The Hours (2002)

Samma helg i april 2003 som jag såg 25th Hour och Kod okänd såg jag även dagens film på bio. The Hours regisserades av Stephen Daldry. Vad gjorde han efter framgången med The Hours frågar jag mig? Det känns inte som han blev känd för den breda publiken efter att ha peakat med The Hours. Jag kollar på IMDb och ser att han gjorde The Reader (vann inte Kate Winslet en Oscar för den?), Extremely Loud & Incredibly Close (Oscarsniminerad för bästa film) och så har han regisserat några avsnitt av The Crown. Då får man nog säga att det gått ganska bra ändå. Framöver kommer han göra en film om Oz-figuren den Elaka Häxan från Väst och… Untitled Star Wars/Obi-Wan Kenobi Project. Den sistnämnda måste ju vara en sån där Star Wars-spinoff-historia, typ Ben: A Star Wars Story.

Timmarna (min kommentar: ja, jag använde de svenska titlarna på den här tiden) påminner lite grann om Kod okänd i det att det är tre parallellhandlingar även här. Här utspelas dom dock varken under samma tid eller plats. Men ändå är de sammanlänkade.

Först har vi Virginia Woolf (Nicole Kidman) som på 20-talet har psykiska problem och försöker skriva sin roman Mrs Dalloway. På 50-talet hittar vi en kvinna (Julianne Moore) som har sina problem med att klara pressen att vara den perfekta hemmafrun, att klara livet egentligen. Slutligen, nutid där Meryl Streep spelar en kvinna som förbereder ett party, precis som Mrs Dalloway gör i Woolfs roman, för sin aidssjuke författarvän (Ed Harris).

Låter det bara svårt och konstigt? Well, faktum är att regissören Stephen Daldry (Billy Elliot) lyckats knyta ihop de tre historierna på ett sätt som funkar mycket bra. Samtliga historier är gripande och ingen egentligen sämre än nån annan. Skådisarna håller, inte helt oväntat, ruggigt hög klass. Även tårkanalerna får ett träningspass, och då pratar jag inte bara om skådisarna som gråter i var och varannan scen. Betyget blir en mycket stark 4/5.

Apropå bra skådespel och starka scener så visades prov på detta i den högre skolan i kortfilmen Tystnadens röst som visades innan Timmarna drog igång. Lena Endre är så bra man kan vara då hon på 7 minuter lyckas förmedla mer känsla än Sandra Bullock nånsin kommer att göra sammanlagt under hela sin karriär (min kommentar: hehe, Sandra var tydligen inte en personlig favorit). I filmen ringer en kvinna hem till sin man för att berätta att hon måste läggas in på sjukhus pga ett livsfarligt åderbråck i hjärnan. Kortfilmen bygger på en novell av Majgull Axellson och är klart sevärd. 4/5.