10 i topp: Filmer 1983

1983Oj, oj, oj, vad svårt det här var. 1984 var ett grymt filmår och där jag hade mycket att välja bland. Med 1983 var det nästan tvärtom. Jag fick leta djupt i säcken efter filmer som jag vet att jag gillar och verkligen kan stå för. Den enda film på listan som jag sett hyfsat nyligen är min nummer 7. När det gäller resten så går jag på ren nostalgi och vad min hjärna påstår att jag tyckte då jag såg den.

Dags att se vad 1983 har i sin filmmalpåse!

 

10. Monty Python’s The Meaning of Life
Monty Python's The Meaning of Life

För den lövtunna mintkakan. Det är liksom det som sitter kvar.

9. Scarface
Scarface
För att jag minns den som märkligt lockande och överdriven på ett bra sätt. Det faktum att Flavor Flav från Public Enemy citerar Tony Montana i låten ”Welcome To The Terrordome” gör inte filmen sämre.

8. Zelig
Zelig
För själva konceptet med en man som ändras fysiskt för att smälta in med sin mänskliga omgivning. Och se, en fejkdokumentär som jag faktiskt gillar.

7. Return of the Jedi
Return of the Jedi

För ewokerna. Inte. Snarare för: ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”.

6. Style Wars
Style Wars
För det härliga tidiga 80-talet i New York med b-boys, DJ:s och graffare. Denna dokumentär sågs på Stockholm Filmfestival 2003 då uppföljaren Style Wars Revisited visades.

5. Videodrome
Videodrome

För pistolen i magen och David Cronenbergs vanliga kroppsskräck.

4. Midvinterduell
Midvinterduell

För att jag vill hylla denna Lars Molin-pärla på 52 minuter där striden om en mjölkpall tar sig episka mått.

3. The Dead Zone
The Dead Zone

För att det är en av mina favoritfilmatiseringar baserade på ett verk av Stephen King. Cronenberg igen!

2. The Right Stuff
The Right Stuff
För att mitt minne säger mig att jag verkligen gillade filmen när jag såg den för evigheter sen. I princip det enda jag minns är blowjob-scenen. Ja, den där de aspirerande astronauterna ska testa sin lungkapacitet.

1. Rumble Fish
Rumble Fish
För att mitt minne säger mig att jag älskade filmen när jag såg den för evigheter sen. Och för fiskarna i färg.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: Naturens hämndLe dernier combatOctopussyWarGamesSudden Impact och Trading Places.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från ’83.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

Return of the Jedi (1983)

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

%d bloggare gillar detta: