Abre los ojos vs. Vanilla Sky

Idag skickar jag upp en gammal preblogg-text där jag ställer två filmer som har nåt gemensamt mot varandra och tar reda på vilken jag gillar mest. Jag har några liknande inlägg på bloggen sen tidigare: Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli och The Dan Brown movies vs. National Treasures. Den här gången handlar det om ett original som tävlar mot en remake och min text om Abre los ojos och Vanilla Sky skrevs i maj 2003.

Jag har genomfört ett litet specialprojekt som vi kan kalla Abre los ojos vs. Vanilla Sky. Då vet ni förmodligen att det handlar om den spanske regissören Alejandro Amenábars film Open Your Eyes (Abre los ojos) från 1997 och den amerikanska remaken med Tom Cruise i huvudrollen som Cameron Crowe gjorde några år senare.

Grundhistorien är identisk i de bägge filmerna. Det handlar om en ung man, César/David, som ärvt ett affärsimperium av sin far. Han lever livets glada dagar, har inget fast förhållande, tar inte seriöst på sitt jobb, etc. På sin egen födelsedagsfest träffar han så Sofia (som hans bästa kompis tagit med på festen) och blir kär. Den smått psykotiska tjej, Nuria/Julie, som han har ett oseriöst förhållande med blir avis vilket får otrevliga följder, inte minst för César/David. Men vad är det som händer egentligen? Är det bara en dröm alltsammans? Dröm och verklighet glider ihop för César/David.

 

Abre los ojos (1997)

Jag såg denna först eftersom det trots allt är originalet. Det är kanske lite orättvist mot remaken men så fick det bli. Jag gillar den här filmen. Amenábar som senare gjorde The Others visar även här att han har en förmåga att med relativt små medel skapa småkusliga stämningar. Césars väg in i galenskap skildras väldigt bra. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

Vanilla Sky (2001)

Crowes version är faktiskt väldigt lik originalet. Den är lite mer spektakulär och ”flashig” och lite mer av det märkliga som händer förklaras. Det är mer musik. Cruise spelar sin roll som David bra. Penélope Cruz spelar Sofia, precis som i originalet, men inte lika bra tyckte jag. Hennes engelska kändes lite inläst på nåt sätt och inte lika naturlig som hennes spanska (min kommentar: nämen, vad konstigt!). Betyget till remaken blir 3/5. Godkänt men jag tyckte originalet gav en mer obehaglig stämning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

 

I både filmerna gillar jag bäst sekvensen där César/David går på nattklubb för att träffa Sofia. I början av filmerna råkar César/David ut för en olycka och han har inte träffat Sofia på ett tag. Han dricker sig full på tequila, ragglar runt och snackar skit. Allt till skön klubbmusik.

En parentes: jag insåg precis att jag gillar ovan nämnda sekvenser även i andra filmer. T ex i Spike Lees 25th Hour som jag såg nyligen finns en skön nattklubbssekvens där en berusad Philip Seymour Hoffman ragglar omkring och gör bort sig. Eller varför inte Ewan McGregor på disco i Trainspotting till tonerna av Underworld. Betyder detta att jag gillar dansen i Zions rave-grotta i The Matrix Reloaded? Jag återkommer till det på lämpligt ställe så snart jag hinner (min kommentar: här finns svaret på frågan).

8 Mile (2002)

Ordsmeden Eminem spelar sig själv och det blev riktigt lyckat om man ska lita på min gamla preblogg-text från juli 2003 om 8 Mile. Kolla, mannen! Om du hade en chans, ett tillfälle att få allt du nånsin velat ha, skulle du ta den eller bara låta den passera?

Eminem spelar den ännu inte upptäckta Detroit-rapparen Bunny Rabbit (aka Jimmy Smith) i denna film av Curtis Hanson (L.A. Confidential). B-Rabbit bor efter att ha gjort slut med flickvännen i en husvagn (trailer) med sin mamma (Kim Basinger) och yngre syster Lily. Han är med i ett rapkollektiv som försöker få skivkontrakt, han battlar på en klubb (men är för nervös till en början) och så jobbar han på fabrik för att få pengar till en demo.

Jag tyckte det här var en bra film, vilket kanske var lite förvånande. Samspelet mellan snubbarna i rapkollektivet är kul. Rapduellerna är roliga och Eminem är en jävel på att hitta på kluriga texter. Det var kul att se hur Jimmy Smith ändrades från nästan blyg (men med uppdämd ilska) till ful-i-mun-rapparen B-Rabbit. Historien håller hela vägen och filmen visar att artister kan lyckas på vita duken. För detta krävs att de får rätt roll (dvs att spelar sig själva), bra manus samt en duktig regissör. Britney Spears försökte i Crossroads men där var bara en sak uppfylld: hon spelade sig själv. Jag har inte sett den men den ska tydligen vara ett riktigt bottennapp. Hur som helst, 8 Mile får 3+/5. Underhållande men inget mästerverk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Shape of Water (2017)

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätt att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Knives Out (2019)

Visningen av Knives Out på Filmfestivalen i fredags var en mycket trevlig upplevelse. En perfekt festivalvisning med många kompisar, en fullsatt salong, en film som jag älskade, och slutligen en person i salongen som man kunde störa sig på. Precis som det ska vara!

Knives Out är Rian Johnsons comeback efter hans härliga Star Wars-film The Last Jedi. Det är en Agatha Christie-inspirerad whodunit-deckare (eller snarare whatreallyhappened-deckare) med en skådespelarensamble som inte går av för hackor: Daniel Craig, Chris Evans, Ana de Armas (Filmitch, du kommer gå ner i brygga!), Jamie Lee Curtis, Michael Shannon, Don Johnson (Sonny Crockett himself!), Toni Collette, Lakeith Stanfield (Snoop Dog himself!), och sist men äldst Christopher Plummer (89 år ung!).

Jag gillade filmen från första till sista stund. Det är en skådespelarnas film och jag tycker det märks att de har haft en rolig inspelning. Undrar om det finns några roliga ”behind the scenes”-klipp, t ex från slutuppgörelsen, som kan liknas vid ett uppkast (fast inte i basket), med Ana de Armas och den bäste (!) Chris.

Jag skulle kalla filmen för en fars. Rollfigurerna beter sig överdrivet och som om de var med i just en fars. Det är en fars. Brittiske Daniel Craig har lagt sig till med en sydstatsdialekt som jag fann underhållande. Jag har hört andra klaga på den men den funkade för mig. Craig gjorde ett val helt enkelt, som Nicolas Cage brukar göra. Det var även kul att se Jamie Lee Curtis skådespela, och ha roligt, eftersom det för egen del var ett tag sen jag överhuvudtaget såg henne i en film.

Själva mysteriet funkade utmärkt. Jag gillade upplägget där man fick reda på vad som hade hänt ganska tidigt, eller man trodde i alla fall att man fick reda på det. Filmen visade sina kort överraskande tidigt för att sen twista till det hela på slutet. Trevligt!

Vem var personen i salongen som man kunde störa sig på? Jo, givetvis en manisk skrattare. Mannen i fråga, kanske en släkting till skrattaren från Hell or High Water, satt på raden framför oss och skrattade inledningsvis åt allt och inget. Ingen annan i salongen skrattade, enbart skrattaren. Lugna ner dig, människa! Turligt nog gjorde han det. Senare när resten av salongen skrattade gemensamt hade skrattaren skrattade klart och höll inne sitt garv. Mycket märkligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir och Letterboxd-Carl för att kolla vad de tyckte om Knives Out. Var det nåt som skar sig i filmen eller fanns det inte ens en knivsudd av nåt att klaga på? Och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Shotgun Stories (2007)

Jag får lov att utnämna Jeff Nichols till en av mina favoritregissörer. Jag har sett alla hans filmer förutom debuten Shotgun Stories och den senaste, Loving. Ja, fast nu har jag alltså sett Shotgun Stories. De filmer Nichols gjorde mellan Shotgun Stories och Loving har alla fått 4/5 eller 5/5 i betyg.

Det jag gillar med Nichols är hur han utnyttjar filmmediet. Jag anser att han gör äkta filmfilmer. Det är filmer helt befriade från ytlig cgi, vilket är helt naturligt eftersom Nichols inte gör filmer som är cgi-tunga. Men när det väl förekommer, som i Midnight Special, så är det smakfullt gjort. Det är fokus på berättelsen och på skådisarnas prestationer. Samtidigt är det inte filmer som inte känns filmiska. Det är inte filmad teater. Tvärtom. Foto, musik, ljud, klippning, allt det tekniska, ger en varm känsla av att vara i händerna på en regissör som vet vad han vill och dessutom kan leverera just detta.

Shotgun Stories är ett hämnd- och familjedrama som utspelar sig i amerikanska Södern där man köper gevär som vi köper snus. En pappa har precis dött och hans två kvarlämnade familjer drabbar samman efter begravningen. Pappan, som var ett supande och våldsamt svin, lämnade sin första familj bestående av bl a tre söner, där den äldste spelas av Michael Shannon, och startade en ny familj. Fyra nya söner avlas, alltså halvbröder till Shannons rollfigur. I respektive familj blir man uppfostrad till att hata sina halvbröder.

Jag har alltid fascinerats av white trash. Är det politiskt inkorrekt nuförtiden? Min fascination tror jag kanske har att göra med miljöerna mer än människorna. De, miljöerna, har en sorts postapokalyptisk, nästan Mad Max-känsla, över sig. Och Nichols kan detta.

Miljöerna, musiken, Södern. Jag får vibbar av en film som Blue Ruin. Det handlar om hämnd och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln. Sönerna försöker laga motorer och bilstereor när de istället borde laga relationer och förhållanden mellan människor.

En detalj jag gillar är hur Nichols skildrar inte bara en utan bägge familjerna, vilket gör att sympatin, eller kanske snarare empatin, inte blir ensidig hos mig.

Tre avslutande notiser:

Michael Shannon och hans bröder heter i filmen Son, Kid och Boy. Ok, tack för de namnen, mamma och pappa.

Det är obehagligt hur lätt det är att köpa ett vapen i USA. Låt aldrig dessa vapenlagar, eller frånvaron av sådana antar jag, komma till Sverige.

Kanske är detta en spoiler men om du nu har läst så här långt så får du skylla dig själv: jag gillar hur det är den som är räddast av bröderna som gör det modigaste, dvs ser till att hämndcirkeln tar slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nocturnal Animals (2016)

nocturnal-animalsJag har en rejäl backlog med filmer som jag har sett men inte publicerat texter om. Nu är det dags att börja beta av den och min tanke är att börja med filmerna som jag tror har en chans att ta sig in på min lista över 2016 års bästa filmer. Mina årsbästalistor brukar dyka upp framåt vårkanten när jag känner att jag har sett alla de filmer jag vill se. Så blir det nog i år också.

Nocturnal Animals var en film som det ett tag inte verkade vara meningen att jag skulle se på bio. För att göra en lång historia kort så såg jag den till slut, efter en hel del om och men, på den trevliga funkisbiografen Fontänen. Vill du ha den långa historien så kan du klicka här.

Tom Ford är kläddesignern som blev filmregissör (eller han är väl både och nu antar jag). Han har en känsla för stil om man säger så. Hans filmer är gjorda med precision på ett nästan kliniskt sätt. A Single Man gillade jag men jag kände att den kanske hade väldigt snygg yta men att det var i princip det enda den hade.

Nocturnal Animals har några av mina favoritskådisar just nu: Amy Adams, Michael Shannon och Jake Gyllenhaal. Då ska det väl inte kunna gå fel? Nej, det kunde det inte.

Filmens förtexter var av det ovanliga slaget. Vi får se feta damer dansa nakna i slow motion iklädda nån typ av hattar liknande de som medlemmar i marschorkestrar brukar ha på huvudet. Groteskt och vackert på samma gång.

Det visade sig att bilderna var en del av en konstinstallation på ett konstgalleri där Amy Adams rollfigur Susan är chef. Susan lever i ett kallt äktenskap med en affärsman spelad av Armie Hammer som jag av nån anledning inte kände igen. Hammer är en av de skådisar som ibland flyter ihop för mig, som Ryan Reynolds, Chris Evans och Charlie Hunnam.

En dag får Susan en bok på posten. Det är en manuskriptet till en roman, Nocturnal Animals, skrivet av hennes förra man Edward (Jake Gyllenhall) som hon inte träffat på flera år. Hon öppnar första sidan och börjar läsa…

…ja, nu är det nog bäst att jag inte skriver så mycket mer men resten av filmen är i alla fall en blandning av Susans verkliga liv och scener från boken hon läser.

Inledningsvis tyckte jag filmen kändes väldigt snygg och men också kall, iskall. Men det var ju by design. Susan lever inte ett speciellt varmt liv.

När vi sen fick se scener från boken spelas upp så blev jag direkt otroligt indragen. Scenerna från boken har en helt annan känsla och nerv. Ska jag vara ärlig så ville jag hela tiden tillbaka till det som hände i boken.

Bokens historia är en nervig thriller som kändes som en sorts modern Hitchcock (eller Polanski) fast med betydligt mer brutalitet. Jag kunde inte heller låta bli att tänka på Steven Spielbergs tv-film Duel.

Filmens musik var helt underbar. Det är inte ofta jag brukar notera filmmusik eller tänka på den i efterhand men den här gången gjorde jag det. Kraftfulla och uttrycksfulla stråkar används för maximal dramatisk effekt. Det förekom en ganska lång uppgörelsescen mot slutet som genomgående hade repetitiva stråkar i bakgrunden. Jag satt på kanten av biosätet.

När det gäller vad filmen egentligen handlar om och hur bokens handling knyts ihop med Susan och hennes liv… ja, det är nåt man kan prata om länge (vilket jag gjorde med filmspanarna på Wirströms för inte så länge sen). Just detta gör att det är en film som lever vidare efter att man har sett den.

Slutligen måste jag ge en stor eloge till Aaron Taylor-Johnson som jag trodde var en av jordens träigaste och tråkigaste skådisar. När jag såg honon i Nocturnal Animals så hade jag inte en aning om vem det var. Jag såg bara en av de läbbigaste rollfigurer jag nånsin sett framför mig, eller åtminstone sen Christer Korsbäck. När jag efteråt insåg att det var Aaron Taylor-Johnson så tappade jag hakan.

Jag delar ut fyra starka toaletter på verandan till Nocturnal Animals.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

"What did I tell you? Aaron is spelled with two a's!"

”What did I tell you? Aaron is spelled with two a’s!”

Midnight Special (2016)

Midnight SpecialIbland händer det att jag ser en film som jag inser inte är perfekt men ändå så älskar jag den. En film som har ett manus som kanske inte är klockrent. En film där det känns som att delar av handlingen saknas. En film som kanske inte går ihop logiskt i mitt huvud. Men ändå så älskar jag alltså filmen.

Nu har jag sett en sån här film igen. Den heter Midnight Special, är regisserad av Jeff Nichols (Take Shelter och Mud bl a), och den kom givetvis aldrig upp på bio i Sverige.

Två män är på flykt. De befinner sig på ett motell. Med sig har de en liten pojke som sitter under ett lakan och läser serier i ljuset från en ficklampa. Pojken har ett par blå simglasögon på sig. Motellrummets fönster är täckta med wellpapp för att hålla solen borta. En tv står på i bakgrunden och vi hör i en nyhetssändning att en pojke rövats bort från sina föräldrar.

Nyhetssändningen ses även av tre medlemmar av en religiös sekt kallad The Ranch. Sektledaren beordrar sina medhjälpare att hitta pojken för att föra honom tillbaka till sekten. De har fyra dagar på sig.

Vad är det som händer? Vem är pojken? Varför har han simglasögon på sig? Varför hade man mörklagt rummet? Varför är sekten så intresserade av pojken? Vad händer om fyra dagar?

Oj, oj, inledningen av filmen är blytung. Jag sitter omedelbart på helspänd, på kanten av tv-soffan. Musiken mullrar från högtalarna. Fasiken vad bra det här är. Jag är totalt inne i filmen direkt.

Michael Shannon, Joel Edgerton, Sam Shepard och Kirsten Dunst är några av skådisarna. Samtliga är mycket bra. Så fort jag ser Dunst och speciellt mot slutet kan jag inte låta bli att tänka på Melancholia.

Det är mystiskt och spännande. Handlingen förs framåt utan nån påklistrad exposition. Det är nästan så jag hade velat ha fler förklarande scener, åtminstone gäller det den där sekten som jag ville veta mer om. Men ändå älskar jag hur saker och ting kommer fram på ett naturligt sätt. Exempelvis upptäckte jag efter ett tag att alla kvinnor i sekten hade exakt samma frisyr. Det görs ingen grej av det utan tittaren får upptäcka det själv.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om vad som händer och mina tolkningar om vad allt går ut på. Se filmen själv och upplev den med egna ögon!

Men, ja, en sak jag vill nämna är att jag mot slutet av filmen blev väldigt berörd. Jag fick faktiskt lite samma känsla som i Room (även om Room är snäppet starkare) och även lite Melancholia-vibbar (kanske främst pga Dunst). Midnight Special handlar om en familj som försöker komma samman men som av olika anledningar dras isär. Det är ett rörande ämne helt enkelt. Och så är det iscensatt i form av en intensiv sf-thriller. Briljant. Man skulle kunna beskriva den som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland.

Midnight Special är inte en film utan brister men stämningen, miljöerna, musiken, fotot och filmfilm-känslan gör att jag ändå faller pladask. Det här är precis min typ av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

1

2

3

4

5

SFF13: Mud

sff_logoMudTitel: Mud
Regi: Jeff Nichols
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film som jag såg nere i Malmö. Mer om ”visningen” på Stockholm Filmfestival i slutet efter recensionen…

Jag såg elva filmer på Malmö Filmdagar. Några dagar efter att jag kommit hem från Malmö så hade jag skrivit om alla filmer utom en. Av nån anledning så kom jag aldrig mig för att skriva om Jeff Nichols film Mud. Att jag inte skrev om den berodde inte på att jag inte gillade den eller att jag fann den intetsägande. Nej, jag gillade filmen och just därför tänkte jag att jag kan vänta med att skriva om den. Eftersom jag gillade den så kan jag ju ta den sist. Problemet nu när jag väl ska skriva om den är att jag inte riktigt minns vad jag gillade med den. Eller nej, det är inte sant. Jag vet vad jag gillade, men jag minns liksom inga detaljer. Så, det här blir en ganska enkel recension där jag helt enkelt räknar upp vad jag gillade med filmen, och kanske också det som jag möjligen inte gillade.

Handlingen? Jag räknar med att ni får en supersnygg beskrivning av den hos Sofia.

Jag gillade Matthew McConaughey. Han är perfekt som sydstatsrymling som bor i en båt i ett träd. Hans rollfigur heter Mud och han är smutsig överallt. Allt är smutsigt, utom tänderna som är kritvita. Ungarna som hittar båten i trädet är strålande. Huvudperson är Ellis (Tye Sheridan) vars coming of age-story är det som är filmens fokus. Miljöerna är underbara. Jag kapitulerar direkt inför white trash och miljöerna kring Mississippifloden. Reese Witherspoon är med och hon är inte klädd i rosa kan man säga. Hon har varit med i Mississippi-makeover och är bra som femme fatale.

Plötsligt dyker Joe Don Baker upp som en sorts gangsterboss som har nåt ogjort med Mud. Det är nåt med Baker… jag vet att jag har sett honom i nån film eller en tv-serie som har gjort stort intryck. Jag vet bara att jag tycker han är obehagligt obehaglig, creepy om du vill. Jag kan bara inte minnas exakt var jag har sett honom. Kan det vara nån scen från Cape Fear?

Det som gör att filmen är lite speciell är att vi som tittar vet att Mud är en slarver som kanske älskar sin dam. Ja, han kanske gör det men den där kärleken är måhända inte alls besvarad eller så finns det åtminstone en hel mängd komplikationer. Det är inte svart och vitt. Svart och vitt är det som den unge Ellis ser. För honom är det här det idealiska, en blind kärlek. Ellis föräldrar grälar och håller på att skiljas. Mud och hans kärlek blir Ellis fantasitillflykt. När även den drömbilden spricker, ja, då får Ellis ett sammanbrott eller snarare ett utbrott. Just denna scen är nog filmens höjdpunkt. Tye Sheridan gör här en strålande insats då han på ett smärtsamt bra sätt gestaltar det ögonblick Ellis kommer till insikt om att sagor är just sagor och verklighet är just verklighet.

4/5

Om visningen: Nu skulle alltså festivalen äntligen dra igång på allvar med surprisefilmen. Jag har bara varit på två surprisefilmer tidigare med blandat resultat. The School of Rock var en höjdarfilm medan Brick inte alls gick hem hos mig. På väg till visningen (lite sen som vanligt) fick jag ett sms från Fiffi som lät meddela att det var väldigt mycket posters för Mud på biografen Park och sen ett från Henke som frågade om jag kände mig smutsig. Tydligen hade ryktet gått också på Twitter om att det var Mud det skulle bli. Åh nej, tänkte jag. Även om Mud alltså är en toppfilm så hade jag ingen lust att se den en gång till. Man har ju ett ganska fullspäckat schema under festivalen så att se om en film man redan har sett… nja.

När jag var på The School of Rock som surprisefilm så började bara filmen. Ingen presenterade den eller så, den bara drog igång och det var spännande att under förtexterna klura ut vilken film det var. När jag såg Brick några år senare så var det en från festivalen som kom fram och berättade vilken film som skulle visas. Hmm, tyvärr har man behållit den ganska tråkiga traditionen. Programansvarige George från festivalen berättade att vi skulle få se en southern gothic och då stod det klart att ryktena hade rätt. Det var Mud som skulle visas. Det positiva med att filmen avslöjades redan då var att de som ville kunde smita på ett smidigt sätt ut utan att störa. Det gjorde vi. Det blev quesdillas och mocha mud pie pops på TGIF istället. 🙂

****

Malmö FilmdagarVill ni ha fler åsikter om Mud? Var den lika bra som mocha mud pie pops på TGIF?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Man of Steel

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Revolutionary Road

Titel: Revolutionary Road
Regi: Sam Mendes
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

När jag såg Revolutionary Road så kom jag att tänka en del på Todd Haynes-filmen Far from Heaven. Haynes regisserade även den förra filmen jag skrev om, Safe. Revolutionary Road var den första filmen jag såg på bio 2009 och jag såg den i mars (!) månad, vilket innebär att jag nog måste ha haft ett rekordlångt biouppehåll. Regissör av Revolutionary Road var Sam Mendes, nu aktuell med den senaste regnfilmen Skyfall.

Oj oj, vad skönt att gå bio var min spontana känsla efter att ha sett filmen. Det var nämligen ett tag sen jag släpade mig till min lokala biograf (ja, faktiskt första gången i år). Filmen jag valde (eller som valde mig) blev Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition bl a) Revolutionary Road där Leonardo och Kate enligt uppgift skulle briljera som det perfekta förortsparet som lever det perfekta livet. Alltså det perfekta förortsparet som försöker göra allt för att slippa undan från just detta – som de själva tycker – instängda liv.

Och briljerade gjorde DiCaprio och Winslet och resten av skådespelarna, minst sagt. Det som imponerande mest med filmen var just skådespeleriet. Minsta biroll är mycket bra, t ex Kathy Bates son med psykiska problem (en sanningssägare av rang) spelad av en sjukt bra Michael Shannon (min kommentar: Intressant med Shannon som ju nu t ex gjort en galet bra insats i Take Shelter). DiCaprio och Winslet brinner för sina roller och har en väldigt bra kemi tillsammans. När det gäller temat i filmen så kommer jag att tänka lite på Mendes egna American Beauty.

Även Todd Haynes Far from Heaven dyker upp i huvudet. Det handlar om förortstristess, viljan att göra nåt men inte våga, den perfekta familjen som inte finns (men som man kanske tror finns hos grannen). Slutscenen är härlig och med svart humor. Revolutionary Road är en intensiv film med tunga dialoger och starka scener. Trycket släpper aldrig riktigt. Alltid bubblar nåt under ytan. Barnen var dock märkligt frånvarande (ja, Winslet och DiCaprio hade två barn i filmen). Filmen kändes ibland som spelad teater, vilket inte alltid behöver vara något negativt.

En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.

4-/5

%d bloggare gillar detta: