Voices of a Distant Star (2002)

För några dagar sen kom jag på att jag saknade den japanske anime-regissören Satoshi Kon väldigt mycket. Kon gjorde intressanta och mystiska filmer som hade en sorts David Lynch-vibbar över sig. Den första filmen jag såg var Perfect Blue som en del av ett anime-tema som SVT hade för länge sen. Efter det så träffade jag dessutom Kon själv när han besökte Stockholm och Filmhuset i ett event ordnat av Cinemateket. Tyvärr gick Kon bort bara några år efter Sverige-besöket.

Och apropå det där SVT-temat så visades även kortfilmen Voices of a Distant Star (som dock inte regisserades av Kon) och min preblogg-text om den skrevs i september 2007.

Voices of a Disant Star är en kortfilm, 25 minuter lång, om en tjej som blir pilot i rymdarmén och färdas allt längre och längre bort samtidigt som pojkvännen är kvar på jorden och får vänta allt längre – flera år till slut – på hennes sms. Det här var en ganska vacker och sorglig historia som är snyggt tecknat. Eftersom den är ganska kort och inte så påkostad ger den dock ett litet blekt intryck. Men jag gillar tecknarstilen och själva historien är melankolisk och bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Det visar sig att Voices of a Distant Star gjordes av en viss Makoto Shinkai som nu gått vidare till storfilmer som Your Name och Weathering with You. Precis då som nu så fokuserar Shinkai på romantik, melankoli, sorgsenhet och långdistansförhållanden.

Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mr. Nobody (2009)

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Söndagar med Bergman: De fördömda kvinnornas dans (1976)

De två systrarna och Döden mellan dem

Nu börjar jag få gräva ordentligt djupt för att hitta Ingmar Bergman-filmer som jag inte har sett tidigare. Dessutom är ett problem att det är svårt att rent fysiskt hitta filmerna så att man kan se dem. Ytterligare ett hinder, som är mer personligt, är att jag börjar känna mig aningen mätt. Som jag kanske nämnt tidigare så har jag från och med nu valt att inte se ren tv-teater, dvs ”filmer” där Bergman filmat en teater-pjäs rakt upp och ner. Det finns ett antal sådana här uppsättningar av pjäser som filmats för tv att tillgå men jag hoppar alltså över dessa (Markisinnan de Sade, Backanterna och Misantropen är tre exempel).

Just kortfilmer hade jag inte heller tänkt inkludera i projektet från början men nu råkade jag ramla på en bra version (bildkvalitetsmässigt) av De fördömda kvinnornas dans, Bergmans samarbete med koreografen Donya Feuer, på YouTube.

Haha, det här är verkligen så pretto som det kanske kan bli. Underbart! När dansfilmen De fördömda kvinnornas dans sändes på SVT på 70-talet så gjordes det på ett lite annorlunda sätt. Filmen presenterades av konstkritikern Ingela Lind (en riktig sötnos som jag fortfarande då och då ser idag när hon berättar om konstutställningar på Kulturnyheterna). Hon pratar lite kort om bakgrunden till filmen och sen visar man den tio minuter långa filmen där tre kvinnor och en ung flicka (samma tjej som var med i publiken i Trollflöjten förresten) rör sig till tonerna av Monteverdi.

Efter denna första visning återkommer ciceronen Lind och förklarar vad Bergman och Feuer egentligen vill säga med filmen och därefter visar man filmen en gång till. Då är tanken att vi tittare kanske ska se på den på ett annorlunda sätt, se fler detaljer eller åtminstone jämföra med hur vi upplevde den första gången. Ett intressant upplägg måste jag säga, hur pretto det nu än är. Jag är lite osäker på om det här sättet att presentera filmen var SVT:s eget påhitt eller om Bergman själv styrde över det. Jag tror det var SVT:s idé men jag har inte kunnat bekräfta det.

Ok. Hur upplevde jag den tio minuter långa dansen första gången? Ja, först är det väl att ta i lite att kalla det för dans. Det var mest närbilder (svartvitt foto, av Sven Nykvist förstås) på ansikten och händer som rör sig. Detta är en äkta konstfilm! Själva ”handlingen” då? Vad hände? Ja, jag tolkade det som att Döden trängde sig på. En av kvinnorna var deprimerad och fick vid ett tillfälle nån form av psykos och lät sig sen svepas in i Dödens varma famn, och lämnade därmed sitt barn och sin syster bakom sig.

Vad menade då Bergman och Feuer med filmen? Jo, enligt Lind så handlade det om den begränsade och instängda värld som kvinnor tvingas leva i och vad som förväntas av dem i form av olika rollspel. Den unga flickan känner inte av detta till en början utan leker fritt. I slutet sveps hon dock in av Döden och de två äldre systrarna, in i de fjättrande bojorna som skapats av tidigare generationer. Ungefär så. Och Döden var tydligen mer symbolisk än bokstavlig även om hon hade en liknande svart hätta som Bengt Ekerot i Det sjunde inseglet.

Värt att nämna är att den amerikanska koreografen Donya Feuer samarbetade med Bergman ganska frekvent. Bl a var hon med och skapade några av de scener som var det bästa med den i övrigt plågsamma Trollflöjten, nämligen scenerna i helvetet med de plågade själarna.

De fördömda kvinnornas dans är inget jag kan rekommendera. Det är som sagt en äkta konstfilm. Det är svartvitt, svarta trikåer, och allt annat än häftig dans till tonerna av klassisk musik. Det påminde mig om en teaterpjäs som jag såg för länge sen i Uppsala. Där gick folk omkring på scenen i svarta trikåer och trummade på trummor. Kan det ha varit Strindbergs Ett drömspel som vi funderade på att lämna i pausen? Hmmm?

Nåväl. De fördömda kvinnornas dans är lite bättre än så och jag delar faktiskt ut en tvåa. Jag gillar upplägget och själva dansfilmen i sig funkade konstigt nog ibland trots den stela och sparsmakade dansen (eller kroppar som rör sig snarare än dans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Barnet

Presentatören Ingela Lind

The Hours (2002)

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.

Söndagar med Bergman: Stimulantia (1967)

Jag läser på IngmarBergman.se att mitten av 60-talet var episodfilmernas förlovade tid. Heta europeiska regissörer gjorde verk som Ro.Go.Pa.G.. Sverige ville inte vara sämre och Svensk Filmindustri gav i uppdrag till en rad svenska regissörer att göra varsin kortfilm. Men vad skulle den röda tråden bli? Hur skulle filmerna kunna knytas ihop tematiskt? Jo, det skulle handla om stimulans och filmen fick heta Stimulantia. Det visade sig föga förvånande att de åtta kortfilmerna som ingår inte hänger ihop för fem öre.

Innan varje kortfilm presenterar respektive regissör hur man ser på stimulans och varför man har gjort just den filmen man har gjort. En av filmerna är gjord av Ingmar Bergman och det är just därför jag har sett Stimulantia. Filmen inleds med ganska schyssta tecknade förtexter och mysig 60-talsjazz och sen börjar den första kortfilmen av Hans Abramson…

 

Upptäckten (Regi: Hans Abramson)
Abramson hävdar att barndomen kan vara en stimulans men att hans egen inte var det. Däremot måste Charlie Chaplins barndom stimulerat honom och lett till att han blev den han blev. Abramson har gjort en dokumentär i kortformat om Chaplins barndomskvarter i London. Först får vi dock se några arkivbilder (antar jag) från när Chaplin besökte Sverige tillsammans med sin dotter Geraldine. När Abramson sen kommer till London upptäcker han att området där Chaplin växte upp i princip består av övergivna rivningsobjekt. Dock finns här lekande barn och ledighetskommitén på den lokala puben. Det är alltid kul att se den här typen av vardagsskildring från förr.
3/5

 

Det var en gång två älskande (Regi: Jörn Donner)
Jörn Donner påstår att han ville göra en porrfilm som inte var en porrfilm eller vad han nu yrade om. Harriet Andersson och Sven-Bertil Taube tar in på hotell, badar i genomskinligt badkar, rakar sig (eller Harriet rakar Sven-Bertil snarare), dricker champagne i badet, och sen händer inte så mycket mer. Donner leker med klippningen. Det är fullt med jump cuts och frysta moment. Taube är ung och gullig. Andersson är coolt snygg. Som helhet är det inte speciellt bra även om det var trevliga 60-talsmiljöer, och autentiska dessutom eftersom det ju spelades in på 60-talet.
2/5

 

Konfrontationer (Regi: Lars Görling)
Det här var en positiv överraskning! Lars Görling har gjort en liten dokumentär om bilar, bilåkning i allmänhet och 24-timmarsloppet i Le Mans i synnerhet. Bilderna från Le Mans är helt underbara. Det är som att se en nutida film om racing som ska utspela sig på 60-talet. Det är bara det att de rörliga bilderna vi får se är inspelade där och då på riktigt. Jag har upptäckt att gamla dokumentärer är en guldgruva. När de spelades in så kanske regissörerna inte alls tänkte på vilket tidsdokument de faktiskt skapar. Vi får även se några bilder från en svensk landsväg. Det var vänstertrafik och gula mittstreck, vilket gav en känsla av att det var bekant men ändå lite udda.
4/5

 

Daniel (Regi: Ingmar Bergman)
Nu kommer vi till Ingmar Bergmans insats och den föll platt. Här försvann den lätthet och humor som fanns med i de tidigare filmerna. Bergman presenterar som sagt sitt bidrag själv precis som de andra regissörerna. Det ska bli en film om sonen Daniels ansikte, från då han föddes till när han fyllde två år. Ni vet hur kul det är att titta på andra familjers semesterbilder eller bilder på andras barn. Nej, det är inte speciellt kul. Bra att du tycker om din son och hans ansikte, Ingmar, men det blir inte en speciellt rolig film för oss andra. Det bästa var när familjen (inklusive den gravida frun, pianisten Käbi Laretei) i de första bilderna, innan Daniel föddes, var ute och plockade svamp.
1/5

 

Birgit Nilsson (Regi: Arne Arnbom)
Arne Arnbom blir tydligen stimulerad av La Nilsson, dvs operadivan Birgit Nilsson. Vad den här lilla kortfilmen består av är först ett avsnitt där vi får se bilder från repetitioner inför en föreställning och sen själva resultatet. Birgit Nilsson verkar ha varit en helt underbar person. De bästa med filmen är det inledande klippet där Nilsson samarbetar med dirigenten och orkestern. Hon visar prov på humor och en härlig självdistans och en rejäl glimt i ögat. Hon har en skön pondus utan att vara dominerande på ett jobbigt sätt. Själva uppträdandet var mindre underhållande. Som helhet var det ändå en helt ok upplevelse.
2,5/5

 

Dygdens belöning (Regi: Hans Alfredson & Tage Danielsson)
Det första jag konstaterar är att den här filmen inte hade kunnat göras idag. Vad det handlar om är en komedi om en våldtäkt. Försök pitcha den idén idag. Jag tror inte det här är Alfredson och Danielssons bästa stund som komediskapare. Nu var det här ju förstås en annan tid men jag tycker inte filmen var speciellt rolig nånstans. Lena Granhagen spelar en tvätterska som blir våldtagen och som sen springer till en slemmig advokat (spelad av Alfredson) för att få mer betalt för sin ”insats”. Jag vet inte, jag kanske missar nåt, men bra var det inte.
1/5

 

Smycket (Regi: Gustaf Molander)
Det här var däremot nåt helt annat! Molander berättar innan filmen börjar att han ju egentligen gått i pension för länge sen men att han inte kunde motstå erbjudandet att spela in en novellfilm baserad på Guy de Maupassants korthistoria Smycket. Det som slutligen fick honom på fall var att Ingrid Bergman och Gunnar Björnstrand skulle spela huvudrollerna. Berättelsen handlar om status, fattiga vs rika, relationen mellan man och fru. Det var rörande att se Ingrid Bergman och Björnstrand, och så kul att höra Bergman på svenska också. Hon är strålande vacker, det är bara att konstatera. Dessutom bjuds vi på en twist som jag inte hade en aning om och som skulle få Shyamalan att dregla.
4/5

 

Negressen i skåpet (Regi: Vilgot Sjöman)
Well, ja, ni hör kanske på titeln att den här filmen nog inte heller hade kunnat göras idag. Titeln beskriver rätt så bra vad Sjöman har gjort för film. Det är en absurdistisk, surrealistisk och naivistisk vardagskomedi om en man (Lars Ekborg) i Farsta [sic!] som när frun (Inga Landgré) har åkt till jobbet på morgonen har fantasier om en ung svart kvinna i klädskåpet. Nej, nja, ja, det här funkade inte. Det blir mest fånigt och aningen pinsamt. Dock är den snygg i svartvitt och så förekommer det lite roliga metagrepp som när man byter till färg.
1/5

 

Helhetsbetyget till Stimulantia får bli en trea, en ganska svag trea men ändock en trea. Det som är bra med antologifilmer är ju samtidigt en förbannelse. Om man gillar en episod så vill man inte att den ska ta slut men om man inte gillar den så är det ju skönt att det kommer en ny film ganska så snart. Jag brukar ofta gilla de episodfilmer jag ser men det är oerhört svårt att gilla dem fullt ut och betyget blir nog aldrig högre än en trea. Precis som här.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Venetianskan (1958)

Jag fortsätter att beta av filmerna i Bergmans tv-teater-produktion. Venetianskan, som bygger på en italiensk 1500-tals-komedi, visades första gången 1958. Det som är lite intressant är att den här typen av tv-pjäser vid den här tiden visades live! På 50-talet måste det ändå ha varit lite häftigt att få en tv-pjäs av Bergman direkt hemskickad till vardagsrumssoffan via tv. Jag kommer att tänka på dagens direktsändningar av operaföreställningar, och andra konserter, som man kan uppleva på vissa biografer.

Vad är då Venetianskan? Ja, bra är det i alla fall inte. Det här är verkligen filmad, eller tv-sänd, teater. Det här var ju i tidigt i tv-historien så det var nog ganska svårt att åstadkomma så mycket fancy stuff. Jag ser framför mig en stor otymplig tv-kamera på ett stativ. Det är lite svårt att göra häftiga panoreringar med en sån (om man den inte är placerad på nån form av räls).

Historien är ytterst fånig men kanske ändå lite udda. Den utspelar sig i Venedig som titeln antyder. En vän yngling har kommit dit från Milano och hans svarta lockar (substantiv) och kerubansikte lockar (verb) två mogna damer i staden. De vill helt enkelt ha honom som en toyboy.

Upplägget påminner bitvis om en high school-komedi fast med vuxna. Damerna, en gift fru (Gunnel Lindblom) och en rik änka (Eva Stiberg) skickar ut sina respektive tjänsteflickor för att locka ynglingen, lite på samma sätt som skolkompisar skickas för att fråga chans. Dialogen är pratig och oerhört teatral, men det är på nåt sätt själva poängen. Vi bjuds även på mängder av sexuella anspelningar som t ex när ynglingen funderar på vad han ska äta till middag.

”Det blir en sparsam måltid för att inte betunga stridshästen så han blir slak till torneringen”

Venetianskan är ett verk som vet att det är en teaterpjäs och den eftersträvar ingen som helst realism, vilket de undermåliga kulisserna (och en skrattretande gondol på hjul) skvallrar om.

En sak jag kom att tänka under pjäsens gång var det här med metainslag. I Venetianskan förekommer mycket sådant. Först har vi en berättare, iklädd en sån där venetiansk svart mask med lång näbb, som pratar direkt till tv-publiken. Berättaren själv är inte en del av pjäsen, i alla fall inte tillsammans med de andra skådisarna. Men sen börjar även de riktiga skådisarna med att då och då stanna upp och prata direkt till publiken och bryta fjärde väggen.

När man tänker efter så är ju det här med att bryta fjärde väggen nåt som är helt naturligt när det gäller teater. Man har ju en live-publik att kommunicera med. Men sen när man började göra film, realistisk film, så var det naturliga att inte alls låtsas om att man är ett påhittad verk som en publik kommer att titta på. Nej, då handlade det om att filma ”verkligheten”. Sen nån gång så blev det plötsligt coolt igen att i en film bryta fjärde väggen och låta filmen vara fullt medveten om att det är en film. Då kändes det plötsligt som ett fräscht grepp. Lustigt hur sånt här går i vågor, men även att olika stilar existerar parallellt som t ex bröderna Dardenne jämfört med filmskapare som Quentin Dupieux eller Charlie Kaufman.

Som ni märker har jag inte speciellt mycket, eller mycket gott, att säga om själva verket utan jag funderar mest över andra saker. Som avslutning kan jag ändå nämna att jag kände igen en av de unga skådisarna som spelade en av tjänsteflickorna. Maud Hansson hette hon. Var hade jag sett henne tidigare? Jo, hon var flickan som skulle brännas på bål i Det sjunde inseglet och som riddaren Block frågar om Djävulen. Dessutom spelade Hansson på 70-talet pigan Lina i Emil i Lönneberga. Slut på meddelandet från Klubben för värdelöst vetande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Well, kanske inte bara anspelningar… LOL.

Söndagar med Bergman: Herr Sleeman kommer (1957)

Jag har ju gett mig på den vansinniga uppgiften att se alla Ingmar Bergmans filmer. När jag inledde detta maratonprojekt i somras hade jag som tur var redan sett och skrivit om över 30 av hans filmer.

När jag nu kronologiskt tar mig igenom hans filmografi så har det med jämna mellanrum dykt upp filmer som jag inte sett tidigare, t ex som de två senaste veckornas dokumentärer om Fårö (trevliga filmer bägge två!).

Den här veckan gräver dock min filmspade än djupare och avtäcker en tv-film från 1957 med den något märkliga titeln Herr Sleeman kommer. Det här var Bergmans första besök i tv-världen och vad det handlar om är en tv-teater-uppsättning av Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn.

Den unga Anne (Bibi Andersson) bor hemma hos sina gamla mostrar Bina och Mina. Anne är kär och kanske t.o.m. förlovad med skogsmannen och jägaren Valter (Max von Sydow). Vad Anne dock inte vet är att hennes till synes oskyldiga mostrar planerar att gifta bort henne med den 30 år äldre och halte landssekreterare herr Sleeman.

Fasiken. Det här var en riktigt mörk pjäs visade det sig. Den inleddes roligt med tant Bina (en underbar Naima Wifstrand) och tant Mina (Jullan Kindahl) som sitter i soffan och virkar och syr och skvallrar. De har ett roligt samspel mellan sig. Efter ett tag inser jag alltså att de inte är så snälla och oskyldiga som det verkar. Deras dialog är kryddad av diverse antydningar om allt möjligt kring Annes kommande giftermål med gubben Sleeman.

När Anne får reda de ”glada” nyheterna biter hon ihop men när hon blir lämnad ensam träffar hon sin jägare Valter (som givetvis kommer in genom fönstret) och försöker få tiden att stanna. Utanför villan/fängelset väntar äventyr i skogen med allt från dansbanor, skjutbanor och dresserade apor. Ska hon rymma eller inte?

Det här mellanpartiet med Valter och Anne var sämst i filmen. Bibi Andersson spelar över på ett flickaktigt sätt, bryter fjärde väggen och pratar rätt in i kameran och refererar tillbaka till dialog som förekommit i en tidigare scen. Ja, ett lite annorlunda grepp kanske för den här tiden men det blev övertydligt. ”Anne är en tung börda för tanterna”. ”Men Valter kan lyfta mig”.

En detalj som kanske inte störde mig men som jag noterade var att tanterna pratade i rim. Jag undrar om det var nåt som Ingmar Bergman själv la till eller om det fanns i originaltexten av Hjalmar Bergman. Det känns som att det förmodligen fanns med från början.

Sen dyker den vedervärdige herr Sleeman själv upp till slut och då tar det hela en vändning mot skräckhållet. Slutet är supermörkt och jag skulle kalla verket för en tragedi. Sleeman är en skräckfigur och framställs som ondskan själv.

Jag ställde mig även frågan om det var Hjalmar Bergman som skrivit Den allvarsamma leken. Jag kände igen teman därifrån i form av olycklig, omöjlig kärlek och uppgjorda äktenskap. Det visade sig förstås vara den andre Hjalmar, dvs Söderberg. Men jag antar att dessa var teman som återkom under den här tiden (tidigt 1900-tal).

Herr Sleeman kommer är en märklig pjäs just pga av det eländiga slutet. Men en tvåa får den ändå, denna 43 minuter långa tv-film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Coffee and Cigarettes (2003)

Påsken är slut men Jim Jarmusch-temat fortsätter ett litet tag till. Det verkar som att Jarmusch är ett fan av episodfilmen. Dagens film, Coffee and Cigarettes, är en sådan och sen har vi även Mystery Train och taxi-filmen Night on Earth. Texten om kaffe- och cigarettfilmen skrevs i juli 2004. Sa jag att Jarmusch har en skön stil?

Jim Jarmusch har tagit sina gamla kortfilmer Coffee and Cigarettes (med bl a Roberto Benigni, Steve Buscemi, Iggy Pop och Tom Waits) och slagit ihop dem med ett antal nygjorda kortisar med bl a Cate Blanchett, Bill Murray, Alfred Molina och Steve Coogan. Det hela har blivit en långfilm där ett gäng personer möts över en eller fler koppar kaffe och en cigg.

Ja, jag gillade den här filmen. Jarmusch har en egen och speciell stil på sina rullar. Oftast med en skön tillbakalutad känsla och det hela ger ett ganska slött intryck. På nåt sätt känns det som Jarmusch bara låtit kameran rulla och sen inte gjort så mycket mer än att klippa ihop det efteråt. Resultatet blir skönt. Alla episoder håller inte samma klass. Genomgående tycker jag de nygjorda är klart bättre. Kul är att många av skådisarna spelar, och driver med, sig själva. Bäst är nog antingen episoden med Bill Motherfucking Murray tillsammans med GZA och RZA (från Wu-Tang Clan) eller Molina och Coogans möte som också det är mycket roligt. Blanchett får också visa att hon är en väldigt duktig skådis (en av mina favvisar) i en episod där hon spelar två roller som två kusiner.

Det positiva med att filmen består av ett gäng kortfilmer är att de som är dåliga snart tar slut och förhoppningsvis är den som kommer sen bättre. Nackdelen är förstås att de som är bra också tar slut ganska fort, men det känns som ett mindre problem. Förmodligen skulle de som är bra vara sämre om de hade varit längre. Hehe, jag hoppas ni har förstått. Hur som helst, klart sevärd och roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Innan filmen började visades förfilmen Tempo med Jonas Karlsson och Tova Magnusson-Norling. Rolig, och ganska tänkvärd dessutom. Rekommenderas om ni råkar få chansen att se den.

Min kommentar: kul grej det där med att man innan huvudfilmen stoppar in en kortfilm. Den får ju givetvis inte vara för lång (över 20 minuter eller så) men i det här fallet var den bara fyra minuter.