The Outsiders (1983)

Fripps filmrevyer och Movies – Noir kör just nu ett projekt där de under året listar sina fem favoritfilmer från 52 regissörer. En ny regissör varje vecka. Den här veckan var turen kommen till Francis Ford Coppola. Henke hade med The Outsiders på listan, en film som jag inte hade sett… trodde jag. För det visade sig nämligen att jag hade sett den och jag hade dessutom skrivit om den. Så här kommer min gamla preblogg-text om den som skrevs i maj 2008.

The Outsiders är en sorts systerfilm till Coppolas utmärkta Rumble Fish. Filmerna spelades in efter varandra och båda bygger på romaner av S.E. Hinton (som bara var en 15 år när HON skrev The Outsiders). I The Outsiders är det de fattiga ”greasers” och de rika ”socs” som fajtas. När en socs blir knivmördad tvingas två greasers, spelade av Ralph Macchio och C. Thomas Howell, att gömma sig på annan ort.

The Outsiders känns ungefär som en ungdomsvästern även fast den utspelas på 1960-talet. Kanske bidrar de orangefärgade förtexterna som visar slitna stadsmiljöer till västernkänslan. Och sen har vi då två gäng som staden inte är stor nog för. Borta med vinden är en annan ”influens”. Dels läser man i filmen boken Borta med vinden och dels påminner en del av scenerierna starkt om studiomiljöerna i filmen Borta med vinden. Jag tänker främst på bilder med svarta siluetter mot en färggrann kvällshimmel.

Ja, jag gillade filmen. Den hade en annorlunda känsla och det var nog skönt för Coppola att göra en relativt ”enkel” film efter mastodontmästerverket Apocalypse Now (1979) och musikalfiaskot One from the Heart (1982). Det är rätt kul att lista skådisarna som är med i filmen: Tom Cruise, Matt Dillon, Patrick Swayze, Ralph Macchio, Rob Lowe, Diane Lane, Emilio Estevez, Tom Waits, mm. Alla gör nog inte strålande insatser och filmens känsla var både b-ig och bra. En stark trea blir betyget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”You are a fear prisoner. Yes, you are a product of fear.”

10 i topp: Filmer 1983

1983Oj, oj, oj, vad svårt det här var. 1984 var ett grymt filmår och där jag hade mycket att välja bland. Med 1983 var det nästan tvärtom. Jag fick leta djupt i säcken efter filmer som jag vet att jag gillar och verkligen kan stå för. Den enda film på listan som jag sett hyfsat nyligen är min nummer 7. När det gäller resten så går jag på ren nostalgi och vad min hjärna påstår att jag tyckte då jag såg den.

Dags att se vad 1983 har i sin filmmalpåse!

 

10. Monty Python’s The Meaning of Life
Monty Python's The Meaning of Life

För den lövtunna mintkakan. Det är liksom det som sitter kvar.

9. Scarface
Scarface
För att jag minns den som märkligt lockande och överdriven på ett bra sätt. Det faktum att Flavor Flav från Public Enemy citerar Tony Montana i låten ”Welcome To The Terrordome” gör inte filmen sämre.

8. Zelig
Zelig
För själva konceptet med en man som ändras fysiskt för att smälta in med sin mänskliga omgivning. Och se, en fejkdokumentär som jag faktiskt gillar.

7. Return of the Jedi
Return of the Jedi

För ewokerna. Inte. Snarare för: ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”.

6. Style Wars
Style Wars
För det härliga tidiga 80-talet i New York med b-boys, DJ:s och graffare. Denna dokumentär sågs på Stockholm Filmfestival 2003 då uppföljaren Style Wars Revisited visades.

5. Videodrome
Videodrome

För pistolen i magen och David Cronenbergs vanliga kroppsskräck.

4. Midvinterduell
Midvinterduell

För att jag vill hylla denna Lars Molin-pärla på 52 minuter där striden om en mjölkpall tar sig episka mått.

3. The Dead Zone
The Dead Zone

För att det är en av mina favoritfilmatiseringar baserade på ett verk av Stephen King. Cronenberg igen!

2. The Right Stuff
The Right Stuff
För att mitt minne säger mig att jag verkligen gillade filmen när jag såg den för evigheter sen. I princip det enda jag minns är blowjob-scenen. Ja, den där de aspirerande astronauterna ska testa sin lungkapacitet.

1. Rumble Fish
Rumble Fish
För att mitt minne säger mig att jag älskade filmen när jag såg den för evigheter sen. Och för fiskarna i färg.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: Naturens hämndLe dernier combatOctopussyWarGamesSudden Impact och Trading Places.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från ’83.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

I never meant to cause you any sorrow

PrinceJag länkar till den här videon eftersom den än så länge nu återigen finns på YouTube. Den kommer förmodligen att tas bort precis som skett tidigare. Eller inte.

Uppdatering: Japp, nu har videon förstås tagits bort. Det var alltså en video av den första gången Prince spelade ”Purple Rain” live inför publik 1983. Den går dock att hitta på nätet på andra sidor, t ex här.

 

Return of the Jedi (1983)

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

Filmspanar-tema: Semester – Vacation (1983)

filmspanarna_kvadratPeter HaberFilmspanarna tar inte semester. Eller, förresten, det gör vi nog. Faktum är att jag är på semester just i detta nu. Jag är uppe i Dalarna och viftar bort knott, försöker få fyr på grillen i regnet, paddlar kanot i motvind och trampar i geggig lera under sommarens långvandring.

Eftersom WordPress (och förmodligen alla andra bloggplattformar) har en trevlig schemaläggningsfunktion så tar emellertid inte bloggen semester.

Denna månads tema är semester, och jag visste direkt vilken film jag skulle skriva om, en gammal s.k. klassiker som jag inte hade sett. En klassiker som dessutom ska få en remake med svensk biopremoär den 11 september. Det handlar om en 80-talsklassiker och vid den här tiden var det ju standard att inte använda de engelska originaltitlarna utan hitta på en svensk, oftast ordvitsig, titel. I det här fallet så är nog den svenska titeln mest känd i Sverige. För mig var det nästan så att jag inte fattade att det var samma film ens.

Det som är lite kul är att remaken när den nu får premiär faktiskt kommer att använda den gamla svenska titeln igen. Det känns lite udda, men jag förstår hur de tänker. Folk som var med på 80-talet och såg filmen då den var känd under sitt svenska namn ska lockas till biograferna.

Vilket film är det? Ja, det har ni nog listat ut vid det här laget, även utan att läsa titeln på inlägget…

 

Vacation / Ett päron till farsa (1983)

Haha, ett Päron till farsa, haha. Vad har det med filmens handling att göra?! Ja, Chevy Chase spelar Clark Griswold, pappan i familjen och han är en typ som irriterar sin fru och sina barn. Päron är ju slang för föräldrar, kanske när man irriterar sig lite grann på dessa föräldrar. Men ändå. Det blir ju liksom samma som att säga En förälder till farsa. Och inget om nån semester. Haha, svenskar och våra filmtitlar. Det här är ju dessutom ett exempel på en titel som sen fick följa med i de efterföljande filmerna i serien. Ett päron till farsa firar jul och Ett päron till farsa i Las Vegas. Och den nya filmen kommer att heta Ett päron farsa: Nästa generation.

Jag konstaterar direkt: Det här är sämre än Sällskapsresan. Och då ska sägas att jag inte är speciellt förtjust i Sällskapsresan. Vacation är, precis som Lasse Åbergs klassiker, en serie sketcher i princip helt utan handling.

Några sketcher: Clark Griswold ska hämta ut sin nya bil hos bilhandlaren, får fel bil och det ska vi tycka är jättekul. Clark ska på en dator (ja, det fanns såna) visa vägen de ska åka från Chicago till Kalifornien och nöjesparken Walley World och barnen spelar samtidigt Pac-Man på samma dator och jagar hans bilavatar. Åh, hilarious. Not.

vacation

Återigen, Vacation är alltså en serie sketcher staplade på varandra. Om sketcherna nu hade varit roliga så kanske det hade varit en annan sak. Problemet är att de inte är roliga, i mina ögon. Jag vet inte om jag kan minnas en enda sketch som var rolig? Är detta verkligen en komediklassiker? Det kanske var det då på 80-talet men så har den blivit fruktansvärt daterad? Jag menar, hur kul är det när typ tre gånger får se en blondin åka förbi i en röd sportbil och Clark blir alldeles till sig?

Nej, skämten är för enkla. Det är upplägg som i rundpingis. Det är liksom för lätt att bara smasha in bollen. Jag saknar nån sorts smarthet. Nu ska sägas att det blev aningen bättre mot slutet, när Aunt Edna dör (spoiler!). Det blev nån sorts grotesk humor som funkade för mig. Även när Clark ballade ur fullständigt i sitt envisa försök att komma fram till Walley World var det någorlunda roligt.

I slutändan är det dock inte min typ film så betyget kan inte bli högt. Sorry, Filmspotting-Adam som jag vet gillar den här filmen och den här scenen: Don’t touch! Japp, förmodligen den bästa scenen i filmen.

Kommer jag se remaken? Tveksamt, men jag är ju sugen på att se om den kanske kan vara bättre än originalet. En sak som faktiskt är bra med originalet är att den är lite vågad, med en del f-ord och naket (enbart kvinnliga bröst givetvis, ja, och manliga också). Det känns tveksamt att remaken har råd med detta med tanke på vilken åldersgräns den då skulle få (i USA).

Jo, en sista sak som bidrog till att sänka filmen för mig. Randy Quaid och hans familj som familjen Griswold besöker på vägen till Walley World. WTF. Den här typen av white trash-humor är inte bra. Jag vill ha äkta white trash, inte detta trams.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna skriver om. Semesterskoj eller semester… oj, oj, oj?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Absurd Cinema
Movies Noir
The Nerd Bird

Martial arts-måndag: Project A (‘A’ gai wak)

Titel: Project A (‘A’ gai wak)
Regi: Jackie Chan & Sammo Hung Kam-Bo
År: 1983
IMDb
| Filmtipset

Den här måndagen blir det bara ett kort omdöme av veckans martial arts-film. Filmen är liksom inte värd mer än så. Fast jag rekommenderar att ni kollar in klippet jag länkar till. Det är en kul sammanfattning.

Project A är den första riktiga filmen med de tre vännerna Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao (de gjorde många fler tillsammans efter denna). Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och Hongkongs kustbevakning har problem med pirater. Chan & Co får i uppgift att sätta stopp för sjörövarna. Njaae, precis som när det gäller Drunken Master II, en annan Chan-film, så har jag inte så mycket att säga om den här filmen. Förutom en del spektakulära stunts och ganska bra fajter så är det för dåligt helt enkelt. Det är kul att se vissa delar – cykeljakten, klocktornet och slutfajten bör nämnas – men det är för dåligt däremellan för att det ska bli en bra film som helhet. På YouTube kan ni se bloopers blandat med de bästa scenerna, som ju alltid Chan brukar visa under eftertexterna i sina filmer.

2+/5

%d bloggare gillar detta: