Good Bye Lenin! (2003)

Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.

Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.

Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Any Way the Wind Blows (2003)

Any Way the Wind Blows känns som en klassisk festivalfilm, inte bara för att jag såg den under Stockholm Filmfestival 2003. När jag läser min korta preblogg-text får jag vibbar av andra slice of life-filmer, sköna filmer, helt enkelt. Filmer där handlingen inte är det viktiga utan det är stämningen det handlar om och om att hänga med personerna i filmen. Dessutom är det en belgisk film och det är inte ofta man (läs: jag) ser belgiska filmer utanför festivaler och liknande events.

Any Way the Wind Blows är en belgisk debutfilm som jag, precis som Jonas (min kommentar: en gammal filmforumkompis vars betydligt matigare recension jämfört med mitt omdöme går att läsa här), tyckte var riktigt skön. Jag är svag för vissa typer av filmer. Jag kan nämna två typer. Jag gillar filmer med flera parallella och ibland sammanlänkade historier, som t ex Short Cuts eller Lantana. Sen gillar jag även filmer som innehåller partysekvenser som t ex Spike Lees 25th Hour eller Abre los ojos. Den här filmen innehåller faktiskt både och. De olika människorna vi får följa sammanstrålar nämligen på en galen fest hemma hos en av huvudpersonerna. Vindmannen är skön. I sekvensen när en kvinna (Jonas, du vet förläggarens blonda assistent) är ute och går på stan händer det egentligen ingenting men den är helt enkelt skön bara. Precis som resten av filmen. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man of the Year (2003)

Återigen dags för en preblogg-text från Stockholm Filmfestival-film från 2003. Under den här tiden (hösten 2003) var jag ”mellan jobb” som det så fint heter. Därför hann jag med och hade ork att se ganska många festivalfilmer trots en del fokuskrävande anställningsintervjuer (som inte gav resultat i form av nån anställning). Det blev 15 stycken totalt. 15 filmer alltså (fyra intervjuer, tror jag). 15 filmer kanske inte är så mycket om man jämför med t ex Letterboxd-Carl som troligen ser 40 filmer varje festival. Men för mig är 15 en fin siffra.

The Man of the Year är en brasiliansk svart actiondramakomedi om Maiquel i Rio de Janeiro som skjuter en lokal smågangster för att han kritiserar Maiquels nya frisyr. I stället för att Maiquel blir åtalad för mord så hyllas han av både grannar och polis för att han gjorde så att alla fick ett rötägg mindre att oroa sig för. Förvånad blir Maiquel alltså hjälte och kan till slut starta ett litet företag som tar bort fler oroande element bland Rios kriminella. Samtidigt gifter han sig och får barn. Men nån gång börjar det förstås gå utför i denna Scarface-liknande historia om Maiquel som till skillnad från Tony Montana kom in på den kriminella banan på ett bananskal.

Bitvis är det bisarrt rolig men som helhet är det en besvikelse. Det finns en sorts svart humor som inte riktigt gick hem hos mig. Huvudpersonen vinner aldrig min sympati vilket gör att intresset minskar efter hand. Maiquels fru är riktigt vacker och ger pluset (min kommentar: uppfriskande ytlighet!) men inte godkänt för filmen ändå alltså. 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye, Dragon Inn (2003)

Dags att posta några korta preblogg-texter om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003, min tredje festival. Apropå festivalen så måste jag säga att jag faktiskt längtar till festivalen nu i höst. Den digitala upplevelsen jag hade i höstas var trevlig men att glida runt bland biograferna inne i Stockholm är mysigare. En förhoppning är att Grand ska återkomma som festivalbiograf. Eftersom festivalen alltid går av stapeln i november så skrevs följaktligen min korta text om Good Bye, Dragon Inn i november 2003.

Good Bye, Dragon Inn är en taiwanesisk och väldigt långsam skildring om en biografs sista föreställning. Filmen påminner i berättarstilen lite om Roy Anderssons Sånger från andra våningen, dvs långa tagningar med stillastående kamera. Kameran rör sig bara ett fåtal gånger. Replikerna i filmen kan räknas på handens båda fingrar. I scenerna händer oftast till synes ingenting men ibland är det kul på ett underligt sätt. Lite lustigt är att man då och då får se filmen som biografen visar. Det är Dragon Inn, en gammal kung fu-film från 1966, regisserad av Hu Chuan som även samma år gjorde Shaw Brothers-filmen Come Drink With Me som visas nu på festivalen. 2/5 blir betyget till Good Bye, Dragon Inn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Freddy vs. Jason (2003)

Av oklar anledning såg jag Freddy vs. Jason då Stockholm Filmfestival visade den på bio i december 2003. Det var  inte en del av festivalen utan en separat visning senare på året. Jag antar att det var en visning som var gratis för medlemmar och jag tyckte väl att jag kunde slänga en bort en vardagskväll på en film som jag troligen inte skulle gilla.

Freddy Kreuger är desperat. Barnen i Springwood har glömt honom och han kan inte dyka upp i deras drömmar längre som i fornstora dagar. För att väcka barnens rädsla till liv igen får han den briljanta idén att återuppväcka Jason Voorhees, licensierad att bära hockeymask och mörda tonåringar med machete, från de döda. Jason blir dock lite väl entusiastisk och Freddy har snart inte några barn kvar att hemsöka i drömmarnas värld. Ett gäng tonåringar hamnar mitt i skottlinjen när Freddy och Jason gör upp.

Vad ska man säga? Som förväntat. Det är småkul och jag skrattade några gånger. Vid det första mordet fick samtliga tonåringar skriksjukan (min kommentar: inklusive Kelly Rowland från Destiny’s Child). Alla skrek för fulla muggar. Det var riktigt kul. Det förekommer några några fantasifulla mordscener. Men i grund och botten är det en dålig film, med kassa skådisar, som aldrig är vare sig spännande eller läskig (ja, det var ju inte väntat heller). Det är inte min typ av film alls även om den är kul att se. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nói albinói (2003)

I min preblogg-text från december 2003 om Nói albinói stämplar jag filmen som en slacker-film. Då kommer jag ju osökt att tänka på Richard Linklaters film Slacker som väl måste vara den ultimata slacker-filmen? Är det Linklater som är slacker-filmens mästare? Är inte Dazed and Confused (som jag inte har sett) ytterligare ett exempel på denna genre?

Nói albinói är en isländsk debutfilm om albinon Nói som bor i ett litet samhälle på Island bland snö och berg. Nói är begåvad men (min kommentar: eller ska det vara ”och” här?) en slacker. Han löser Rubiks kub men somnar i skolbänken. Han driver mest omkring, och går till skolan när han har lust. Han träffar en tjej som jobbar på macken, och blir småkär.

Detta var en intressant film som lovar mer från regissören Dagur Kári. Snubben som spelar Nói är bra. Det förekommer en hel del roliga och annorlunda scener. Jag fick ibland känslan av att se en finsk film. Hela tiden var den sevärd men kanske nåt saknades ändå. Jag vet inte, nån sorts intensitet. Det var en slacker-film, helt enkelt. Rolig och melankolisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fem på eftermiddagen (2003)

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Diary of Ellen Rimbauer (2003)

The Diary of Ellen Rimbauer såg jag under en period när jag var besatt av allt som hade med Stephen King att göra (i viss men inte samma mån är jag det fortfarande). Jag läste allt, såg allt. The Diary of Ellen Rimbauer var en del av ett sorts försök att återupprepa vad The Blair Witch Project gjorde 1999. King själv skrev manus till en tv-serie, Rose Red, som föregicks av en fejkdokumentär (finns att se på YouTube för den nyfikne) om ”spöket” i den serien och tidigare hade det även givits även ut en bok med titeln The Diary of Ellen Rimbauer: My Life at Rose Red (som jag givetvis köpte). Det spekulerades på diverse forum om författaren Ridley Pearson i själva verket var King själv. Men, nej, Pearson är en riktig person och har även skrivit manus till tv-filmen The Diary of Ellen Rimbauer som gjordes i samma veva och min korta text om den skrevs i juli 2008.

Sämre än så här blir det nog inte. Det ska vara en läskig skräckis om ett ondskefullt hus där folk försvinner. Det är en tv-film av c-klass med fullständigt talanglösa skådisar och dessutom en sorts prequel till en redan usel tv-miniserie, Rose Red, som hade manus av Stephen King. King själv är oskyldig den här gången även om historien bygger på karaktärer han skapat. Jag har inte så mycket att säga (jag ber om ursäkt för det men filmen är inte värd bättre) förutom att man bör undvika att se smörjan. Det gäller även om man har väldigt tråkigt en regnig söndag i november. Risken är nämligen att man får det ännu tråkigare om man slår sig ner framför den här urvattnade skräckpekoralen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Reconstruction (2003)

2004 hade en gammal kursare från Uppsala-tiden flyttat från Stockholm ner till Göteborg och jag och en annan kursare gjorde en road trip ner till honom för att spendera två dagar på Göteborgs Filmfestival. Det blev ett späckat schema där vi såg två svenska novellfilmer, ett gäng svenska kortfilmer samt en svensk, två iranska, en dansk, en engelsk och en spansk långfilm. Idag handlar det i extrem korthet om den danska filmen Reconstruction.

Dockvackra Maria Bonnevie spelar två roller i denna mystiska danska film, dels flickvän till danske Alex och dels fru till svenske författaren August (Krister Henriksson). Man kan säga att det är en blandning mellan Kafka och David Lynch. Scener upprepar sig. Författaren August skriver på en bok med karaktärer från filmen. Alex finner sig vara främling i sin egen verklighet. Vad är det som händer egentligen? Jag måste nog se filmen en gång till och vara lite mer uppmärksam eftersom jag inte var riktigt beredd på mystiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The School of Rock (2003)

Veckans mitt-i-veckan-film blir precis som i söndags en film som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2003. Festivalen brukar ju ha s.k. surprisefilmer, filmer som visas utan att publiken vet vad det är för film. Jag minns att det brukade vara rätt kul att spekulera i vilken film det skulle bli. Jag kan bara minnas att jag gått på surprise-filmen tre gånger. Första gången var det alltså The School of Rock (eller School of Rock som den heter, men man hade hunnit göra klart titelsekvensen innan man kom på att man skulle ta bort The). Andra gången var det den i mina ögon oerhört överskattade Brick. Tredje gången blev det en nitlott igen då filmen var Mud. En riktigt bra film men jag hade redan hade sett den under Malmö Filmdagar.

The School of Rock var en positiv överraskning(sfilm). Jack Black? Jag har typ bara sett honom i Mars Attacks!, några klipp från High Fidelity och i en Tenacious D-video tidigare. Så i och för sig vet jag hur han är men jag har inte hunnit tröttna på honom vilket man kanske kan göra, eller? Hur som helst, jag tyckte det här var en hur skön film som helst. Black är ju hur rolig som helst. Varningsflagg brukar hissas när det är frågan om amerikanska komedier med barn men här funkar det verkligen. Joan Cusack är skön som den stela rektorn på skolan. Hon har ett lustigt sätt dricka öl på måste man säga, som att det är en kopp te hon tar en sipp ifrån. Det är skön musik måste jag säga även om jag inte är en rocker. Jag skrattade eller satt och log hela tiden och det är ett gott betyg. Jag mådde bra helt enkelt, och det är poängen med en sån här film, tycker jag. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: