Jag är inte rädd (2003)

Denna första onsdag under 2022 kommer en kort preblogg-text om den italienska filmen Jag är inte rädd (Io non ho paura). Om jag minns rätt så var filmen faktiskt Italiens Oscars-bidrag för bästa utländska film men den gick inte vidare till slutomgången. Min text om Jag är inte rädd skrevs i mars 2008.

Jag skulle kalla Jag är inte rädd en film för vuxna med barn i fokus. Den här väldigt vackra filmen utspelas i en liten by på italienska landsbygden. I fokus står Michele som gör en hemsk upptäckt när han är ute och leker med sina kompisar. Han behåller hemligheten för sig själv och inser efter ett tag att det är de vuxna i byn som är ansvariga. Filmen påminner en aning om eller den fick i alla mig att tänka på Trasdockan: en ond vuxenvärld skildrad genom barns ögon. Vi har en hemlighet och inte minst vackert foto med nattdjur (!). Slutet av filmen kan kännas tillrättalagt men den här gången kände jag att det var rätt, kanske för att det var barn inblandade. Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag vet att en numera inaktiv medlem, OTG, gillar filmen. Här är hans recension (obs! lite mer spoilers här).

Casa de los babys (2003)

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag blir en lite kortare text om om Casa de los babys som jag såg på Stockholm Filmfestival 2003. Filmen handlar om sex amerikanska vita kvinnor som åker till Sydamerika för adoptera barn. Filmtiteln syftar på det hotell som de bor på i väntan på att adoptionerna ska bli klara.

Jag har sett en hel del filmer av John Sayles och han gör sällan en dålig film tycker jag. Så inte heller här. Ofta tar han upp politiska spörsmål på ett sätt som inte blir tråkigt. Här handlar det väl också om politik eller samhällsfrågor, i viss mån, men främst mänskliga frågor. Det är bra skådespelarinsatser över lag och filmen är en njutning i det avseendet. Jag gillar slutscenen i filmen men jag hade ändå gärna sett mer om vad som hände med de olika kvinnorna som ville adoptera barn och några av de andra karaktärerna. Jag gillade ägarinnan av hotellet. Hon var en riktig karaktär. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arvet (2003)

Arvet är den andra delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Den första filmen Bänken tittade på de lägsta i samhället. I dagens film är fokus istället på överklassen. Jag återkommer om en vecka med ett omdöme om den tredje filmen Dråpet efter att ha sett den för första gången. Min text om Arvet skrevs i september 2007.

För drygt ett år sen såg jag Per Flys film Bänken som är den första filmen i en trilogi om de danska samhällsklasser. Bänken handlar om underklassen och det är en väldigt bra film (4+/5). Arvet handlar om motsatsen: överklassen. Christoffer (Ulrich Thomsen) lever ett gott liv i Stockholm. Han driver en restaurang och har en svensk fru som är skådespelare på Dramaten. När hans far tar livet av sig förväntar sig dock hans familj i Danmark, åtminstone mamman (Ghita Nørby), att han ska ta över familjeföretaget, en stålindustri med vissa ekonomiska problem. Christoffer tvekar – med all rätt visar det sig.

Det är något obehagligt över Ulrich Thomsen. Det är något med hans blick. Ibland kan den bli läskigt t.o.m. och det känns som om han i nästa scen ska storma in på McDonald’s tre minuter efter frukosttiden med ett hagelgevär. Hur som helst, Thomsen är det som håller ihop hela filmen. Men även de andra skådisarna är riktigt bra. Precis som i Bänken så finns det en skön men svart humor. T ex scenerna när Christoffer med familj ska tala inför stålarbetarna i den stora fabrikshallen. Det finns ett allvar i scenerna men ändå känns det som om man (läs: jag) har skrattet nånstans där i halsen.

Egentligen händer inte så fantastiska saker i filmen men ändå finns där en nerv och spänning i de flesta scener. Det som står ut mest är väl hur snabbt Christoffer förändras i sin nya miljö. Han trivs inte men känner att han har ett ansvar mot sin familj och snart är han liksom inne i det hela. Lisa Werlinder som spelar den svenska frun är väl hyfsad men ibland är det nåt, i jämförelse med de danska skådisarna, som inte ringer sant. Jag vet inte om det beror på att svenska är mitt modersmål och det därför måsta vara klockrent rätt för att funka helt. Lite överspelsvarning är det väl kanske. Werlinder är ändå ok. Filmen som helhet är kanon och med ett bra och talande slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Dråpet, som är den tredje filmen recenserar jag när jag har sett den (min kommentar: vilket förhoppningsvis alltså blir om en vecka).

Kära mormor (2003)

Jag tror minsann det här är en film som jag skulle rekommendera om det nu går att leta upp den… men, nej, den verkar tyvärr inte finnas tillgänglig på nån av alla dessa nättjänster som världen svämmar över av. Min preblogg-text om Kära mormor skrevs i juni 2009.

Ibland visar SVT filmer som jag liksom aldrig skulle se om det inte vore för att just SVT visade dem. Jag brukar nämligen ha för vana att spela in de filmer som SVT visar på torsdagkvällarna vid 22.30 om jag inte har sett dem tidigare. Kära mormor var en sådan film. Det är en rysk film som handlar om en mormor som gör allt för sin dotters familj men som när hon blir gammal finner sig bli behandlad med allt mindre hänsyn. Babusja (”mormor” på ryska alltså) bor hos sin dotter men när dottern måste läggas in på sjukhus skickas hon till en annan dotter för att bo där. När så denna dottern bryter benet vill ingen av de andra släktingarna veta av henne. En systerdotter till babusja anländer också men hon måste ju tillbaka till sitt viktiga jobb som tv-reporter i Moskva.

Hmm, jag kände att det var riktigt skönt att se en så här sällsam film – sällsam känns som ett ord som passar. Filmen är vacker både till ytan och på djupet. Fotot och klippningen ger en melankolisk, hypnotisk stämning. Mormor själv är det svårt att inte tycka om. Ja, det är faktiskt så att mitt hjärta nästan brister för henne. Hennes släktingar däremot är det svårt att inte tycka illa om, vilket repliker som ”Jag kan inte ta hand om henne, jag ska till tandläkaren” bidrog till. Mitt i filmen när babusja bor hos sin andra dotter och allt fortfarande är ok förekommer några underbara scener på en byfest. Underbar rysk folkmusik (inklusive en man som spelar på såg) och sköna uppträdanden. Temat i filmen påminner t ex om Ozus Föräldrarna och känslan man får är en sorts skam för att de gamla i samhället inte behandlas med respekt. En känslosam film som faktiskt fick mig våt i ögat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Om ni vill läsa en lite mer genomarbetad recension än min så hittade jag en gammal SvD-recension (min kommentar: ja, recensionen finns faktiskt fortfarande kvar, fast man behöver en SvD-prenumeration för att läsa hela texten).

Vodka Lemon (2003)

Vodka Lemon är ett typexempel på en sån film som jag såg på SVT som en del av deras kulturtants-filmklubb. En gång i veckan visade man filmer från Polen, Rumänien, Tunisen… eller Kurdistan som i det här fallet. Ja, jag vet att Kurdistan är ett geografiskt område snarare än ett land. Min preblogg-text om filmen skrevs i april 2009.

Den här filmen av den kurdiske regissören Hiner Saleem försöker vara, eller kanske är, exotisk på Kusturica-vis. Den utspelar sig i en liten bergsby i Armenien efter att Sovjet fallit samman. En man och en kvinna träffas när de besöker sina respektive äkta makars gravar.

Det här skulle kunna vara bra. Men det är inte bra. Inget händer i princip. Det räcker inte med att stapla annorlunda scener på varandra om det inte finns något innehåll. Inledningen är ett typexempel – crazy, javisst, men ledde liksom inte fram till nåt. Det är roligt ibland dock, som t ex när mannens döda fru ser arg ut på gravstenen då han börjar fundera på att uppvakta änkan vid graven bredvid. Jag småskrattade en gång till men jag kommer inte ihåg vid vilken scen det var. Miljöerna i de armeniska och snöiga bergslandskapen är riktigt snygga (min kommentar: ja, snö på film är aldrig fel!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Big Fish (2003)

Jag startar ett nytt litet tema på bloggen. Några fredagar framöver kommer det handla om en del av Tim Burtons filmografi. Burton är långt ifrån nån favoritregissör men han har gjort en del bra prylar. Bäst är förstås gotikskräckisen Sleepy Hollow (4/5). Två andra filmer som jag har sett men inte skrivit om på bloggen är Planet of the Apes (3/5) och Mars Attacks! (2/5). Sen tidigare finns texter om Alice in Wonderland (3-/5) och Dark Shadows (2,5/5). De filmer som jag kommer att lägga upp texter om nu är Pee-wee’s Big Adventure, Batman, Batman Returns, Edward Scissorhands och Ed Wood. Men först ut är faktiskt Big Fish, beroende på att det var i den ordningen jag såg filmerna när det begav sig. Jag skrev om Big Fish i mars 2004.

Tim Burton har hittat hem säger de flesta. Det kan stämma kanske. Big Fish är i alla fall klart bättre än Apornas planet. Hur som helst, filmen skildrar uppgörelsen mellan en far och en son och är samtidigt en hyllning till fantasin och historieberättandet. Pappan som gammal spelas av Albert Finney medan Ewan McGregor spelar honom som ung.

Så länge fantasin och skrönorna stod i centrum, dvs när vi fick se pappans liv spelas upp i en rad händelserika äventyr så var det en sevärd och mysig film. Scenerna i nutid med sonen (med fru) hemma hos sina föräldrar var väl inte lika sevärda. McGregor funkar och kommer undan på ren charm med sina stomatolleenden som har effekt även när han är blodig och slagen gul och blå. Jag tyckte filmen tappade lite mot slutet när allt skulle sys ihop. Men, som sagt, en mysig film om man nu inte somnar… *host*Lestat*host* (min kommentar: jag pikar en gammal filmforumvän som gillade en viss Tom Cruise-film).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hulk (2003)

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Quand tu descendras du ciel (2003)

Idag blir det en gammal preblogg-text om ytterligare en fransk film och om man ska döma av mina intryck så är det inget jag rekommenderar. Jag verkar mest ha blivit häpen hur vissa saker i handlingen inte följdes upp samtidigt som andra saker var övertydliga. Det påminner mig lite om den brasilianska Memory House som jag såg på Stockholm Filmfestival i höstas. Min text om Quand tu descendras du ciel skrevs i maj 2003.

På väg från himlen är en fransk film regisserad av för mig okända nykomlingen Eric Guirado. Tydligen har han gjort kortfilmer innan. Jag såg den på sista dagen av den franska filmfestivalen på Sture (i Stockholm). Den handlar om Jerome som tillsammans med sin mor har tagit över en bondgård efter sin döde far. De har det väldigt knapert ekonomiskt och Jerome åker in till staden för att skaffa ett tillfälligt jobb som kan ge lite pengar. Där träffar han på uteliggare, besöker sin syster som inte pratar med sin mor nåt mer, får ett jobb hos kommunen, träffar en ung kvinnlig journalist, etc. Jerome är snäll och lite naiv och han blir väldigt upprörd när han inser att jobbet delvis går ut på att samla ihop uteliggare (bl a några han lärt känna) och köra ut dem utanför stadsgränsen. Det är borgmästarens idé för att rensa upp inför julfirandet. På jobbet träffar han även Lucien som han blir vän med.

Som ni märker är detta en socialt medveten film och regissören kanske är lite väl tydlig med det. Det blir nästan lite tråkigt. Filmen är ändå lite rolig ibland – bl a har uteliggarna skön svart humor – och det känns skönt med filmer som inte byggs upp av action och specialeffekter som omväxling. Tyvärr följs en del av handlingen inte upp i slutet, medvetet antar jag, men jag gillade inte det. Sen är slutet också lite väl krystat. Jag kan lika gärna avslöja det för ni kommer med 99.9 % sannolikhet inte se filmen. Jerome tar med sig alla sina nyfunna vänner, inklusive systern som plötsligt är kompis med mamman igen, ut till sin gård där alla åker pulka efter traktorn på åkern. En är dock inte med, nämligen en uteliggare som Jerome lärde känna. Han fryste nämligen ihjäl en natt men det kommenteras inte nåt i filmen och Jerome får aldrig reda på det. Förmodligen ska det betyda nåt men jag vet inte riktigt vad. Kanske att vi i slutändan bara bryr oss om oss själva. Nej, tyvärr var det här ingen bra film. Den andra filmen, En kamp för livet, jag såg på festivalen (förutom mästerverket The Pianist) var bra mycket bättre. Men till På väg från himlen blir det bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars (1983) & Style Wars Revisited (2003)

På Stockholm Filmfestival 2003 visades Style Wars, dokumentären från 1983 som förde hiphop-kulturen till Europa och Sverige. Med tanke på hur min (mitt?) Instagram ser ut idag så är det inte förvånande att jag tog chansen att se den. Graffiti och de tre andra elementen är coola prylar. Efter originalfilmen visade festivalen även Style Wars Revisited, en kortare uppföljningsdokumentär

Style Wars är kultfilmen som fick svenska kids att börja göra konstverk (eller?) på den svenska tuben. Dokumentären är fylld av sköna karaktärer som drivs av något som mammor, borgmästare och poliskommissarier inte förstår. Det var kul att se utvecklingen i New York, från början av 70-talet med väldigt enkla tags till mer avancerade prylar, wild style och rena konstverk. Lösningen på ”problemet” för New York var att göra dubbla stängsel runt bangårdarna och dessutom placera en galen hund mellan stängslen. Mest av allt gillade jag nog ändå b-boy-inslagen faktiskt. Skön musik! 3/5.

Vad de vilda kidsen gör idag fick vi reda på uppföljaren. B-boyen Crazy Legs hade dansskola. Den unga graffitiförmågan som intervjuades i originalfilmen med sin mamma var idag i amerikanska armén av alla ställen. Vilken helomvändning. 3-/5.

Style Wars (1983)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Style Wars Revisited (2003)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Good Bye Lenin! (2003)

Good Bye Lenin! var en av de mer kända filmerna som jag såg under Stockholm Filmfestival 2003. Jag minns att den var ganska hajpad plus att det (väl?) blev ett stort genombrott för den tyske skådisen Daniel Brühl.

Good Bye Lenin! är en tysk dramakomedi om DDR:s fall och återföreningen med Västtyskland. Vi får följa den östtyska familjen Kerner. Mamman som är trogen sitt DDR ser sin son i demonstrationståg mot regimen i oktober ’89 och får hjärtattack av chocken, hamnar i koma och vaknar efter flera månader då regimen fallit. Mamman får komma hem men inte utsättas för sinnesrörelse och sonen med vänner gör allt för att mamman fortfarande ska tro att DDR finns kvar trots att Väst tränger på. Genom fejkade nyhetssändningar, populära gamla östtyska gurkor och annat får de mamman att till en början tro att allt är som vanligt. Men Väst tränger, som sagt, på.

Det här var en ganska skön film som är klart sevärd. Den innehåller både komedi och drama. Roligast är att se hur sonen fixar med de fejkade nyhetssändningarna som t ex förklarar varför en stor Coca Cola-affisch plötsligt täcker hyreshuset bredvid. Det blir kanske lite väl sentimental på slutet. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: