Murder, She Wrote: The Celtic Riddle (2003)

Idag handlar det om en film som jag förmodligen aldrig skulle ha sett om jag inte sett den när jag var hemma i Knivsta över julen. På Annandagen hade vi varit på julbio och kollat in Masjävlar (perfekt val av film av mig!) och på kvällen visade SVT denna fullkomligt harmlösa och, som det är tänkt, mysiga film. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2004.

Angela Lansbury spelar i denna tv-film deckarförfattarinnan Jessica Fletcher som hamnar mitt i ett mordmysterium som vanligt. Denna gång hittar vi henne på Irland där hon blir indragen i en strid om ett testamente och påföljande skattjakt.

Mordmysterium i Agatha Christie-stil kan vara rätt så mysiga att titta på ibland. I Murder, She Wrote: The Celtic Riddle har vi de vanliga ingredienserna: ett mord (till att börja med), ett gäng personer som alla kan ha gjort det, och så kluriga och snokande Jessica Fletcher mitt i allt. Dessutom utspelas det hela på ett irländskt gods. Tyvärr blir det ändå patetiskt. Fjantigt manus, töntig dialog, karaktärer som har mindre liv än skyltdockorna på NK. Det är aldrig spännande eller mystiskt. Däremot otroligt förutsägbart, speciellt då Fletcher i början går runt på godset och i trädgården och alltid, av en slump, lyckas tjuvlyssna när de andra grälar eller liknande.

Som vanligt är det meningen att man ska tycka ”åh, vad smart att koppla ihop den och den detaljen med den och den personen” när mördaren, som alltid framställs som trevlig i början, slutligen avslöjas. Ibland kan just detta sista avslöjande vara värt besväret även om resan dit är småtråkig, men här är resan trist och målet tråkigt vilket gör att denna rulle faktiskt får en stark etta. Det här har gjorts så mycket bättre i andra filmer (t ex valfri Agatha Christie-rulle med Peter Ustinov som Hercule Poirot). (Min kommentar: Eller varför inte Knives Out!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Gothika (2003)

”Ok, so I have a bad hair day. So what! That doesn’t make me crazy, does it!”

Dags för en (bortglömd?) fredagsskräckis med Halle Berry, post-Storm, post-Oscar men pre-Catwoman (mjau). Det kryllade av den här typen av skräckisar som kändes inspirerade av japanska förlagor. Jag tror nog den här rullen kan lämpa sig för en omtitt en fredag i sommar. Min text skrevs i april 2004.

Handlingen väldigt kort: Halle Berry spelar psykologen Miranda Grey som själv vaknar upp i en cell på den anstalt hon jobbar, anklagad för mord. Uh oh.

För mig lyckades aldrig riktigt filmen skapa den där kusliga stämningen som behövs för en lyckad skräckis, som t ex… ja, ni vet vilken (min kommentar: jag syftar på 5/5-filmen The Ring, remaken). Jag tyckte ändå idén var bra. Jag såg att jag för över ett år sen faktiskt postade ett inlägg om filmen i Filmer att se fram emot-tråden eftersom jag gillade idén.

Regissören Mathieu Kassovitz har gjort en mycket bra film som heter Medan vi faller (La Haine, 1995) som är ett realistiskt och intensivt förortsdrama från Paris. Nu har han fått chansen i Hollywood. Gothika är ju ganska långt ifrån Medan vi faller. Här är det specialeffekter och storstjärnan Halle Berry som skriker. Jag tycker själva idén slarvades bort lite grann. Det kändes som om filmmakarna försökt klämma in för mycket i samma film. Här fanns gotiskt tema i titeln och den kråkslottsliknande anstaltet och sen åskar det mest hela tiden. Vi har även nåt som vi börjar känna igen nu: ett spöke i form av en flicka med långt hår i ansiktet. Och så en mystisk tatuering som Grey hann göra lite snabbresearch om på nätet. Här finns t.o.m. ”Nurse Ratched” från Gökboet.

Det stora problemet för mig var att det aldrig var varken riktigt läskig eller spännande. Ja, sen fanns det en del logiska luckor förstås, hehe. Filmen var ändå välgjord i övrigt så det blir snudd på godkänt men eftersom det är en skräckis så uppnådde den inte sitt syfte hos mig. Penélope Cruz gör en rätt ok insats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Monster (2003)

Dags för lite onsdagsdepp (yay!) i form av biografirullen Monster från 2003. Den här filmen är väl i princip så långt man kan komma från Wonder Woman men de har faktiskt regissören Patty Jenkins som den gemensamma nämnaren. Hehe, ja, fast vill är det ändå säkert ganska lätt att dra paralleller mellan dem. Min text skrevs i april 2004.

Ja, de flesta känner väl till att det här är den allt igenom tragiska historien om den prostituerade Aileen Voorhees… eh Wuornos som började ta livet av sina kunder, och som år 2002 blev avrättade för detta. Oscarsbelönade Charlize Theron är Aileen och Christina Ricci spelar Selby, en ung tjej som kanske var det enda lilla ljuset i Aileens liv.

Det här är en film som för mig har många likheter med Boys Don’t Cry (där ju Hillary Swank också fick en Oscar för ett starkt porträtt). Det är white trash och det är elände från första början. Man vet hur det kommer gå och man vet att det kommer gå illa. Precis som i Boys Don’t Cry är det starkt men nånting gör att jag ändå inte blir helt gripen. Det känns lite som om man gjorde om ordspråket till ”efter regn kommer… regn”. Det blir liksom inget som bryter av och jag saknar lite grann en poäng.

Eftersom jag tidigare knappt sett hur Charlize Theron egentligen ser ut, och än mindre en film med henne, så blev kontrasten inte så stor för mig. Men det är bara att hålla med Oscarsjuryn denna gång. Theron är grym som Aileen. Hon spelar med ryckiga rörelser och spasmiskt minspel. Aileens försök att bilda sig ett liv med Selby är rörande. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis som gillade en vampyrfilm med Tom Cruise) skrev så kändes det inte som hon nödvändigtvis var lesbisk men här fanns en person som för en gångs skull brydde sig om. Filmen känns inte som ett försök att skönmåla Aileen och inte heller svartmåla henne. Inte heller tar den nån ställning för eller emot dödsstraff. Jag tror inte regissören Patty Jenkins ville göra det heller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ondskan (2003)

Andreas Wilson, vad hände med honom? Han var ju en svensk it boy där under några år i början av 2000-talet. Nu är han helt borta, eller? *kollar upp Wilsons filmografi* Mmm, nej, det hände inte mycket för Wilson efter Ondskan. Den enda titeln jag känner igen är den svenska tv-serien Äkta människor från 2012, en sorts föregångare till tv-serien Westworld. (Ja, jag vet att Westworld också är en film med Yul Brynner från 1973.) Nå, Wilson kanske fokuserade på annat, sadlade om, eller så? Volleyboll kanske? Min preblogg-text om Ondskan skrevs i oktober 2003.

Mmmm, jag blev lite besviken, men jag tyckte ändå det var en sevärd film. Den är välgjord, inget snack om den saken. Men den väcker inga större känslor hos mig, vilket boken lyckades med. Andreas Wilson är ett fynd (min kommentar: ok, really?). Han hade en förmåga att verkligen se grym ut ibland, t ex i slutet innan han går in till styvpappan, samtidigt som han kunde vara snäll i nästa stund. Jag gillade Henrik Lundström (Tillsammans, Bror min). Jag tyckte till en början att Gustaf Skarsgård spelade över men det var väl så han skulle framstå. Det var nåt med filmen som fattades men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

21 Grams (2003)

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

House of Sand and Fog (2003)

House of Sand and Fog känns som ett litet bortglömd film som kom i samma veva som en del andra filmer i samma typ av genre. Jag tänker på filmer som Crash, Syriana, och kanske The Way of the Gun. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2004.

Jennifer Connelly spelar den olyckliga Kathy som blivit lämnad av sin man och dessutom, pga av både eget och myndigheters slarv, blir vräkt från sitt hus som hon ärvt från sin far. En bitter konflikt uppstår mellan Kathy och husets nya ägaren, familjen Behrani från Iran där pappan spelas av Ben Kingsley. Polisen Lester (Ron Eldard) försöker hjälpa Kathy och blir samtidigt kär i henne.

Jag tyckte den här filmen påminde en del om Clint Eastwoods Mystic River i stämningen även om det inte är en kriminalhistoria. Men det är, precis som Mystic River, en film där personerna inte är goda eller onda, men stolta och desperata. Det är en ruggigt mörk historia också vilket på ett sätt kändes märkligt uppfriskande (ungefär som 21 gram). Fotot är strålande. Däremot störde jag mig lite på musiken som tog överhanden ibland (den blev för dramatisk) i stället för att låta det som sker på duken tala för sig själv.

Connelly gör en insats av Oscarsklass, liksom Kingsley (som kändes trovärdig som iranier). Jag störde mig dock lite smått på att Kingsley inte kunde snacka persiska. Det var lite märkligt rent logiskt eftersom sonen och frun snackar det mest hela tiden. Men han kanske ville visa att han var amerikan på nåt sätt och sen fanns det ju liksom ingen annan lösning om man ville ha Kingsley i rollen. Det finns en hel del gripande scener, främst ett telefonsamtal där Kathy ringer till sin bror för att be honom komma och hjälpa henne. Brorsan har dock mycket att göra på jobbet. Tough luck!

Det som gör att filmen inte får högre betyg var att jag kände att händelseutvecklingen på slutet var lite väl otrolig och vissa av huvudpersoner betedde sig väldigt korkat. Sen blev den väldigt långdragen i slutet och jag tyckte den hade kunnat sluta några scener tidigare i stället för att fortsätta. Men klart sevärd och rekommenderas för en helkväll i ångestens tecken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni som har sett Requiem for a Dream kommer att känna igen en speciell scen med Connelly och en pir.

Kill Bill: Vol. 1 (2003)

Borta hos Henke på Fripps filmrevyer så har det varit Kill Bill-tider på sistone. Därför tyckte jag att det kunde passa bra att skicka upp mina gamla preblogg-texter om dessa filmer (denna film, hävdar en del). Den första delen såg jag under Stockholm Filmfestival i november 2003 i den härliga men numera nedlagda salongen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Det var för övrigt på Röda Kvarn som man under samma festival höll ett underhållande Face2Face med David Lynch.

Mmm, jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra. Några sekvenser är så ruggigt coola att det måste bli så. Men som helhet finns det brister. Jag blir inte helt engagerad. Det är lite för spretigt på nåt sätt. Uma Thurman är bra men tyvärr ingen kvinnlig Jet Li, vilket är synd eftersom man då och då tydligt ser att det är en stuntkvinna med helt annorlunda kroppsbyggnad jämfört med den långbenta Uma som utför kung fu-konsterna. Fajten med skolflickan med metallkulan var bäst tror jag. Nåt som störde en del var att ljudet var för högt och öronproppar hade nästan varit på sin plats. Ibland blev det smärtsamt eftersom högtalarsystem inte klarade av volymen heller. Sekvensen när Uma anländer till Tokyo och vi får se Lucy Liu & Co gå i samlad tropp ser jag gärna igen. Ruggigt snygga bilder och bra musik. 4-/5.

Inför Kill Bill Vol. 2 såg jag om ettan och här är mina tankar efter den omtitten.

Jag såg om Kill Bill: Vol.1 som uppladdning inför tvåan. Obs! Spoilers nedan! Mmmm, den är ju väldigt snygg och välgjord. Ytan är ruskigt välpolerad. Jag trodde ett tag under filmen att jag skulle ta bort minustecknet från betyget 4-/5 som den fick första gången jag såg den. Men i slutändan så känner jag att nånting saknas. Ibland brukar man ju säga att summan av delarna är större än delarna var för sig. Här blir det lite tvärtom tycker jag. Tarantino har ju delat upp filmen i olika kapitel och givetvis i fel tidsordning. Vissa av de enskilda delarna är grymma och underbara att se men det blir nånstans bara en uppvisning i coolhet. Känslan saknas lite. En uppvisning och hyllning, men var är Tarantino själv? Förmodligen är det det som är Tarantino. Hur som helst, med det sagt, så kan jag bara konstatera att jag gillar filmen mycket och den är värd en fyra, om än lite svag. En sak som har nämnts tidigare är ju att den som dödade O-Rens pappa skulle vara Bill och efter denna andra titt så kändes det helt säkert att så var fallet. Det var bara att jämföra ringarna på fingrarna, dels på Bill när han snackar med Elle Driver i telefon och dels på ”anime-Bill” efter att han huggit ihjäl O-Rens pappa. Detta kanske bekräftas i tvåan som jag inte sett än (men kommer att se snart).

Bäst gillar jag nog sekvenserna när The Bride (Uma) anländer till Tokyo, åker motorcykel, samtidigt som O-Ren & Co samlas på restaurangen. Grym musik och hur coolt som helst. Bra var också när O-Ren läxade upp sin kollega som var ohyfsad nog att ta upp hennes kines-amerikanska ursprung. Hehe. Animeavsnittet var bra. Jag störde mig på att ”den stora slakten” visades i svartvitt även om övergångarna från och och tillbaka till färg var ganska snygga. Det blev liksom vatten som sprutade och inte blod. Nja. Jag har hört att det hade med censur i USA att göra på nåt sätt. Nån som vet nåt mer? Tofu? (min kommentar: Tofu är en gammal filmforumkompis som var insnöad på bl a asiatisk film). I detta avsnitt såg man också väldigt tydligt vid ett tillfälle att det inte var Uma utan en stunttjej som hoppade runt i den gula dräkten. Lite dåligt, men kanske oundvikligt. Slutfajten mellan O-Ren och The Bride var vacker. Den fallande snön var smått poetisk. En fråga: i slutet visas en kort scen (i svartvitt) med Uma som säger typ: ”How did you find me?”. En man svarar: ”I’m the man”. Var det Bill som sa det sista och när hände detta? Jag fick för mig att det var för fyra år sen under hennes bröllop. Nåja, det kanske framgår av tvåan… Slutbetyget till del ett blir alltså 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Missing (2003)

Även om han har gjort en del bra filmer (Apollo 13 och Frost/Nixon t ex) så är Ron Howard fortfarande inte en favoritregissör. The Missing är en ganska bortglömd western-rulle där Tommy Lee Jones spelar en pappa som stuckit sin kos och lämnat sin familj. Till skillnad från i Ad Astra så söker han här dock själv upp sitt barn efter en lång frånvaro. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Cate Blanchett spelar den starka kvinnan Maggie som lever som jordbrukare/läkare i 1800-talets New Mexico med sina två döttrar. En dag kommer en vit wannabe-indian (Tommy Lee Jones) till gården. Det visar sig vara Maggies pappa som efter att ha övergett sin familj för länge sen nu vill försonas med sin dotter. I samma veva blir en av Maggies döttrar kidnappad av ett gäng ondskefulla indianer. Nu tvingas Maggie motvilligt ta hjälp av sin pappa.

Ron Howard är inte min favoritregissör. Jag brukar inte tycka att det är nåt speciellt med hans filmer. Ofta tycker jag att de är lite för smöriga. Den här filmen har en del potential i sin historia, men tyvärr är den dåligt gjord i mina ögon. Cate Blanchett är filmens stora behållning. Om inte hon varit med så hade nog det hela varit outhärdligt. Hon är fanimej en riktigt bra skådis!

Jag tyckte filmen var slarvigt och hafsigt gjord. Ibland förekommer malplacerade sekvenser med snabba klipp och i svartvitt. Man ska nog tycka det är lite läskigt då. Ledaren (brujon = häxmästaren) för bandet med kriminella indianer, som dessutom har haft mage att desertera från den stolta amerikanska armén, är en riktigt fuling med acne för en hel generation fjortisar. Inte svårt att veta vem som är ”the bad guy” alltså. Det känns som man inte vetat om man ska göra en episk storfilm med vackra vyer eller en lite mystisk film i det mindre formatet. Tommy Lee Jones gör en liknande insats som Kjell Bergqvist i Tre solar. Lite ofrivilligt rolig alltså. Nåja, nåt att skratta åt i alla fall. Nä, se Jim Jarmuschs Dead Man (med Johnny Depp) istället.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Last Samurai (2003)

The Last Samurai är en, kanske något bortglömd, samuraj-rulle (Shogun, någon?!) som kom ut i början av 2000-talet. Om den hade kommit ut idag vet jag med 100 procents säkerhet hur kritiken hade sett ut. Min text om filmen skrevs i mars 2004.

Handlingen i korthet är att Tom Cruise är en nedsupen veteran från amerikanska armén som på 1870-talet får i uppdrag att åka till Japan för att hjälpa kejsaren där att slå ned ett uppror från de, vid den tiden, utdöende samurajerna. Obs! en del spoilers förekommer nedan.

Den siste samurajen är en episk, välgjord och vacker film med en del humor (i alla fall till att börja med). Tom Cruise passar i rollen. Ken Watanabe, som samurajernas högsta höns, är värd det beröm han har fått. Början av filmen var en fyra för min del. Jag tyckte det var kul och lite intressant att se Cruises första kontakt med sina ”fiender”, dvs samurajerna. Jag gillade fajterna när ninjorna överföll byn och Cruise valde sida. Jag gillade dessa fajter i mindre skala mer än de storslagna krigsscenerna som kommer i slutet. Då mot slutet tyckte jag också det blev alltför svulstigt och stoiskt <spoiler>som när kejsarens soldaterna knäböjer i vördnad för sin fallne samuraj, njae, inte min stil riktigt</spoiler>. Droppen var kejsarens tal i slutet. Jag skrattade nästan; talet kändes helt fel. Slutbetyget blir ändå klart godkänt men det räcker inte till en fyra. Bra var också att man pratade japanska och inte efter ett tag, som det brukar vara, övergick till engelska med brytning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Swimming Pool (2003)

”I just called to say I hate you!”

Mitt i värmeböljan (och jag min tok ska spela tennis idag i 31 graders hetta… svettigt!) skickar jag upp en gammal preblogg-recension av en fransk film med den passande titeln Swimming Pool. Texten skrevs i januari 2008. Den där skolskjutningen jag nämner ägde rum på Jokela skola i november 2007. Jag antar att jag försökte vara ”politiskt inkorrekt” för om jag minns rätt så valde SVT att inte visa Gus Van Sants Elephant just pga skolsjutningen.

När det (trots skolskjutningen i Finland) inte blev Elephant utan Swimming Pool som visades på SVT i höstas så passade jag på att spela in den. Nu har jag sett den. Filmen har en del likheter med Under sanden, även den regisserad av O3 och med en strålande Rampling i huvudrollen. Här är Rampling en deppig deckarförfattarinna som åker till sin förläggares hus i Franrike för att hitta inspiration. Well, nog hittar hon  inspiration allt. Upp dyker nämligen den kaxigt störiga förläggarens dotter och livar upp stämningen.

Det råder en försåtligt vardaglig stämning i både Under sanden och Swimming Pool. Jag har läst kommentarer om filmen där man tycker att den är tråkig, inget händer, osv. Själv tyckte jag den var sevärd och ganska rolig hela tiden. Rampling är skönt bitsk och cynisk i princip hela filmen. Det finns även ett sorts vemod som Rampling får fram med små men effektiva medel. Sen är filmen lite mystiskt och spännande mot slutet. Mmm, jag gillade den, men den är snäppet sämre än Under sanden (4-/5). Och just det, lite så där franskt gubbsjuk är den också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: