Edward Scissorhands (1990)

29 oktober, 2021 6 kommentarer

Fredag och dags för ytterligare en Tim Burton-film och det börjar bli uppenbart att Burton inte är nån favorit hos mig direkt. Min preblogg-text om Edward Scissorhands skrevs i januari 2005.

Edward (Jonnhy Depp) är en konstgjord människa som har fått saxar som händer av sin skapare, en uppfinnare spelad/cameoad av veteranen Vincent Price. Detta var dock bara ett experiment och tanken var att Edward skulle få ett par riktiga händer till slut. Tyvärr hinner den gamle uppfinnaren dö innan det blir verklighet. Edward upptäcks sen av en godhjärtad kvinna som låter honom bo hos sin familj i det perfekta amerikanska 50-tals-villaområdet.

Nä, det här var en besvikelse. Jag tyckte det var löjligt och inte engagerande för fem öre. Sorry, Grönlövet (min kommentar: Grönlövet, en gammal filmforumkompis som älskade filmen). Burton är ju bra på att skapa schyssta miljöer men historien han berättar här var banal och tråkig tyckte jag. Det var aldrig spännande om det nu var meningen. Depp gör ju knappt någonting, säger knappt nåt. Om han säger nåt så är det knappt en fullständig mening.

Jag ledsnade också ganska snabbt på hans olika klipporgier vare sig det var buskar, hår eller isskulpturer. Upprepningar och inte speciellt kul från början. Blad, hårtussar och till slut is flög hit och dit och sen visades resultatet upp. Hur många gånger? För många. Jag fastnade inte heller för nån av karaktärerna överhuvudtaget och inledningen där Winona Ryder ska föreställa gammal mormor var patetisk. Tyckte jag. Det blir ett lågt betyg.

Jag har kommit fram till att Burton nog inte är nån favorit hos mig. De enda filmerna som är riktigt ok och kanske lite mer än så är Big Fish (en svag fyra) och Sleepy Hollow (som det var länge sen jag såg men som nog är värd en svag fyra den med). Annars är det mest snygga, fantasifulla men lite tomma filmer tycker jag. Han lyckas aldrig skapa nån känsla för karaktärerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Take Shelter

2 oktober, 2012 7 kommentarer

Titel: Take Shelter
Regi: Jeff Nichols
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag hade hört mycket gott om Take Shelter. Bl a hade den hyllats av filmpodcasten Filmspotting, och inte minst av Henke som när vi träffas pikar mig för att jag fortfarande inte har lyckats klämma ur mig en recension trots att det var ett bra tag sen jag såg Jeff Nichols ”sophomore”-film. Men nu är recensionen här.

Jag såg Take Shelter i ett sommarvakuum i mellanrummet mellan en spännande Peru-resa och en inte lika spännande men trevlig vecka i Dalarna. Stockholm var sommarlugnt när jag gick till Zita för att se filmen som även Jessica, Movies – Noir och Fiffi har sett och gillat av olika grad. Kombinationen av ett öde Stockholm och filmens kanske inte magiska attraktionskraft på den mer normalt filmintresserade gjorde att jag för första gången fann mig helt ensam i en biosalong. Detta förstärkte på ett kongenialt sätt den stämning som filmen förmedlade.

Take Shelter handlar om en familj bestående av Curtis (Michael Shannon), Samantha (Jessica Chastain) och dottern Hannah (Tova Stewart). Allt är bra. Eller borde vara bra. Men Michael har föraningar om en kommande katastrof. Han börjar se syner. Han blir paranoid. Han bestämmer sig för att bygga en skyddsrum på tomten. I takt med Michaels tilltagande paranoia börjar det skära sig i familjen, på jobbet, med vänner.

Oj, oj, vilken bra film är min spontana reaktion. Vad jag gillar med filmen är hur den på ett ”rakt upp och ner”-sätt gestaltar hur det förmodligen är att förlora sig själv, att glida in i ett psykotiskt tillstånd. Michael Shannon är helt rätt skådis att gestalta det hela och Jessica Chastain är helt rätt skådis att spela Curtis fru. Det är en jobbig film, en film som inte tar nån lätt väg ut. Den skaver och trycker sig framåt. Då och då får vi utbrottsscener när skådisarna släpper lös sina känslor istället för att hålla dem inom sig.

Just p.g.a. att den psykiska sjukdomen skildras så bra gör att jag tycker det är synd att filmen väljer att vara tvetydig i slutet.

Meeeen, så kom Henke med en annan analys när vi sågs på en Filmspanarträff som gjorde att jag fick tänka ett varv till, och kanske, eller kanske inte, kom jag fram till att slutet inte var helt fel i alla fall. Nej, fasiken, slutet är ju öppet för tolkning och just det tycker jag nånstans är lite synd ändå. Hur som helst, nu är det sluttolkat för min del i alla fall.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,