Hulk (2003)

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Quand tu descendras du ciel (2003)

Idag blir det en gammal preblogg-text om ytterligare en fransk film och om man ska döma av mina intryck så är det inget jag rekommenderar. Jag verkar mest ha blivit häpen hur vissa saker i handlingen inte följdes upp samtidigt som andra saker var övertydliga. Det påminner mig lite om den brasilianska Memory House som jag såg på Stockholm Filmfestival i höstas. Min text om Quand tu descendras du ciel skrevs i maj 2003.

På väg från himlen är en fransk film regisserad av för mig okända nykomlingen Eric Guirado. Tydligen har han gjort kortfilmer innan. Jag såg den på sista dagen av den franska filmfestivalen på Sture (i Stockholm). Den handlar om Jerome som tillsammans med sin mor har tagit över en bondgård efter sin döde far. De har det väldigt knapert ekonomiskt och Jerome åker in till staden för att skaffa ett tillfälligt jobb som kan ge lite pengar. Där träffar han på uteliggare, besöker sin syster som inte pratar med sin mor nåt mer, får ett jobb hos kommunen, träffar en ung kvinnlig journalist, etc. Jerome är snäll och lite naiv och han blir väldigt upprörd när han inser att jobbet delvis går ut på att samla ihop uteliggare (bl a några han lärt känna) och köra ut dem utanför stadsgränsen. Det är borgmästarens idé för att rensa upp inför julfirandet. På jobbet träffar han även Lucien som han blir vän med.

Som ni märker är detta en socialt medveten film och regissören kanske är lite väl tydlig med det. Det blir nästan lite tråkigt. Filmen är ändå lite rolig ibland – bl a har uteliggarna skön svart humor – och det känns skönt med filmer som inte byggs upp av action och specialeffekter som omväxling. Tyvärr följs en del av handlingen inte upp i slutet, medvetet antar jag, men jag gillade inte det. Sen är slutet också lite väl krystat. Jag kan lika gärna avslöja det för ni kommer med 99.9 % sannolikhet inte se filmen. Jerome tar med sig alla sina nyfunna vänner, inklusive systern som plötsligt är kompis med mamman igen, ut till sin gård där alla åker pulka efter traktorn på åkern. En är dock inte med, nämligen en uteliggare som Jerome lärde känna. Han fryste nämligen ihjäl en natt men det kommenteras inte nåt i filmen och Jerome får aldrig reda på det. Förmodligen ska det betyda nåt men jag vet inte riktigt vad. Kanske att vi i slutändan bara bryr oss om oss själva. Nej, tyvärr var det här ingen bra film. Den andra filmen, En kamp för livet, jag såg på festivalen (förutom mästerverket The Pianist) var bra mycket bättre. Men till På väg från himlen blir det bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye Lenin! (2003)

Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.

Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.

Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Any Way the Wind Blows (2003)

Any Way the Wind Blows känns som en klassisk festivalfilm, inte bara för att jag såg den under Stockholm Filmfestival 2003. När jag läser min korta preblogg-text får jag vibbar av andra slice of life-filmer, sköna filmer, helt enkelt. Filmer där handlingen inte är det viktiga utan det är stämningen det handlar om och om att hänga med personerna i filmen. Dessutom är det en belgisk film och det är inte ofta man (läs: jag) ser belgiska filmer utanför festivaler och liknande events.

Any Way the Wind Blows är en belgisk debutfilm som jag, precis som Jonas (min kommentar: en gammal filmforumkompis vars betydligt matigare recension jämfört med mitt omdöme går att läsa här), tyckte var riktigt skön. Jag är svag för vissa typer av filmer. Jag kan nämna två typer. Jag gillar filmer med flera parallella och ibland sammanlänkade historier, som t ex Short Cuts eller Lantana. Sen gillar jag även filmer som innehåller partysekvenser som t ex Spike Lees 25th Hour eller Abre los ojos. Den här filmen innehåller faktiskt både och. De olika människorna vi får följa sammanstrålar nämligen på en galen fest hemma hos en av huvudpersonerna. Vindmannen är skön. I sekvensen när en kvinna (Jonas, du vet förläggarens blonda assistent) är ute och går på stan händer det egentligen ingenting men den är helt enkelt skön bara. Precis som resten av filmen. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Man of the Year (2003)

Återigen dags för en preblogg-text från Stockholm Filmfestival-film från 2003. Under den här tiden (hösten 2003) var jag ”mellan jobb” som det så fint heter. Därför hann jag med och hade ork att se ganska många festivalfilmer trots en del fokuskrävande anställningsintervjuer (som inte gav resultat i form av nån anställning). Det blev 15 stycken totalt. 15 filmer alltså (fyra intervjuer, tror jag). 15 filmer kanske inte är så mycket om man jämför med t ex Letterboxd-Carl som troligen ser 40 filmer varje festival. Men för mig är 15 en fin siffra.

The Man of the Year är en brasiliansk svart actiondramakomedi om Maiquel i Rio de Janeiro som skjuter en lokal smågangster för att han kritiserar Maiquels nya frisyr. I stället för att Maiquel blir åtalad för mord så hyllas han av både grannar och polis för att han gjorde så att alla fick ett rötägg mindre att oroa sig för. Förvånad blir Maiquel alltså hjälte och kan till slut starta ett litet företag som tar bort fler oroande element bland Rios kriminella. Samtidigt gifter han sig och får barn. Men nån gång börjar det förstås gå utför i denna Scarface-liknande historia om Maiquel som till skillnad från Tony Montana kom in på den kriminella banan på ett bananskal.

Bitvis är det bisarrt rolig men som helhet är det en besvikelse. Det finns en sorts svart humor som inte riktigt gick hem hos mig. Huvudpersonen vinner aldrig min sympati vilket gör att intresset minskar efter hand. Maiquels fru är riktigt vacker och ger pluset (min kommentar: uppfriskande ytlighet!) men inte godkänt för filmen ändå alltså. 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye, Dragon Inn (2003)

Dags att posta några korta preblogg-texter om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003, min tredje festival. Apropå festivalen så måste jag säga att jag faktiskt längtar till festivalen nu i höst. Den digitala upplevelsen jag hade i höstas var trevlig men att glida runt bland biograferna inne i Stockholm är mysigare. En förhoppning är att Grand ska återkomma som festivalbiograf. Eftersom festivalen alltid går av stapeln i november så skrevs följaktligen min korta text om Good Bye, Dragon Inn i november 2003.

Good Bye, Dragon Inn är en taiwanesisk och väldigt långsam skildring om en biografs sista föreställning. Filmen påminner i berättarstilen lite om Roy Anderssons Sånger från andra våningen, dvs långa tagningar med stillastående kamera. Kameran rör sig bara ett fåtal gånger. Replikerna i filmen kan räknas på handens båda fingrar. I scenerna händer oftast till synes ingenting men ibland är det kul på ett underligt sätt. Lite lustigt är att man då och då får se filmen som biografen visar. Det är Dragon Inn, en gammal kung fu-film från 1966, regisserad av Hu Chuan som även samma år gjorde Shaw Brothers-filmen Come Drink with Me som visas nu på festivalen. 2/5 blir betyget till Good Bye, Dragon Inn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Freddy vs. Jason (2003)

Av oklar anledning såg jag Freddy vs. Jason då Stockholm Filmfestival visade den på bio i december 2003. Det var  inte en del av festivalen utan en separat visning senare på året. Jag antar att det var en visning som var gratis för medlemmar och jag tyckte väl att jag kunde slänga en bort en vardagskväll på en film som jag troligen inte skulle gilla.

Freddy Kreuger är desperat. Barnen i Springwood har glömt honom och han kan inte dyka upp i deras drömmar längre som i fornstora dagar. För att väcka barnens rädsla till liv igen får han den briljanta idén att återuppväcka Jason Voorhees, licensierad att bära hockeymask och mörda tonåringar med machete, från de döda. Jason blir dock lite väl entusiastisk och Freddy har snart inte några barn kvar att hemsöka i drömmarnas värld. Ett gäng tonåringar hamnar mitt i skottlinjen när Freddy och Jason gör upp.

Vad ska man säga? Som förväntat. Det är småkul och jag skrattade några gånger. Vid det första mordet fick samtliga tonåringar skriksjukan (min kommentar: inklusive Kelly Rowland från Destiny’s Child). Alla skrek för fulla muggar. Det var riktigt kul. Det förekommer några några fantasifulla mordscener. Men i grund och botten är det en dålig film, med kassa skådisar, som aldrig är vare sig spännande eller läskig (ja, det var ju inte väntat heller). Det är inte min typ av film alls även om den är kul att se. 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nói albinói (2003)

I min preblogg-text från december 2003 om Nói albinói stämplar jag filmen som en slacker-film. Då kommer jag ju osökt att tänka på Richard Linklaters film Slacker som väl måste vara den ultimata slacker-filmen? Är det Linklater som är slacker-filmens mästare? Är inte Dazed and Confused (som jag inte har sett) ytterligare ett exempel på denna genre?

Nói albinói är en isländsk debutfilm om albinon Nói som bor i ett litet samhälle på Island bland snö och berg. Nói är begåvad men (min kommentar: eller ska det vara ”och” här?) en slacker. Han löser Rubiks kub men somnar i skolbänken. Han driver mest omkring, och går till skolan när han har lust. Han träffar en tjej som jobbar på macken, och blir småkär.

Detta var en intressant film som lovar mer från regissören Dagur Kári. Snubben som spelar Nói är bra. Det förekommer en hel del roliga och annorlunda scener. Jag fick ibland känslan av att se en finsk film. Hela tiden var den sevärd men kanske nåt saknades ändå. Jag vet inte, nån sorts intensitet. Det var en slacker-film, helt enkelt. Rolig och melankolisk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fem på eftermiddagen (2003)

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: