Raging Bull

Titel: Raging Bull (Tjuren från Bronx)
Regi: Martin Scorsese
År: 1980
IMDb | Filmtipset

Här kommer en riktigt gammal recension av en film som jag inte har sett sen jag såg den då för åtta år sen. Egentligen borde jag väl se om den och stämma av vad jag tycker nu men va fan, det finns ju så mycket film att se som jag aldrig sett… 😉

Raging Bull var trojkan Martin Scorsese-Robert De Niro-Joe Pescis första film tillsammans. Senare gjorde de även Goodfellas (1990) och Casino (1995). Raging Bull handlar om boxaren Jake LaMottas liv, både i men kanske främst utanför ringen. LaMotta var en envis, misstänksam och tjurskallig typ, vilket han hade nytta av i ringen, men utanför densamma gjorde det att hans liv var stökigt och till slut rätt så tragiskt.

Efter en kort inledning där en fet och utbränd LaMotta förbereder sig för ett nattklubbsframträdande 1964, tar filmen sin början 23 år tidigare i New York. Det är då tidigt i LaMottas karriär och han drömmer om att få gå en titelmatch. Detta visar sig inte vara alltför lätt, eftersom han vill gå sin egen väg och vägrar prata med den lokala maffioson Tommy Como (Nicholas Colasanto). Jakes bror Joey (Joe Pesci) som agerar manager gör sitt bästa för att tygla Jake och övertyga honom om att gå via Tommy nog är det enda sättet. Livet vid sidan om ringen är inget vidare för Jake som ständigt bråkar med sin fru. När han träffar den unga (15 år) och vackra blondinen Vickie (Cathy Moriarty) som umgås i kretsen kring Tommy Como så är det första äktenskapet slut och han gifter sig med Vickie (när hon fyllt myndig ålder). Nu följer en tid av relativ lycka för Jake. Han boxas framgångsrikt och kommer närmare sin titelmatch, och dessutom får han och Vickie barn. Efter att ändå ha kontaktat Tommy får Jake till slut sin chans att bli mästare men han eller åtminstone hans stolthet får betala ett rätt så högt pris.

Jag vet inte hur många flottyrmunkar per dag som krävs men resultatet ser ni till höger

Att Jake har framgång i ringen är inget som avspeglas i det verkliga livet. Han är misstänksam, för att inte säga paranoid, och övertygad om att Vickie är otrogen. Han ber därför sin bror Joey att hålla ett öga på henne när han inte är hemma. Till slut går det så långt att han misstänker alla i sin omgivning inklusive Joey. Det kan bara gå på ett sätt. Utför.

Under förtexterna i början ser man LaMotta dansa i ringen till tonerna av pampig musik vilket är en otroligt tung, vacker och perfekt inledning på denna svartvita film. Boxningsscenerna är brutalt strålande med ljud och klippning som inte kan bli bättre. Hela rollbesättningen med De Niro i spetsen gör ett mycket övertygande jobb. De Niro gjorde som de flesta vet en s.k. Renée Zellweger under filmen. Från en 70 kilos boxare i topptrim till en fet och avdankad föredetting på drygt 25 (?) kilo mer är en slående (ursäkta) förvandling. Men det är inte bara det yttre som gör intryck förstås. De Niro gestaltar LaMottas paranoida, våldsamma, aggressiva men samtidigt osäkra och ångerfulla natur på ett imponerande och mycket realistiskt sätt. Samtidigt som LaMotta är en rätt så patetisk figur så känner man verkligen hur han brottas med sina inre demoner. Speciellt minns jag en scen mot slutet av filmen när LaMotta hamnat i finkan efter att ha serverat minderåriga alkohol på sin nattklubb. Förtvivlad slår han nävarna mot väggen i sin cell samtidigt som han skriker ”I’m so stupid! Stupid. Stupid. Stupid. Stupid”.

Betyget kan inte bli annat än det högsta till denna film som nog borde ha fått en Oscar för 1980 års bästa film. Detta sagt utan att ha sett Ordinary People som fick priset.