag i en (ganska lång) flashbacksekvens se hur det kom sig att Anakin blev Vader osv. Som avslutning får jag slutuppgörelsen mellan Vader, Luke och Kejsaren i episod 6 och om några veckor sjuan i och med The Force Awakens. En bit in i mitt maraton så trivs jag med den ordningen. Nedan följer mitt tio år gamla korta omdöme av Rymdimperiet slår tillbaka i kursiv stil och sen några uppdaterade tankar.
Handlingen: well, egentligen är det samma handling som i den första filmen.
Nu blev det lite bättre. Vader är med lite mer och dominerar när han är ointresserad av asteroider. Hamill är lika dålig som förut. Ford och Fisher har en del charmiga scener. Snökriget i början är segt och hafsigt och påminde om slutet i första filmen. Efter inledningen blir det rikigt bra faktiskt. Båda parallellhandlingarna, dels med Luke hos Yoda och dels med Solo & Co, är bra. Hela slutuppgörelsen i molnstaden var riktigt bra och spännande. Äntligen fick Vader och Luke mötas.
Mmm, lite mörkare, och lite bättre än den första filmen konstaterar jag. Något som egentligen inte tillför något är de båda robotarna tycker jag. De känns lite som den tidens Jar Jar Binks, i alla fall C-3PO. Lite för mycket upprepningar när R2-D2 säger nåt i form av jobbiga pip, och sen ska C-3PO svara något löjligt. Och varför måste C-3PO gå så där fånigt, liksom stapplande med stela ben. Tyvärr är det lite för mycket trams i filmerna för min smak men denna får ändå klart godkänt pga sin mörkare sida. Muahahaha.
Efter omtitten så håller jag inte riktigt med själv när det gäller en del saker. Jag tycker exempelvis inledning på Hoth var rätt så mysig. Jag fick en känsla av en gammal krigsmatinéfilm i snölandskap. Snö på film är alltid trevligt. Jag gillade de stop motion-animerade riddjuren. Hellre stop motion än dålig cgi.
Däremot tyckte jag inte träningssekvensen med Luke hos Yoda var speciellt rolig. Kanske för att jag sett det förut. Den kändes inte spännande helt enkelt. Jag visste hela tiden vad som skulle hända. Fast om jag hade tokälskat allt första gången så hade jag säkert uppskattad allt ännu mer vid en omtitt. Det är väl bara att konstatera att jag inte är galaxens största Star Wars-fan.
Även denna gång har jag svårt för de tramsiga inslagen med robotarna, precis som jag skriver i min gamla text.
En sak jag minns att jag stört mig på vid tidigare tittar på filmen, och även denna gång, är den något hoppiga handlingen där vi kastas mellan ett antal parallellhandlingar. Jag upplevde Sagan om de två tornen på samma sätt. Tre handlingar där vi får korta avsnitt från varje innan vi hoppar över till nästa. Å andra sidan funkade just detta suveränt i Cloud Atlas där vi fick det upphöjt till två.
Jag gillade Darth Vaders ”sarkofag” eller vad man ska kalla den. Den bara dyker upp vid några tillfällen och till en början är det oklart vad han egentligen gör där inne. Är det ett solarium? Även besättningen på rymdkryssaren verkar något obekväma med vad som pågår där inne. Vad finns egentligen under Vaders hjälm? Ja, jag gillar mystiken.
Apropå mystik så tycker jag även Kejsarens korta cameo är bra. Han är knappt med nånting men det bara bidrar till mystiken.
Skurkarna i Star Wars-världen pratar alltid brittisk engelska. Det finns några undantag men överlag så är det brittisk överklassengelska à la Peter Cushing i första filmen som är skurklingo.
Betyg 2005:
Betyg 2015:
Hmmm. 1980. Hur svårt var det att få ihop en lista för just det här filmåret? Jättesvårt visade det sig. Egentligen är det nog bara de fyra överst placerade filmerna som jag verkligen kan utnämna till toppfilmer. Filmerna i botten av listan är närmare ok än bra. Faktum är att jag kan knappt säga att jag ens gillar dem.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?