Ed Wood (1994)

5 november, 2021 8 kommentarer

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Edward Scissorhands (1990)

29 oktober, 2021 6 kommentarer

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Batman Returns (1992)

22 oktober, 2021 2 kommentarer

Dags för den fjärde filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om uppföljaren till Batman som kom tre år efter den första filmen. Min prebloggtext om Batman Returns skrevs i augusti 2004.

Batman är tillbaka i batmobilen och Tim Burton är tillbaka i regissörsstolen. Denna gång slåss Batman (Michael ”Ingvar Carlsson” Keaton) mot företagsmogulen Max Schreck (Christopher Walken) och den utstötte Pingvinen (Danny De Vito). Det blir även lite catfight mot Catwoman (Michelle Pfeiffer).

Som vanligt är miljöerna imponerande eftersom det är en Burton-film. Men som vanligt så tycker jag den där spänningen och intensiteten saknas. Det blir lite för mycket saga och lite för barnsligt. Jag tror inte det har med serietidningsursprunget att göra utan det är Burtons stil helt enkelt. Jag tycker exempelvis de båda X-Men-filmerna (liksom den första Spider-Man) är bättre än Burtons båda filmer om Lädderlappen. I Batman – återkomsten saknar jag en riktig skurk. Nu ska det delas mellan Schreck och Pingvinen men jag tycker inte någon av dem axlar Jack Nicholsons fallna Joker-mantel. Sen är ju som sagt Keaton ganska tråkig, både när han är Bruce Wayne och när han är Batman. Jag kan väl tillägga det positiva att Danny Elfman skapat en ganska bra stämning med sin musik i bägge filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Batman (1989)

15 oktober, 2021 4 kommentarer

Dags för den tredje filmen i minitemat om Tim Burton och den här gången handlar det om Batman från ’89. Jag minns att det var en hel del hajp kring filmen när den skulle ha premiär. Prince gjorde musiken, Jack Nicholson var Jokern, och det var en massa reklam för filmen överallt. Jag såg den dock inte på bio; jag gick väldigt sällan på bio på den här tiden (ja, det kanske låter konstigt men så var det). Min prebloggtext om filmen skrevs i augusti 2004.

Eftersom min Tim Burton-retro stannat upp lite grann så passade det bra att SVT visar några Batman-filmer, varav de två första är regisserad av Burton. Nu har jag sett den första från 1989 med Michael Keaton, Jack Nicholson och Kim Basinger.

Jaha, det här var väl en sevärd lite småmysig film som i slutändan ändå inte gav mig så mycket. Det är snygga, lite mörka typiska Burton-miljöer men det är något som saknas, nån sorts spännning. Ett problem är nog Keaton som är för tråkig helt enkelt. Han matchar varken Basinger eller Nicholson (som dominerar när han är med i bild). Burton är skicklig på att skapa fantasifulla och snygga miljöer men däremot är han sämre på personregi och att få ihop helheten. Nicholson regisserar sig själv förstås, men det räcker ändå inte till mer än ett medelbetyg till filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pee-wee’s Big Adventure (1985)

8 oktober, 2021 3 kommentarer

Dags för den andra filmen i minitemat om Tim Burton och… ehe… det är ord och inga visor när jag sablar ner filmen och rollfiguren Pee-wee Herman i synnerhet. Om jag skrivit texten idag tror jag att jag kanske hade använt en del andra formuleringar och ordval än vad som förekommer i min prebloggtext om Pee-wee’s Big Adventure som skrevs i april 2004.

Hans älskade cykel blir stulen och panik utbryter hos det vuxna barnet och schlagerfjollan Pee-wee Herman (Paul Reubens), alltid klädd i för liten grå kostym med vit skjorta och röd fluga. Jakten på den röda cykeln tar Pee-wee på en odyssé över hela USA, eller åtminstone Texas.

Detta var Tim Burtons första långfilm verkar det som. Enligt IMDb i alla fall. Nåväl, det spelar mindre roll. Man känner ganska snabbt igen Burtons scenerier och den sagokänsla och fantasi som brukar genomsyra hans filmer (Apornas planet undantagen). Detta är det postiva med filmen och som alltså gör att det nånstans känns som en Burtonfilm. Men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men tyvärr Tim, det hjälper inte i det här fallet. Varför? Jo, för att detta inte är en Tim Burton-film i första hand utan en Pee-wee Herman-film och för att uppskatta en Pee-wee Herman-film förutsätts det att man gillar… just det, Pee-wee Herman! DET GÖR INTE JAG! Jag hatar honom. Hans otroligt enerverande skratt, läten, fjantiga gångstil och hatvärda manér försatte mig i status likvärdig med en mumie spelad av Boris Karloff på crack. Det var fruktansvärt. Efter tre sekunder av Pee-wee Herman i bild insåg jag faktum: jag hatar den karaktären. Jag vet inte hur det gick till riktigt men på något sätt lyckades jag genomlida denna fruktansvärda kavalkad av hoho, hihi, haaaa, hahahahi som denna idiotiska figur kläckte ur sig så i ett tempo snabbare än Off The Ground kutar med en kåt Lestat efter sig (min kommentar: jaha, jag gillade tydlilgen att retas med min gamla filmforumvänner). Alltså: bottenbetyg till filmen men med ett plus i kanten för den Tim Burton-känsla som skymtade bakom den avskyvärda Pee-wees fånerier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Big Fish (2003)

1 oktober, 2021 4 kommentarer

Jag startar ett nytt litet tema på bloggen. Några fredagar framöver kommer det handla om en del av Tim Burtons filmografi. Burton är långt ifrån nån favoritregissör men han har gjort en del bra prylar. Bäst är förstås gotikskräckisen Sleepy Hollow (4/5). Två andra filmer som jag har sett men inte skrivit om på bloggen är Planet of the Apes (3/5) och Mars Attacks! (2/5). Sen tidigare finns texter om Alice in Wonderland (3-/5) och Dark Shadows (2,5/5). De filmer som jag kommer att lägga upp texter om nu är Pee-wee’s Big Adventure, Batman, Batman Returns, Edward Scissorhands och Ed Wood. Men först ut är faktiskt Big Fish, beroende på att det var i den ordningen jag såg filmerna när det begav sig. Jag skrev om Big Fish i mars 2004.

Tim Burton har hittat hem säger de flesta. Det kan stämma kanske. Big Fish är i alla fall klart bättre än Apornas planet. Hur som helst, filmen skildrar uppgörelsen mellan en far och en son och är samtidigt en hyllning till fantasin och historieberättandet. Pappan som gammal spelas av Albert Finney medan Ewan McGregor spelar honom som ung.

Så länge fantasin och skrönorna stod i centrum, dvs när vi fick se pappans liv spelas upp i en rad händelserika äventyr så var det en sevärd och mysig film. Scenerna i nutid med sonen (med fru) hemma hos sina föräldrar var väl inte lika sevärda. McGregor funkar och kommer undan på ren charm med sina stomatolleenden som har effekt även när han är blodig och slagen gul och blå. Jag tyckte filmen tappade lite mot slutet när allt skulle sys ihop. Men, som sagt, en mysig film om man nu inte somnar… *host*Lestat*host* (min kommentar: jag pikar en gammal filmforumvän som gillade en viss Tom Cruise-film).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Magisk realism, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dark Shadows

14 juni, 2012 9 kommentarer

Titel: Dark Shadows
Regi: Tim Burton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Återigen var det dags för den månatliga träffen med Filmspanarna då ett gäng svenska filmbloggare går på bio och efteråt snackar film (*host*Prometheus*host*) över en öl eller två. Efter diverse turer blev det Tim Burtons Dark Shadows som blev den film som skulle ses. Ett tag var skräckisen Chernobyl Diaries aktuell och jag var ganska sugen på den men efter att ha läst omdömen om den så blev det nog bra i slutändan även om jag tror att jag skulle uppskatta de miljöer som Chernobyl-rullen utspelas i.

Dark Shadows bygger på en för mig helt okänd amerikansk gotisk tv-såpa. Handlingen, i alla fall handlingen i filmen, går ut på att en tjänstekvinna vid namn Angelique Bouchard (Eva Green) blir svartsjuk då hennes älskare, den unge master Barnabas Collins (evige Tim Burton-kompanjonen Johnny Depp), kärar ner sig i den unga skönheten Josette (Bella Heathcote). Angelique visar sig vara häxa och dödar i sin svartsjuka både Barnabas föräldrar och hans käraste Josette. Barnabas försöker i sin förtvivlan ta livet av sig men se det gick inte. Angelique har nämligen med nån sorts häxkonst förbannat honom till ett evigt liv i plåga som vampyr. Hon ser till att han blir levande begravd i kista (så levande som nu en vampyr är) och koncentrerar sitt tydligen eviga liv (hon är ju häxa, mind you) på att göra livet surt för familjen Collins ättlingar.

Efter en prolog som utspelas på 1700-talet då vi får se familjen Collins anlända till USA från England och där grunda en framgångsrik fiskeriverksamhet (plus att Barnabas Collins alltså blir vampyr och begravd dårå) hoppar handlingen fram till år 1972 och det lilla samhället Collinsport där vi träffar den dysfunktionella familjen Collins som bor på godset Collinwood Manor. ”Familjen” består av matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer), hennes dotter Carolyn (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass), hennes bror Roger spelad av Jonny Lee Miller (Sick Boy från Trainspotting, tack för den informationen, Vrångmannen!), Rogers son David och slutligen Helena Bonham Carters psykiater Dr. Julia Hoffman.

Enter vampyren Barnabas som släpps lös ur sin kista av en grupp byggjobbare som var ute på grävjobb och av en slump stötte på Barnabas fängelse i trä. Arma byggjobbare säger jag. Det var fel kista att gräva fram.

Haha, alltså jag hade faktiskt riktigt trevligt en ganska stor del av filmen. Vi får se åtminstone två av Burtons vapendragare i form av Johnny Depp och frugan Helena Bonham Carter och jag hade väl farhågor om att Depp skulle gå på tomgång eller att hela filmen skulle gå på tomgång som jag bitvis tyckte ändå godkända Alice i Underlandet gjorde. Det jag gillar mest med Dark Shadows är när vampyren Barnabas dyker upp i det amerikanska 70-talssamhället med sin gammalmodiga stil och mustiga språk. Det uppstår humor när Barnabas inte säger ”Kiss my ass!” utan istället väljer formuleringen ”You may strategically place your beautiful lips upon my posterior and kiss it repeatedly”. Enkla komeditricks möjligen, men det funkar för mig. Jag fullkomligt älskar Barnabas formuleringsförmåga och val av ord.

En sak som jag blev lite konfunderad över men fann underhållande på ett udda sätt är att ingen som får reda på att man har en vampyr bland sig blir speciellt överraskad, rädd eller tvivlande till att det faktiskt är en äkta vampyr det handlar om. Nej, istället så bara ”jaha, du var vampyr du, jaha, och vad ska du göra i helgen?”. Eller så tar man tillfället i akt att fylla sig själv med vampyrblod för att bli evigt ung. Men det är inget annat att vänta. Den här filmen är inte direkt fylld till bredden med logisk handling. Nej, den är bara en skojig mysig gotisk såpamatiné (ordet skräck hör inte hemma nånstans när man beskriver filmen).

Efter filmen framkom det att vissa Filmspanare inte uppskattade Eva Greens insats som svartsjuk häxa. Jag tyckte hon funkade riktigt bra som slemmig häxa med sitt stora grin och ögon som har nåt svartsjukt över sig. Nej, jag gillar henne. Johnny Depp är bättre än han var i Alice i Underlandet. Han verkade helt enkelt ha haft roligt här.

Jag märker nu att jag helt glömt att nämna att i handlingen som utspelas på 1970-talet så dyker en kopia av Barnabas käraste Josette upp. Hon har fått tjänsten som unge Davids guvernant. Att jag glömde det är inte så konstigt eftersom filmen är alldeles för spretig och vissa handlingsspår glöms bort under stora delar av filmen för att krystat dyka upp igen när allt ska knytas ihop.

Förutom en förvirrad handling som inte är nån handling utan bara en ursäkt för att Johnny Depp ska prata rolig gammal engelska och känna sig udda i ett modernt samhälle (och minst tre gånger skämta om det kvinnliga i Alice Coopers namnn) så är filmens stora problem den sista kvarten då allt fullkomligt ballar ur och bara blir en soppa med plötsligt uppdykande varulvar som kommer in från vänster och tråkiga datoranimerade träfigurer som plötsligt får liv inne i Collinwood Manor i en väldigt tråkig och förvirrad slutuppgörelse. Här sjönk filmen rejält. Det finns två scener till som drar ner betyget. Den första är en ”sexscen” med Barnabas och Angelique som mest blir en sorts fånig brottningsdans som ska vara rolig och häpnadsväckande men bara blir trött. Den andra scenen är en scen som är rolig fram till slutet då plötsligt Barnabas beslutar sig för att han måste döda sina nyblivna vänner vilket inte kändes fair. Det gick inte ihop helt enkelt.

Det finns en massa andra logiska luckor och konstigheter men jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea vilket betyder 2,5 Filmspanar-ikoner. Läs nu vad mina vänner tyckte om Dark Shadows: Jessica, Sofia, Henke, Fiffi, Har du inte sett den? (podcast!) och Vrångmannen (som hade sett filmen tidigare men anslöt senare under kvällen).

Betyg på Dark Shadows:


eller uttryckt i siffror 3-/5

Betyg på den efterföljande diskussionen om Prometheus:

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Alice i Underlandet

11 juni, 2011 7 kommentarer

Titel: Alice i Underlandet (Alice in Wonderland)

Regi: Tim Burton
År: 2010
IMDb | Filmtipset 

Det finns nåt med Tim Burtons filmer som jag uppskattar. Jag tror det är fantasin och sagostämningen. Sen är det kanske just fantasin och sagostämningen som gör att det aldrig blir toppfilmer i mina ögon. Alice i Underlandet faller under den här kategorin. Det är mysigt, speciellt i början när Alice träffar på de olika figurerna i Underlandet. Hattmakaren (Johnny Depp) är aningen obehaglig. Ja, faktum är att de flesta karaktärerna, även de som ska vara goda, känns lite obehagliga. Den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter) är ganska rolig med sina ständiga: ”Off with his head! Off with her head!”. Nåt jag störde mig på var att Hjärter Knekt (i icke-cgi-scener spelad av Crispin Glover) var sagolikt dåligt animerad i vissa scener. Begriper inte riktigt att filmmakarna inte kunde få till det bättre. Ibland såg det ut som Legolas från nån av lotr-filmerna när han hoppar upp på en olifant (tror det är Sagan om konungens återkomst). Den för mig nya bekantskapen Mia Wasikowska i huvudrollen sköter sig riktigt bra. Som helhet kan jag inte ge mer än precis precis godkänt.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , ,