Fem på eftermiddagen (2003)

Som det står i min preblogg-text som skrevs i februari 2004 så är Fem på eftermiddagen regisserad av Samira som är dotter till Mohsen. Varje gång jag hör eller ser namnet Mohsen så kommer jag att tänka på en gammal iransk kollega från min Ericsson-tid runt sekelskiftet. Kollegan hette just Mohsen men alla kallade honom Moshen. Varför? Jo, för det hade blivit fel när han anställdes. Överallt, på namnskyltar, i epost-adresser, etc, så stod det Moshen istället för det korrekta Mohsen. Pinsamt! Jag hoppas att om nåt sånt händer idag så ser man till att fixa det direkt.

Iranska Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bl a regisserat Kandahar och även skrivit boken som Fem på eftermiddagen bygger på) har regisserat denna film som utspelar sig i Afghanistan efter USA:s invasion och talibanernas fall. I Kabul har flickor fått börja gå i skolan igen. Andra saker har däremot inte ändrats. Utanför skolans väggar ska burkan fortfarande vara på. Vi får följa en pappa och hans två döttrar i det sönderfallna Kabul på jakt efter nånstans att bo. En dotter vill bli president medan den andra dottern har en nyfödd bebis att ta hand om.

Nja, som vanligt när det gäller iransk film så är det långsamt och ganska mycket symbolik vilket i och för sig inte behöver vara nåt dåligt. Den långsamma och symboliska Smak av körsbär tyckte jag t ex var bra. Men här funkar det inte. Handlingen tar liksom aldrig fart. I början är den bitvis ganska rolig då den ena dotterns idealism ställs mot det konservativa muslimska samhället. Ett möte med en fransk soldat ur en fredsbevarande styrka blir också ganska intressant.

Tyvärr rinner det hela ut i sanden och i stället fokuseras det på familjens problem att överleva överhuvudtaget. Och det kanske är det så det är: om man inte har vatten att dricka eller tak över huvudet så är det svårt att få några förändringar till stånd. Men som film blev det inte lika intressant tyckte jag, även om många scener mot slutet dryper av symbolik. Filmen blev segare och segare och jag fick lite Gudomligt ingripande-vibbar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Diary of Ellen Rimbauer (2003)

The Diary of Ellen Rimbauer såg jag under en period när jag var besatt av allt som hade med Stephen King att göra (i viss men inte samma mån är jag det fortfarande). Jag läste allt, såg allt. The Diary of Ellen Rimbauer var en del av ett sorts försök att återupprepa vad The Blair Witch Project gjorde 1999. King själv skrev manus till en tv-serie, Rose Red, som föregicks av en fejkdokumentär (finns att se på YouTube för den nyfikne) om ”spöket” i den serien och tidigare hade det även givits även ut en bok med titeln The Diary of Ellen Rimbauer: My Life at Rose Red (som jag givetvis köpte). Det spekulerades på diverse forum om författaren Ridley Pearson i själva verket var King själv. Men, nej, Pearson är en riktig person och har även skrivit manus till tv-filmen The Diary of Ellen Rimbauer som gjordes i samma veva och min korta text om den skrevs i juli 2008.

Sämre än så här blir det nog inte. Det ska vara en läskig skräckis om ett ondskefullt hus där folk försvinner. Det är en tv-film av c-klass med fullständigt talanglösa skådisar och dessutom en sorts prequel till en redan usel tv-miniserie, Rose Red, som hade manus av Stephen King. King själv är oskyldig den här gången även om historien bygger på karaktärer han skapat. Jag har inte så mycket att säga (jag ber om ursäkt för det men filmen är inte värd bättre) förutom att man bör undvika att se smörjan. Det gäller även om man har väldigt tråkigt en regnig söndag i november. Risken är nämligen att man får det ännu tråkigare om man slår sig ner framför den här urvattnade skräckpekoralen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Reconstruction (2003)

2004 hade en gammal kursare från Uppsala-tiden flyttat från Stockholm ner till Göteborg och jag och en annan kursare gjorde en road trip ner till honom för att spendera två dagar på Göteborgs Filmfestival. Det blev ett späckat schema där vi såg två svenska novellfilmer, ett gäng svenska kortfilmer samt en svensk, två iranska, en dansk, en engelsk och en spansk långfilm. Idag handlar det i extrem korthet om den danska filmen Reconstruction.

Dockvackra Maria Bonnevie spelar två roller i denna mystiska danska film, dels flickvän till danske Alex och dels fru till svenske författaren August (Krister Henriksson). Man kan säga att det är en blandning mellan Kafka och David Lynch. Scener upprepar sig. Författaren August skriver på en bok med karaktärer från filmen. Alex finner sig vara främling i sin egen verklighet. Vad är det som händer egentligen? Jag måste nog se filmen en gång till och vara lite mer uppmärksam eftersom jag inte var riktigt beredd på mystiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The School of Rock (2003)

Veckans mitt-i-veckan-film blir precis som i söndags en film som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2003. Festivalen brukar ju ha s.k. surprisefilmer, filmer som visas utan att publiken vet vad det är för film. Jag minns att det brukade vara rätt kul att spekulera i vilken film det skulle bli. Jag kan bara minnas att jag gått på surprise-filmen tre gånger. Första gången var det alltså The School of Rock (eller School of Rock som den heter, men man hade hunnit göra klart titelsekvensen innan man kom på att man skulle ta bort The). Andra gången var det den i mina ögon oerhört överskattade Brick. Tredje gången blev det en nitlott igen då filmen var Mud. En riktigt bra film men jag hade redan hade sett den under Malmö Filmdagar.

The School of Rock var en positiv överraskning(sfilm). Jack Black? Jag har typ bara sett honom i Mars Attacks!, några klipp från High Fidelity och i en Tenacious D-video tidigare. Så i och för sig vet jag hur han är men jag har inte hunnit tröttna på honom vilket man kanske kan göra, eller? Hur som helst, jag tyckte det här var en hur skön film som helst. Black är ju hur rolig som helst. Varningsflagg brukar hissas när det är frågan om amerikanska komedier med barn men här funkar det verkligen. Joan Cusack är skön som den stela rektorn på skolan. Hon har ett lustigt sätt dricka öl på måste man säga, som att det är en kopp te hon tar en sipp ifrån. Det är skön musik måste jag säga även om jag inte är en rocker. Jag skrattade eller satt och log hela tiden och det är ett gott betyg. Jag mådde bra helt enkelt, och det är poängen med en sån här film, tycker jag. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Murder, She Wrote: The Celtic Riddle (2003)

Idag handlar det om en film som jag förmodligen aldrig skulle ha sett om jag inte sett den när jag var hemma i Knivsta över julen. På Annandagen hade vi varit på julbio och kollat in Masjävlar (perfekt val av film av mig!) och på kvällen visade SVT denna fullkomligt harmlösa och, som det är tänkt, mysiga film. Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2004.

Angela Lansbury spelar i denna tv-film deckarförfattarinnan Jessica Fletcher som hamnar mitt i ett mordmysterium som vanligt. Denna gång hittar vi henne på Irland där hon blir indragen i en strid om ett testamente och påföljande skattjakt.

Mordmysterium i Agatha Christie-stil kan vara rätt så mysiga att titta på ibland. I Murder, She Wrote: The Celtic Riddle har vi de vanliga ingredienserna: ett mord (till att börja med), ett gäng personer som alla kan ha gjort det, och så kluriga och snokande Jessica Fletcher mitt i allt. Dessutom utspelas det hela på ett irländskt gods. Tyvärr blir det ändå patetiskt. Fjantigt manus, töntig dialog, karaktärer som har mindre liv än skyltdockorna på NK. Det är aldrig spännande eller mystiskt. Däremot otroligt förutsägbart, speciellt då Fletcher i början går runt på godset och i trädgården och alltid, av en slump, lyckas tjuvlyssna när de andra grälar eller liknande.

Som vanligt är det meningen att man ska tycka ”åh, vad smart att koppla ihop den och den detaljen med den och den personen” när mördaren, som alltid framställs som trevlig i början, slutligen avslöjas. Ibland kan just detta sista avslöjande vara värt besväret även om resan dit är småtråkig, men här är resan trist och målet tråkigt vilket gör att denna rulle faktiskt får en stark etta. Det här har gjorts så mycket bättre i andra filmer (t ex valfri Agatha Christie-rulle med Peter Ustinov som Hercule Poirot). (Min kommentar: Eller varför inte Knives Out!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Gothika (2003)

”Ok, so I have a bad hair day. So what! That doesn’t make me crazy, does it!”

Dags för en (bortglömd?) fredagsskräckis med Halle Berry, post-Storm, post-Oscar men pre-Catwoman (mjau). Det kryllade av den här typen av skräckisar som kändes inspirerade av japanska förlagor. Jag tror nog den här rullen kan lämpa sig för en omtitt en fredag i sommar. Min text skrevs i april 2004.

Handlingen väldigt kort: Halle Berry spelar psykologen Miranda Grey som själv vaknar upp i en cell på den anstalt hon jobbar, anklagad för mord. Uh oh.

För mig lyckades aldrig riktigt filmen skapa den där kusliga stämningen som behövs för en lyckad skräckis, som t ex… ja, ni vet vilken (min kommentar: jag syftar på 5/5-filmen The Ring, remaken). Jag tyckte ändå idén var bra. Jag såg att jag för över ett år sen faktiskt postade ett inlägg om filmen i Filmer att se fram emot-tråden eftersom jag gillade idén.

Regissören Mathieu Kassovitz har gjort en mycket bra film som heter Medan vi faller (La Haine, 1995) som är ett realistiskt och intensivt förortsdrama från Paris. Nu har han fått chansen i Hollywood. Gothika är ju ganska långt ifrån Medan vi faller. Här är det specialeffekter och storstjärnan Halle Berry som skriker. Jag tycker själva idén slarvades bort lite grann. Det kändes som om filmmakarna försökt klämma in för mycket i samma film. Här fanns gotiskt tema i titeln och den kråkslottsliknande anstaltet och sen åskar det mest hela tiden. Vi har även nåt som vi börjar känna igen nu: ett spöke i form av en flicka med långt hår i ansiktet. Och så en mystisk tatuering som Grey hann göra lite snabbresearch om på nätet. Här finns t.o.m. ”Nurse Ratched” från Gökboet.

Det stora problemet för mig var att det aldrig var varken riktigt läskig eller spännande. Ja, sen fanns det en del logiska luckor förstås, hehe. Filmen var ändå välgjord i övrigt så det blir snudd på godkänt men eftersom det är en skräckis så uppnådde den inte sitt syfte hos mig. Penélope Cruz gör en rätt ok insats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Monster (2003)

Dags för lite onsdagsdepp (yay!) i form av biografirullen Monster från 2003. Den här filmen är väl i princip så långt man kan komma från Wonder Woman men de har faktiskt regissören Patty Jenkins som den gemensamma nämnaren. Hehe, ja, fast vill är det ändå säkert ganska lätt att dra paralleller mellan dem. Min text skrevs i april 2004.

Ja, de flesta känner väl till att det här är den allt igenom tragiska historien om den prostituerade Aileen Voorhees… eh Wuornos som började ta livet av sina kunder, och som år 2002 blev avrättade för detta. Oscarsbelönade Charlize Theron är Aileen och Christina Ricci spelar Selby, en ung tjej som kanske var det enda lilla ljuset i Aileens liv.

Det här är en film som för mig har många likheter med Boys Don’t Cry (där ju Hillary Swank också fick en Oscar för ett starkt porträtt). Det är white trash och det är elände från första början. Man vet hur det kommer gå och man vet att det kommer gå illa. Precis som i Boys Don’t Cry är det starkt men nånting gör att jag ändå inte blir helt gripen. Det känns lite som om man gjorde om ordspråket till ”efter regn kommer… regn”. Det blir liksom inget som bryter av och jag saknar lite grann en poäng.

Eftersom jag tidigare knappt sett hur Charlize Theron egentligen ser ut, och än mindre en film med henne, så blev kontrasten inte så stor för mig. Men det är bara att hålla med Oscarsjuryn denna gång. Theron är grym som Aileen. Hon spelar med ryckiga rörelser och spasmiskt minspel. Aileens försök att bilda sig ett liv med Selby är rörande. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis som gillade en vampyrfilm med Tom Cruise) skrev så kändes det inte som hon nödvändigtvis var lesbisk men här fanns en person som för en gångs skull brydde sig om. Filmen känns inte som ett försök att skönmåla Aileen och inte heller svartmåla henne. Inte heller tar den nån ställning för eller emot dödsstraff. Jag tror inte regissören Patty Jenkins ville göra det heller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ondskan (2003)

Andreas Wilson, vad hände med honom? Han var ju en svensk it boy där under några år i början av 2000-talet. Nu är han helt borta, eller? *kollar upp Wilsons filmografi* Mmm, nej, det hände inte mycket för Wilson efter Ondskan. Den enda titeln jag känner igen är den svenska tv-serien Äkta människor från 2012, en sorts föregångare till tv-serien Westworld. (Ja, jag vet att Westworld också är en film med Yul Brynner från 1973.) Nå, Wilson kanske fokuserade på annat, sadlade om, eller så? Volleyboll kanske? Min preblogg-text om Ondskan skrevs i oktober 2003.

Mmmm, jag blev lite besviken, men jag tyckte ändå det var en sevärd film. Den är välgjord, inget snack om den saken. Men den väcker inga större känslor hos mig, vilket boken lyckades med. Andreas Wilson är ett fynd (min kommentar: ok, really?). Han hade en förmåga att verkligen se grym ut ibland, t ex i slutet innan han går in till styvpappan, samtidigt som han kunde vara snäll i nästa stund. Jag gillade Henrik Lundström (Tillsammans, Bror min). Jag tyckte till en början att Gustaf Skarsgård spelade över men det var väl så han skulle framstå. Det var nåt med filmen som fattades men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

21 Grams (2003)

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

House of Sand and Fog (2003)

House of Sand and Fog känns som ett litet bortglömd film som kom i samma veva som en del andra filmer i samma typ av genre. Jag tänker på filmer som Crash, Syriana, och kanske The Way of the Gun. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2004.

Jennifer Connelly spelar den olyckliga Kathy som blivit lämnad av sin man och dessutom, pga av både eget och myndigheters slarv, blir vräkt från sitt hus som hon ärvt från sin far. En bitter konflikt uppstår mellan Kathy och husets nya ägaren, familjen Behrani från Iran där pappan spelas av Ben Kingsley. Polisen Lester (Ron Eldard) försöker hjälpa Kathy och blir samtidigt kär i henne.

Jag tyckte den här filmen påminde en del om Clint Eastwoods Mystic River i stämningen även om det inte är en kriminalhistoria. Men det är, precis som Mystic River, en film där personerna inte är goda eller onda, men stolta och desperata. Det är en ruggigt mörk historia också vilket på ett sätt kändes märkligt uppfriskande (ungefär som 21 gram). Fotot är strålande. Däremot störde jag mig lite på musiken som tog överhanden ibland (den blev för dramatisk) i stället för att låta det som sker på duken tala för sig själv.

Connelly gör en insats av Oscarsklass, liksom Kingsley (som kändes trovärdig som iranier). Jag störde mig dock lite smått på att Kingsley inte kunde snacka persiska. Det var lite märkligt rent logiskt eftersom sonen och frun snackar det mest hela tiden. Men han kanske ville visa att han var amerikan på nåt sätt och sen fanns det ju liksom ingen annan lösning om man ville ha Kingsley i rollen. Det finns en hel del gripande scener, främst ett telefonsamtal där Kathy ringer till sin bror för att be honom komma och hjälpa henne. Brorsan har dock mycket att göra på jobbet. Tough luck!

Det som gör att filmen inte får högre betyg var att jag kände att händelseutvecklingen på slutet var lite väl otrolig och vissa av huvudpersoner betedde sig väldigt korkat. Sen blev den väldigt långdragen i slutet och jag tyckte den hade kunnat sluta några scener tidigare i stället för att fortsätta. Men klart sevärd och rekommenderas för en helkväll i ångestens tecken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni som har sett Requiem for a Dream kommer att känna igen en speciell scen med Connelly och en pir.

%d bloggare gillar detta: