Sinners (2025)

Det känns som att jag borde ha gillat Sinners mer än jag gjorde. Inledningen lovade också gott. Jag älskade miljöerna i Mississippi där tvillingarna Smoke och Stack (båda spelade av Michael B Jordan) ska öppna en juke joint efter att ha stulit pengar från maffian i Chicago (kanske från Al Capone, vem vet?). Juke joint? Ett nöjesetablissemang där det bjuds på musik och dans, spel och dobbel, mat och dryck.

Det handlar om musik, om musikens kraft. Den unge gitarristen Sammie (Miles Caton) vill vara med i tvillingarnas projekt trots att hans pappa prästen förbjuder det. Kyrkans musik med gospel och spirituals är god musik (eller kanske gud-musik). Blues är förstås djävulens påfund för lura människan till synd. Sammie lyder inte sin far.

Som sagt, jag gillade filmens första halva. Härliga miljöer, vidsträckta bomullsfält och skön musik. Mycket (sex)snack om cooch och annat. Det är ett drama om musik och vad den betyder för folk. En sorts coming of age-film i form av Sammies uppvaknande. Sen gör filmen 180 graders kursändring.

Den gör en From Dusk till Dawn. Bokstavligen. När jag såg Robert Rodriguez film då det begav sig hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Jag undrar om Sinners hade funkat bättre om jag inte hade vetat vad som väntade. Men det är ju mer eller mindre omöjligt att inte bli spoilad i dagens social medier-samhälle.

Att blanda drama med skräck eller övernaturligt kan vara vanskligt. Här tycker jag inte det funkar. Det förekommer en (hajpad) sekvens med vibbar av magisk realism i form av ett musikkollage där vi hoppar i både tid och genrer. Det borde funka, men jag vet inte, det kändes lite konstruerat och malplacerat.

Filmen tappar mig när Jack O’Connells vampyr kliver in i handlingen och det blir våld, blod och klägg för hela slanten.

Vad vill filmen ha sagt? Ja, att mat, musik och samhörighet är bra och att vita vampyrer och KKK är onda. Det intressanta för mig var i början och relationen mellan Sammie och hans pappa och deras syn på musik.

Slutligen nåt positivt: Delroy Lindo är alltid bra och så även här och jag blev påmind om det här klippet som jag trodde var på riktigt första gången jag såg det. Apropå sociala medier och att vara ospoilad (vilket jag var den här gången). Och Lindo, vilken pondus som skådis!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här är dock på riktigt (och inspirerade Lindo-klippet som jag länkade till ovan)

8 Mile (2002)

Ordsmeden Eminem spelar sig själv och det blev riktigt lyckat om man ska lita på min gamla preblogg-text från juli 2003 om 8 Mile. Kolla, mannen! Om du hade en chans, ett tillfälle att få allt du nånsin velat ha, skulle du ta den eller bara låta den passera?

Eminem spelar den ännu inte upptäckta Detroit-rapparen Bunny Rabbit (aka Jimmy Smith) i denna film av Curtis Hanson (L.A. Confidential). B-Rabbit bor efter att ha gjort slut med flickvännen i en husvagn (trailer) med sin mamma (Kim Basinger) och yngre syster Lily. Han är med i ett rapkollektiv som försöker få skivkontrakt, han battlar på en klubb (men är för nervös till en början) och så jobbar han på fabrik för att få pengar till en demo.

Jag tyckte det här var en bra film, vilket kanske var lite förvånande. Samspelet mellan snubbarna i rapkollektivet är kul. Rapduellerna är roliga och Eminem är en jävel på att hitta på kluriga texter. Det var kul att se hur Jimmy Smith ändrades från nästan blyg (men med uppdämd ilska) till ful-i-mun-rapparen B-Rabbit. Historien håller hela vägen och filmen visar att artister kan lyckas på vita duken. För detta krävs att de får rätt roll (dvs att spelar sig själva), bra manus samt en duktig regissör. Britney Spears försökte i Crossroads men där var bara en sak uppfylld: hon spelade sig själv. Jag har inte sett den men den ska tydligen vara ett riktigt bottennapp. Hur som helst, 8 Mile får 3+/5. Underhållande men inget mästerverk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep